Sondag i Antony

Per och Ana kom pa middag under lordagskvallen. Med totalt tre barn mellan 0 och 1 1/2 ar visade det sig vara lite svart att satta sig till bords enkom for en sadan sak som att maten var klar, men mha mikrovagsugnen gick det att fixa till i efterhand, nar alla barn var bytta, matade och nattade.

Per sag lite matt ut, och yttrade att ett glas valkylt Côte de Provence gjorde under.

Ana och Linnéa

Anton fick sitt livs forsta skjorta i present.

Pappersjobb x 3

Som en liten paus i nyfodingslyckan har Emeline och jag borjat nysta lite i allt pappersjobb som behover goras for att Anton ska fa sina id-handlingar och pass. Vi tillbringade morgonen med att plata Anton, och ska sedan klippa till fotot sa att det passar for respektive andamal; Franskt ID-kort, Franskt pass, Svenskt pass, Kanadensiskt "citizenship card", Kanadensiskt pass ... Givetvis har alla lander olika krav pa kortet, sa det blir till att jonglera lite med formaten.

Det ar inte latt att fa till ett kort som tillfredsstaller alla krav med en unge som slingrar sig och som aldrig vill titta at "ratt" hall, men med digitalfotografi kan man som tur ar tillata sig att smattra av kort tills man finner ett eller tva som kan tankas vara gangbara...

Lordag i Antony

Det ar fantastiskt vackert vader i Parisregionen just nu, och jag kande for att ta en tur pa inlines i grannskapet. Emeline var hos frisoren, sa jag beslot mig for att ta Anton med mig pa promenaden. Det var lite krangligt att bära ner barnvagnen for trappan med rollerblades pa fotterna, men det gick till slut. Val ute pa gangbanan tog jag provande ett par skar, med barnvagnen framfor mig, och det visade sig vara ytterst enkelt och stabilt att kora barnvagn med rollerblades.

Jag tog en svang till affaren, dar jag fick mig att par genomtrangande blickar fran bade kunder och expediter; med inlines pa fotterna mater jag drygt 2m. Med inlines och barnvagn, var det manga som vande sig om for att titta efter da denna kombinationen tydligen inte visar sig var dag.

Det slog mig under turen att den bromsen som ar monterad pa var vagn ar en parkeringsbroms (allt eller inget) och tjanar inget till for att bromsa vagnen under fard. Saledes far jag bromsa lite hardare med inlineshjulen (mer slitage), men det ar det definitivt vart. Anton verkade tycka det var helt ok att aka lite fortare an vanligt, och sa inte ett knyst nar jag korde over farthindrena i full fart pa rue du Colonel Fabien.

For dem som ej akt inlines kan jag namna att just bromsning ar ett kapitel for sig. Nar man koper sina inlines sitter det en gummikloss, som ska tjana som broms, monterad baktill pa hogerskon. Man trottnar fort pa den ineffektiva och osakra tekniken for att bromsa med klossen. De flesta jag kanner som kor inlines har sedan lange gjort sig av med den fjompiga klossen, och bromsar istallet genom att tvarstalla ena skon under farden, och applicera ett variablet tryck pa "bakbenet" for mer eller mindre hard inbromsning. Fordelen ar att det gar fortare att bromsa, men det till priset av att hjulen blir snedslitna. Det gar att gora sk "hockeystopp" men det kraver an mer teknik och ovning for att vara helt tillforlitligt. Snedslitningen far man leva med i bada fallen.

Varje gang jag roterar mina inlineshjul for att jamna ut slitaget tanker jag pa morfar Sven Herman Leonard Wester som hade gjort rotationen av dacken pa den himmelsbla passaten anno -74 till en religion. Sven dog innan jag blivt vuxen nog for att battre begripa hans materielvård-manier, men jag sander honom en tanke nar jag har 5:ans insexnyckel i handen och funderar om jag ska satta det tredje eller det fjarde hjulet pa forsta hjulets plats...

Faux Départ

Antons fard hem gick precis som tankt, men sedan gick det inte enligt plan. Halv tolv pa lordagskvallen, blott tva dagar efter hemkomsten, markte Emeline att Anton var skallande het. Tempen var pa ca 40°C, och efter konsultation per lur anmodades vi att ta honom omgaende till sjukhuset. Natten mellan lordag och sondag blev lang, eller kort, beroende pa hur man ser det. Resultatet blev att Anton blev "insydd" pa pediatrikliniken, men att det i ogonblicket var svart att saga vad som var fel.

Sedan forra helgen har febern forsvunnit, och i det stora hela verkar Anton ma bra. Dock har han fatt en kraftig antibiotikakur, da det befaras att han fatt en ett slags urinvagsinfektion, pyélonéphrite pa franska.

Emeline och jag fick organisera om oss en smula och saledes har Emeline tagit dagpasset medan jag har tagit nattpasset. Beclère ar ganska val organiserat for foraldrar som vakar over sina barn. Det finns sang, toa, dusch, kylskap, mikro etc, och man far komma och ga som man vill dygnet runt. Det ar svart att saga om det for Anton gor nagon skillnad i om vi ar narvarande eller ej, men for oss skulle det nog kannas underligt att inte vara narvarande. Saledes har jag inte varit hemma pa ett bra tag eftersom jag tillbringar min tid antingen pa jobbet eller pa sjukhuset.

Om allt gar som det ska, kommer Antons hastkur i antibiotika avslutas inom fem dagar, och sedan ar det tankt att han ska fa komma hem.

Emeline och Anton ater till hemmet

Solen skiner, det ar sommar i luften och Emeline kommer hem med Anton. Jag har ett par extra dagar ledigt pa mig for att anpassa oss i den nya miljon, och fortsatter Anton i rytmen han haft pa BB kommer allt ga bra. Han vaknar vart tredje time och papekar hövligt att han behover pafyllning och tomning. Sedan somnar han om. Vi far se hur lange han fortsatter sa...

Mandag i Clamart

Emeline sag betydligt piggare ut idag, och verkade inte vara langt ifran att borja kunna ga igen. Anton har kommit tillbaka fran "solsemestern" i undervaningen, och har en fin farg i ansiktet. Ett par dagar till sa kanske man kan hoppas pa att vi alla kan aterforenas i hemmet igen.

En notis om gardagen, 1a maj: Forutom att vara arbetarrorelsens demonstrationsdag, ar det aven liljekonvaljens dag. Den forsta maj ar det i Frankrike tradition att ge liljekonvaljer till nara och kara for att "bringa tur och lycka" under aret. Sa djupt rotad ar seden att det finns ett undantag i skattelagstiftningen; den forsta maj ar det tillatet for vem som helst att salja liljekonvaljer och inte betala skatt (moms och inkomstskatt). Den forsta maj kan man se stand i varje gathorn, dar mer eller mindre lokala formagor saljer buketter och krukor med liljekonvaljer.

Lordag i Clamart

Jag ar "home alone" just nu, och skoter marktjansten med tvatt, inkop och stadning. I slutet av eftermiddagen for jag till Beclère for att se till Emeline och Anton. Emeline halvlag i sangen och hade mest ont. For värken har hon fatt ett preparat som jag kanner igen fran tiden da jag hade ryggbesvar, och jag forstod mycket val varfor hon inte var sa alert. Med den typen av preparat har man valet mellan "ont och klar i huvudet" eller "mindre ont och tillfalligt avbrott pa hjarnkontoret".

Anton hade tillbringat natten och dagen i den sk "Unité Kangourou", dvs "kangurugruppen" som vakar over de for tidigt fodda. Exakt varfor det bestamts att han skulle vara kvar efter den avslutade fototerapin vet jag inte, men till det battre hor att Emeline kan vila lite battre medan antingen jag eller kangurugruppen tar hand om Anton.

Sjukhusvard i Frankrike tycker jag ar fantastiskt bra overlag. Lokalerna ser ibland inte sa roliga ut (Beclère ar inte sa upplyftande rent estetiskt...), men det kanns att kompetensen, rutinerna och materielen finns. En sida jag tycker kan forbattras ar patient- och anhoriginformation. Vad tillstandet ar, vad som hander, vilka atgarder som vidtas, hur lang vistelsen beraknas bli, vem ska man fraga om man vill veta mer etc ar fragor som jag sjalv haft angaende bade Emeline och Anton, men jag kanner att jag inte fatt nagra riktiga svar. Jag kan forsta att lakarna inte bara har patient- och anhorigkontakt pa sina agendor, men jag tycker att det ar svart att fa svar pa forhallandevis enkla och fundamentala fragor. Sjukskoterskorna och barnmorskorna ar snabba med att paminna om att de endast har en yrkesmassig asikt och att det ar lakaren som i slutandan avgor. Nar man lyckas hugga tag i lakaren, sager sig denne inte kanna till detaljerna och ber att fa aterkomma, eller hanvisar till lakarkollegan som ar specialiserad i fragan... Suck, det kanns nastan som att jobba med Accenture...

Jag har aldrig varit i narkontakt med sjukvard nagon annanstans an i Frankrike, sa jag har svart att jamfora med tex Sverige.

Anton Baselius

Med naturen kan man inte forhandla, och Emeline och jag fick pa tisdagen bevis pa detta. Det var tankt att Emeline skulle "sattas igang" pa fredagen, men redan pa tisdag kvall gick vattnet. Vi hade forberett vaskor och prylar for BB, vilket underlattade det hela. Emeline pysslade i en kvart innan hon blev klar, vilket var precis tiden som behovdes for att min gratang skulle bli fardig. Det bar av till det narbelagna Hôpital Antoine Beclère i Clamart, och Emeline blev intagen omedelbart. Efter en rad undersokningar faststalldes att barnet madde bra, att forlossningen skulle sattas igang foljande dag, onsdag, vid lunch.

Det borjade bra och redan kl 18 var livmoderhalsen fullt oppen. Progressivt jobbade Emeline, ledd av barnmorskan, mot fodseln, men barnet kom inte ut. Fler och fler i personalstyrkan samlades i rummet, och kl 21 raknade jag till atta personer inklusive Emeline och mig sjalv. Efter att barnmorskan uttomt alla "mjuka" metoder, tillkallades obstetrikern/kirurgen for att lite tuffare tag skulle appliceras. Trots upprepade forsok med forst sugklocka och sedan forceps, forblev barnet i livmodern. Obstetrikern konstaterade att barnet madde fint, och att det fanns risk for att axlarna skulle fastna om huvudet passerade, vilket ledde till beslut att Emeline skulle snittas. Det bar av till operationssalen, och en kvart senare, 22h34, var Anton fodd, 51cm lang och 3260g!

Pga de ganska langdragna forsoken att fa ut Anton den naturliga vagen, visade det sig att han blivit lite ihopklamd och tilltufsad. Huvudet och framst ansiktet visade tecken pa lite omild behandling, med rejala blamarken pa alla utstickande delar; nasa, oron, haka etc. Det finns dem som sager att ett nyfott barn ar det vackraste som finns, men jag hor inte till den skaran. I sanning sag Anton ut som att han varit i ett rejalt krogslagsmal. Vantar man lite kommer det sakert at fixa till sig, men nej, Anton var inte vacker som nyfodd...