En dikt om torsdagen

Hur än vattnet verkar
finns mina tankar kvar.
Vart tog min ärbarhet vägen
när vintern närmade sig?
Vart försvann jag själv
när huden visade sig vid
horisonten, som färgades gul
i brist på annan färg?

Här är jag, utan skydd
med tutande bilar uanför
som tävlar med suset i öronen.
Den heliga matematiken,
såsom jag lärde mig den,
gör sig än påmind
men jag låter den bli
till ett bleknat pergament.

I takt med att bilden
blir mer och mer diffus
ser jag något framför mig
vilket skiftar i blått och i grönt
eller också i svart och grått.
Det som kallas dystert
är för mig min skala
som ger mig det jag vill ha.

Den heliga grammatiken,
såsom jag lärde mig den,
tränger sig på mig,
hur skall jag någonsin bli fri?
Varför är du så tyst?
Varför är du så tyst?
Därför att svaret är mellan
Veho Bil och Bandhagen.

Hur ska jag kunna döda
det som kommer mot mig,
när jag själv svimmar
av minsta droppe blod?
Etiken säger mig att
stjärnorna lever bäst där de är
utan vare sig Rodchenkos
eller Berias inverkan

Hur ska du kunna se på
Rösjöbadets sand i februari
när du ruvar på det du
burit på så länge någon
kan minnas, Ciceron inbefattad?
Om inte av grundlighet
så av utförlighet och vikt
eftersom...
... ja, vad då?

En vers om onsdagsmorgonen

Under den blanka ytan,
långt från minsta ljus,
härskar ett mörker
så tätt, så kompakt.
Tak, golv och väggar
formas av det fasta,
strida, oupphörliga flödet.
De enda ögonen här,
är mina egna, gröna,
och de silverglänsande,
som följer utan tvekan.
Varje andetag jag tar,
skapar nya glittrande
pölar av kvicksilver,
som blickar tillbaka
från det gropiga taket.

--------------------------

I en dröm
besökter jag en plats,
där skuggan faller
över mina tysta läppar.
Trumvirveln från taket
förkunnar glatt:
"Ge oss mer!",
så sjunger vi högre!

Ett par verser om söndagsmorgonen

Röster från en annan plats
fyller mina nerver
till den grad att jag
förflyttas i tiden,
bort till en plats
som inte finns.

I bubblan som skapas
bor en människa som säger
att ljuset försvunnit
och att kråkorna
slukat näktergalen,
om och om igen.

Trädens rötter pekar
mot den molniga himlen
när brev efter brev
trillar med en ljudlig duns
i golvet gjort av kisel,
gallium och arsenik.

Jag åkallar hans minne,
hans verk, hans arv
hans pigment på sträva fibrer
för att Remington
ska materialiseras
och återfinnas.

Vore han vad han blev?
Om det som hände,
inte hänt,
i Villeblevin?
Otvivelaktigt,
ja.

Kulturarbetaren slår ett slag for TV-eken

Jag pendlar mellan skratt och djup beundran och respekt när jag ser hur poeten Bruno K. Öijer ställer sig på barrikaderna för den sk TV-eken framför TV-huset i Stockholm. Min kluvenhet bottnar i att jag absolut tycker om dikt och poesi, vilket den här bloggen kan vittna om, men att jag inte kan låta bli att fnissa och le lite åt rikspoetens gravallvar när han deklamerar dikten "Jag ser ett högt träd" från "Medan giftet verkar" från 1990.

Att skriva ordet som träffar mitt i prick, som berör och som engagerar människor, ar ett verkligt hantverk. Men när det gäller något så abstrakt som poesi och lyrik är det lite som med modern konst, eller konst i största allmänhet; det är renommé som räknas och inte nôdvändigtvis själva "varan". Och renommé, var kommer det ifrån? Skicklighet? Talang? Originalitet? Ihärdighet? Tur? Tillfällighet? Eller, mest troligt, en blandning av lite av varje?

Jag har en liten teori om detta: En ihärdig diktare som a) producerar originellt material med talang under lång tid, och som b) skapar sig en persona som väcker intresse, och som c) exponerar sig i rätt kretsar i precis rätt omfattning, har oändligt större chans att röna framgång än någon som skriver på kammaren och inte gör något av det. (Vilket scoop!)

En festlig detalj är att man med abstrakt poesi kan stå inför samma problematik som med bildkonst; är den verkligen äkta eller är det en banal kopia? Det är inte alltid så lätt att avgöra. Exempel: Nedan följer två dikter. Den ena är en "äkta" Öijer, och den andra är en efterapning som jag skrivit mer eller mindre på måfå på en fem-tio minuter efter att ha plöjt igenom 600 sidor av Öijers samlade verk. Men vilken ar vilken? Gissa!

Nummer ett

längtan
längs Tegnérgatan
i en isande
skyming
griper min nacke
min magra, spinkiga, eländiga nacke
tändsticksnacken
som alla kroppar
vill ha
på kafferep
utan kaffe
bara repets sträva fibrer

Nummer tva

grönt
slår om till 
rött, rött
slår om till grönt
i hörnet 
utanfor Café Le Dôme
bär flickan 
fem fingrar 
på sin hand
för att 
tala om hur mycket hon kostar

I slutandan maste jag ända hylla Sveriges kanske mest inflytelserika, nu levande diktare, Bruno K. Öijer, som lyckats göra såval (a), (b) som (c), och som blivit en respekterad litterär figur, och som har diktat med talang och övertygelse i 40 ar.

Ännu en vers om måndagen

En tråd är spänd
för att fånga
dem som oaktsamt
irrar sig in

i minnets gömslen
där de ligger;
de fruktansvärda
truppminorna.

Den som korsar
den som trippar,
den som kravlar,
den...
...kommer ej åter

Ingen konvention,
eller sappeur
eller terapeut
kan röja det fältet.

Vi har inget hem,
vi bor ingenstans
vår saknad står skriven
i tyll, så tunt.

En vers om mandagen

I ljuset av dig,
ser jag inte längre,
mitt hjärta slår
med knappt
hörbara slag.

Ur dunklet
kommer något
jag sedan länge,
längre än du tror,
trott var dött.

Ge mig inte
mer av den
beska gröten
den som får
magen att svälla.

Hur kunde jag
tro att mitt
var mitt?
Att min sanning
var sann?

I svallet
från färjan
som korsar
floden vars namn
jag ej förtäljer,

finner jag
något jag tror
är fast, beständigt,
men det är
endast en illusion.

När fingrarna letar
över ömma ytor,
och när ytorna
är våra egna,
fastnar skrattet i halsen.

Låt det hårda
möta det hårda,
likt mitt sinne
som möter Dan,
på hotell _______.

En limerick om Onsdagen

Det var en man från västra Skanör
kring vilken det spreds en odör.
Så stark var stanken,
att man undrade "vad fanken",
är det en vällagrad likbil han kör?

---

I en liten eländig håla sydvast om Sveg
ned i en avloppsbrunn jag steg.
Hur i allsindar kom jag hit,
att bada i både piss och skit?
Det var visst någon som kallade mig "feg".

---

Under en filt i en medelstor Skånsk stad,
satt ett par grabbar och slog vad,
om vem som kunde vänjas,
vid att se förhuden tänjas,
runt ett paket av OK:s vindrutetorkarblad.

En dikt om söndagen

Det uppenbart
obskyra
som växer
i dunkel,

kan bara
klämmas fram
likt en
karbunkel.

Olyckan,
likt svalan
som landar
pa backen,

bjuds in
till bords
när myran
lämnar stacken.

Hur ska
katten finna
sin väg
över fältet,

när det innersta,
vita rummet,
är packat
som isbältet?

En dikt om fredagen

Att driva en sakfraga,
med en speciell formaga,
far mig att stalla en fraga:
ar det ratt att sig droga?

Hur ordet an vandrar,
vad det an utsondrar,
ingen mig klandrar,
att jag mig sjalv plundrar.


Att spilla sina ord,
en kopp pa ett bord,
att tanka pa mord,
i flykten fran var jord

---

Efter att ha skrivit "I am the walrus" ska John Lennon ha sagt 

"let the fuckers work that one out" 

da kritiker och fans, da det begav sig, forsokte komma pa den inre meningen i Beatles texter. Att John Lennon formodligen var patand nar han skrev texten till I am the walrus rader det foga tvivel om idag, men det finns om inte nagon mening sa andock en avsikt bakom den ytterst kryptiska texten. Manniskan forsoker finna mening i det mesta som finns ikring oss. Det ar tex ingen slump att manniskor sedan lange funnit en "gubbe i manen", eller kanaler pa Mars etc. Det meningslosa stör manniskosinnet, och pa samma vis ar det med sangtexter. Lennon spelade ett spratt pa publiken, ungefar som Marcel Duchamp gjorde med sitt konstverk "la fontaine", och det funkade fantastiskt val.

Forsta versen:

I am he as you are he as you are me and we are all together
See how they run like pigs from a gun, see how they fly
I'm crying

Massor av manniskor forsokte klura ut vad texten "betydde", medan Lennon bara skrivit pa mafa i ett syrarus. Att Lennon senare skrev att det bara var trams ledde till att vissa fans och kritiker sag uttalandet som (annu en) en ledtrad till att det verkligen fanns en gomd mening.
Helkul!

En dikt om onsdagen

Prolog
Det som skildras här,
som ett verk av fiktion,
i sin innersta kärna ej bär,
mer än en banal projektion.

Första versen
Regnet faller hårt,
över vår gråa stad,
att det ska vara så svårt,
att vända ett blad.
---
Att bli minnen kvitt,
kan ej enkelt hända,
de fastnar som kitt,
hur man än dem bända.

Andra versen
Ju mer man försöker,
ju mer man tänker,
desto mer de mig kröker,

desto mer de mig sänker.

---

Det flyktiga anletet,
jag tror jag såg igår,
gnuggas mot samvetet,
en våg av yrsel jag får.

Tredje versen
Satsen tappar sin form,
blir alltmer till fragment
där skuggan blir enorm,
har det verkligen hänt?

---
Kan det vara minnet,
som nu sviker mig?
Har jag förlorat sinnet?
Nej, säg det tror jag ej.

Fjärde versen

Men det var ju inte jag,
det var någon annan,
En som var så svag,
att en tar sig for pannan.
---
Att det finns bildbevis,
från då det det begav sig,
det ar bara lös drivis,
hör, titta inte på mig!

Femte versen
Det var ju inte jag,
säger jag än en gång,
inte den jag ar idag,
vägen hit var lång.

---
Somliga allt minns,
sägs det med låg röst.
Ingen utvag alls finns.
Isen växer i mitt bröst.

Final
Att det visst hände,
allt som jag kände,
att det var jag som tände,
att det aldrig vände.
Det, är min ände.

Epilog

Det som varje gata har,

det som alla söker finna,

pa fragan hitta ett svar,

och darmed losningen vinna.

Varför Hotell Hellman,

Herr Andersson?

En dikt om lordagen

Flera perigordinska ankor
fick plikta med livet
for lunchen
i parken
med vannerna.

Mörkt, mört kött,
som faller av benet
och en subtil smak
av nagot vilt,
att ata med handen.

Nar lunchen var över,
aterstod endast,
en konservburk,
med ankornas forsakring,
mot harda tider.

En dryg liter av,
deras nödforrad,
deras fett,
blev till en...
...ljuslykta pa balkongen

Dagens dikt

Ingen makt,
ar abstrakt.
Allt inflytande,
ar konkret och rytande.

Ett rytande som ej hors
men vars garning gors.
Garningar vars resultat
slutar pa ett fat.

Vanta, stanna till, ett godstag ska forbi.
Jag vill inte alls sta still, men vill ej skadad bli.

Faran av att sta ivagen, beror pa det som skall fram
samt den som ar belagen, att latsas vara en damm.

Pa flykt undan det som hotar, mig och mina närmaste nära.
Tiden mig konstant motar, till att acceptera att tungt bära.

En vers kan finna ett spar, eller helt enkelt spara ur.
Resultatet man darmed far, kan bade vara i och ur sin bur.

JL fann stort noje i falsk steganografi.
Mangen blev till atloje i stravan att finna mening dari.

JL ar sedan lange död, jag skriver trams pa mitt block,

JLs ord ger annu bröd, at en redan förmögen skock.

Att skriva vers for barn

Jag har hittat pa en radda verser och rim for Anton da jag fort kanner mig latt uttrakad av att lasa samma historier om och om igen varje kvall. Att barn gillar att kanna igen en godnattsaga ar val ingen nyhet, men jag blir lite matt av att lasa Pettson och Findus for femtioelfte gangen.

Har ar ett exempel pa en saga pa rim som jag hittat pa at Anton:

Katterna bodde i en gammal stuga vid slutet av vagen,
som en dag rivdes av den elaka gubben, sa trägen.
Gubben ville bygga ett stort fint trevaningshus,
dar det ej fick finnas en endaste liten mus.

Hur ska kattungarna finna nagon ro,
nar det inte langre finns nagot bo?

Under bulldozerns blad for brador och plankor,
väggar forsvann, och i golvet for krukor och rankor.
Kvickt flydde mamma katt med unge efter unge i munnen,
for att finna tillflykt vid den gamla uttorkade brunnen.

Hur ska kattungarna finna nagon ro i flykten,
nar mamma katt forsoker rädda ändalykten?

Vid brunnen pustade hon ut ett kort slag,
innan hon grubblade over sitt nasta drag.
Ungarna pep med hjärtskarande rop,
dags att ge sig av, att finna atminstone en grop.

Hur ska kattungarna finna nagon ro i gropen,
nar inte nagon alls hor de sma nodstallda ropen?

Den ene ungen var randig, och vit pa magen,

den andre ungen var endast vaken pa dagen,
den tredje ungen var flackig, livlig och yster,
och den fjarde ungen var helgra och deras syster.

Hur ska kattungarna finna nagon ro, sa olika,
nar mamma katt standigt kring sig efter fara kika?

Mamma katt fann ett gomstalle intill busshallplatsen

fast hon hellre hade valt den hoga avsatsen.
Men med sina ungar sma, knappt fyra veckor gamla,
ville hon inte att de ner pa marken skulle ramla. 

Hur ska kattungarna finna nagon ro pa hörnet,
nar de hjalplöst, maste ligga i törnet ?

Med oro sag mamma katt sina ungar sma,
som med pals, svans och tassar mest gra,
forsokte finna varsin plats kring en sopkorg,
som vore det deras alldeles egna riddarborg.

Hur ska kattungarna finna nagon ro i det fria,
nar de mest av allt ville nackar och öron klia?

Mamma katts ögon ar synnerligen skarpa,
och hon sag en grupp livliga manniskor kasta varpa.
De holl till pa en grusplan intill torget, det gamla. 
Hon darvid sitt allra yttersta mod samla.

Hur ska kattungarna finna nagon ro i allt larm,
nar ingen ville ta kattfamiljen till sin barm?

Bredvid torget stod ett skjul, en smula elandigt,
fast ett tak kandes i stundens allvar nodvandigt.
Mamma katt ingen riktig fara alls kunde ana,
saledes sprang hon kvickt ivag for att spana.

Hur ska kattungarna finna nagon ro nar mamma ivag bär,
nar ingen när och kär ser efter dem där de är?

Ur skuggorna kunde en skum figur ses träda fram,

och kattungarnas yttersta fasa kunde vagas i kilogram.

Men det var ingen elak best som dem skulle äta,

det var pappa katt som kom, och som med oronen spreta.

Hur ska kattungarna finna nagon ro?

Jo, nu ar pappa katt tillbaka ma du tro!

Mamma katt kom tillbaka efter en lang svang,

och fann pappa katt, tillbaka hos sitt lilla gäng.

Tillsammans bar de tva de fyra ungarna opp,

till det lilla skjulets allra hogsta topp.

Hur ska kattungarna finna nagon ro?

Jo, med pappa och mamma katt i deras nya bo!

Tva limericks om onsdagen

Det var en eminent kock i Bordeaux,
kring vilken det var ett ständigt hallå.
Så himla flink var han,
och attans vig minsann,
att han skalade räkorna med sin stortå.

---***---

Det var en blodgivare fran Västergök
som ilsknade till i sitt kök.
Sa glodhett var hans blod,
att polisen utanfor stod,
redo att gripa'n for mordförsök.

En limerick i Besançon

Under en filt i Besançon,
låg en besynnerlig person.
Oftast en frivillig resenär
trots en del besvär
han fick på det ändå ett slags fason

Vid stranden av floden Doubs,  [uttal: "Dou"]
Hördes både tjim och tjo.
Han ritade figurer med krita
tills trottoarerna blev vita
och på så vis lät han kreativiteten gro.

Och sist, då en sann limerick ska innehålla lite grov humor... 

Den var en kvinna från Roche-lez-Beaupré,
som ständigt åt crèpe flambée.
Närhelst hon gav väder,
av for alla hennes kläder,
och minst tio man mötte sin skapare.

En dikt om fredagen

Ord funna om natten,
papper med upplöst bläck.
Sidor som traffat vatten,
när häftet badat näck.

Tio sidor far mig att grunna,
pa tankar vars himmel ar gra.
Kvarglomda effekter funna?
Nej, har finns inget att aterfa.

Ur vattnet styrkan,
och med vattnet, livet.
Väck med all dyrkan!
Nu aterstar endast klivet.

Vattnet omfamnar kroppen,

Sjalen slapps ur sin bur,

Spurten avgor alltid loppen,

Nar proppen har dragits ur.

Diktens syfte

Med lite humor,
eller stort allvar,
en dikt pa "ff" bor,
att lasas av envar.

Med tvataktsrim,
eller alls inga
forekommer i stim
eller i ensam slinga.

Lattsamhet blandas,
med det mindre banala.
Texten mina tankar andas,
mjuka eller radikala.

Dess skiljetecken,
rigorosa eller ej.
Vad gor strecken?
Vad bryr jag mig?

Prosa maste ej svara,
utan enkom fraga skall,
för det ar ju bara
ett (o)balanserat infall.

Infall eller utfall?
Som för en fäktare,
attacken ar en mall,
skådad från en läktare.

En dikt som ar solklar,
forlorar sin innebörd.
Det blir endast kvar
en steril, fruktlös skörd.

Med eller utan mening,
tvetydigheten ger en stil,
med spraket i forening,
blir i sinnet till en kil.

Att splittra med en knall,
och att rubba sinnefrid,
ar konstens absoluta kall,
i var vetenskapliga tid.

En dikt fran konferensrummet i Neuilly

Ode till innovation i grupp

Atta män i ett lufkonditionerat rum,
atta fantastiskt lysande idéer per knopp.
Sextiofyra gnistor skapar ett livligt brum,
ett koncept i en allt annat an samlad tropp.

Den ene at hoger, den andre at vanster,
den tredje kolliderar med den fjärde.
Den femte och den sjatte ar bara gester,
de andra femtionio ar av tvivelaktigt värde.

Men, bland dessa samlade gnistor,
finns trots allt den dar geniala idén,
som kommer att toppa alla listor
som helt och haller ersatter vara ben.

Men chansen att den gnistan inte dränks,
av de andra sju mannens samlade ego
ar nagot some endast med svarighet tänks
Och var hamnar den? I vems ägo?

En dikt om mandagen

Vagen mot norr, ar den jag inte tar,
vagen mot norr, ger mig inget kvar.
Vagen mot öster, ligger framfor,
vagen mot öster, balansen ar skor.
Vagen mot väster, ligger utan ljus,
vagen mot vaster, inte ett enda hus.
Vagen mot soder, ar fylld av skär,
vagen mot soder, trots allt framtiden bär.

Dagens dikt

Dagens vers,
kort eller lång,
är ingen pärs;
det ar min sång.

En vers pa rim som flyter,
utan stockning och stopp.
Bevis pa att inspirationen ej tryter,
eller bara hjarnan som loper sitt lopp?