All work and no play

Brada dagar. Mycket att gora och lite tid till att skriva. Sedan jag kom till Toronto for tre manader sedan har jag inte last en enda sida i min überintressanta bok - Voyage au bout de la nuit - vilket talar sitt tydliga sprak. Nu nar jag ar inne pa sista varvet aterstar det att forbereda aterresan hem till Frankrike, och det baddar for ytterligare langa dagar och natter.

Besök i Gramat, Lot, Frankrike

Puits St Georges i ytan

Under flygresan fran Toronto till Paris satt jag och funderade pa vad for slags spannande aktiviteter jag och Emeline kunde hitta pa under veckan jag skulle vara hemma. Bland de lite mindre spannandes sakerna jag skulle behova ta itu med horde diverse logistiska arenden, sasom lakarbesok, synkoll, div pappersjobb, etc, vilket an mer kallar pa lite roligt. Under sondagen ringde jag till André i Gramat som vi besokte i somras, och 5 minuter senare hade jag bokat rum och ett par dykflaskor for att besoka tva nya grottor i regionen Lot. I Paris var det gratt och lite kyligt, men sa snart vi var soder om Loire-floden blev vadret desto battre. I Gramat mellanlandade vi pa det lokala snabbkopet, och sedan akte vi till André for att hamta upp "langtolvorna". Darefter akte vi till La Resurgence Cabouy som ligger i slutet av en enslig vag mitt i ingenstans.

la Resurgence de Cabouy i ytan

Cabouy ar en kalla som forser byn Rocamadour med vatten, och i ytan ar kallan ca 25m i diameter. Kallan ar ca 30m djup och pa -28m borjar grottan som stracker anda till den gigantiska grottan Padirac som ligger ett par kilometer bort. Att ta sig in i grottan ar simpelt om man jamfor med Font del Truffe som vi besokte i somras. Har var det bara att simma in utan nagot som helst alande och sedan oppnar sig en rymlig gang pa ca 5-6m i bredd och 4-5m i takhojd. Fran ingangen gar sedan gangen snett uppat for att na -12m over en stracka pa ca 250m. Grottans vaggar ar farade av vatten som strommat i tusentals ar.

Klippet ovan ar fran en brunn langre bort i systemet, Poumeyssen.

Undertecknad efter avslutat forstadyk

Efter avslutat dyk handlade vi magret de canard, eller ankfilé, som ar traktens specialitet, till middag. I lagenheten vi hyrt finns ett kok som lampade sig val andamalet. Forra gangen vi var har campade vi, men det var i augusti, och nu i slutet av september kande inte Emeline for att behova sta ut med en fuktig och potentiellt kylig natt i mitt talt.

Dykning ar en social sport: man moter nastan alltid andra dykare pa de hetaste stallena.

Under morgondagen akte vi till Fontaine St Georges som i ytan ar betydligt mer naturskon an den narbelagna Cabouy. St Georges ar aven den ca 30 djup, men har ar ingangen lite trangre an i Cabouy. Det var inga problem pa vagen in, men pa vagen ut stotte jag standigt fotterna i bergvaggen bakom mig, vilket ar lite storande, men inget storre problem i sig. Grottan i St Georges ar an storre an Cabouy. Pa flera stallen gar det inte ens att se taket, och bredden maste ligga pa ca 8-10m bitvis. Sikten nara ingangen ar risig (~2m) pga att golvet ar av lera, men ju djupare in man simmar desto klarare blir det. Precis som i de andra grottorna jag besokt i regionen ligger en fast 3mm lina mycket fint dragen. Att dra egen lina tillhor baskunskaperna i all dykning under tak, men innebar alltid mer eller mindre strul och risk for trassel och ibland en del stress. Rakar man ut for att trassla in tex fenorna i linan nar man ar en 15 minuters simtur fran ingangen kostar lite extra i bade luftatgang och hjartklappning. Att det redan ligger en valdragen lina betyder att man kan koppla av och bara njuta av sjalva dyket och alla intryck.

I St Georges motte vi tva über-tekniska tyska dykare fran Nürnberg, Richardt och Momo, som var utrustade med s.k. UV-moppar.

Forsta dyket valde vi att vanda dyket efter 200m, och andra dyket vandes efter 270m. Exakt nar man vander dyket beror pa tre faktorer, varav den sista ar den avgorande; hur mycket tid som aterstar (och hur mycket straffdeko man vill acceptera), hur mycket luft man har kvar, och hur det "kanns". De forsta tva faktorerna ar objektiva fysiska storheter som ar latta att avgora och forsta, men den tredje ar helt subjektiv och kan inte till fullo beskrivas. Det brukar komma ett ogonblick nar jag kanner att "nu ar det dags" och det ar svart att saga exakt vad som framkallar den kanslan. Man ar standigt medveten om att man tar sig langre och langre bort fran ingangshalet. Gar man for langt med avseende pa hur val man kanner grottan, sig sjalv och medfoljande dykare, kan det kannas lite kymigt eller rent av obehagligt om det ar for langt tillbaka till ytan. Malet ar givetvis att vanda innan den kanslan kryper sig pa. Ett for mig vanligt tecken pa att gransen ar nara ar att jag borjar fa "tank om..."-tankar. Mark val att ingen vettig manniska ger sig in ett par hundra meter i en vattenfylld grotta utan att ha utrustat sig sa att man klarar att hantera de vanligast forekommande felkallorna (som nastan alltid handlar om endera av luft eller lyse/sikt), och jag ar inget undantag. "Tank om..."-tankarna ar oftast orealistiska fran en saklig betraktelse, da man har bade luft, utrustning och traning for att hantera dem, men jag tar dem som en signal om att det ar dags att vanda om. Formodligen handlar det om att den sunda sjalvbevarelsedriften overrostar upptackarlusten.
Pa satt och vis paminner avgorandet om att vanda dyket om talesattet "lamna festen nar den ar som bast", som jag fick hora ett par ganger i yngre ar.

Flaskpaketet inklusive draktargon vager ca 50kg pa land men endast ca 15kg i vattnet.

Under det att vi varit under ytan hade Emeline tagit en svang i grannskapet och funnit & utforskat en odegard ett stenkast fran kallan. Solen sken, och det kandes absolut inte som att det vore vettigt att aka hem till ett regnigt Paris.

Undertecknad i en s.k. "post-dive relaxation pose" i St Georges.

Dykhelg #2 i Ontario

Det var Labour Day forsta mandagen i September och pa lordagen var jag inte den ende som ville ut ur stan. Hittills har jag naivt trott att Toronto ar forskonat fran trafikstockninger, men det beror pa att jag under de nastan tre aren jag kommit hit lite da och da antingen hallt till i city (och tagit mig till jobbet till fots) eller kort bil "off peak hours" da jobbet ibland for med sig att besoka bussdepaer mitt i natten.

Ca tre timmars bilvag osterut fran Toronto Ligger Kingston, som en gang i tiden ska ha varit kandidat som Kanadas huvudstad. Nu blev det inte sa, da Kingston lag for nara gransen, och Kanada hotades av amerikanska trupper. Saledes ar Kingston en liten, ganska viktoriansk stad med en hel del "charm". Men det var inte charmen jag var ute efter... Utanfor Kingston ligger ett tjugotalkanda vrak. Under lordagen blev det tyvarr inget dyk, pga stormen "Earl" som slagit ostkusten. Newfoundland ligger forvisso ett hundratal mil bort, men det blaste sa kraftigt att dykningen stalldes in. Jag turistade istallet, och rekade for morgondagens dyk i Brockville, ett knappt tiotal mil osterut i regionen Thousand Island (jo, sasen ska ha sitt ursprung har...).

I Brockville dyker man inte i Ontariosjon, men i St Lawrence-floden. Darmed ar det lite mer skyddat fran vader och vind, men det visade sig att man maste ta hansyn till en annan intressant faktor: strommen! Kaptenen pa baten havdade att strommen var ca 3 knop stark, och nar jag val var pa 30m djup och tog handen fran ankarlinan hade jag inga som helst problem att tro honom. Vraket av "Daryaw", en 75m lastbat av stal som sjunkit 1941, lag pa ett par armlangders avstand fran ankarlinan, men det var kampigt att simma for att fa "lä". Bubblorna fran utandningsluften for ivag i 45° vinkel istallet for vertikalt.
Vraket ligger uppochner, och de aventyrliga dykarna kan simma in i lastutrymmena for att fa lite katedralskansla.
Istallet for att "deko-stoppa" (vadra ut absorberad kvave) langs med ankarlinan, vilket ar nodvandigt men trist, kan man slappa taget om vraket och lata sig spolas nedstroms, dar det successivt blir grundare. Efter ca 5 minuters undervattensbildspel blir kommer man till en plata dar det ar sa vist ordnat att djupet inte ar mer an 3 meter, och strommen overgar i en (svag) virvel dar man kan bli upplockad av baten. Knepet ar att halla tillrackligt at hoger, annars kan det bli en (mycket) lang resa. ;)

Att dyka pa olika stallen i varlden ar intressant av flera skal. Dels ser man olika miljoer, olika vrak och olika flora och fauna. Dels traffar man manga olika sorters dykare med skiftande bakgrund. Fran gronsaksdykare till grovsta sortens tech-dykare. Leif patalade nagon gang nar jag var i tonaren att det var bra ur social synpunkt att idka nagon sport (läs "squash") pa resande fot, och dykningen fyller med rage den rollen. Olika dykare ar olika utbildade, och det ar nyttigt att dyka med folk som foljt en annan utbildning an en sjalv. Man lar sig pa satt och vis att bli mer lyhord, allsidig och flexibel. En annan intressant aspekt ar att med tech-tykningens popularisering kan man se att solo-dykandet blivit vanligare och dessutom "rumsrent". Solo-dyk var lange bespottat av alla utbildningsorganisationer, men det har blivit acceptablet i vissa omstandigheter. Det finns nu "solo-certifikat" med vissa utbildningsorganisationer.

Tillbaka pa jobbet efter semestern

Det brukar ta ett tag att komma tillbaka till rutinerna efter att man varit pa semester, men den har gangen fanns det inte sa mycket tid for det. Programledningen hade ett akut behov av mina tjanster i Toronto, och nar jag fragade nar det vore aktuellt att jag skulle vara pa plats fick jag svaret "helst igar". Jag packade om fran semester till jobb och satte mig pa planet till Toronto forra onsdagen.

Pa plats var det (som vantat) helt annorlunda jamfort med vad som sagts pa huvudkontoret. Vad som ar bradskande i Brétigny ar inte alltid lika bradskande i Toronto och vice versa.

Eftersom jag stannar lite langre an forra resan hade jag rekat helggoromal och intressanta aktiviteter. Om man googlar efter "diving", "wreck" och "ontario" kommer ett stalle som heter Tobermory upp. Tobermory ar en liten by ca 3 timmar norr om Toronto, vid Huronsjons sodra strand. De stora sjoarna har burit intensiv sjotraffik i drygt 200 ar och inte helt forvanande finns det gott om bade historiska och samtida vrak att dyka pa. Sagt och gjort, jag tog bilen pa lordag morgon och akte till Tobermory och dok med den lokala dykbutiken, Diver's Den. Forsta dyket var pa en skonare som sjonk i slutet av artonhundratalet, Arabia.
Andra dyket var pa en bark som ska ha sjunkit vid ungefar samma tidsepok, Scoville. Vattnet var oerhort klart, med en sikt pa kanske 15 meter. I ytan lag temperaturen pa ca 20-21° men pa djupet var det kallt, ca 8°C. (Huronsjon ska vara kand for sitt kalla vatten.) Foljande dag fortsatte jag med tva nya vrak, Rose och Niagara II. Rose sjonk for ca 100 ar sedan och (tra)vraket ar ganska sonderbrutet da det ligger ganska nara stranden och ytan, mellan 5 och 20 meter. Niagara II var desto roligare da det ror sig om ett 70 m langt mudderverk som sanktes pa 1990-talet ute i bukten.
Vraket ligger i sk Kalle Anka-position, dvs det star pa ratt kol, precis som vrak brukar gora i tecknade serier. Maskinrummet ar gigantiskt och det finns gott om prylar att titta pa. Fran maskinrummet kan man simma ut genom skorstenen(!) vilket jag aldrig gjort tidigare pa nagot vrak.

Tisdag kväll, lac des Bouillouses

Efter besöket i Toulouse åkte vi söderut mot bergen och Andorra. Det finns en vandringsled som gar langs fransk-spanska gränsen uppe på Pyreneernas vattendelare: la Haute Randonnée Pyrénéenne, eller HRP for de narmare bekanta. Planen var att vi skulle åka till Andorra och Emeline skulle lampa av mig på ett strategiskt ställe för att jag skulle gå en utvald sträcka och sedan hämta upp mig två dagar senare ett par etapper längre ner på leden. På vägen till startpunkten åkte vi förbi Casa del pas som tydligt visade vad Andorra lever av, taxfree... I denna minimala håla ligger fyra eller fem stormarknader vägg i vägg. Storsaljarna verkar vara socker, smör(!), sprit och cigaretter. Pliktskyldigt stannade vi och köpte vår "ranson" sprit for ca 1/3 av vad det kostar i Frankrike.

Det tog en stund att finna vagslutet dar min vandring skulle börja, men till slut fann vi fram. Natten borjade falla, och av den enligt kartan utlovade campingplatsen sag vi intet. Sagt och gjort campade vi på den gräsplan som tjänar som parkering. Vi var på ganska hög höjd, 1900möh, och jag var inte förvånad õver att det var kallt. Däremot var jag mer förvånad följande morgon när jag såg att det var is på bilen.

På mondag morgon klev jag upp vid sex, ochjag behövde inte ens titta på Emeline för att känna att jag blivit avrättad på stället för min superidé att campa på hög höjd...

Forts foljer

Söndag i Toulouse

I fredags åkte E och jag till le puits St Sauveur och jag blev fralst av Lots vattenfyllda grottor. Mitt i skogen ligger en liten pöl med turkost vatten, ca 30m i diameter i ytan. Vid narmare efterforskning kunde vi se horder av sangsues, dvs blodiglar som glatt simmade omkring i vattnet. "Pölen" stupar snett nedat 24 meter till en oppning i berggrunden och efter en medeltrång passage öppnar sig en gang med ett tvärsnitt pa ca 5x3 meter(!) med kristallklart vatten. Min 30W halogenlampa som jag tidigare alltid betraktat som fullt tillräcklig i de flestasammanhang kom till korta da den kunde lysa "endast" 15-20m. Gången fortsätter snett nedåt för att nå ett maximalt djup pa 76m innan den går upp igen mot den första siphonen (dvs "vattenlåset"). Jag vände dyket vid -40m, ca 150m fran öppningen. Andra dyket följde samma sträckning men vändes vid -35m för att inte få alltfor lång dekompressionstid. I korta ordalag var det ett fantastiskt dyk som jag kommer att göra om sa snart tillfälle ges. Faunan i källan består av småfisk av obestamd art, blodiglar, grotträkor, ål och en och annan bäckforell.
Lördag morgon packade vi ihop och styrde mot Toulouse och Airbus gigantiska fabrik i Blagnac. Airbus är en nationell stolthet och det gar att fa guidade runxturer på området. Turen tar besökaren till monteringshallen av senaste modellen A380, varldens nu största passagerarflygplan. Efter avslutad tur akte vi in till Toulouse och vandrade runt place de Capitole. Det var drygt tio ar sedan jag var i Toulouse senast och det var roligt att seatt stan blivit bade modernare och renare an vad jag minns den. Som i mangafranska stader har automatiserad hyrcykel blivit ett populart fortskaffningsmedel, och cykelbanor kantar de flesta stora artarerna.

Fortsattning foljer

Thomas och Emeline i grottdykarmecca

På vägen till Pyreneerna stannade vi till i departementet Lot, som ligger i regionen Midi-Pyrénées. Lot ar bla kant for sin foie gras, man viktigare, for sina grottor. Vi letade reda pa en mkt kand vattenfylld grotta vid namn font del truffe, som ligger en bit fran staden Rocamadour. Efter en stunds kamp med kartor, gps och luddiga vaganvisningar fann vi kallan. Va framme motte vi tva dykare som forberedde sig for eftermiddagsdyket. De berattade om en gasfyllare i trakten, och efter avslutat dyk akte vi tillsammans till André. André har en oerhort valutrustad fyllstation (fyller luft, nitrox och trimix!). Sagt och gjort, jag bestamde mig for att hyra ett par langtolvor och gora ett smarrigt dyk imorgon i St Sauveur som ar en kalla mitt i ingenstans. Rapport imorgon.

Pa vag hem till Paris

En vecka i Toronto ar over och jag sitter och vantar pa flyget hem. Den har resan var lite annorlunda an mina tidigare resor i den utstrackningen att jag kunde klamma in lite fritid och "male bonding". Min "motpart" hos kunden skulle ut och paddla kanot med sina vanner och foreslog att jag skule komma och delta i upplevelsen. Jag accepyterade glatt inbjudan, och vi kom att ha en riktigt trevlig helg tillsammans.

Jobb och schack

Jag har inte spelat schack pa evigheter, och sedan jag kopte en ny telefon blev jag sugen pa att ateruppta min forna hobby. Jag har en schackspelande kamrat som forelog att vi skulle spela per korrespondens, da vi bada har lite svart att komma ifran for att spela tillsammans. (Nar vi traffas ar det ofta i grupp och da betraktas man som en party-pooper om man kommer dragandes med sitt brade och sitter tyst hela kvallen;) ). Saledes har vi spelat ett tag tillsammans och det ar spannande varje gang jag kollar om han har svarat pa mitt senaste drag.

De senaste veckorna har jag slagits av att mitt jobb i mangt och mycket paminner om att spela flera partier schack samtidigt. Det finns fler partier an vad det finns spelare, och man har inte rad att slosa vare sig drag eller pjaser. En annan likhet ar att varje drag maste ha ett mal, annars forlorar man i langden partiet.

Fästingar i grannskapet

Vi har en koloni igelkottar i grannskapet och vid elvatiden pa kvallen brukar de promenera pa grasmattan framfor vart hus. Av nyfikenhet tittade vi narmare pa en av dem och sag att den hade tva riktigt feta fastingar pa ryggen. Jag drog pa mig ett par handskar, utrustade mig med pannlampa och en pincett och immobiliserade igelkotten infor operationen. En igelkott ar en idealisk patient jamfort med en katt; igelkotten rullar ihop sig och varken ror sig eller protesterar under ingreppets gang. Olja, ether, aceton, bensin eller liknande tror jag inte pa som metod betraktat, utan jag plockade av fastingarna enligt den minimalistiska skolan. Ett rakt och fint grepp, mild men fast dragning rakt ut, och det gar precis som avsett. Enda svarigheten med igelkotten ar att inte av misstag aven greppa tag i en tagg samtidigt, for da blir det svart att fa loss eftersom taggarna sitter mycket val forankrade i skinnet.
Fastingarna verkar inte ta skada av att bli bortplockade utan kryper glatt omkring om man lagger dem pa ratt kol.

En fästing mer eller mindre i en igelkotts liv gor sakert ingen stor skillnad, men det kandes som en god garning anda. Fastingar tycker jag ar synnerligen obehagliga kryp, och det var med viss tillfredsstallelse som jag "poppade" dem over gaslagan. (En valfylld fasting beter sig lite som ett popcorn nar man grillar den... Forst dor insekten, sedan knapper det till nar blodfyllda kroppen briserar.)

Korsika - Bastia - Cap Corse - Calvi - GR20 - Porto - Ajaccio - Corte

Fran Nice tog vi farjan till Bastia. Overfarden tar ca 5 timmar och vi anlande i Bastia straxt fore atta pa kvallen. I Bastia stannade vi inte lange utan satte kurs norrut mot Cap Corse som ar en udde/halvö som ar ca fem mil lang och ett par kilometer bred. Natten tillbringade vi pa en campingplats ett par kilometer norr om Bastia. Pa campingplatsen fick Emeline trana pa att satta upp taltet sjalv eftersom vi planerat att skiljas at tva natter under det att jag gick en speciellt utvald stracka av GR20.

Foljande dag fortsatte vi runt Cap Corse. Det blaste nagot oerhort under dagen - det var stundvis svart att sta upprat - men det var varmt och uppehall trots att de lovat regn. Cap Corse ar kant for sina torn fran 1500-talet da Genua hade inflytande over on. Halvön ar mycket grön och sägs paminna om Irland(!).

Under sondagen bar det av till Bonifatu som ligger halvvags upp i bergen. Det gar en forbindelseled fran Bonifatu upp till GR20 och stugan Carrozzu. Tillsammans klattrade vi de 600 hojdmeter som skiljer Bonifatu och Carrozzu dar temperaturen var markbart svalare an i laglandet. Vi slog upp taltet intill stugan och gick sedan ner till hangbron over forsen Spassimata for att beundra utsikten over vattenfallet. Pa vagen tillbaka till lagret borjade det regna en smula. Nagon timme senare vrakte det ner, och alla vandrare samlades i den lilla stugans allrum. Stugvakten sa att han aldrig sett sa manga manniskor samtidigt under Carrozzus tak. Vi passade pa mellan tva skurar att ga till taltet for att lagga oss och knappt hade vi dragit igen blixtlaset pa taltet innan det borjade vraka ner igen.

Pa mandag morgon hade det lattat, aven om molnen lag tata fran 1000möh och uppat. Jag hjalpte Emeline att packa ihop prylarna for nerfarden mot bilen, och satte sedan av pa GR20 soderut. Emeline gick tillbaka ner till bilen i Bonifatu. Vad jag da inte visste, men som Emeline fick erfara, var att nattens regnvader spolat bort en del av stigen ner till Bonifatu, och att bäcken man korsar mellan Bonifatu och Carrozzu forvandlats till en strid fors. Emeline hade det knepigt pa vagen ner, men lyckligtvis var det fler som skulle ner, och tillsammans lyckades de vada over forsen.

Fran Carrozzu gar leden uppfor berget till ett pass dar man kan valja mellan att antingen ga 800 hojdmeter ner till nasta stuga, eller fortsatta over bergskammen. Jag gick over kammen och kom fram till malet for min vandring, Le Cirque de la Solitude, en gryta med rejalt branta vaggar. Det lag rikligt med sno i "le Cirque", dock betydligt mindre an forra aret da jag for forsta gangen korsade denna passage som enligt kartan ar "delikat". Pa vagen uppfor motte jag en grupp übersportiga trailutrustade herrar straxt over 50-strecket som vande om da de bedomde att de inte var rustade for all sno och is i le Cirque. Sjalv hade jag sett till att utrusta mig for dessa forhallanden, och litade pa stegjarn och isyxa for att ta mig genom. Sikten i sjalva grytan var sisadar, kanske 50 meter, men det var tillrackligt for att se mellan tva och fyra ledmarkeringar framat. Jag kande igen nagra av de stallen dar jag forra aret fick lite hjartklappning pga att ledmarkeringarna forsvunnit under snon, men det var inget problem den har gangen. Dimman (eller molnen) tatnade en aning under passagen, men jag hittade ut utan nagra storre bekymmer. Nar jag val natt utgangspasset, Bocca Minuta, efter en tva timmar, satte jag mig ner och pustade ut ett slag. Under den kanske tio minuter langa rasten hann vadret skifta fran dimma, sol och ater dimma med lite regn. Fran Bocca Minuta vandrade jag vidare ner till nasta stuga, Tihgjettu. I stugan satt endast fyra vandrare, och det var i stark kontrast jamfort med foregaende kvall i Carrozzu med dryga femtiotalet vandrare. en av Paglia Orba, och

Vadret skulle enligt vadertjansten bli an samre pa tisdagen, men nar morgonen grydde sag det riktigt lovande ut. Jag stod i valet och kvalet mellan att "pusha" lite och ga en riktigt lang etapp, eller om jag skulle noja mig med en medellang etapp med en topptur pa Paglia Orba, en av Korsikas mest emblematiska toppar pa 2500 m. Nar man vandrar behover man bestamma sig forst nar man star vid vagskalet, sa jag gav mig av med oppna alternativ. Fyra timmar senare stod jag vid stugan Ciottulu i a Mori som ligger vid foten av Paglia Orba, och vadret kandes tillfalligtvis ganska bra men instabilt. Valet fol till slut pa att gora en topptur och sedan korta av dagsetappen en smula. Paglia Orba ar kant bl.a. for sin bitvis tekniska klattring, och for att det fran toppen abrupt stupar flera hundra hojdmeter ner pa dess ostra vagg. Den hojdradde gore sig icke besvar... Klattringen gick fint, och jag fick flera fina glimtar av dalarna, havet och de ovriga 2500+ topparna. Men allra hogst pa topen var det tat dimma, och utsikten blev darefter. Men vad gor val det? Det ar ju grejen som raknas.

Dagen avslutades i Vergio-passet dar det ligger ett fd fjallhotell och en enslig bilvag slingrar sig forbi. Jag ringde till Emeline och fick hora om hennes otur under mandagsmorgonen i forsen, och vi bestamde att jag skulle korta av min tur med en dag och att vi skulle aka till havet och stranden tillsammans.

to be continued

Les bleus ... franska landslaget i fotboll gor bort sig i Sydafrika

Emeline kom och hamtade upp mig pa jobbet i bretigny pa torsdagskvallen. Vi hade packat bilen kvallen innan, och tillsammans rullade vi sedan soderut mot Lyon. Vi stannade over natten utanfor Lyon, och fortsatte sedan till Nice foljande morgon. Pa rafion horde vi att les bleus, franska fotbollslandslaget akt pa stryk mot Mexico; 2-0. En skam for nationen...
Vid tva pa eftermiddagen rullade vi pa farjan som ska ta oss till Bastia. Jag aterkommer om fortsattningen.

Spannande utrustning

I forberedelse for framtida expeditioner pa hog hojd har jag varit pa jakt efter ett par stegjärn. Stegjärn ar till for att ge faste pa brant sno och is i bergen, och i arlighetens namn kan jag medge att jag borde haft just stegjarn pa mig i vissa passager pa Korsika i maj forra aret. Nu gick det bra anda, men det kanske vore bra att inte tanja alltfor mycket pa granserna iar. Av Leif&Anita fick jag en fodelsedagsslant for att finansiera inkopet.

Pa den lokala alpinshoppen hittade jag ett par finfina Alpamayo S12 - 12-spets spannremstegjarn - fran den Tjeckiska tillverkaren Raveltik.

Tomas & Eda Söderblom i Paris

Pa sondagen kom Tomas och Eda Söderblom till Paris for att tillbringa ett par dagar i la ville Lumière. Da Emelines fodelsedag sammanfoll med deras ankomst hade jag ordnat en liten tillstallning med Emelines bror med familj, och Per&Ana&Olivia.
Emeline hade slagit upp sitt strandtalt pa balkongen at Eda och Théo att leka i och det var mycket populart.
Lite ovantat blev barnen ledsna av det sprakande blosset i bakverket, men tararna torkade snabbt nar tartbitarna serverades.
Théo och Eda tillbringade aven en lang stund pa hallgolvet och tittade pa the Bee-Movie. Att filmen var pa svenska verkade inte bekomma Théo det minsta.
Nar gasterna akt hem tog vi en tur till den lokala ridskolan och klappade hastarna.
Det Eda tyckte var allra roligast var utan tvivel lekplatsen.Pa mandagen akte vi alla fyra till Eiffeltornet. Kon till hissen ringlade lang, och Hr Söderblom beslutade att det var battre att ta trappan upp till 2:a vaningen istallet for att sta i den timslanga kon. Eda bestamde sig redan efter ett par trappsteg att det var battre att bli buren an att ga sjalv, sa Tomas kankade 14 kg Eda de 600-700 trappstegen upp...


Tisdagen blev en ytterst lugn dag i Antony med en tur ner pa marknaden och en svang till lekparken.

Sondag i Paris

Pa lördagen tog E och jag en svang pa stan. Vi gick bland annat till Au Vieux Campeur som ar en kedja av friluftsaffarer i Quartier Latin i 5e arrondissemanget. Darfran gick jag en isyxa rikare.

Pa kvallen handlade vi lite och picnickade pa La pointe de l'Ile de la Cité.
Stallet ar populart for saval solbad som kvallspicnic, inte helt utan orsak, sol mellan kl 14 och 21.

Tillbaka i Frankrike

Efter en resa till Suetidi ar vi nu tillbaka i Francia. Leif och Anita skjutsade oss till Arlanda och tre timmar senare satte vi foten pa fransk mark.

Tillbaka i Suediti som sett mig juvenil,
fran Francia som jag jag har funnit.
Av nostalgi kunde jag ha tagit mig en sil,
slutresultat: tva hem jag vunnit.

En uppfostran oppen for alla kök
ar i sanning ett tveeggat svärd
Vill se mer, bortom nasta krök
foraldrarna finner sig ensamma i hemmets härd

En vers om sondagen

Molnen hopar sig over Antony,
solen ar ytterst val gömd.
Fran lagtryck kan ingen fly,
Till väta ar var varld dömd.

Vattnet letar sig in i varje vra,
pa knä torkar jag vart golv.
Likt tunnbindaren som bytt skra
hor jag hur klockan slar tolv.

Vattnet ar ej som det brukar,
motstar alla upptorkningsforsok
av trasor, svampar och dukar,
Sprider sig obonhorligt i vart kok.

Mycket tidigt sag jag lackan,
alltfor sent borjade jag torka,
Missbedomde svart strackan
Sag nu hur ska jag orka?

En tripp till Normandie

Ett tjugotal mil nordvast om Paris ligger departementet Calvados i regionen Basse-Normandie. I torsdags ringde en kompis och berattade att han tagit tva veckors semester med sin lilla familj for att slappna av i Deauville, som ligger ett tiotal kilometer vaster om Le Havre. Han undrade om jag var intresserad av att komma och halsa pa over helgen. Da jag inte hade nagot speciellt planerat den har helgen tog jag bilen och korde de tjugo milen till Deauville, som jag dittills inte besokt.

Deauville ar kant av flera skal; idag framst for att vara Paris Jetsets tummelplats, for sina hastkapplopningar och sitt casino. Deauville var en av de allra forsta badorterna som utvecklades i mitten pa 1800-talet, och de rika parisarna kunde ta nymodigheten direkttag fran la gare St Lazare till Trouville och sedan aka droska till Deauville. Tagresan ska ha tagit 6h...
Marcel Prousts "Pa spaning efter den tid som flytt" utspelar sig pa en fiktiv badort kallad Balbec, som ar baserad pa Deauville, Trouville och Cabourg.

I Deauville "skapades" en stor del av strandmodet som i vissa fall ar aktuellt an idag. Fallbara strandstolar med bla-vit-randigt tyg ska ha skapats har. Coco Chanel oppnade sin andra affar i Deauville, och det var har hon tog steget fran hattmakeri till haute couture.

Efter en tur pa stan kunde jag sluta mig till att Deauville lever upp till sitt rykte: det ar mycket chict, vilket syns inte bara pa bilarna (Paris-platar, givetvis), batarna i hamnen och husen, men ocksa pa affarerna pa stora gatan. Dior, Chanel och Longchamp har alla en eller flera butiker, utifall nagon skulle ha glomt sin aftonklanning, sidenscarf eller handvaska hemma. Pa satt och vis paminner det lite om alpbyn Méribel, som vi besokte ett par ar sedan. Deauville liksom Méribel riktar sig till ungefar samma malgrupp och stadsbilden ar darefter. Till det goda hor att det ar vackert, frascht och rent.

Mina vanner har en son pa ett och ett halvt ar, Maxime, som fick bekanta sig med havet for forsta gangen.

Med tanke pa att han nyss lart sig att ga och springa tyckte jag att han var mycket saker pa att jaga sin boll pa strandpromenaden.
Att besoka en badort utan att bada minst en gang i havet ar for mig otankbart, oavsett arstid (nastan). Vid hogvattnet styrde jag stegen mot stranden och tog ett dopp i det kanske 14-15°C varma vattnet. Det var onekligen svalt, men definitivt badbart. Dock verkade det inte som att det var nagon rusning till vattnet da jag var den enda inom synhall i badklader.

Svenska euromynt

Emelines pappa, Michel, ar en stor samlare. Sjalv sager han att han bara har en riktig samling - matchboxbilar - men med mitt mâtt mätt ar alla hans samlingar lika riktiga som talrika. Det Michel menar med "riktig samling" ar att ha hela serier, att delta i samlartraffar varlden over och att ha preussisk ordning pa hela samlingen. Bland samlingarna Michel tar pa lite mindre allvar finner man vavda sidenbilder ("Tableaux tissés"), dockor i folkdrakter, terrakotta-figurer till julkrubban, vykort, frimarken, pennor och mynt. Forra sondagen fick jag se en del av Michels myntsamling och speciellt hans samling av euro-mynt. Nar han sa att han hade svenska mynt i sin euro-samling trodde jag forst att han skojade, men det visade sig att han menade allvar. Ur en skokartong plockade han fram ett slags visningsex av en svensk serie euro-mynt!
De svenska euro-mynten ska ha producerats innan beslutet togs om Sverige skulle ga med i valutaunionen eller ej. Riksbanken lat pragla pragla en serie provmynt, som inte helt forvanande smyckats med Tjabo i profil, en (kunga)krona, Moder Svea och regalskeppet Vasa.
Hur Michel kom over detta fynd ar holjt i dunkel, men jag tyckte det var intressant att jag fick lara mig av en fransman att det existerar svenska euro, om an inte giltiga sadana. Hur manga svenskar kanner till de svenska euro-mynten?

Katter i kris

Igar var vi pa middag hos ett par vanner, Arnold och Céline, som har tva katter. Arnold och Céline skaffade katterna for fem-sex ar sedan, och anda sedan dess har katterna varit herren (-arna) pa tappan. Livet for katterna andrades radikalt for sex manader sedan da paret fick en son, Joshua.

De 20100412_Paris

De 20100412_Paris

For katterna blev omstallningen svar och bada tva borjade tappa pals och visa tecken pa allman ohalsa. Tidigare holl de sig alltid framme nar Arnold och Céline hade gaster, men de blev med ens nastintill osynliga.
Min kompis fick radet att ge katterna en hormonterapi, ett slags aggregat som man stoppar in i eluttaget och som avger en speciell doft som katterna ar kansliga for... sedan dess tycks katternas sinnestillstand ha blivit battre, men de har bada tva blivit enormt overviktiga. Kubilai Kahn vager 9,5kg(!) och hans bror vager 9kg.

De 20100412_Paris

Caesar vagde som mest 5kg om jag minns ratt, och for det fick han utsta en mangd anmarkningar om sin kraftiga benstomme...

En inflytelserik forfattare

I bilen pa vagen hem fran jobbet lyssnar jag oftast pa radion. Manniskan ar ett vanedjur, och jag ar inget undantag. Antingen lyssnar jag pa France Info, en renodlad nyhetskanal, eller pa Rire et Chansons, som ar en kanal med 50% musik och 50% komik. Under den dryga halvtimmen jag har till och fran jobbet hinner jag byta ett par ganger fram och tillbaka mellan kanalerna. Jag gillar allt pa France Info utom fotbollsreportagen; jag star inte ut med att hora den upphetsade reporters skrik. Da byter jag till Rire et Chansons. Pa Rire et Chansons stannar jag anda tills det kommer ett inslag med Jean-Yves Lafesse, en komiker som specialiserat sig pa att spela busringande aldring. Sa snart jag hor Jean-Yves Lafesses anstrangt sproda stamma byter jag tillbaka till France info.

Igar kvall nar jag klev in i bilen efter en 4 timmar lang konferens om den stundande omorganisationen stod radion pa Rire et Chansons. Givetvis var det Lafesse, som spelade gringubbe som ringer halsokostaffaren och klagar pa sina naturliga stolpiller >kanalbyte< Pa France Info horde jag hur inrikesministern forsvarade att landets kontraspionage, DGSE, undersokte kallorna till ryktena om presidentparets omsesidiga otrohet. Darefter rapporterades det fran matchen Bordeaux - Marseil... >kanalbyte< Och sa ater pa Rire et Chansons gavs en sketch som parodierade den parisiska mediaklicken och speciellt tva populara men sjalvgoda programledare pa tv. Det var val funnet och roande. Bland de komiska inslagen fanns ett rim som passade sa val in i mitt lilla sammanhang att jag la den pa minnet:

La merde a de l'avenir,
vous verrez qu'un jour,
on en fera des discours

I fri översattning:
Skit har framtiden for sig,
ty endera dagen
finns det i var mans tal

Efter middagen drog jag mig versen till minnes, och efter en stunds sokande visade det sig att den var skriven av en fransk lakare och forfattare, Louis-Ferdinand Destouches. Destouches, eller Céline som var hans pseudonym, levde i borjan och mitten av nittonhundratalet och var kand for sin saregna, burleska, absurda och varldsfranvanda prosa, som ska ha paverkat Sartre, Grass, Miller, Bukowski och den svenska Beatförfattaren Sture Dahlström.
An har jag inte last nagot av Céline, men det sags att hans Voyage au bout de la nuit (Resa till nattens ande) ska vara nagot extra. Jag aterkommer i arendet, som man sager.

Tillbaka fran Egypten

E och jag kom idag tillbaka fran Egypten dar jag har agnat mig at dykning och E at segling och snorkling.

De 20100328_Egypte

Till skillnad fran mina tidigare resor till Egypten var det den har gangen fraga om en sk all inclusive pa Club Med i El Gouna. Det visade sig finnas bade for och nackdelar med den typen av format; a ena sidan ar det avkopplande att inte behova lyfta ett finger sjalv, men a andra sidan far man knappast precis det man vill ha om man har speciella krav pa aktiviteterna.

De 20100328_Egypte

For oss var det bra att det gick att kombinera dykning och segling, men dykningen var inte sarskilt anmarkningsvard om man jamfor med vad det finns potential for i Roda Havet.

Jag har lagt in nagra kort pa natet har for dem som har lust att titta.

De 20100328_Egypte

Olivia Romero Wirsén, fortsattning...

Skattemyndigheten i Sundsvall har givit sitt utlatande i Olivias efternamsarende: avslag. Det ar i Sverige inte tillatet att bara heta halften av sin ena foralders efteramn... Per och Ana kommer att overklaga.

Söndag i Paris - fran fangelse till oversvamning

Under sondagen akte Emeline och jag till stan for att ga pa en temporar fotoutstallning pa Musée Carnavalet, Paris stadsmuséum. Utstallningen kallades l'impossible photographie, och handlade om Paris fangelsehistoria sedan 150 ar. I mitten pa artonhundratalet fanns det hela 16 fangelser inom stadens tullar. Idag finns endast ett kvar i drift, la Prison de la Santé i 14e arrondissemanget. Av forona och fakta att doma var det armt och ont att sitta pa fangelse pa artonhundratalet. Men vad som berorde mig an mer var hur primitivt det ar an idag. En hel hall agnades at dagens kriminalvard och det var beklammande att se att an 2010 trangs tre eller fyra fangar ihop pa sju m². Overbelaggningen ar ett vaxande problem i de franska fangelsena. Sarkozys skarpta regler och hardare domar har lett till att antalet fangar domar - och fangelsestraff - okat, utan att tilldelade medel okat. La Prison de la Santé - likosm samtliga fangvardsanstalter i landet - har standigt haft en betydande overbelaggning (siffror pa 150% forekommer) som forvarras alltefter tiden gar. Fotona vi sag visade ett armod och livsvillkor som man knappast associerar med var tid. For ett par ar sedan gav Dominique Vasseur, fd chefslakare pa la Prison de la Santé, ut en bok som beskriver i detalj livsvillkoren pa fangelset. Boken fick mycket uppmarksamhet, da den kom "inifran" och skapade mycket debatt. Dock hande inget konkret efterat.

Sno, kyla & Olivia Wirsén Romero

Manga trodde vintern var over for iar, men dar tog vi fel. I mandags borjade det svalna betankligt och pa tisdagen kom blast och sno. Under veckan som gatt har temperaturen nastan konstant varit under noll, och det har snoat kraftigt. Som tur var uteblev trafikkaoset av nagon mirakulos anledning.

I lordags kvall kom Per & Ana pa middag och vi fick traffa deras tre manader gamla dotter Olivia.
De nyblivna foraldrarna berattade om ett intressant administrativt problem som uppkom efter Olivias fodsel i Paris i november: barnets efternamn. Per ar svensk, bosatt i Frankrike sedan ett tiotal ar. Ana har svenskt och spanskt medborgarskap och bor i Frankrike sedan ett par ar tillbaka. Olivia blir saledes bade svensk och spansk medborgare, men inte fransk medborgare. (Sedan Sarko den forste kom till makten racker det inte langre att fodas pa fransk mark for att bli fransk medborgare.) Men oavsett nationalitet maste foraldrarna deklarera barnet och dess namn till franska myndigheter inom tre dagar efter fodseln. Per och Ana ville att dottern enligt spansk sed skulle fa bade pappans efternamn (Wirsén) och mammans efternamn pa morfaderns sida (Romero). I princip finns inga hinder for att ha dubbla efternamn, men problemet ligger i att Ana redan har ett dubbelt efternamn. Byrakratin kanner inga granser, och praxis ar att det ska vara allt eller inget; antingen bara ett efternamn eller bada. "Bara" pappans efternamn plus halften av mammans gar tydligen inte for sig. I Spanien ska det vara vanligt att barnen far endast delar av sina foraldrars efternamn, och den franske tjanstemannen ska ha sagt att det kravdes ett intyg fran Spanska konsulatet for att efternamnet skulle accepteras. Per lyckades in extremis skaka fran det nodvandiga intyget, och pa sa vis blev Olivia konform med den franska lagstiftningen.

I Sverige dock var Olivias namnbekymmer langt ifran losta. I Sverige erkanner man inga andra landers namntraditioner, och Per och Ana fick hora att efternamnet de ville ge Olivia, Wirsén Romero, kort och gott inte var tillatet. Foraldrarna stod pa sig, vilket ledde skattemyndigheten i Solleftea till att bordlagga arendet tills det kunde foras vidare till en manatlig expertkommitté i Sundsvall... En av konsekvenserna blev att Olivia inte kunde fa ett svenskt pass tills namnfragan losts. Att familjen skulle ut och resa over julen brydde sig de svenska myndiheterna inte om. Lyckligtvis hade den spanska administrationen varit betydligt smidigare och saledes kunde hon resa pa sitt spanska pass.

En parentes: Spansk sed vad galler efternamn beskrivs i detalj i en utomordentlig artikel pa Wikipedia.


Per och Anas namnbekymmer bekraftar nagot jag redan erfarit: Administrationen i Frankrike ar i regel kranglig, men i allmanhet gar det att finna en losning, ibland till priset av viss moda. I Sverige ar maskineriet i allmanhet val fungerande, men endast om man haller sig till "normen". Att vara en smula "exotisk" leder till oerhorda svarigheter, och det kan vara nastintill omojligt att fa nagon ratsida pa problemet.

Kravaller i olika lander

Under kvallen lyssnade jag pa P3:s natradio och kunde dar hora ett reportage om Daniel, en kille fran nagon forort utanfor Göteborg. Daniel hade deltagit i kravaller vid nagot tillfalle och reportaget foljde hans tankar fore, under och efter rattegangen i tingsratten. Fran brottstycken fran rattegangen kunde man forsta att Daniel kastat sten pa en polisbil och krossat 8 skyltfonster. Enligt vittnen ska Daniel och hans vanner ha kastat tre (3) stenar pa polisbilen.

Nar journalisten intervjuvade Daniel fragade hon varfor han "hatade" poliser. Killen svarade att har blivit slagen en gang med batong, och att han hade en kompis som blivit slagen av poliser med telefonkataloger(!) som tillhygge.

Ur detta reportage drar jag tva slutsatser; a) aven Sverige ar drabbat av forortskravaller och sociala spanningar, men b) jamfort med Frankrike ar omfattningen och allvarligheter av handelserna ganska begransade. Media spelar med de kort de har, och forsoker fa sa mycket uppmarksamhet de kan fa med de incidenter som intraffar pa hemmaplan. Det ar andock mil mellan situationen har och situationen i Sverige. Och sakert ar situationen i Frankrike en vastanflakt jamfort med den i Bogotà eller Kapstaden...

En dikt om sondag afton

Tre tomma skal,
rensas sakta ut.
Begransat urval
tvingar val, resolut.

Utlast, overgiven i myllan.
Gor boken upprorisk;
star inte kvar i hyllan.
Vidarebefodran obligatorisk

Dans le port d'Amsterdam / In the port of Amsterdam

En av mina absoluta favoriter i den fransksprakiga musiken ar Jacques Brel, som i sitt 49 ar korta liv var producerade ett femtontal album. Brel skrev och framforde 1964 sangen "Amsterdam" som gjorde saval publiken som kritikerna lyriska. Brel spelade aldrig in Amsterdam i studio, och den enda inspelingen som existerar ar liveversionen.


For ett par dagar sedan laste jag en artikel som antydde att David Bowie hade tolkat en engelsk oversattning av sangen 1970 under sin Ziggy Stardust-period, och med hjalp av youtube fann jag aven den versionen.



Nar jag jamforde den engelska versionen med det franska originalet slogs jag av hur val oversatt den var.

Tag strofen
Ils boivent à la santé
Des putains d’Amsterdam
De Hambourg ou d’ailleurs
Enfin ils boivent aux dames
Qui leur donnent leur joli corps
Qui leur donnent leur vertu
Pour une pièce en or


som i den engelska oversattningen blir:

He drinks to the health
Of the whores of Amsterdam
Who have promised their love
To a thousand other men
They’ve bargained their bodies
And their virtue long gone
For a few dirty coins

Ordalydelsen ar inte densamma, men meningen och stamningen formedlas klart, bortsett fran att den franska versionen ar en aning mer romantisk an den engelska;
"ger sina vackra kroppar" blir till "salde sina kroppar",
"ger sin dygd" blir till "dygden som sedan lange ar forlorad" och
"guldmyntet" blir till "smutsiga slantar".

Jaques Brel – Amsterdam	David Bowie – Amsterdam
Paroles françaises	English Lyrics
Dans le port d’Amsterdam Y a des marins qui chantent Les rêves qui les hantent Au large d’Amsterdam Dans le port d’Amsterdam Y a des marins qui dorment Comme des oriflammes Le long des berges mornes Dans le port d’Amsterdam Y a des marins qui meurent Pleins de bière et de drames Aux premières lueurs Mais dans le port d’Amsterdam Y a des marins qui naissent Dans la chaleur épaisse Des langueurs océanes Dans le port d’Amsterdam Y a des marins qui mangent Sur des nappes trop blanches Des poissons ruisselants Ils vous montrent des dents A croquer la fortune A décroisser la lune A bouffer des haubans Et ça sent la morue Jusque dans le coeur des frites Que leurs grosses mains invitent A revenir en plus Puis se lèvent en riant Dans un bruit de tempête Referment leur braguette Et sortent en rotant Dans le port d’Amsterdam Y a des marins qui dansent En se frottant la panse Sur la panse des femmes Et ils tournent et ils dansent Comme des soleils crachés Dans le son déchiré D’un accordéon rance Ils se tordent le cou Pour mieux s’entendre rire Jusqu’à ce que tout à coup L’accordéon expire Alors le geste grave Alors le regard fier Ils ramènent leur batave Jusqu’en pleine lumière Dans le port d’Amsterdam Y a des marins qui boivent Et qui boivent et reboivent Et qui reboivent encore Ils boivent à la santé Des putains d’Amsterdam De Hambourg ou d’ailleurs Enfin ils boivent aux dames Qui leur donnent leur joli corps Qui leur donnent leur vertu Pour une pièce en or Et quand ils ont bien bu Se plantent le nez au ciel Se mouchent dans les étoiles Et ils pissent comme je pleure Sur les femmes infidèles Dans le port d’Amsterdam Dans le port d’Amsterdam.	In the port of Amsterdam There’s a sailor who sings Of the dreams that he brings From the wide open sea In the port of Amsterdam There’s a sailor who sleeps While the riverbank weeps With the old willow tree In the port of Amsterdam There’s a sailor who dies Full of beer, full of cries In a drunken down fight And in the port of Amsterdam There’s a sailor who’s born On a muggy hot morn By the dawn’s early light In the port of Amsterdam Where the sailors all meet There’s a sailor who eats Only fishheads and tails He will show you his teeth That have rotted too soon That can swallow the moon That can haul up the sails And he yells to the cook With his arms open wide Bring me more fish Put it down by my side Then he wants so to belch But he’s too full to try So he gets up and laughs And he zips up his fly In the port of Amsterdam You can see sailors dance Paunches bursting their pants Grinding women to paunch They’ve forgotten the tune That their whiskey voice croaks Splitting the night with the Roar of their jokes And they turn and they dance And they laugh and they lust Till the rancid sound of The accordion bursts Then out to the night With their pride in their pants With the slut that they tow Underneath the street lamps In the port of Amsterdam There’s a sailor who drinks And he drinks and he drinks And he drinks once again He drinks to the health Of the whores of Amsterdam Who have promised their love To a thousand other men They’ve bargained their bodies And their virtue long gone For a few dirty coins And when he can’t go on He plants his nose in the sky And he wipes it up above And he pisses like I cry For an unfaithful love In the port of Amsterdam In the port of Amsterdam

Kronans klader fore sin tid?

Vi har central(golv)varme och pga det gar det inte att reglera temperaturen individuellt pa nagot vettingt satt. Nar jag kom hem i eftermiddags var det lite kallt hemma, och nar jag hade suttit en stund framfor PC:n kandes det riktigt ruggigt. Min blick foll pa portfoljen som stod bredvid skrivbordet. Forra veckan var det som bekant snoovader i Paris och jag hade packat ner ett par rejala stickade yllevantar "just in case". Det ar inte svart att se att vantarna kommer fran kronans garderob; fargen, snittet och inte minst lukten (outplanlig arom av malmedel) skvallrar om deras ursprung. Sa till den lilla detaljen som foranleder mig att skriva en lapp om ett par yllevantar: En soldat utan avtryckarfinger ar en vardelos soldat, och Kronans hanskdesigner har lost detta genom att sy ett elegant hal i vanten sa att man kan sticka ut pekfingret.


For en natsurfare med kalla hander ar denna losning perfekt! Kanske nagot att lansera pa nytt? Cyber-tumvanten?

Att det ska vara så svårt Nollan...

"Att det ska vara så svårt Nollan" fick vi som nyanlanda elektroteknologer hora av DKS, "Det Kongliga Skaenderiet" pa teknis.
"Att det ska vara så svårt" var precis vad jag tankte pa fredagskvallen nar jag gick over parkeringsplaten i Brétigny-sur-Orge. Jag hade tillbringat en stor del av kvallen med att forsoka beta av en lista av tekniska fragor fran var kund. Att kunden fragar ar helt ok, men det ar inte alltid latt att besvara. Det som fick mig att tanka "att det ska vara sa svart", var att fragorna ar sprungna ur att vi, leverantoren, inte lyckats vara tillrackligt tydliga i dokumentationen. Nagon har vid nagon tidpunkt tankt till, konstruerat nagot, oftast riktigt bra dessutom, men sedan inte dokumenterat tillrackligt utforligt det genialiska han gjort. Foljden blir att vi alla tillbringar dyrbar tid att forsoka forsta vad som gjorts och hur det fungerar.

Nya ovader over Frankrike

An en gang har det varit en serie ovader over landet, och trafiken har som vanligt blivit lidande. Inte helt ovantat har beredskapen forbattrats sedan forsta ovadret i december, vilket gor att det nu i liknande vader ar mojligt att ge sig av till jobbet framat lunch istallet for att bli hemma hela dagen. Daremot kommer det sakerligen vara samma cirkus nasta ar, da det tydligen kravs ett par massiva snofall for att apparaten ska komma igang. Till trost kan sagas att det enligt vara kanadensiska kunder ar precis likadant hos dem, trots att de varje ar far ymnigt med sno, och att de ar rustade till tanderna med snorojningsresurser...

En mycket intressant bok

Igar fick jag en bok av Emeline. Boken heter Conversations avec le Photographe och bygger pa samtal mellan Didier Lefèvre, fotografen, och Emmanuel Guibert, en tecknare. Didier Lefèvre blev kand for en vidare publik i borjan av 00-talet da delar av hans verk publicerades i en uppmarksammad och kritikerrosad serie bocker Le Photographe I, II och III som beskrev hans upplevelser som fotograf at Médecins Sans Frontières (Lakare Utan Granser) under kriget i Afghanistan. Jag fick nys om Didier Lefèvres tre bocker straxt efter att de utgavs, och laste dem med stort intresse. Hans grepp var mycket annorlunda, da bockerna for det forsta ar sk Bandes Dessinées (oftast kallade "BD") dvs i serieformat, och for det andra blandas foton med tecknade bilder. (I Frankrike ar "BD" mycket stort och inte reserverat for barn som i Sverige). Bortsett fran amnet i Le Photographe minns jag att jag slogs av hur otacksamt hans yrke ar; Didier tillbringade fyra manader i en krigszon, tog narmare ett tiotusental foton, sallade kraftigt bland bilderna, visade ett knappt hundratal for tidningarna, och fick till slut 6 (sex!) bilder publicerade i dagstidningen Libération.

Livet gick hart at Didier Lefèvre som dog for tva ar sedan, endast 49 ar gammal. Hans vän Guibert gav sig pa att publicera en bok som aterger manga av de konversationer de handlade om fotografyrket. Nar jag laste om Didiers dodsfall kande jag mig uppriktigt ledsen, och kunde inte sluta mig till nagot annat an att livet ar orattvist.

Le Photographe ar idag, sju ar efter forsta utgavan, redan en klassiker med 260.000 salda ex, oversatt till 12 sprak, och har blivit stilbildande. Jag hoppas att saval Le Photographe som Conversations avec le Photographe en dag kommer i svensk oversattning.