TACK till alla som bidragit till var tripp till Utö!

Har kommer ett fotoreportage fran Emelines och min resa som vi fatt i fodelsedagspresent! Emeline kande inte alls till Stockholms skargard, och for mig var det forsta gangen  pa riktigt lange som jag akte till Utö.

Pa mandagsmorgonen blev vi skjutsade av Leif till Strömkajen dar vi i vantan pa baten at frukosten som Anita ordnat at oss. Vi hade fatt lana cyklar, och stallde dem pa forsta plats framfor kajplatsen for baten till Utö.

Urlastning vid Strömkajen kl 08h00. Tack til chaufforen!

Det visade sig sedan att kon skulle ringla sig lang utmed kajen, vilket inte var nagon stor forvaning med tanke pa att det var semestertider och att vadret var pa topp. Batresan tog ca 3 timmar och gick forbi nagot som i solskenet sag ut som de allra finaste stallena man kan bo pa i Stockholmstrakten.

"Gruvbryggan" heter hallplatsen innan slutstation, och vi klev av for att cykla uppfor backen mot Utö Vardshus. Klockan var ungefar ett, och efter en snabb titt pa bade presentcheck och vardshusets meny raknade jag ut att det nog kunde racka till bade lunch och en trevlig middag. Pa vardechecken stod det att den bara kunde anvandas en gang, och att eventuellt aterstaende varde tillfaller vardshuset. Men jag hade en liten diskussion med hovmastaren, och det drojde inte lange innan vi kom fram till att vi kunde sla ihop notan fran lunchen med notan for den kommande middagen for att optimera det hela.

Dagens: Köttfarslimpa

Sagt och gjort, Emeline och jag at lunch - köttfarslimpa, saltgurka, rarord lingonsylt och kokt potatis - pa vardshuset innan vi tog oss vidare mot den hyrda "lillstugan" som lag ett par kilometer soderut fran Gruvbryggan.

Emeline larde sig vad ordet och begreppet "lillstuga" betydde.

Pa kvallen, efter lite vila och ett bad, trampade vi tillbaka norrut mot Vardshuset och at middag.

Emeline upptackte att "S-O-S" inte alls betyder "Save Our Souls", utan egentligen "Smör, Ost och Sill"

Jag bestallde till forratt en tallrik lufttorkad skinka fran en lokal uppfödare i Roslagen. 

"Östersjön och Maine" hette Emelines varmrätt, vilket var torsk och hummer med lite skirat smör till.

Jag bestallde ett nötrevben, och fick en kolossal bit mört och fint kött framfor mig.

Till köttbiten hörde en tallrik potatispuré och grillade gronsaker. 

Till det hela drack vi varsitt glas vin. Att ens tanka pa efterratt, efter for- och varmratt, var det inte tal om. Vi kande att cykelturen hem skulle sitta mycket bra for att smalta allt vi atit.

Foljande morgon cyklade vi till sydöstra delan av ön for att bada, och pa vagen sag jag nagot som pa hall sag ut som en skylt med en silhuett av vilt som man satter upp for att bilister ska bromsa in lite. 

Titta i bildens mitt sa ser du en siluett.

Nar jag kom narmare sag jag att det var en livs levande älg! Algen stod blick stilla ett langt slag och blangde pa mig. Sedan lufsade den spanstigt over vagen, och traskade vidare over sjutfaltet.

Skogens Knug traskar obesvarat over vagen.

Efter algsafari, sol och bad och militarhistoriskt besok trampade vi tillbaka till Gruvbryggan och Vardshuset, och klamde ut de sista hundralapparna ur presentkortet och at en trevlig lunch precis innan avfarden med bat tillbaka mot Stockholm.

Rakmacka model XXL till Emeline

Stekt fläsk, brunsas och potatis till mig. Mat fran en annan tid ;)

Sedan bar det av hemat igen!

Tack till alla som bidragit till var fina tripp till Utö!

~ * ~

 Sa bra med en Upplevelsepresent,

 langt battre an den finaste kristallvas.

Det har ar nagot vi gjort och känt,

istallet for att fa nagot som kan ga i kras. 

En fransk epokgörande författare... Réné Barjavel

Pa en kollegas rekommendation laste jag en (halv)modrrn klassiker, Réné Barjavels Ravage fran 1943.

Réné Barjavel, ur arkiven fran ina.fr

Barjavel ar mycket popular i Frankrike, men vad jag vet ganska okand utanfor landets granser. Han var bland de allra forsta franska science-fiction forfattarna och ska ha varit den forste som beskrivit farfarsparadoxen. Ravage (sv översättning???? Ashes, ashes pa engelska) ar en utpraglad dystopi som beskriver hur ett framtidssamhalle totalt bryter samman pga en alltfor stor tillit till teknologi, energitillforsel och automatisering. Nar jag tittade pa svenska Wikipedia, sag jag att det finns en ofortjant kort artikel om forfattaren, och annu ingen artikel om Ravage. Om jag finner lite tid till det ska jag bidra med en artikel eller tva.

Louis Theroux - Gonzo Journalism

Forra hosten i Kanada "upptackte" jag ett intressant program pa BBC - Louis Theroux's Weird Weekends - som handlar om en journalist, Louis Theroux - som praktiserar sk Gonzo Journalism.

Gonzo handlar om att skenbart slappa taget om objektiv journalistik, och att dyka in i amnet som deltagare snarare an som observator. Pa wikipedia beskrivs Gonzo som "[...]Gonzo journalism tends to favor style over fact to achieve accuracy[...]" vilket i Louis Theroux fall ar val uppfyllt. Utan att agressivt stalla nagon mot vaggen i sina avsnitt, belyser han mer eller mindre udda manniskor och foreteelser pa ett lysande klart vis. Genom att lata folket beratta och tala ut sjalva forstar man langt battre an om journalisten pressar for att fa fram en speciell mening eller vinkel.

Louis Theroux har som specialitet att ge sig in i exotiska/kontroversiella amnen och situationer. Bland amnena han tagit upp finner man fangvard i USA, sjalvhavdade UFO-jagare, porrindustri, the Mustang Ranch, demolition derby, rasism i vasterlandet och i Sydafrika, hasardspel i Las Vegas, etc. Under det att Louis Theroux foljer med i aktiviteten eller gor "hemma-hos"-reportage intervjuvas intervjuoffret, och intervjuvaren tar en lite naiv position och later "offret" beskriva fritt vad de agnar sig at. Louis staller oskyldiga, lite naiva fragor vilka leder "offret" till att sjalv ifragasatta (eller blint lata bli att ifragasatta) aktiviteten. Louis valdigt mjuka intervjustil leder till intressanta vittensmal och observationer, men nar jag sag avsnittet om Las Vegas kunde jag inte se till slutet utan var tvungen att stanga av; folket han foljde och intervjuvade var sa uppenbart djupt nere i speltrasket att det blev svart att hora om summorna det spelade bort under en kvall. En kille som i borjan av programmet berattade om hur resonlig han var (ta med dig endast de pengar du har rad att forlora) gick ner sig dubbelt sa mycket och fortsatte anda att spela (och forlora). Casinot har "vanligheten" att bjuda pa drinkar under tiden, vilket knappast ger spelarna battre chans att dra sig ur i tid...

Rekommenderas.

En inflytelserik forfattare

I bilen pa vagen hem fran jobbet lyssnar jag oftast pa radion. Manniskan ar ett vanedjur, och jag ar inget undantag. Antingen lyssnar jag pa France Info, en renodlad nyhetskanal, eller pa Rire et Chansons, som ar en kanal med 50% musik och 50% komik. Under den dryga halvtimmen jag har till och fran jobbet hinner jag byta ett par ganger fram och tillbaka mellan kanalerna. Jag gillar allt pa France Info utom fotbollsreportagen; jag star inte ut med att hora den upphetsade reporters skrik. Da byter jag till Rire et Chansons. Pa Rire et Chansons stannar jag anda tills det kommer ett inslag med Jean-Yves Lafesse, en komiker som specialiserat sig pa att spela busringande aldring. Sa snart jag hor Jean-Yves Lafesses anstrangt sproda stamma byter jag tillbaka till France info.

Igar kvall nar jag klev in i bilen efter en 4 timmar lang konferens om den stundande omorganisationen stod radion pa Rire et Chansons. Givetvis var det Lafesse, som spelade gringubbe som ringer halsokostaffaren och klagar pa sina naturliga stolpiller >kanalbyte< Pa France Info horde jag hur inrikesministern forsvarade att landets kontraspionage, DGSE, undersokte kallorna till ryktena om presidentparets omsesidiga otrohet. Darefter rapporterades det fran matchen Bordeaux - Marseil... >kanalbyte< Och sa ater pa Rire et Chansons gavs en sketch som parodierade den parisiska mediaklicken och speciellt tva populara men sjalvgoda programledare pa tv. Det var val funnet och roande. Bland de komiska inslagen fanns ett rim som passade sa val in i mitt lilla sammanhang att jag la den pa minnet:

La merde a de l'avenir,
vous verrez qu'un jour,
on en fera des discours

I fri översattning:
Skit har framtiden for sig,
ty endera dagen
finns det i var mans tal

Efter middagen drog jag mig versen till minnes, och efter en stunds sokande visade det sig att den var skriven av en fransk lakare och forfattare, Louis-Ferdinand Destouches. Destouches, eller Céline som var hans pseudonym, levde i borjan och mitten av nittonhundratalet och var kand for sin saregna, burleska, absurda och varldsfranvanda prosa, som ska ha paverkat Sartre, Grass, Miller, Bukowski och den svenska Beatförfattaren Sture Dahlström.
An har jag inte last nagot av Céline, men det sags att hans Voyage au bout de la nuit (Resa till nattens ande) ska vara nagot extra. Jag aterkommer i arendet, som man sager.

En dikt om sondag afton

Tre tomma skal,
rensas sakta ut.
Begransat urval
tvingar val, resolut.

Utlast, overgiven i myllan.
Gor boken upprorisk;
star inte kvar i hyllan.
Vidarebefodran obligatorisk

Dans le port d'Amsterdam / In the port of Amsterdam

En av mina absoluta favoriter i den fransksprakiga musiken ar Jacques Brel, som i sitt 49 ar korta liv var producerade ett femtontal album. Brel skrev och framforde 1964 sangen "Amsterdam" som gjorde saval publiken som kritikerna lyriska. Brel spelade aldrig in Amsterdam i studio, och den enda inspelingen som existerar ar liveversionen.


For ett par dagar sedan laste jag en artikel som antydde att David Bowie hade tolkat en engelsk oversattning av sangen 1970 under sin Ziggy Stardust-period, och med hjalp av youtube fann jag aven den versionen.



Nar jag jamforde den engelska versionen med det franska originalet slogs jag av hur val oversatt den var.

Tag strofen
Ils boivent à la santé
Des putains d’Amsterdam
De Hambourg ou d’ailleurs
Enfin ils boivent aux dames
Qui leur donnent leur joli corps
Qui leur donnent leur vertu
Pour une pièce en or


som i den engelska oversattningen blir:

He drinks to the health
Of the whores of Amsterdam
Who have promised their love
To a thousand other men
They’ve bargained their bodies
And their virtue long gone
For a few dirty coins

Ordalydelsen ar inte densamma, men meningen och stamningen formedlas klart, bortsett fran att den franska versionen ar en aning mer romantisk an den engelska;
"ger sina vackra kroppar" blir till "salde sina kroppar",
"ger sin dygd" blir till "dygden som sedan lange ar forlorad" och
"guldmyntet" blir till "smutsiga slantar".

Jaques Brel – Amsterdam	David Bowie – Amsterdam
Paroles françaises	English Lyrics
Dans le port d’Amsterdam Y a des marins qui chantent Les rêves qui les hantent Au large d’Amsterdam Dans le port d’Amsterdam Y a des marins qui dorment Comme des oriflammes Le long des berges mornes Dans le port d’Amsterdam Y a des marins qui meurent Pleins de bière et de drames Aux premières lueurs Mais dans le port d’Amsterdam Y a des marins qui naissent Dans la chaleur épaisse Des langueurs océanes Dans le port d’Amsterdam Y a des marins qui mangent Sur des nappes trop blanches Des poissons ruisselants Ils vous montrent des dents A croquer la fortune A décroisser la lune A bouffer des haubans Et ça sent la morue Jusque dans le coeur des frites Que leurs grosses mains invitent A revenir en plus Puis se lèvent en riant Dans un bruit de tempête Referment leur braguette Et sortent en rotant Dans le port d’Amsterdam Y a des marins qui dansent En se frottant la panse Sur la panse des femmes Et ils tournent et ils dansent Comme des soleils crachés Dans le son déchiré D’un accordéon rance Ils se tordent le cou Pour mieux s’entendre rire Jusqu’à ce que tout à coup L’accordéon expire Alors le geste grave Alors le regard fier Ils ramènent leur batave Jusqu’en pleine lumière Dans le port d’Amsterdam Y a des marins qui boivent Et qui boivent et reboivent Et qui reboivent encore Ils boivent à la santé Des putains d’Amsterdam De Hambourg ou d’ailleurs Enfin ils boivent aux dames Qui leur donnent leur joli corps Qui leur donnent leur vertu Pour une pièce en or Et quand ils ont bien bu Se plantent le nez au ciel Se mouchent dans les étoiles Et ils pissent comme je pleure Sur les femmes infidèles Dans le port d’Amsterdam Dans le port d’Amsterdam.	In the port of Amsterdam There’s a sailor who sings Of the dreams that he brings From the wide open sea In the port of Amsterdam There’s a sailor who sleeps While the riverbank weeps With the old willow tree In the port of Amsterdam There’s a sailor who dies Full of beer, full of cries In a drunken down fight And in the port of Amsterdam There’s a sailor who’s born On a muggy hot morn By the dawn’s early light In the port of Amsterdam Where the sailors all meet There’s a sailor who eats Only fishheads and tails He will show you his teeth That have rotted too soon That can swallow the moon That can haul up the sails And he yells to the cook With his arms open wide Bring me more fish Put it down by my side Then he wants so to belch But he’s too full to try So he gets up and laughs And he zips up his fly In the port of Amsterdam You can see sailors dance Paunches bursting their pants Grinding women to paunch They’ve forgotten the tune That their whiskey voice croaks Splitting the night with the Roar of their jokes And they turn and they dance And they laugh and they lust Till the rancid sound of The accordion bursts Then out to the night With their pride in their pants With the slut that they tow Underneath the street lamps In the port of Amsterdam There’s a sailor who drinks And he drinks and he drinks And he drinks once again He drinks to the health Of the whores of Amsterdam Who have promised their love To a thousand other men They’ve bargained their bodies And their virtue long gone For a few dirty coins And when he can’t go on He plants his nose in the sky And he wipes it up above And he pisses like I cry For an unfaithful love In the port of Amsterdam In the port of Amsterdam

En mycket intressant bok

Igar fick jag en bok av Emeline. Boken heter Conversations avec le Photographe och bygger pa samtal mellan Didier Lefèvre, fotografen, och Emmanuel Guibert, en tecknare. Didier Lefèvre blev kand for en vidare publik i borjan av 00-talet da delar av hans verk publicerades i en uppmarksammad och kritikerrosad serie bocker Le Photographe I, II och III som beskrev hans upplevelser som fotograf at Médecins Sans Frontières (Lakare Utan Granser) under kriget i Afghanistan. Jag fick nys om Didier Lefèvres tre bocker straxt efter att de utgavs, och laste dem med stort intresse. Hans grepp var mycket annorlunda, da bockerna for det forsta ar sk Bandes Dessinées (oftast kallade "BD") dvs i serieformat, och for det andra blandas foton med tecknade bilder. (I Frankrike ar "BD" mycket stort och inte reserverat for barn som i Sverige). Bortsett fran amnet i Le Photographe minns jag att jag slogs av hur otacksamt hans yrke ar; Didier tillbringade fyra manader i en krigszon, tog narmare ett tiotusental foton, sallade kraftigt bland bilderna, visade ett knappt hundratal for tidningarna, och fick till slut 6 (sex!) bilder publicerade i dagstidningen Libération.

Livet gick hart at Didier Lefèvre som dog for tva ar sedan, endast 49 ar gammal. Hans vän Guibert gav sig pa att publicera en bok som aterger manga av de konversationer de handlade om fotografyrket. Nar jag laste om Didiers dodsfall kande jag mig uppriktigt ledsen, och kunde inte sluta mig till nagot annat an att livet ar orattvist.

Le Photographe ar idag, sju ar efter forsta utgavan, redan en klassiker med 260.000 salda ex, oversatt till 12 sprak, och har blivit stilbildande. Jag hoppas att saval Le Photographe som Conversations avec le Photographe en dag kommer i svensk oversattning.

Pepparkaksmoskén

Nyhet! Mitt bidrag till Minaretdebatten i Schweiz, nu pa Youtube!



Infor den stundnade jullunchen hos Monique och Michel planerade jag att baka en serie pepparkakshus i miniatyr; ett till varje gast. Jag plockade fram penna och papper och ritade ett nytt hus i form av en alpstuga. Darefter tog jag fram verktyg och material for att bygga mallar for att kunna massproducera huset, da jag behovde gora 8 stycken.

Varje hus bestar av 9 delar; 2 for taket, 3 for skorstenen, 2 gavlar och tva sidostycken. Jag gjorde forst tva prototyper och sedan en serie om 20. Av serien monterade jag atta. Resten hamnade i en kakburk for framtida bruk.

Pa taket far man plats med 16+12 m&m:s. Det tog ca tva timmar att dekorera atta hus, vilket ger ca en kvart per hus fran "naken" pepparkaka till fardigdekorerat med m&m:s och kristyr. Fem av husen fick vit kristyr, och tre fick rod kristyr med smak av smultron.

Ett av mina sidoprojekt var att i den schweitziska minaretdebattens kolvatten komma med ett (atbart) inlagg. Schweitzarna ar till 41% katoliker, 35% protestanter och 5% muslimer (+19% ovriga minoriteter). I den schweitziska folkomrostningen i november rostade hela 57,6% for ett forbud mot minareter. Denna nya lag skapade mycket debatt i Frankrike som har en muslimsk beflokning (3-5%) i motsvarande proportion som Schweitz. Vart att notera ar att oppenheten till minareter (dvs mot lagforslaget) var storst i vastra delarna av landet, dvs det fransktalande Schweitz.

Pepparkakshus ar en germansk-kristen tradition, och i pur cross-over-anda tyckte jag att det passade bra att bygga en pepparkaksmoské!

Domen var ganska enkel att fa till, men minareten var desto svarare. Nar man bakar delarna i ugnen forblir inte delarna helt raka, och pa langa och smala delar marks denna onogrannhet mest. Men med smalt socker kan man fa ihop aven det vindaste vaggar, och kristyren hjalper sedan att maskera eventuella skavanker.

Notera den schweitziska flaggan i toppen pa minareten.

Moskén omgardad av sin "alpby".

Dagens boktips: Katz und Maus, av Günter Grass

Nobelprisbelonte Günter Grass har skrivit en serie bocker som kallas "Danzigtrilogin" da en stor del av handlingen utspelar sig i Danzig (idag Gdansk) under krigsaren. Jag har precis last ut Katz und Maus i fransk oversattning (Le chat et la souris). De tva ovriga verken i trilogin ar Die Blecktrommel och Hundejahre.

Katz und Maus handlar om en grupp laroverkspojkar i de nedre tonaren som tillbringar somrarna pa stranden och att (fri)dyka pa ett vrak av en grundstott och till halften sjunken polsk minsvepare. I ganget finns forgrundsgestaleten Mahlke, och bokens jag ar en pojke vid namnet Pilenz. Pojkarna ser upp till Mahlke, aven om ingen av dem riktigt forstar sig pa honom da Mahlke tycks vara delvis bortkopplad fran verkligheten. Mahlke ar djupt religios men nar ocksa en mani att barga diverse foremal fran den sjunkna minsveparen. I boken far man folja somrarna pojkarna tillbringar pa minsveparen, och sedan nar Mahlke relegeras fran laroverket och skickas till fronten i pansartrupperna.

Grass Danzigtrilogi raknas till en genre som kallas "magic realism" eller "forhöjd verklighet" pa svenska, dar en i grunden realistisk skildring spetsas med surrealistiska, absurda, magiska eller overnaturliga inslag for att framhalla nagon for forfattaren viktig aspekt.

I fallet Katz und Maus symboliserar Mahlke Tyskland, och pojkarna dess medlopare. Mahlke ar i sin karaktar varldsfranvand men anda sjalvsaker och drar sig inte for att ge vika for sina ingivelser aven om det ar uppenbart att de har odesdigra konsekvenser, vilket jag antar ar en parabel till 1930- och 40-talets Tyskland.

En filmens mastare: Tarkovskij

Mer eller mindre av en slump kom jag att se en film av Andrei Tarkovskij: L'enfance d'Ivan, eller Ivans uppvaxt, som jag gissar att den heter pa svenska. Filmen ar fran 1962 och handlar om en tolvarig pojke, Ivan, som forlorat hela sin familj i samband med tyskarnas invasion av Sovjetunionen. Ivan staller sina tjanster roda arméns forfogande i egenskap av spanare. Hans ringa storlek gor att han lattare an vuxna kan forflytta sig mellan de egna linjerna, infiltrera tyskarnas linjer och sedan ta sig tillbaka. Han spanar och rapporterar sedan trupper och materiel till frontavsnittets befalhavare. Befalhavaren forsoker overtala Ivan att lata sig skickas till en kadettskola for att utbilda sig och for att komma bort fran fronten, men Ivan vagrar och rymmer nar han stalls infor ett ultimatum. Befalhavaren letar upp Ivan, och gar motvilligt med pa att lata honom fortsatta frontspana. Att kalla en film for "stark" kanns lite uttjatat, men ar det nagon film som kvalificierer for detta epitetet sa ar det just l'enfance d'Ivan.

Som tonaring sag jag en annan av Tarkovskijs filmer: Solaris som bygger pa Stanislaw Lems roman med samma namn. Solaris ar en av de riktigt stora klassikerna inom genren psykologisk science fiction, dar huvudpersonerna konfronteras, och bryts ner, av en verklighet som gar langt bortom manskliga begreppsramar.

Efter att ha sett l'Enfance d'Ivan ville jag se mer och skakade fram ytterligare en av Trakovskijs stora filmer, Stalker, som handlar om manniskors innersta onskan och vad som skulle handa om de gick i uppfyllelse. I filmen figurerar endast tre personer, vars namn karikatyrerats till "Stalker", "Professor" och "Writer". Dialogen ar mycket spartansk men fotot ar hogst kreativt.

Nu ar jag pa jakt efter hans sista film som spelades in pa Gotland och som filmades av Sven Nykvist: Le sacrifice, eller Offret.

Jag tycker om filmer vars slut ar en uppmuntran till eftertanke. Tarkovskijs filmer stammer mycket val in i det monstret, och jag tror att hans mening var att tittarna efter filmens slut skulle fraga sig vad som verkligen hande.

Tarkovskij atervande inte till Sovjetunionen efter 1984 da han avslutat filmen Nostalghia i Italien, utan slog sig istallet ner i Frankrike. 1986, efter Offret, dog Trakovskij i cancer, endast 54 ar gammal. Till min stora hapnad laste jag att han ligger begravd pa ryska Ortodoxa kyrkogarden i Sainte-Geneviève-des-Bois, som ligger en fem-tio minuter fran mitt jobb! Jag har manga ganger akt forbi just den kyrkogarden, men visste inte att Tarkovskij valt den som sin sista viloplats.

Under sondagseftermiddagen efter simhallen gjorde jag och Emeline en aktur till Ste-Geneviève-des-Bois som ligger ca tjugo minuter per bil soder om Antony. Det var vackert vader och jag var nyfiken pa att soka upp Tarkovskijs grav. Det fanns inga anvisningar vid ingangen till kyrkogarden om var hans grav lag, sa jag gick till blomsterhandeln och fragade. Floristen sag ut som att hon inte nagonsin hort talats om personen jag sokte, och an mindre sett nagon av hans filmer. Men hon visade sig ha en katalog till hjalp och fann Tarkovskij och gav nagra anvisningar. Jag kopte tre stora fina ljusvioletta rosor att lagga pa graven. (Jag har laddat ner just tre av hans filmer fran natet. Fildelare? Javisst, men gravsmyckare ocksa...). Dock maste damen ha sett fel i boken, ty pa den anvisade platsen fanns ingen vid namnet Tarkovskij. Efter en stunds metodiskt letande gav vi upp, och valde att smycka tre slumpvis valda gravar, med en ros var.

Val hemma igen gjorde jag nagra efterforskningar pa natet och kunde forvanande nog inte finna nagon referens till en exakt gravplats. Dock kunde jag med hjalp av ett foto av graven och en satellitbild finna en trolig plats att undersoka vid tillfalle.

Visa Andrei Tarkovsky's grave på en större karta

Sondag morgon i Antony, Biotipset

Biotipset

Det finns en kategori filmer som brukar kallas ma-bra-film, och filmen vi sag igar pa bio maste nog tillatas hora till den kategorin, aven om den kvalar in pa ett mycket annorlunda satt. Filmen the Hangover handlar om fyra killar som aker till Las Vegas pa en svensexa. Redan pa vagen dit anar man att det inte kommer ga bra. Nar morgonen kommer ligger hotellsviten i ruiner, och brudgummen ar forsvunnen. Ingen av de tre kompisarna kommer ihag nagonting fran natten och nar de borjar nysta i vad som egentligen hande far de allt tydligare bevis pa att det gatt riktigt snett.

Hur kan detta vara en ma-bra-film? Jo, killarna gor sa riktigt dumma grejer, i tat foljd dessutom, att de dumheter jag sjalv hittat pa i yngre ar i jamforelse kanns ganska lindriga...

Torsdag kvall i Dijon

Dijon ar kant for senap givetvis, men fortjanar mer uppmarksamhet an sa. Staden har gamla anor och grundades av, surprise surprise, romarna for drygt 2000 ar sedan. Pa den tiden hettte stan Divona. Staden ar mycket pittoresk och ar val vard ett beok pa en dag eller tva.

Innan jag for fran Antony laddade jag ner en mycket lasvard bok: The Man in the High Castle, skriven 1963 av P.K. Dick. Boken betraktas som en av klasssikerna i alternate future genren. I korta drag handlar det om en varld dar Axelmakternna segrade i 2:a vk och dar en forbjuden bok cirkulerar som beskriver en imaginar varld dar de allierade segrade.