Onsdag 26 augusti 2009, D+6, Manganau - Ciottulu di a MoriSoizic kande sig lite stressad av sin nara forestaende skolstart och valde att korta av sin GR20-vandring och ta forbindelseleden ner i dalen. I vilket fall som helst, med etappen vi gick igar, som ar en av de mest minnesvarda pa leden, kan man saga att hon slutade med flaggan i topp.
Jean-Marie, Cécile och jag sjalv, de sista "overlevande" av des Bretagnesk-svanska skaran, fortsatte mot Ninu-sjon, passet Vergio och slutligen stugan Ciottulu di a Mori. Den officiella guideboken anger att det ska ta cirka 8 timmar men jag tror att vi gick strackan lite fortare an sa da vi kande oss ingangna och frascha efter en veckas marsch.Det ligger en fabod pa ett stalle som heter
Vaccaghja som ar straxt innan platan dar Ninu-sjon ligger. Jaen-Marie kopte ost och korv av herden i forbifarten.
Ninu-platan breder ut sig over ett par kilometer och det ar avkopplande att ga pa den da det ar samtidigt lattganget och vackert.
Pa platan finns det hastar som strovar fram fridfullt, och nar jag gick den har strackan i varas trodde jag att det rorde sig om vilda djur. Lokalbefolkningen skulle nog skratta gott at den forestallningen, da hastarna enligt vad jag forstatt inte alls ar vilda utan bara fristrovande. Kanske ar det typiskt for parisare att tro att alla djur som inte ar instangda aller kopplade ar "vilda"...
Ninu-sjön ar ungefar lika stor till ytan som Bellebone-sjön men ar knappt tredjedelen sa djup. Sjon ar kringgardad av en moss-/torvliknande vegetation som kallas
Pozzine, och formodligen finns det betydligt mycket mer liv har an i Bellebone. Men mitt val for dykningen faller anda pa Bellebone, for djupet, siktens och "grejens" skull.
Fran Ninu-slatten ser man ut over de kommande kammarna och topparna.
Sluttningen ner mot Vergio-passet var inte det minsta svart, om man inte raknar in att vi pa ett stalle forlorade ledmarkeringarna ett tag. Vergio kan man aka till med bil och det finns ett hotel, en liten skidanlaggning och en campingplats. Sammanfattningsvis kan man saga att det ar ett stalle man korsar, men som man later bli att stanna vid eftersom det ar ganska fult och ointressant. Vi at lunch en halvtimmes marsch fran Vergio och fortsatte sedan mot dalgangen dar forsen
Golo brusar och dar GR20:s hogst belagna stuga,
Ciottulu di a Mori 1990möh, ligger. Pa vagen ligger fabodarna
E Radule, och nar vi kom dit hade himlen morknat pa ett lite orovackande satt. Jean-Marie fragade herden om han trodde att det skulle bli ovader, varvid herden svarade "det kan jag tala om for dig imorgon". Jean-Marie och Cécile hade fatt hora en skrackhistoria ett par dagar tidigare dar berattaren befunnit sig pa en kam nar ovadret brakade los. Det hade tydligen askat ordentligt och ett trad i berattarens narhet hade fallts av blixten. JM och Cécile var inte sugna pa att prova pa en liknande erfarenhet.
Under det att vi fortskred blev himlen allt mer hotande. Vi okade takten for att hinna fram till stugan sa fort som mojligt. Jag tror att vi slog vart rekord i klattring av hojdmeter den eftermiddagen; 600m pa ungefar en och en halv timme, vilket ar ganska bra med tanke pa att man i vanliga fall raknar mellan 250 och 300 hojdmeter per timme (med packning).
Vi sag vad som sag ut som borjan pa ett rejalt ovader med regn och aska, men slutligen foll det ett par dalgangar langre bort. Under kvallen ljusnade det och himlen klarnade helt innan solen gick ner.
Ciottulu ar som sagt den hogst belagna stugan pa hela GR20 och jag var knappast forvanad att se att temperaturen sjonk lagt over natten: +3°C. Trots den kalla temperaturen sov jag mycket gott, formodligen tack vare att jag inte rationaliserat bort min dunsovasck i ivern att latta pa packningen. Morgondagen bar pa en halv etapp (endast 4 timmars vandring) till stugan Tighjettu, som ligger halvvags uppfor sluttningen som leder till den beryktade
Cirque de la Solitude.
Folj ledmarkeringen!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar