All work and no play

Brada dagar. Mycket att gora och lite tid till att skriva. Sedan jag kom till Toronto for tre manader sedan har jag inte last en enda sida i min überintressanta bok - Voyage au bout de la nuit - vilket talar sitt tydliga sprak. Nu nar jag ar inne pa sista varvet aterstar det att forbereda aterresan hem till Frankrike, och det baddar for ytterligare langa dagar och natter.

Fredag i Montreal

I skrivande stund sitter jag i transithallen i Montreal och vantar pa planet hem till Frankrike.
Det ar med ett litet vemod jag lamnar Kanada efter fyra manader. Det har givetvis varit mycket jobb, manga sena natter och en hel del stress, men jag har ocksa haft mycket roligt. Pa fredag morgon at jag frukost med mina kollegor pa Cora's, frukosthaket intill bussgaraget pa St Laurent boulevard. Avsked kan ibland vara lite krystade, men det radde en latt och okonstlad stamning.
Jag hoppas att jag far tillfalle att komma tillbaka snart.

Sotebrodsdagarna ar over; min arbetsgivare har beslutat att alla ska aka turistklass pa tjansteresorna. Det ar inte sarskilt populart bland medarbetarna, men det gar inte att gora nagonting at tyvarr. Enligt vad jag hort fran hemmakontoret ska det ha instiftats en regel som sager att tjansteresorna maste uppfylla tva krav for att det ska bli godkant att resa i affarsklass: flygresan maste vara over 8 timmar och vistelsen maste vara max tre dagar. Formodligen ar det en forsvinnande liten del av foretagets resor som uppfyller dessa krav. Jag ar osaker pa om foretaget kommer gora nagra riktiga besparingar med denna atgard.

Onsdag i Ottawa

I Kanada, som ar ett "nytt" land med kort historia, ar man mycket man om att varna om den nationella prageln och att val exponera federala, nationella symboler. Den framste av dessa symboler ar givetvis den kanadensiska flaggan, som man kan se bokstavligt talat overallt i staden. Manga multinationella foretag har i Kanada inkorporerat ett lonnlov i sin logga, som tex McDonalds som har ett rott lonnlov mitt i M:et.
I Ottawa ar flaggan an mer framtradande, da alla myndighetsbyggnader har minst en flagga framfor ingangen och en pa taket. Pa vag hem fran kontoret har jag sett att en av myndighetsbyggnaderna ofta flaggar pa halv stang. De forsta gangerna jag sag det tankte jag inte sa mycket pa det, men nar det sedan visade sig vara mer eller mindre konstant borjade jag undra. Det visade sig att det rorde sig om forsvarsministeriet, och att deras riktlinjer foreskriver att de flaggar pa halv stang varje gang nagon underlydande stupar i tjansten, fran bekraftelsen av dodsfallet till begravningen. Det slog mig da att Kanada faktiskt formellt befinner sig i krigstillstand och har ett par tusen man i Afghanistan. Med ojamna mellanrum rapporteras det om nagon soldat som strukit med i strid eller bakhall i Afhanistan, och det senaste dodsfallet var Major Michelle Mendes fran Onatario, for en vecka sedan. Vad som skordar flest offer ar sk IED, Improvised Explosive Devices, dvs hemmekade bomber som talibanerna(?) lagger ut pa strategiska platser.

Sondag kvall i Ottawa

I torsdags kom Charlie och pratade om Mount Marcy, den hogsta toppen i the Adirondacks, som ligger ett stenkast fran Lake Placid i New York state pa andra sidan St Laurence-floden. Mount Marcy ar den enda riktiga beget i trakten dar toppen gar over tradgransen. Vi hade funderat lite pa att aka dit forra helgen, men vi valde istallet att aka till det mer narbelagna Gatineau istallet for att talta. Men i fredags morse bestamde vi oss for att aka till Mont Marcy pa fredag kvall efter jobbet for att gora en snabb nattlig topptur. Jag hyrde en bil pa natet och vid 19-tiden lamnade vi Ottawa och akte soderut mot Cornwall pa den Kanadensisk-Amerikanska gransen. Vi stannade och at middag pa vagen och stod sedan startklara vid leden klockan elva.
Strackan fran parkeringsplatsen till toppen och tillbaka ar 15 miles, dvs straxt under 2,5 mil, med ca 1000m hojdskillnad. Charlie skulle vara tillbaka i Ottawa vid lunch pa lordagen, vilket gjorde att vi hade fram till klockan nio pa morgonen pa oss att komma tillbaka. Det sags ta knappt fem timmar att vandra upp, och knappt fyra timmar att vandra ner, vilket gav oss en dryg timmes marginal.


I borjan var det ganska blott och klafsigt, men efter ett par kilometer, i takt med att vi kommit upp en bit, tacktes leden av sno. Snon var tillrackligt hard for att den skulle bära utan snoskor men har och dar for man igenom, anda till midjan, vilket lyckligtvis hande det inte alltfor ofta. Charlie ar en ivrig vandrare och det drojde inte lange innan jag upptackte att han ar i storform. Lyckligtvis hade vi mycket latt packning men bitvis fick jag ta i for att halla jamna steg. Morkret var kompakt och pannlampan lyste upp nagra ynka meter framfor mig. Man ser forvisso inte i narheten lika mycket av naturen som under dagsvandring, men nattvandring har definitivt en speciell kansla som ar svar att beskriva. Kanske blir det lite mer aventyrligt nar man inte ser sa mycket.
I vandringens borjan var det ljummet och stjarnklart, men sedan mulnade himlen och blasten tilltog. Halvvags uppe kunde vi se att det blixtrade vid horisonten, och Charlie berattde att vaderleksrapporten forutspatt "thunderstorms" under natten. Mount Marcy ar beryktat for att ha ett mycket instabilt vader, och det finns ett skamt om vadret: If you don't like the weather at Mount Marcy, just wait for ten minutes and it will change...
Charlie traskade pa och jag forsokte hanga pa sa gott det gick men borjade kanna en viss trotthet komma smygande. "Moda ar en del av upplevelsen" tankte jag och drack lite sportdryck och at en bit choklad. Nar vi kom over tradgransen fick vi smaka pa vinden. Till det goda horde att himlen ater blivit bitvis klar och jag beundrade synen alla stjarnor som i storstader inte syns pa grund av allt stroljus. Sista biten upp mot toppen gick jag helt pa vilja. Min pannlampa borjade blekna men jag orkade inte stanna for att satta i nya batterier. Nar man blir trott ar minsta lilla grej jobbig, och man later bli att gora det aven om det faktiskt skulle gora vandrningen lattare. "Koma" kallades det i lumpen.
Klockan halv tre pa morgonen kom vi upp pa toppen.
Charlie sa att det var en riktigt bra tid, tre och en halv timme for en bestigning, och att det formodligen var tack vare snon som det gatt sa fort. Leden ar bitvis stenig och elandig och att det lag farbar sno kvar gjorde att vi slapp kliva over stock och sten. Vi tog ett par kort, blickade bort mot staden Lake Placid, at och drack lite, och gjorde oss redo for att atervanda. Det finns en bronsplatta inmurad i berget intill toppen, men for ovanlighetes skull lat jag bli att lasa den, utan ens att reflektera over det.

Nar vi hade tagit nagra steg kom ett par snoflingor ner over oss, och fem minuter senare snoade det lite latt. Ytterligare fem minuter senare byttes snon mot regn som sedan borjade vraka ner. Askan kom allt narmare och det kandes som att vi optimerat toppturen eftersom det inte ar att rekommendera att vara over tradgransen nar askan gar. Vi bokstavligt talat gled ner fran berget pa snon och det var en lattnad att inte behova slita for att komma fram. Att ga i regn och blast bekommer mig inte sa mycket sa lange som man ar kladd pa lampligt vis. Dock drojde det inte langre an en halvtimme av piskande regn innan jag kande den forsta droppen rinna ner for brostkorgen. Jag vet inte vart eller hur vattnet letat sig genom min goretexjacka, men blot blev jag. Fran brostet rann vattnet ner i kalsongerna och sedan ner i kangorna. Efter en dryg timme var det lika blott i kangorna som utanfor. Det gick inte att gora sa mycket at, sa det var bara att traska pa. Backen vi korsat pa vagen upp hade vuxit till en fors som vi fick vada over. Nar vi kom tillbaka till parkeringsplatsen hade det slutat regna, och klockan var halv sex pa morgonen. Det doftade fuktig skog, och det slog mig att det var lange sedan jag kant just den doften. Vi lag tre timmar fore var ursprungliga planering och kande oss forvanansvart pigga och frascha. Jag korde de trettiofem milen tillbaka till Ottawa. Vid gransen blev vi utfragade av tulltjanstemannen och han tittade storogt pa oss nar vi sa att vi hajkat uppfor Mont Marcy mitt i natten.
I Ottawa slappte jag av Charlie och akte sedan till MEC for att handla. Kangorna jag hade pa mig under vandringen visade sig ha rakat ut for ett haveri under atermarschen; ena halvsulan hade lossnat och tillat av, formodligen under det att vi gled ner pa snon.
Pa satt och vis kan det sagas vara giltigt forfall, da det var for tio ar sedan jag satte nya halvsulor pa kangorna (i Lijang i Kina for ovrigt). Den kinesiske skomakaren tog ett gammalt bildack och karvade ut sulorna for hand, och skar sedan ut bade monster och signatur.

(klicka pa bilden ovan for att se skomakarens signatur)
Kangorna kopte jag for drygt femton ar sedan for en femtiolapp pa Ö&B i Ulriksdal och kronans stampel uppger 1941(!) som tillverkningsar. Jag ar lite fascinerad av att dessa skor ar aldre an min egen pappa. Kan det vara det mest prisvarda par skor jag nagonsin kopt?
Pa MEC hittade jag ett fint par schweitziska kangor till ett pris som slar allt jag sett i Frankrike.
Pa eftermiddagen checkade jag in pa the Westin, och tuppade sedan av pa sangen for att vakna sent pa den tidiga kvallen. Jag har nu traningsvark.

Lordag kvall i Ottawa

Varen har kommit till Ottawa, eller ska jag saga att varen redan ar forbi?I torsdags kvall nar jag gick till det lokala snabbkopet, Loeb's pa Rideau street, knappte jag kavajen anda upp, fallde upp kragen och satte handerna i fickorna for att skyla mig fran blasten och kylan. Det var forvisso vackert, men jag hade definitivt overskattat temperaturen och var saledes inte alls rustad for ens en 10-minuterspromenad i 2°C. Under fredagen tog temperaturen ett skutt upp till hela 21°C, och idag har det varit 26°C(!) i Ottawa. I Toronto ska det ha varit 27°C. Inom loppet av tva dagar har vi gatt fran senvinter till sommar. Mina kollegor sager dock att "an ar slaget inte vunnet". Vi far se vad det betyder ;)

Under kvallen tog jag en promenad och gick over MacKenzie-King bron som var en av de allra forsta turerna jag tog nar jag kom till Ottawa i januari. Jag stannade till vid den platsen dar jag tog mitt hittills basta foto av staden i vinterskrud. Nar jag tog kortet i januari var det ca -30° kallt, och jag har fortfarande inte aterfatt kanseln helt i hoger pekfinger (avtryckarfingret).
Idag var det 26°C (plus), vilket ger en temperatursskillnad pa hela 56 grader.

Personligen tror jag att livet gar ut pa att utsatta sig for och uppleva kontraster och vad kan vara mer uttryckligt an just detta exempel?

Onsdag i Ottawa

Igar hade jag ett intressant mote med min kund och slutbestallaren, Ottawas motsvarighet till SL. Motets mal var att lagga sista handen vid en samling losningar till ett tekniskt problem som avhandlats under drygt tre manader.
Narvarande pa motet var slutkundens omradesansvariga, Wilma, hennes tekniskt sakkunnige, Henry, min kunds projektledare, Charlie, och Chariles sakkunnige Jim. Jag var dar i egenskap av underleverantorens losningsarkitekt.
Sa till motet: I grund och botten var det mesta utklarat redan innan motet och jag tror att den foreslagna losningen ar tillracklig. Men halvvags genom motet satte sig Henry, den tekniskt sakkunnige, pa tvaren och borjade opponera sig mot en liten men viktig detalj. Charlie och Jim var som alltid valdigt mana om att inte debattera eller konfrontera, samtidigt som att jag kande att de inte var tillrackligt insatta for att ha argument for att bemota Henrys position. Motet gick sedan ner sig i diverse detaljdiskussioner om den eventuella mojligheten att finna andra mirakulosa losningar och sedan kom vi inte langre. Det har motet ar knappast unikt vare sig i Kanada eller Frankrike eller nagon annanstans i varlden. Men det som gor det lite intressant ar hur en person, i det har fallet Henry, mycket sent i processen verkar ha bestamt sig for att blockera, och tar till alla tillgangliga medel for att det inte ska ga att komma till ett avslut, aven om det innebar att han i viss man forlorar i trovardighet infor oss och kanske ocksa sin chef. Exakt varfor han satte sig pa tvaren kan man bara spekulera om, men jag skulle tro att det berodde pa en viss ovilja att behova forandra nagot (tekniskt) pa hans egen sida. Lite forenklat kan man saga att han satte alla klutar till for att han inte skulle behova gora nagot jobb pa sin sida aven om det ledde till rent absurda "losningar".
Argumenten han anforde for att styrka att det foreslagna inte var gorbart var inte sarskilt svara att mota, men skadan var redan gjord i den man att det inte gick att komma till avslut. Pa satt och vis ar det inte mitt problem, da det ar upp till min kund att valja hur pa vilket satt han overtygar sin kund, men det drar ut pa tiden, vilket ligger alla till last.

Med lite distans och sjalvkritik kan jag val erkanna att jag ocksa i vissa fall "bromsat" en del arenden i det forflutna, sarskilt nar det har kants som att ledningen farit ivag pa ett farligt eller orealistiskt spar. Problemet ligger, sa som jag ser det, i att alla personer i moten som detta har olika fokus och olika horisont. Som teknisk sakkunnig ar man ofta ansvarig for att en liten del funkar i slutandan, och kanner viss oro om inte allt ar solklart fran borjan. Som losningsarkitekt vill man bara ha de allra viktigaste dragen av helhetslosningen och har inte tid att fordjupa sig i detaljer som kan forfinas senare. Som projektledare bryr man sig inte om om det ar stort eller smatt som diskussionerna beror, bara det blir gjort och kan avslutas. Som omradesansvarige vill man inte ta nagra (obudgeterade) risker, da det kan ha en inverkan pa produktionen som ar the bread and butter av rorelsen.

Alla dessa i viss man motstridiga mal maste jamkas samman, och jag ar overtygad om att det inte finns nagot facit. Sa som det blev kommer Charlie och Jim spendera ett par dagar pa att dokumentera det olika alternativen, komma till mig for att validera var rekommenderade losning, och sedan forsoka salja det hela till ledningen snappet over bade Henry och Wilma. Sa langt ar val allt frid och frojd, da det finns en process for att losa den har typen av tvister. Dar det ar mindre betryggande, ar att vi redan gatt igenom den har typen av process ett par ganger pa samma amne (olika detaljer dock) med samma personer (alltid Henry som satter sig pa tvaren, och alltid Wilma som inte har nagon bestamd asikt) och att det mycket val kan komma upp igen. Det flesta jag talat med ar overens om att Henry ar en erkand bromskloss, men ingen verkar vaga yttra att det verkliga problement ar att ingen i slutkundens ledning ser till att halla honom i schack. Man far acceptera att det finns folk av alla sorter i ett projekt eller i ett foretag, och forsoka blanda in folk i den man de kan fora saker framat. Overlag tror jag att alla gor sitt basta, men att en enskild persons basta inte ingar alla kakrecept och definitivt inte i samtliga etapper av receptet.

Det ar i lagen som detta som man forsoka se det positiva i att vara "konsult": om kunden inte kan ga fram sa fort som planerat (eller inte lyckas pressa sin kund till ett beslut) betyder det att konsulten har mer arbete tryggat. De basta projekten, fran konsultens perspektiv, ar de dar man gor framsteg, men undan for undan upptacker att det finns tidigare oidentifierat arbete som ens konsultkamrater kan ge sig i kast med. Jag undviker att ga in pa huruvida konsulter verkligen vill komma till avslut med projekt... ;)

Fran det ena till det andra. Igar bad jag hemmakontoret att boka min definitiva hemresa som ska ga av stapeln den 1 maj. Jag har inte den blekaste om nar (eller om) jag kommer tillbaka till Ottawa, men det kanns som att jag kan leva med det. Som alltid tycks behoven och framforallt uttrycket av behoven varka fram, aven om det ibland kanns som att man har lust att saga "vad var det jag sa?" nar det val kommer fram.

Sondag kvall i Ottawa

Helgen har varit full av aktiviteter. Pa fredag kvall akte jag och Charlie efter jobbet till Gatineau pa andra sidan floden och hajkade uppfor berget genom snarskogen for att sedan campa pa toppen. Jag hade kopt ett talt pa MEC och kande for att prova det och Charlie hakade pa.

Lordag morgon, pa vag nerfor, hittade vi en stig som gjorde farden betydligt lattare. Hade vi kant till stigen kvallen innan hade den besparat oss en hel del moda, men no pain no gain sags det.

Lordag morgon at vi brunch tillsammans pa Elgin street med Charlies flickvan, Melodie. Det var trevligt, men med tiden borjar jag bli lite trott pa den ytterst stampiga och flottiga maten man oundvikligen far vartan man gar. Allt ar stekt eller friterat, och i synnerhet brunchen ar allt annat an latt.

Under lordagen passade jag pa att besoka Ottawas konstmuséum, Gallerie de Beaux-Arts, som jag hittills inte tagit mig tid att besoka. Museet ar inrymt i en ganska imponerande och pampig glasbyggnad intill floden vid Napean Point och det ar vart att besoka inte bara for byggnaden man aven for den omfattande samlingen. Samlingen omfattar verk fran 1500-talet och framat, men med en tonvikt naturligt nog pa kanadensiska konstnarer fran 1800-talet till vara dagar. Dartill har det en hel del franska verk fran tre sekler. Till min stora gladje hade de en hall tillagnad min personliga favorit, Marcel Duchamp, som ar en av den moderna konstens absoluta forgrundsfigurer. Duchamps geni ligger i att han var den forste som frigjorde konsten fran estetiken.


Pa lordag kvall hade Charlie och Melodie ordnat grillfest och vi var ett tiotal som huttrade pa balkongen. Det hade varit varmt under dagen, men sa snart solen forsvann blev det svalt igen. Charlie visade sig vara duktig pa att blanda drinkar och jag fick smaka pa Chocolate Martini for forsta gangen. Riktigt gott.

Pa sondagen tog jag en tur ut pa landet till Carp, dar det ligger en relik fran det kalla kriget: the Diefenbunker.

The Diefenbunker var ett natverk av underjordiska bunkrar dar den kanadensiska regeringen skulle ta sin tillflykt i handelse av kris och karnvapenkrig. Det fanns sju bunkrar rut om i landet och den i Carp var den storsta. 1994 avvecklades bunkersystemet och idag ar det staden Carp som ager bunkern och som gjort den till ett museum. Bunkern ligger mellan 30 och 70 fot under jorden, och ar byggd i fyra vaningar. Det var tankt att 500 manniskor skulle leva har i upp till trettio dagar efter ett karnvapenanfall. (I Sverige finns en liknande bunker, dock av mindre omfattning, i Tiveden.) Det som ar lite intressant ar att bunkern pa sitt satt ar en tidskapsel som frusit ett stycke historia. Inredningen ar tidstypisk och ar fylld med vad som var hogteknologi pa 60-talet. Val vart ett besok.
Pa vagen ut fran bunkern berattade guiden att kommunen Carp haft olika projekt pa listan over tankbara anvandningsomraden av bunkern. Ett projekt som konkurrerade med museiprojektet var att fylla bunkern med vatten och halla dykutbildning i den! Det hade varit i min smak. Men nu blev det som bekant ett (torrt) museum istallet...

Kom tillbaka snart. Jag ska bifoga lite bilder sa snart jag hinner.

Tisdag i Ottawa

Pa jobbet ar det ungefar som vanligt och det senaste budet ar att mitt uppdrag i Ottawa slutar i slutet av april vilket betyder ytterligare tva veckor i "exil". Nu galler det att borja satta planer i verket for att haka pa ett nytt projekt.

I Frankrike ar det pasklov just nu och det verkar som att kontoret i Brétigny ar nastintill tomt. Aven om det jag som skriver "mina" dokument sa ar jag inte ensam om att skrapa ihop substansen. Det kommer att vara riktigt svart att fa svar fran Frankrike under de kommande tva veckorna, och det kan bli knepigt att skota underhallet av "mina" specifikationer pa ett vettigt satt. Vi far se hur det gar.

Efter Emelines och min nyliga vistelse i finkan fick jag lust att ater "skaka galler" och intog cell 8 pa 6:e vaningen pa Nicholas Street. Det ar onekligen mer komfortabelt pa The Westin, men det ar kontrasterna som gor att man uppskattar komfort, eller hur?

Jag laser med jamna mellanrum (och nar jag hinner) nagra franska nyhetsbrev. I ett av dem avhandlades den svenska energipolitiken och att svenska regeringen ska ha skrotat avvecklingsplanerna i februari iar. I Sverige har vi sedan 1980 varit noga med att gora allt for att ha ihjal var en gang framgangsrika atomindustri, och det kan vi fa betala dyrt. Den franska atomgruppen Areva lar gnugga handerna, da Sverige och kanske ocksa Italien ater sallar sig till gruppen av potentiella kunder.

Mandag i Ottawa

Semestern ar over, Emeline flog hem till Frankrike igar och jag ar tillbaka pa jobbet i Ottawa igen. Jag hade hoppats hinna skriva lite mer under den gangna veckan men pa nagot vis blev det inte sa mycket tid over vilket pa satt och vis ar ett gott tecken. I korta drag stannade vi tre natter i Montréal for att sedan aka vidare mot Québec. I Québec fick vi ett prov pa Kanadas mycket lynniga varvader med snostorm som bonus free of charge.

Till de trevligare sidorna hor att vi at middag pa Château Frontenac medan sno foll i drivor utanfor.

Pa Torsdagen var vi tillbaka i Ottawa dar jag hade bokat ett rum, forlat en cell, at oss pa "finkan". Emeline sa till en borjan att hon kande sig lite... instangd, men efter hand kandes det allt battre. En natt stannade vi i finkan, och tog sedan in pa det narliggande hotellet jag brukar bo pa.
Overlag tyckte Emeline ganska bra om Ottawa, men jag tror att det var Montréal hon gillade allra bast.

Sondag och Mandag i Montreal

sondagen den 5 april 2009

Emeline och jag promenerar runt stan i omsom ljumma flaktar omsom isande vintervindar. Sa fort solen tittar fram kanns det som att varen inte ar sa langt bort, men det ar aldrig sarskilt stabilt. Imorse snoade det nar vi tittade ut fran rummet.

Ikvall hoppas jag att vi kan ta en svang upp pa le plateau. Yves Beauchemins roman Le Matou utspelade sig dar och jag skulle garna aka dit for att insupa en smula av atmosfaren.

Ett annat kvarter jag garna skulle besoka ar St Henri, oster om stadskarnan, som Gabrielle Roy beskrivit i sin roman Bonheur d'occasion.

Under eftermiddagen gick Emeline och jag till the Bell Centre, den lokala hockeyarenan. Det ska visst vara en match mellan Montreal Canadians och Ottawa Senators imorgon. Det kan det vara val vart att forsoka fa biljetter till matchen. Tyvarr ar hockey ganska dyrt, och enligt mina kollegor i Ottawa maste man rakna med ca 100 dollar(!) for en ordinar plats.

Pa vagen fran Bell Centre tog vi en tur upp i the hotellet Château Champlan aven kallat "the cheese grater" (rivjärnet) pga formen pa fonstrena. Enligt Leif skulle det finnas ett café hogst upp, varifran utsikten skulle vara fantastisk. Uppe pa 36:e vaningen fick vi reda pa att caféet forsvunnit for ca 10 ar sedan, men att utsikten fanns kvar och nu kunde beskadas, dock utan kaffe.

Efter "Rivjärnet" promenerade vi langs med rue de la Guichétière. Vid nummer 1000 ligger ett shoppingcenter med en inbyggd skridskorink (det sags att kanadensarna fods med skridskor pa fotterna). Bland skrinnarna fanns en aldre herre som distingerade sig genom sin imponerande konstakningsteknik.
Emeline ar ingen stor skridskoakare men tyckte det var roligt att titta pa myllret av folk som roade sig med en sondagstur pa isen.

Vi mellanlandade pa "W" for att lagga ifran oss lite prylar och hamta bilen for att sedan aka upp pa "berget" for att besoka St Josefs Oratorium som kan sagas vara det lokala "Sacré Coeur" i den bemarkelsen att det ar en religios byggnad pa en kulle, byggdes pa 1800-talet och ser lite ut som en graddbakelse. St Josefs Oratorium byggdes av broder André som efter sitt varv dari fann sin sista viloplats.

Kryptan av kyrkan har rykte om sig att vara en plats dar mirakel ska ha skett och pa vaggarna hanger kryckor och proteser(!) som de helade lammen ska ha lamnat kvar efter sig, lite som i Lourdes. Pa oversta vaningen i bygget finns en rikt utsmyckad monter som visar broder Andrés hjarta(!) bevarat i en skal formalin. Creepy, really creepy... I souvenirbutiken kan man for $5 + skatt kopa tennamuletter med en epoxiingjuten RELIK av broder André. Har handlar det inte om hans organ, men en pyttelien bit tyg som kan gissningsvis hort till hans kladnad. Jag kunde inte lata bli att tanka pa hur den skaggiges son en gang for cirka 2000 ar sedan ska ha jagat ut manglarna ur templet.

En halvtimme senare stod Emeline och jag framfor den olympiska arenan oster om staden och forsokte fa en hyfsad bild i skymningen.


Pa vag tillbaka till downtown snubblade vi over Le pont Jacques Cartier som leder over St Laurentfloden till Ile Satnte Hélène dar bland annat stadens nojesfalt, La Ronde, ligger. Vinden var bitande men vi lyckades ta ett par bilder av saval Montreals skyline som av bron vi fardats pa.



Middagen at vi pa en legendarisk deli pa St Laurent street; Schwartz. Emeline hade fatt tips om Schwarts av en kanadensisk kollega som hade sagt att maten var val vard ett besok men att gasterna gjorde klokast i att inte titta for mycket pa golv, vaggar och tak. Mycket riktigt var den rustika maten - ett berg an rokt notkott pa ragbrod atfoljt av en cherry coke - var mycket god, och det var en lang ko av folk som vantade pa att fa en plats for att ata. Golvet var halt och klibbigt av diverse spill, men vad gor val det om bara maten och stamningen ar den ratta?

Lordag kvall i Montreal

Pa fredag eftermiddag kom Charlie och Jim och undrade om jag inte hade lust att ta en ol pa deras stamstalle, the Lieutenant's Pump ett stycke ner pa Elgin street. Jag hade forvisso en del jobb kvar att gora, men kande att jag utan nagra storre svarigheter kunde stuva om lite i planeringen och fa saval jobb som socialt umgange utrattat innan det skulle bli dags att aka till Montreal och hamta Emeline foljande dag. Vi satt saledes ett slag tillsammans och tog ett par ol. Efter en pint tog Jim och tva andra deltagare avsked, och jag blev kvar med Charlie. Efter en strategisk forflyttning at vi middag tillsammans och hade en riktigt trevlig kvall. Nar jag kom hem var det forvisso inte sa sent, men jobbet fick vara tills lordg morgon innan min avfard till Montreal.

Vid halv ett var det dags att aka och jag satte av mot Pierre Elliot Trudeau Airport for att hamta upp Emeline vars plan skulle landa straxt fore tre. Det var lange sedan jag statt pa en flygplats och vantat pa nagon, och det var inte utan att jag tankte pa Leif&Anita som utan tvekan statt manga ganger pa Arlanda och vantat pa mig, Johan eller nagon annan for hemtransport. Emeline kom efter en stund och sag ut att ha haft en bra flygtur.
Vi tog en tur upp pa "Berget" (La Montagne), som lokalbefolkningen sager. Regn och dimma lag over staden, sa vi sag inte sa mycket, men det gjorde inte sa mycket.


Med hjalp av ett par "miles" jag tjanat in pa mina resor fram och tillbaka mellan Frankrie och Kanada hade jag bokat ett ganska originellt hotell: "W". W ar ett slags koncepthotell dar de har satsat pa ganska annorlunda och lite futuristisk inredning.

Fargerna gar i elektriskt blatt och illrott pa en gra eller svart bakgrund. Det later kanske inte sa vackert, men det ar onekligen annorlunda och ser inte sa tokigt ut. En sake jag aldrig tidigare sett pa ett hotell ar att det pa rummet lag en iPhone, Apples senaste "smartphone" laddad med en programvara som guidar besokaren i den man han vill bli guidad. Pa W kallar de den har tjansten for "James", och trycker man pa en knapp pa telefonen talar den kackt om att den vill folja med dig overallt under din vistelse. Ganska praktiskt faktiskt. Dessutom har den en GPS, sa man riskerar inte att tappa bort sig.


Nagot jag inte ar sa fortjust i med hotellen i Kanada ar att de tar hurlost betalt for internetuppkoppling. Pa Westin i Ottawa kostar det $12.95 + skatt per dag, och har pa "W" gar det pa $19(!). Rena ranet. Med ny mobil teknik hoppas jag att det om inte alltfor langa ska vara ett minne blott att behova anvanda ett hotells ocker-tjanster.

Klockan ar nu ca halv tio och Emelien har tuppat av pa sangen. (klockan ar ca halv fyra for henne) Jag har forsokt koppla upp mig till Brétigny men det visade sig att den tjansten jag behover ar avstangde over helgen. Jag har gnallt om det vid upprepade tillfallen tidigare, och jaggnaller an; det ar riktigt irriterande att IT-snubbarna i Frankrike aldrig forvarnar om nar de stanger av tjansterna. Ibland funkar det, och iblan hafr de helt sonika stangt av eftersom det ar pa natten i Frankrike. Nar man ar pa resande for ar man for det forsta inte samma tidszon, och for det andra har man ofta lite annorlunda arbetstider. Men det verkar de inte vilja forsta eller ta hansyn till.

Onsdag morgon i Ottawa

Igar intraffade nagonting epokgorande i projektet. Projektledningen hos vara samarbetspartners skickade ett mail till projektledningen hos oss dar de uttryckte sin belatenhet over hur verksamheten i Ottawa fortloper och speciellt hur samarbetet fungerar val. Synd bara att det skulle ta sa lang tid som tre manader for att fa det att fungera pa ett rimpligt vis.

Nasta vecka ar jag pa semester och Emeline kommer hit for att tillbringa veckan tillsammans.

Tisdag morgon i Ottawa

Sedan jag kom till Ottawa i januari har jag bott pa "finkan" pa Nicholas street saval som pa the Westin ett stenkast darifran. Finkan och the Westin befinner sig sa langt man kan komma i fran varandra pa skalan vad galler malgrupp (och pris) och jag har varvat dem tva pa kul. De har bada sina starka och svaga sidor. Westins akilleshal under tidigare besok har varit att de hallit pa att bygga om och att det genom det bullrat ganska mycket. Bygget haller fortfarande pa, men den har gangen fick jag ett nyombyggt rum pa tjugonde vaningen. Jag blev djupt imponerad av resultatet nar jag klev over troskeln iagr kvall. Sobert, stilrent i lugna och harmoniska toner och en funkis inredning. Moblerna ar av mycket modernt snitt (och inte som det urtrista hotellet jag var pa igar i Montreal). Det ar inte alltid det intraffar, men den har gangen kanns det som att jag haft tur i rumslotteriet.

Pa jobbet ute pa 1500 St Laurent sag det ut som vanligt. Dock markte jag en skillnad i att systemarchitekten (som sitter i Toronto) hade skickat en av sina vassaller for att styra upp verksamheten hos var samarbetspartner. Jag har sedan en tid tillbaka rapporterat till huvudkontoret att det ar svart att gora framsteg med folket pa plats och det verkar som att projektledningen lyssnat till detta och kravt atgarder fran Totonto-kontoret. Det ar fantastiskt nar det funkar!

Mandag morgon i Montréal

Klockan ar 04.44 och jag har legat vaken i en timme. I vantan pa att det ar dags att packa ihop och aka till terminalen kastade jag ett getoga pa min blogg. Dom om min forvaning nar jag sag att min blogg far sin forsta (trumvirvel) ... foljare!

En foljare ar for bloggen vad prenumeranten ar for morgontidningen. Det gar att lasa bloggen utan att vara en foljare ("losnummersforsaljning"), men med foljare ("prenumeranter") har man en mer kvantifierbar lasekrets. Det finns fordelar for lasaren att skriva in sig: Dels blir man underrattad via mail (tror jag) nar det kommit nytt material pa bloggen, dels kan man lamna kommentarer pa artiklarna.

Uppdateringen av min blogg beror framst pa en faktor: den respons jag far pa det jag redan skrivit. Givetvis spelar tillganglig tid in, och sa aven tillgangligt "stoff", men det har en underordnad betydelse da begreppet "att ha tid" mest har att gora med att prioritera sina aktiviteter. Tillgangligt stoff ar aven det ett tanjbart begrepp da det knappast behover ha hant nagot varldsomstortande i veckan for att man ska ha nagon liten intressant iakttagelse att skriva. Jag kanner det mer som en fraga om att ta sig kanske en halvtime for att utveckla nagot litet amne och skriva en kort artikel om det.
Ju mer respons desto mer motiverad kanner man sig att fortsatta skriva, och foljdaktligen tar jag mig tid att skriva aven nar det ar intensivt med allt annat som ska hinnas med.

Budskapet till dig, kara lasare, ar: skriv in dig som foljare om du har lust, och fortsatt lasa the Fake Frog Goes West! Det hjalper mig att fortsatta skriva och att skriva om sadant du kan tankas vara intresserad av. Om du har nagra kommentater, tveka inte att dela med dig av dem!

Titeln Forsta foljare ar avgjord, men vem ska bli Forste kommentarskrivare pa The Fake Frog Goes West?

Sondag i Montreal

Det ar nagot valdigt speciellt mellan mig, Montreal och flygtrafik. Jag har ganska sallan haft trassel med flygresor, men just Montreal ar klart overrepresenterat vad galler strul. Den har gangen var det forvisso inte enbart Montreals flygplats fel, men det intraffade anda har. Flyget fran Paris var forsenat vid starten och nar vi kom fram till Montreal tog det en evighet att komma av planet pga nagot tekniskt fel pa korridoren som skulle forbinda planet och terminalen. De tva timmar jag hade for att komma pa planet till Ottawa ats snabbt upp. Nar jag val kommit over till inrikesterminalen var jag inte bara for sent ute for mitt bokade flyg utan aven visade det sig att alla flyg senare under kvallen var fulla. Damen vid disken erbjod mig att boka om till en flight Montreal - Toronto - Ottawa, vilket vore som att flyga via Goteborg om man ska fran Stockholm till Nykoping...
Jag styrde stegen till Air Frances biljettkontor och bad dem finna en battre losning. Det erbjod mig vantelista for ett flyg kl 22.45 (dvs 04.45 pa morgonen for mig...) och det kandes inte sarskilt lockande. Det slutade med att jag bokade ett flyg imorgon bitti och stannar over natten i Montreal pa Air Frances bekostnad. Strul strul strul.

Torsdag kvall i Gatineau

Min kollega Charlie verkar ha manga projekt pa gang och i borjan av veckan foreslog han att vi skulle aka till Gatineau for en kvallsvandring i Gatineau park. Jag hakade pa och det visade sig vara en fantastisk vandring. Vi kom till Chelsea, Québec vid 20:00 och paborjade var vandring pa atta km.

Det var kolmorkt och utan pannlampor hade vi inte kommit langt. Snon var hardfrusen och det var latt att ga utan att sjunka ner. Sparet slingrade sig mellan traden uppfor sluttningen. Det var stjarnklart och avstandet till narmaste bebyggelse gjorde att man sag langt fler stjarnor an i stan. Halvvags stannade vi till ett slag vid en utkiksplats dat Charlie plockade fram en termos choklad med en skvatt Baileys i.

Mandag kvall i Ottawa

Vid fem pa eftermiddagen kom den lokala projektledaren och fragade om jag hade nagot planerat for kvallen. Ett tag trodde jag att han skulle lampa over en hard not att kancka, men det visade sig att han hade friplatar till matchen Ottawa Senators - Toronto Maple Leafs!

Vi styrde kosan till Kanata ett tiotal kilometer utanfor Ottawa dar den stora hockeyarenan ligger. Ottawa och Toronto ligger bada tva langt ner i ligan, men matchen var riktigt bra. Exilsvensken Daniel Alfredsson ar kapten i Ottawa Senators, och Mats Sundin spelade manga ar i Toronto Maple Leafs.
Matchen var riktigt spannande och Ottawa vann med 2 - 1.

I pausen gick vi till kiosken och kopte nagot att ata. Jim kopte sig en slice pizza, och jag gav mig pa en portion Poutine. Poutine ar en ratt fran Quebec som bestar av pommes frites med smalt ost, drankt i brun sas. En tugga ar ratt sa ok, men i langden blir det lite kompakt.
Sist jag at Poutine var 2001, och det var knappast nagon lyckad upplevelse da det var pa sommaren. Poutine ska man enligt en kanadensisk kamrat ata nar a) det ar bitande kallt och b) nar man ar berusad.


Till min stora forvaning hade min arbersgivare annonserat i ishockeystadion.



Vi kom att ha en riktigt kul kvall.

Lordag morgon i Ottawa

Till de trevligare sidorna av mitt uppdrag i Ottawa hor att de jag jobbar hos ar en ung grupp som det ar mycket latt att fa kontakt med och som garna gor saker tillsammans pa fritiden. Harom kvallen gick nagra av oss fran kontoret ut pa restaurang. Jag fragade om Jim, gruppens nipponofil, kande till nagon bra japansk restaurang i krokarna. Jim tog oss till Suisha Gardens pa Bank Street dar vi hade en riktigt bra sushi- och tempura-middag. Efter att faten tomts fragade Jim om nagon ville ha nagot mer. Dave, gruppens irakiske(!) medarbetare, uttryckte en onskan att ata nagot wild and crazy, pa kul. Jim antog utmaningen, paratade lite med servitrisen och forkunnade sedan att vi skulle fa smaka pa natto, en mycket typisk japansk frukostratt bestaende av jasta sojabonor.



Nagra minuter senare hade jag en skal med jasta sojabonor, ett ratt vaktelagg, strimlad nori och graslok framfor mig. Jim instruerade oss att mixa allt tillsammans och sedan halla den kalla tillredningen over riset. De jasta sojabonorna ar bruna, klibbiga och har en mycket kraftfull doft. Nar vaktelagget tillsatts blir det an klibbigare, och i arlighetens namn sag det inget vidare ut. Att ata sojabonblandningen utan ris visade sig vara otankbart. Tank dig att ata en surstrommingsfilé utan nagot annat till. Aven den minsta tuggan liksom vaxer i munnen och tycks stalla ett ultimatum om att antingen bli svald omedelbart eller utspottad omedelbart, men inget daremellan. Med riset visade det sig vara ok, men en gang racker for mig. Efter att vi avslutade var kulinariska upplevelse forkunnade Jim, surprise surprise, att han sjalv avskydde natto, och inte atit det sedan jag blev bjuden pa det nar han bodde i Japan...

De foljande dagarna rös jag och kande ett lite lätt flyende illamaende vid blotta tanken av natto. Kanske ar jag lite kategorisk, men jast, okokt mat finns det anledning att vara lite misstanksam mot, oavsett vilket kok det kommer fran.
Jag gjorde lite kallforskning av natto, och pa engelska wikipedia star att finna:

"For some, nattō can be an acquired taste due to its powerful smell, strong flavor, and sticky consistency."

"Acquired taste" ar ett nytt engelskt begrepp for mig, men kan val oversattas till svenska som "nagot man maste lara sig att ata eller dricka". You bet natto is an acquired taste...

Mandag kvall i Ottawa

De retour aux tranchées à Ottawa, tillbaka i Ottawa.
Nar jag kom till passkontrollen i Montréal halsade jag damen pa engelska. Nar hon oppnade mitt pass vaxlade hon till franska. Tva meningar gick bra, men sedan fragade hon nagot jag for mitt liv inte kunde begripa. Kanske var det att jag inte var in nagon vidare form efter flygresan, men efter att ha fragat om tva ganger bytte hon tillbaka till engelska och sa surt "ni bor i Frankrike, men talar ingen franska...". Jag kande i det ogonblicket inte for att saga att jag visst talade franska, français métropolitain, men att jag inte forstod ett dyft av vad hon sa.

Pa Westin Hotel hade jag tur och fick ett hornrum med utsikt over saval parlamentet som min favoritbokaffar, Chapter's pa Rideau street. Efter att ha beundrat utsikten ett ogonblick gav jag mig pa att tanda lyset. En liten skitsak det tar ett tag att vanja sig vid i ett annat land ar... strombrytare. I Frankrike, liksom i Sverige, trycker i allmanhet pa strombrytaren, och varde ljus. I Kanada vrider man pa strombrytaren, och inte alltid at samma hall, om man ens hittar knoppen det vill saga. Och far man for sig att vrida at fel hall, slutar det med att man star med knoppen i handen, i beckmorker. Suck.

Imorgon ska jag tillbaka till bussgaraget pa St Laurent. Hittills tror jag mig inte ha berattat om lunchrestaurangen - lunchrestaurangen som gud glomde - i bussgaraget. Vi tar det imorgon om jag hinner.

Att leva med en fot for om vardera sidan av diket

Lange har jag velat prova pa att jobba i Kanada, och ar det precis vad jag nu gor om an i en mycket temporar form. I tisdags morse, i Brétigny bredvid kopiatorn, kom en fraga upp som tycktes varit i fodslovandor under ett par dagar eller rent av veckor. Projektledaren dryftade att projektet kan komma att forlangas med en manad.

Sa gott som samtliga jag talade med innan jag akte fragade om hur lange jag skulle bli borta, och manga fragade om det inte fanns risk (eller chans) att det blev langre. Det som skulle vara tre manader visar sig plotsligt vara fyra manader istallet. Allt ar foranderligt och det ar bara att som man sager gilla laget, och om mojligt finna sa fordelaktiga villkor som mojligt.

Emeline gar in for sitt jobb och det ar med stor tillfredsstallelse jag marker att hon verkar lyckas muta in sitt revir pa avdelningen med sin erfarenhet och sina HR-kunskaper. Det som for inte sa lange sedan verkade valdigt langt bort har nu blivit verklighet. Sedan hon lamnade sin forre arbetsgivare har mycket vatten runnit under broarna, men det lonade sig att vanta visade det sig.
Sjalv sager hon att de aren hon slet ont for sin forra arbetsgivare idag hjalper henne i arbetet, och gor att hon kan undvika foretagets blindskar och navigera betydligt battre an tidigare.

I lurarna lyssnar jag pa nagot sa exotiskt som celtisk(!) hip hop/rap i form av Manau, ett franskt band som skapades for ett tiotal ar sedan och som trots initiala svarigheter under senare ar ront stora framgagar. Bandet tycks ha rotter i Bretagne (for vilket jag har en viss svaghet sedan mina ar i Rennes) och har lyckats knyta samman en ny och en gammal tradition.