Jag pendlar mellan skratt och djup beundran och respekt när jag ser hur poeten Bruno K. Öijer ställer sig på barrikaderna för den sk
TV-eken framför TV-huset i Stockholm. Min kluvenhet bottnar i att jag absolut tycker om dikt och poesi, vilket den här bloggen kan vittna om, men att jag inte kan låta bli att fnissa och le lite åt rikspoetens gravallvar när han deklamerar dikten "Jag ser ett högt träd" från "Medan giftet verkar" från 1990.
Att skriva ordet som träffar
mitt i prick, som berör och som engagerar människor, ar ett verkligt hantverk. Men när det gäller något så abstrakt som poesi och lyrik är det lite som med modern konst, eller konst i största allmänhet; det är
renommé som räknas och inte nôdvändigtvis själva "varan". Och
renommé, var kommer det ifrån? Skicklighet? Talang? Originalitet? Ihärdighet? Tur? Tillfällighet? Eller, mest troligt, en blandning av lite av varje?
Jag har en liten teori om detta: En ihärdig diktare som a) producerar originellt material med talang under lång tid, och som b) skapar sig en
persona som väcker intresse, och som c) exponerar sig i rätt kretsar i precis rätt omfattning, har oändligt större chans att röna framgång än någon som skriver på kammaren och inte gör något av det. (Vilket scoop!)
En festlig detalj är att man med abstrakt poesi kan stå inför samma problematik som med bildkonst; är den verkligen äkta eller är det en banal kopia? Det är inte alltid så lätt att avgöra. Exempel: Nedan följer två dikter. Den ena är en "äkta" Öijer, och den andra är en efterapning som jag skrivit mer eller mindre på måfå på en fem-tio minuter efter att ha plöjt igenom 600 sidor av Öijers samlade verk. Men vilken ar vilken? Gissa!
Nummer ett
längtan
längs Tegnérgatan
i en isande
skyming
griper min nacke
min magra, spinkiga, eländiga nacke
tändsticksnacken
som alla kroppar
vill ha
på kafferep
utan kaffe
bara repets sträva fibrer
Nummer tva
grönt
slår om till
rött, rött
slår om till grönt
i hörnet
utanfor Café Le Dôme
bär flickan
fem fingrar
på sin hand
för att
tala om hur mycket hon kostar
I slutandan maste jag ända hylla Sveriges kanske mest inflytelserika, nu levande diktare, Bruno K. Öijer, som lyckats göra såval (a), (b) som (c), och som blivit en respekterad litterär figur, och som har diktat med talang och övertygelse i 40 ar.
