Svenska, ett sprak for kvallspressen?
Till morgonkaffet tog jag en svang pa natet och tittade in pa svd.se for att uppdatera mig pa vad som hant i Sverige pa sistone. Det gick fort att skumma igenom forstasidan, och det som slog mig var knappast nyheterna i sig (som i princip ar samma som i Frankrike) men rubrikerna och speciellt substantiven som anvandes.
Pa SvD:s forstasida idag kunde jag finna en samling ord jag hittills inte kande till: Pakistansvenskarna, Atomsopor och Giftsandaler.
Pakistansvenskarna
Pakistansvensk eller pakistansk-svensk hade jag kunnat tanka mig som ett adjektiv i den mån man kanner for att tala om nagon persons blandade ursprung, men att skapa ett eget substantiv kanns overflodigt.
Atomsopor later dramatiskt, men finns det inte redan ett mer vedertaget ord i kärn(krafts)avfall som ar mer precist? "Kärnavfall" anger att det ror sig om avfall fran driften av karnkraftverk medan "atomsopor" medfor ett tvivel om det kan rora sig om "sopor bestaende av atomer" vilket, om man tanker efter, ar en pleonasm. Mig veteligen talar man sallan om "atomkraft" nufortiden, och jag kan inte se nagot skal att kalla karnavfall for atomsopor annat an for att vacka nyfikenhet.
Journalisten som skrev Giftsandaler i rubriken har visat prov pa stor kreativitet, dar intresse skapas for artikeln genom att kombinera tva dittills helt orelaterade ord. Man kan tanka sig att det ar tankt att lasaren ska undra hur det dramatiska "gift" kan ga ihop med det fredliga och lite sömniga ordet "sandal", och lasaren vill saledes veta mer. Rubrikskaparen har darmed vunnit ett slag. Dock forandrar valet av rubrik inte nyhetsvardet av handelsen i sig...
Av de tre nyskapande orden jag hittade i SvD tror jag att Giftsandaler ar det som har allra minst chans att ta sig anda till Svenska Akademiens Ordbok. De tva andra orden kan, om de finner tillrackligt en stor anvandarskara, kanske rattfardigas. Men Giftsandaler forbli nog en journalistisk kullerbytta pa Kiviks marknad for att locka till sig nyfikna.
Svenskan har den (jamfort med franskan och engelskan) unika formagan att enkelt skapa nya, mer specialiserade, substantiv genom sammanfogning av tva mer elementara substantiv. For en naringsgren vars framsta malsattning tycks vara ar att skapa uppmarksamhet och nyfikenhet maste detta vara en fantastisk tillgang. For att "krydda till" en handelse som endast har ringa nyhetsvarde kan man saledes skapa ett nytt uppseendevackande ord, som till exempel Nakenchock och salja losnummer pa den vagen...
Det kan tyckas harmlost att roa sig med att skapa nya kreativa ord, och visst ar det en del av sprakutvecklingen. Men de som "värnar om det svenska spraket" ar nog inte helt glada over att tidningarna, som lange varit en normgivande institution inom sprakvarden, nu verkar ha kastat in handduken helt och hallet. Personligen tror jag att det finns en darwinism inom spraket, och att vi skapar det sprak vi behover. Saledes forsvinner flertalet skapelser just for att de ar overflodiga och inte finner nagon bestandig anvandning.
En sista anmarkning pa Giftsandalerna och dess gelikar ar att detta visar en trend som gar i diametralt motsatt riktning jamfort med en annan nagot aldre nyskapande trend i svenska spraket: spjälkningen av sammansatta ord. "Starköl" skrivs ofta som "Stark öl" pa krogarnas griffeltavlor, "jordgubbstårta" skrivs ofta som "jordgubbs tårta" etc. Kan det bli sa att en avart strider mot en andra? Inget ont som inte har nagor gott med sig. Pa franska sager man "aldrig tva utan en tredje", vilket kanske kan ge mig en ursakt att skriva en till artikel om svenska spraket...
tisdag 15 september 2009
söndag 13 september 2009
Sondag morgon i Le Havre
Emeline och familjen forbereder sitt stand pa loppmarknaden i Le Havre, och jag deltar i upplevelsen pa lagom avstand.
Loppis ar kul en liten stund, men efter ett tag kanns det nastan som att det borjar klia pa mig av alla skatter folk gravt fram ur vrarna och forsoker salja. Loppisen ar en heldagsverksamhet och jag valde istallet att aka till det narbelagna Etretat och gora ett dyk i samarbete den lokala dykklubben.
Det var lite gramulet men det kom inte nagot regn att tala om. Dyket var intressant aven om sjon gick hog och sikten var riktigt dalig. Pga radande sjoforhallande blev det ett "stranddyk". Mitt standardmatt pa vad som ar "dalig sikt" brukar vara att man inte kan se sina egna fenor, men har var det rent av ett stra vassare. Nara ytan var sikten sa dalig att jag sag handen endast om jag bojde pa armen. Strackte jag armen rakt fram kunde jag inte se handen alls... For att inte komma av kursen simmade vi med kompassen standigt 1 decimeter framfor nasan. Det blaste ordentligt och tidvattnet var pa vag ut vilket stallde till det lite med strommen. Jag tvangs i dykets borjan standigt ha en hand i botten, dels for att parera den starka strommen och dyningarna, dels for att inte forlora visuell (eller snarare kansel-) kontakt med botten. Mellan sex och tio meters djup blev sikten radikalt battre och med ens blev det mojligt att studera den marina floran och faunan. Jag sag bland annat en stor Homard Breton, dvs en hummer fran Bretagne, som lag och lurade under ett klippblock. Fran borjan syntes endast de tva blaa klorna, och det var forst nar jag slackte lampan och satte mig och vantade som den krop fram. For ovrigt finns det gott om fisk, anemoner och snackor.
Efter dyket tog jag en promenad pa stranden och beundrade kalkstensklipporna som gjort Etretat kant sedan turismens begynnelse pa 1850-talet. Det borjade dugga lite och jag var ytterligt glad att jag tagit min norska regnrock med mig.
Vid lagvatten kommer en grotta och en tunnel fram som leder till stranden bortom klippan med bagen. Pa vaggen i grottan star en stor skylt som varnar for att man maste halla koll pa tidvattnet sa man inte blir fast nar hogvattnet kommer in.
 |
| De 20090919_leHavre |
Loppis ar kul en liten stund, men efter ett tag kanns det nastan som att det borjar klia pa mig av alla skatter folk gravt fram ur vrarna och forsoker salja. Loppisen ar en heldagsverksamhet och jag valde istallet att aka till det narbelagna Etretat och gora ett dyk i samarbete den lokala dykklubben.
 |
| De 20090919_leHavre |
Efter dyket tog jag en promenad pa stranden och beundrade kalkstensklipporna som gjort Etretat kant sedan turismens begynnelse pa 1850-talet. Det borjade dugga lite och jag var ytterligt glad att jag tagit min norska regnrock med mig.
 |
| De 20090919_leHavre |
 |
| De 20090919_leHavre |
 |
| De 20090919_leHavre |
lördag 12 september 2009
Lördag i Antony, förberedelser for en tripp till Le Havre
Veckan pa kurs ar avslutad till belatenhet och kan sammanfattas med att jag fatt tillfalle att leka med LEGO (jo, faktiskt!), fast pa ett vis man vanligtvis inte gor. Kursen handlar om hur man bygger industriella system. For att illustrera och for att gora kursen mer levande delades deltagarna in i tre grupper om tio personer dar varje grupp utgjorde utveckling, underleverantorer och industrialisering av en ny modell av leksaksbilal. Rollerna fordelades och jag fick rollen av arkitekt tillika stil-ansvarig for utvecklingen av den nya bilmodellen. Min uppgift var att producera ritningar pa den nya modellen och entydigt beskriva granssnitten mellan de olika underleverantorerna som var och en tillverakde en del av bilen.
Vad galler oversattningen av korsikaresan ligger jag lite efter i planeringen; an sa lange har jag bara kommit halvvags, men med lite talamod ska det nog ga att fa klart de foljande sju episoderna under foljande vecka.
E och jag forbereder en tripp till Le Havre senare i eftermiddag. Vi ska halsa pa E:s bror med familj, och om allt vill sig val kommer jag kunna gora ett litet dyk pa sondag morgon i hamnbassangen tillsammans med en lokal dykklubb.
Vad galler oversattningen av korsikaresan ligger jag lite efter i planeringen; an sa lange har jag bara kommit halvvags, men med lite talamod ska det nog ga att fa klart de foljande sju episoderna under foljande vecka.
E och jag forbereder en tripp till Le Havre senare i eftermiddag. Vi ska halsa pa E:s bror med familj, och om allt vill sig val kommer jag kunna gora ett litet dyk pa sondag morgon i hamnbassangen tillsammans med en lokal dykklubb.
 |
| De 2009_Lalonde_Juin_stephane |
måndag 7 september 2009
Mandag i Antony, kurs i en vecka
Idag har jag varit i Jouy-en-Josas pa "Campus Thales" som ar Thalesgruppens universitet. Kursen jag gar heter System Engineering och den handlar om hur man bar sig at for att snickra ihop stora system pa ett hanterbart satt. Enkelt uttryckt kan man saga att det inte finns nagra genvagar. Stora system ar komplexa, och det ar per definition knepigt att fa rubbet att fungera.
I helgen skrev jag fardigt den franska versionen av min reseberattelse fran Korsika. Den kommer snart aven i svensk version inom kort. Tills dess kan de som vill ova sig pa franska och titta pa bilderna ;)
I helgen skrev jag fardigt den franska versionen av min reseberattelse fran Korsika. Den kommer snart aven i svensk version inom kort. Tills dess kan de som vill ova sig pa franska och titta pa bilderna ;)
söndag 6 september 2009
GR20, augusti 2009, Avresa fran Bastia
Mandag 31 augusti 2009, Bastia - Porto Vecchio - Figari - Paris
Jag kopte min bussbiljett pa ett biljettkontor fran en annan epok, mitt emot huvudpostkontoret i stan. Bussbolagets biljettjkontor var inrymt i en liten lokal med ett dammigt skyltfonster. Bakom en disk i tra satt en gra liten dam och skrev pappersbiljetter for hand. Pa vaggarna satt urblekta affischer pa bussar som var hypermoderna for kanske trettio ar sedan.
Bussen var nastan i tid, men chaufforen valde, efter att ha parkerat, att spraka ett tiotal minuter med en motorcykelburen bekant som stannat intill bussen. Darefter travade chaufforen ivag till biljettkontoret och kom tillbaka forst tio minuter senare. Forst nar han var tillbaka oppnade han bagageluckorna och lat resenarerna stuva vaskor och packning vilket tog sin lilla tid. Nagra sent ankomna resenarer kom med andan i halsen och fick utsta nagra okvadingsord, sasom "jävla slöfockar som inte kan komma i tid" ("chieurs qui arrivent en retard") fran chaufforen som sjalv var en knapp halvtimme sen. Inom mig gav jag chaufforen - och bussbolaget - ett mycket svagt betyg i punktlighet, tjanstvillighet och bemotande. 143 km och tre(!) timmar senare anlande vi i Porto Vecchio dar jag givetis hade missat den enda bussen ut till flygplatsen tva och en halv mil fran stan. Taxi kan man ta, om man far tag pa nagon, men det kandes som ett kostsamt alternativ. Darfor styrde jag stegen mot det narliggande snabbkopet och investerade 2€ i ett 3-pack spritpennor. Med en bit kartong jag hittade pa gatan tillverkade jag ett effektivt hjalpmedel for att forsoka lifta till flygplatsen.
Det funkade! Nagra minuter efter att jag borjat hoja tummen stannade en trevlig dam som korde mig anda till avgangshallen pa Figari... Merci Nathalie!
Sa var min resa over, for den har gangen. Resan tillbaka till Paris var helt odramatisk, och pa mindre an tva timmar var jag tillbaka i Antony.
Sammanfattningsvis hade jag fatt en fantastisk bergs- och dykupplevelse dar ledmotivet helt klart varit ovantade moten och anpassningsformaga. Korsika har mycket att erbjuda och for den som gillar berg, hav, sol och varme ar det svarslaget. Kanske ar det darfor turisterna strommar till trots att mottagandet i allmanhet milt sagt lamnar ovrigt att onska.
Jag hoppas att ni som orkat lasa anda till det bittra slutet haft gladje av att dela min reseberattelse med mig. I vilket fall som helst var det roligt att resa, och lika roligt att dokumentera vad jag varit med om. Tack for de kommentarer jag fatt under oversattningens gang! Det tog langre tid att oversatta till svenska an jag hade planerat, men till slut blev det fardigt!
Pa aterseende!
Jag kopte min bussbiljett pa ett biljettkontor fran en annan epok, mitt emot huvudpostkontoret i stan. Bussbolagets biljettjkontor var inrymt i en liten lokal med ett dammigt skyltfonster. Bakom en disk i tra satt en gra liten dam och skrev pappersbiljetter for hand. Pa vaggarna satt urblekta affischer pa bussar som var hypermoderna for kanske trettio ar sedan.
Bussen var nastan i tid, men chaufforen valde, efter att ha parkerat, att spraka ett tiotal minuter med en motorcykelburen bekant som stannat intill bussen. Darefter travade chaufforen ivag till biljettkontoret och kom tillbaka forst tio minuter senare. Forst nar han var tillbaka oppnade han bagageluckorna och lat resenarerna stuva vaskor och packning vilket tog sin lilla tid. Nagra sent ankomna resenarer kom med andan i halsen och fick utsta nagra okvadingsord, sasom "jävla slöfockar som inte kan komma i tid" ("chieurs qui arrivent en retard") fran chaufforen som sjalv var en knapp halvtimme sen. Inom mig gav jag chaufforen - och bussbolaget - ett mycket svagt betyg i punktlighet, tjanstvillighet och bemotande. 143 km och tre(!) timmar senare anlande vi i Porto Vecchio dar jag givetis hade missat den enda bussen ut till flygplatsen tva och en halv mil fran stan. Taxi kan man ta, om man far tag pa nagon, men det kandes som ett kostsamt alternativ. Darfor styrde jag stegen mot det narliggande snabbkopet och investerade 2€ i ett 3-pack spritpennor. Med en bit kartong jag hittade pa gatan tillverkade jag ett effektivt hjalpmedel for att forsoka lifta till flygplatsen.
 |
| De 20090831_Corsica |
Det funkade! Nagra minuter efter att jag borjat hoja tummen stannade en trevlig dam som korde mig anda till avgangshallen pa Figari... Merci Nathalie!
| Jag passar pa att gora lite gratisreklam for Nathalie som driver en stuguthyrning en bit fran Bonifacio. Skulle nagon av Fake Frogs lasare kanna for att hyra ett hus pa soliga Korsika ar det bara att kontakta Nathalie och halsa fran "Thomas le Suédois"... at.homecorsica@yahoo.fr, 06.78.69.71.50 |
Sa var min resa over, for den har gangen. Resan tillbaka till Paris var helt odramatisk, och pa mindre an tva timmar var jag tillbaka i Antony.
Sammanfattningsvis hade jag fatt en fantastisk bergs- och dykupplevelse dar ledmotivet helt klart varit ovantade moten och anpassningsformaga. Korsika har mycket att erbjuda och for den som gillar berg, hav, sol och varme ar det svarslaget. Kanske ar det darfor turisterna strommar till trots att mottagandet i allmanhet milt sagt lamnar ovrigt att onska.
Jag hoppas att ni som orkat lasa anda till det bittra slutet haft gladje av att dela min reseberattelse med mig. I vilket fall som helst var det roligt att resa, och lika roligt att dokumentera vad jag varit med om. Tack for de kommentarer jag fatt under oversattningens gang! Det tog langre tid att oversatta till svenska an jag hade planerat, men till slut blev det fardigt!
Pa aterseende!
GR20, augusti 2009, P+3, Calvi
Söndag 30 augusti 2009, P+3, Dykning à Calvi
Dykklubben i Calvi ar en valoljad verksamhet. Somliga sager att det ar dykning pa lopande band, men det har sina goda sidor. Jag hade ringt och reserverat fran Calenzana, och nar jag kom till klubben pa sondag morgon stod flaska, vast, regulator och bly redan i gummibaten. Jag visade mina papper i kiosken pa kajen, betalade och gick sedan ombord pa "moderfartyget" och fick dar drakt och fenor. Pa mindre an 10 minuter var jag klar for att dyka.
B-17 planet ligger pa mindre an 10 minuters korning fran hamnen, och det ar om man respekterar fartbegransningen pa 5kn. Gummibaten var utrustad med en snurra pa 350(!) hk och hade foraren dragit pa hade det tagit mindre an tva minuter. Enligt foraren lag maxfarten for ekipaget pa ca 50kn, utan dykare, med lite bransle och pa ett spegelblankt hav.
Vi var inte fler an sex dykare, med tva guider inraknade, den har morgonen. Guiden gjorde en kort men komplett briefing, och sedan bar det av. Fran bojen och nedstigningslinan kravs ett par minuters simmande innan man borjar skonja profilen av ett flygplan pa havets botten. Sikten var mycket god, kring 20m. Planet star rakt pa botten och vingar och cockpit ar i relativt gott skick. Som pa alla vrak finns det gott om marint liv utanpa och inuti. Vi sag ett par muranor som funnit hem i vraket, och en drakfisk ar kand for uppahalla sig pa vraket men standigt byta bo varje dag.
Planet har en intressant historia som ar valdokumenterad har. I korta drag och i fri oversattning lyder berattelsen som foljer:
Planet, 42-31044 "Her Did", flög ett bombuppdrag i januari 1944 med sin eskader mot Verona i Italien. Straxt innan det natt malet angreps eskadern av tyskt jaktflyg. Tva motorer av fyra borjade brinna, och signalisten och en kulspruteskytt dodades omedelbart. Planet var svart skadat och piloten, Fanrik Chaplick, forsokte undkomma genom en brant dykning. Under dykningen forkunnande akterskytten via snabbtelefonen att han ocksa traffats och holl pa att forbloda. Kort darefter dok amerikanskt jaktflyg upp och eskorterade den skadade bombaren mot Korsika. Via radio fick piloten veta att flygfaltet i Calvi inte var tilltaget for plan av den har storleken. Motorbranden var under kontroll, och piloten ville reka faltet innan nodlandningen. Men innan de kom fram till flygfaltet stannade en tredje motor, och endast en motor var i drift. Den plotsliga forlusten av motorkraft gjorde att de tappade hojd, och gav piloten endast ett alternativ: att nodlanda i vattnet. Planet landade i vattnet framfor citadellet i Calvi, utan att brytas sonder. Flygplanskroppen flot tillrackligt lange for att de sju overlevande besattningsmannen skulle kunna sjosatta en flotte och paddla de 300 metrarna till foten av citadellet. De tre doda besattningsmedlemmarna blev kvar i vraket tills amerikanska marinen bargade korpparna.
Vraket lag bortglomt i manga ar innan det aterupptacktes av dykare. Stjartpartiet har forsvunnit och taket till cockpit har slitits loss. Nagon gang under nittiotalet ska ett dykarsallskap ha letat upp Fanrik Chaplick och tagit med den forre piloten, da i 70-arsaldern, pa ett dyk pa "hans" plan.
Efter ca en kvart pa och i flygplansvraket var det dags att paborja uppstigningen. Vi simmade over ett falt av stora klippblock och jag kunde inte lata bli att jamfora denna vy med vad jag hade upplevt under de gangna tva veckorna som tagit mig fran sodra Korsika anda langst norrut. Det ar givetvis radikat annorlunda att glida utan anstrangning over klippblocken, men det paminner anda lite om min vandring i den bemarkelsen att det ror sig om att besoka ett stalle som man endast kan besoka om man accepterar att anpassa sig efter radande villkor. Lika lite har som i bergen kan man ta bilen anda fram till sevardheten, och man maste offra lite komfort for att fa se vad som ar vart att ses.
Efter dyket tog jag mig till turistbyran i Calvi for att hora mig for om hur jag skulle ta mig tillbaka till flygplatsen Figari pa sodra delen av on. Jag forklarade for damen i disken att jag behovde vara pa Figari nasta dag, mandag, straxt efter tre (mer an 24 timmar langre fram). Hon borjade starkt med att utbrista "det gar inte, du kommer aldrig hinna fram i tid". Jag trodde hon skamtade. Vagen fran Calvi till Figari ar lite drygt tjugo mil lang. Vore det inte mojligt att pa 24 timmar finna en transport? Efter en stunds letande fann jag "planen": Taget (det finns bara en tur om dagen...) kl 15h50 fran Calvi till Bastia pa ons ostra sida. Sedan, nasta morgon, bussen (ater endast en om dagen...) till Porto Vecchio i soder, och darifran minibussen till Figari.
Jag var saledes tvungen att avboka mitt planerade eftermiddagsdyk, och bege mig tillbaka till campingplatsen for att packa ihop. Innan jag for hann jag ta en svang ner till stranden och bada och spela lite volleyboll med Pierre, Jean-Marie, Cécile & co.
I Bastia visade des sig att den narmaste campingplatsen lag 3 km fran stadens centrum, och vad galler bussen... (jag later lasaren gissa)
Jag tog en tur runt pa stan och sag att Bastia var mycket annorlunda jamfort med Calvi. Calvi ar turistigt, men Bastia ar mer en stad som folk verkar jobba i, lite som Ajaccio. Bland sevardheterna finns ett autentiskt ubatstorn fran ubaten Casabianca som ska ha deltagit i befrielsen av Korsika 1943.
Pa place St Nicolas fann jag en restaurang, och jag slog mig ner och at middag och tittade pa fotboll (hor och hapna). Bussen till Porto Vecchio nasta morgon skulle avga 8h30, och jag bestamde mig for att gora Bastia by night, istallet for att slosa tid pa att ga till campingen.
Folj ledmarkeringen!
Dykklubben i Calvi ar en valoljad verksamhet. Somliga sager att det ar dykning pa lopande band, men det har sina goda sidor. Jag hade ringt och reserverat fran Calenzana, och nar jag kom till klubben pa sondag morgon stod flaska, vast, regulator och bly redan i gummibaten. Jag visade mina papper i kiosken pa kajen, betalade och gick sedan ombord pa "moderfartyget" och fick dar drakt och fenor. Pa mindre an 10 minuter var jag klar for att dyka.
B-17 planet ligger pa mindre an 10 minuters korning fran hamnen, och det ar om man respekterar fartbegransningen pa 5kn. Gummibaten var utrustad med en snurra pa 350(!) hk och hade foraren dragit pa hade det tagit mindre an tva minuter. Enligt foraren lag maxfarten for ekipaget pa ca 50kn, utan dykare, med lite bransle och pa ett spegelblankt hav.
Vi var inte fler an sex dykare, med tva guider inraknade, den har morgonen. Guiden gjorde en kort men komplett briefing, och sedan bar det av. Fran bojen och nedstigningslinan kravs ett par minuters simmande innan man borjar skonja profilen av ett flygplan pa havets botten. Sikten var mycket god, kring 20m. Planet star rakt pa botten och vingar och cockpit ar i relativt gott skick. Som pa alla vrak finns det gott om marint liv utanpa och inuti. Vi sag ett par muranor som funnit hem i vraket, och en drakfisk ar kand for uppahalla sig pa vraket men standigt byta bo varje dag.
Planet har en intressant historia som ar valdokumenterad har. I korta drag och i fri oversattning lyder berattelsen som foljer:
Planet, 42-31044 "Her Did", flög ett bombuppdrag i januari 1944 med sin eskader mot Verona i Italien. Straxt innan det natt malet angreps eskadern av tyskt jaktflyg. Tva motorer av fyra borjade brinna, och signalisten och en kulspruteskytt dodades omedelbart. Planet var svart skadat och piloten, Fanrik Chaplick, forsokte undkomma genom en brant dykning. Under dykningen forkunnande akterskytten via snabbtelefonen att han ocksa traffats och holl pa att forbloda. Kort darefter dok amerikanskt jaktflyg upp och eskorterade den skadade bombaren mot Korsika. Via radio fick piloten veta att flygfaltet i Calvi inte var tilltaget for plan av den har storleken. Motorbranden var under kontroll, och piloten ville reka faltet innan nodlandningen. Men innan de kom fram till flygfaltet stannade en tredje motor, och endast en motor var i drift. Den plotsliga forlusten av motorkraft gjorde att de tappade hojd, och gav piloten endast ett alternativ: att nodlanda i vattnet. Planet landade i vattnet framfor citadellet i Calvi, utan att brytas sonder. Flygplanskroppen flot tillrackligt lange for att de sju overlevande besattningsmannen skulle kunna sjosatta en flotte och paddla de 300 metrarna till foten av citadellet. De tre doda besattningsmedlemmarna blev kvar i vraket tills amerikanska marinen bargade korpparna.
Vraket lag bortglomt i manga ar innan det aterupptacktes av dykare. Stjartpartiet har forsvunnit och taket till cockpit har slitits loss. Nagon gang under nittiotalet ska ett dykarsallskap ha letat upp Fanrik Chaplick och tagit med den forre piloten, da i 70-arsaldern, pa ett dyk pa "hans" plan.
Efter ca en kvart pa och i flygplansvraket var det dags att paborja uppstigningen. Vi simmade over ett falt av stora klippblock och jag kunde inte lata bli att jamfora denna vy med vad jag hade upplevt under de gangna tva veckorna som tagit mig fran sodra Korsika anda langst norrut. Det ar givetvis radikat annorlunda att glida utan anstrangning over klippblocken, men det paminner anda lite om min vandring i den bemarkelsen att det ror sig om att besoka ett stalle som man endast kan besoka om man accepterar att anpassa sig efter radande villkor. Lika lite har som i bergen kan man ta bilen anda fram till sevardheten, och man maste offra lite komfort for att fa se vad som ar vart att ses.
Efter dyket tog jag mig till turistbyran i Calvi for att hora mig for om hur jag skulle ta mig tillbaka till flygplatsen Figari pa sodra delen av on. Jag forklarade for damen i disken att jag behovde vara pa Figari nasta dag, mandag, straxt efter tre (mer an 24 timmar langre fram). Hon borjade starkt med att utbrista "det gar inte, du kommer aldrig hinna fram i tid". Jag trodde hon skamtade. Vagen fran Calvi till Figari ar lite drygt tjugo mil lang. Vore det inte mojligt att pa 24 timmar finna en transport? Efter en stunds letande fann jag "planen": Taget (det finns bara en tur om dagen...) kl 15h50 fran Calvi till Bastia pa ons ostra sida. Sedan, nasta morgon, bussen (ater endast en om dagen...) till Porto Vecchio i soder, och darifran minibussen till Figari.
Jag var saledes tvungen att avboka mitt planerade eftermiddagsdyk, och bege mig tillbaka till campingplatsen for att packa ihop. Innan jag for hann jag ta en svang ner till stranden och bada och spela lite volleyboll med Pierre, Jean-Marie, Cécile & co.
 |
| De 20090831_Corsica |
I Bastia visade des sig att den narmaste campingplatsen lag 3 km fran stadens centrum, och vad galler bussen... (jag later lasaren gissa)
Jag tog en tur runt pa stan och sag att Bastia var mycket annorlunda jamfort med Calvi. Calvi ar turistigt, men Bastia ar mer en stad som folk verkar jobba i, lite som Ajaccio. Bland sevardheterna finns ett autentiskt ubatstorn fran ubaten Casabianca som ska ha deltagit i befrielsen av Korsika 1943.
 |
| De 20090831_Corsica |
 |
| De 20090831_Corsica |
 |
| De 20090831_Corsica |
Folj ledmarkeringen!
GR20, augusti 2009, D+9, Avmarsch fran Carrozu
Lordag 29 augusti 2009, Carrozu - Ortu di Piobbu - Calenzana
Eftersom Carrozu ligger pa relativt lag hojd fros jag inte det minsta den gangna natten. Halv sju var jag klar for avmarsch, ater en gang helt ensam. Mina vanner hade bestamt sig for att ta sovmorgon, sa vi hade tagit avsked kvallen innan. Efter tva veckors vandring med atta till tio timamrs marsch om dagen kunde jag konstatera att mina ben var i fin form, och jag kande mig oforskamt val till mods.
Fran Carrozu bar det uppfor nastan 800m men jag kande dem knappt.
Nar jag nadde le Col de Pisciaghja tittade jag en sista gang pa det oerhorda massivet som jag nu lamnade bakom mig. Harifran skulle det (i stort sett) bara leda nerfor.
Fyra och en halv timme efter att jag lamnat Carrozu nadde jag stugan Ortu di Piobbu som ar en stuga som inte har sarskilt mycket att erbjuda annat an att vara en forlosning for nordlingarna som kampat sig uppfor 1200m. Fran Ortu ar det bara nerfor, och dessutom gar GR20 mestadels genom skogen.
Det enda minnesvarda som hande under farden var att jag korsade nagra korsikanska langhariga getter.
Det var spannande att nu ga i motsatt riktning jamfort med vad jag gjorde i varas. I maj slet jag ont i stigningen med en tryckande hetta. I maj hade jag missbedomt mitt vattenbehov och var tvungen att hushalla pa mina tva liter vatten, och anda rackte det inte riktigt till. Den har gangen, som "sydling", drack jag inte ens ur min lilla halvlitersflaska...
Efter ca fyra timmar kom jag till sist fram till Calenzana och jag slog mig ner ett tag pa caféet som ligger ett stenkast fran GR20:s borjan. Jag passade pa att vila lite och aven ladda min telefon som var helt urladdad. Min forvaning var inte sarskilt stor nar flickan i baren vid min forfragan forkunnade att det inte fanns nagon forbindelse under helgen till Calvi. Pa Korsika har man som regel antingen sin bil, sin tumme eller sina fotter som fardmedel. Man kan aldrig rakna med kollektivtrafiken i den ringa man den existerar. Och finns det nagon kollektivtrafik kan man vara ganska saker pa att den inte gar ofta, och ej heller kvallar, helger och skollov... Lyckligtvis funkar det ganska bra att lifta, och en dam plockade upp mig efter knappa 5 minuters vantan. (Det kanske ska sagas att jag lart mig av mastarna, Jean-Marie & Cécile!). Av en slump visade det sig att damen som plockade upp mig var en f.d. bergsguide som kande mycket val till GR20. Vi smapratade om vandingen i bilen, och sedan slappte hon av mig vid Calvis tullar. Knappt 200m fran platsen hon slappte av mig pa upptackte jag att det lag en stor campingplats. Precis nar jag passerade framfor ingangen till campingen kunde jag se ett par valkanda figurer: Pierre, Jean-Marie, Cécile, Blandine et Sarah som var pa vag att ta en svang till snabbkopet tvars over gatan for att handla mat! Det var tankt att vi skulle mota upp framfor radhuset i Calvi klockan sju, men har lyckades vi - helt utan moderna kommunikationsmedel - finna varandra anda! Sicken flax!
Pa kvallen tog vi forst ett glas tillsammans pa campingen, for att sedan ga till Calvi for att ata.
Infor morgondagen hade jag stamt traff med en lokal dykklubb for att gora ett dyk pa den beromda B-17 bombaren fran andra varldskriget som ligger pa 28m, nagra minuters batfard fran hamnen.
En studie i forsumlighet och osmidighet:
I slutet av forra veckan, da jag tvingats planera om pga att Emeline blivit sjuk, bestamde jag mig for att ga norra delen av GR20. Jag tankte da att jag skulle "pressa" lite och ga sa fort som mojligt, bara pa kul for att se om det var mojligt att greja det pa fyra dagar. Saledes sa jag till Emeline innan jag for upp i bergen att jag skulle komma ut pa "andra sidan" fyra, max fem, dagar senare. Nar jag sedan traffade pa Jean-Marie och Cécile i Petra Piana tankte jag om en aning och valde att skjuta mina rekordforsok pa framtiden. Jag glomde bort att jag sagt till Emeline att jag skulle ringa pa onsdag. Pa tisdagen blev det ovader (som jag dock inte sag sa mycket av) som uppmarksammades med ett inslag pa kvallsnyheterna. Emeline trodde sedan nar jag inte ringde pa onsdagen att jag rakat ut for nagot, och ringde turistbyran i Calvi for att hora sig for. Pa turistbyran rekommenderade de Emeline att ringa gendarmeriet och efterlysa mig om hon var orolig. Gendarmerna tog emot hennes efterlysning och bad om en utforlig beskrivning av mig och min utrustning, och Emeline gav dem en lank till The Fake Frog Goes West dar min majresa ar dokumenterad med nagra bilder. Gendarmerna kunde givetvis inte forsta svenskan, men de sag att nagon lamnat en kommentar dagen innan. Emeline undersokte kommentaren, och sag att det var Stefan som skrivit nagot. Da gendarmerna ocksa ville veta vad det var for marke pa min rygga bestamde sig Emeline for att ringa och fraga Stefan som enligt henne borde kunna mina campingpinaler utan och innan.
Nar jag kom fram till Calenzana och kunnat ladda min telefon och ocksa hade ett fungerande natverk, pep min telefon till och visade ett kryptiskt SMS fran Stefan: "Tillbaka i civilisationen?". Jo, faktiskt, men hur kunde han veta det? Svaret fick jag nar jag ringde jag till Emeline. Jag fick mig en rejal avhyvling per telefon for att jag drojt.
Personligen kan jag kanna att risken inte ar sarskilt stor pa GR20 med tanke pa att tusentals vandrare passerar arligen, och att man sallan gar pa sa vis att man inte traffar nagon alls under dagens lopp. (Det ar definitivt inte som i Sarek...) Skulle olyckan vara framme handlar det mest om att vanta i en kvart (om ens det) tills nasta grupp kommer och be dem om hjalp. Darfor tankte jag mig inte sa noga for nar jag planerade om och kom tillbaka till civilisationen forst 24-48 timmar efter annonserad ankomst. (Men det kunde ju inte Emeline veta.) Dock tycker jag att det ar lite val dramatiskt att rora upp himmel och jord och ringa snuten for att efterlysa mig... Dar fick jag for att jag for min optimism! Nasta gang sager jag kategoriskt "en vecka" (eller tva) istallet for att rakna pa vad som kan vara mojligt...
Folj ledmarkeringen!
Eftersom Carrozu ligger pa relativt lag hojd fros jag inte det minsta den gangna natten. Halv sju var jag klar for avmarsch, ater en gang helt ensam. Mina vanner hade bestamt sig for att ta sovmorgon, sa vi hade tagit avsked kvallen innan. Efter tva veckors vandring med atta till tio timamrs marsch om dagen kunde jag konstatera att mina ben var i fin form, och jag kande mig oforskamt val till mods.
 |
| De 20090831_Corsica |
 |
| De 20090831_Corsica |
Nar jag nadde le Col de Pisciaghja tittade jag en sista gang pa det oerhorda massivet som jag nu lamnade bakom mig. Harifran skulle det (i stort sett) bara leda nerfor.
 |
| De 20090831_Corsica |
Fyra och en halv timme efter att jag lamnat Carrozu nadde jag stugan Ortu di Piobbu som ar en stuga som inte har sarskilt mycket att erbjuda annat an att vara en forlosning for nordlingarna som kampat sig uppfor 1200m. Fran Ortu ar det bara nerfor, och dessutom gar GR20 mestadels genom skogen.
Det enda minnesvarda som hande under farden var att jag korsade nagra korsikanska langhariga getter.
 |
| De 20090831_Corsica |
Det var spannande att nu ga i motsatt riktning jamfort med vad jag gjorde i varas. I maj slet jag ont i stigningen med en tryckande hetta. I maj hade jag missbedomt mitt vattenbehov och var tvungen att hushalla pa mina tva liter vatten, och anda rackte det inte riktigt till. Den har gangen, som "sydling", drack jag inte ens ur min lilla halvlitersflaska...
Efter ca fyra timmar kom jag till sist fram till Calenzana och jag slog mig ner ett tag pa caféet som ligger ett stenkast fran GR20:s borjan. Jag passade pa att vila lite och aven ladda min telefon som var helt urladdad. Min forvaning var inte sarskilt stor nar flickan i baren vid min forfragan forkunnade att det inte fanns nagon forbindelse under helgen till Calvi. Pa Korsika har man som regel antingen sin bil, sin tumme eller sina fotter som fardmedel. Man kan aldrig rakna med kollektivtrafiken i den ringa man den existerar. Och finns det nagon kollektivtrafik kan man vara ganska saker pa att den inte gar ofta, och ej heller kvallar, helger och skollov... Lyckligtvis funkar det ganska bra att lifta, och en dam plockade upp mig efter knappa 5 minuters vantan. (Det kanske ska sagas att jag lart mig av mastarna, Jean-Marie & Cécile!). Av en slump visade det sig att damen som plockade upp mig var en f.d. bergsguide som kande mycket val till GR20. Vi smapratade om vandingen i bilen, och sedan slappte hon av mig vid Calvis tullar. Knappt 200m fran platsen hon slappte av mig pa upptackte jag att det lag en stor campingplats. Precis nar jag passerade framfor ingangen till campingen kunde jag se ett par valkanda figurer: Pierre, Jean-Marie, Cécile, Blandine et Sarah som var pa vag att ta en svang till snabbkopet tvars over gatan for att handla mat! Det var tankt att vi skulle mota upp framfor radhuset i Calvi klockan sju, men har lyckades vi - helt utan moderna kommunikationsmedel - finna varandra anda! Sicken flax!
Pa kvallen tog vi forst ett glas tillsammans pa campingen, for att sedan ga till Calvi for att ata.
Infor morgondagen hade jag stamt traff med en lokal dykklubb for att gora ett dyk pa den beromda B-17 bombaren fran andra varldskriget som ligger pa 28m, nagra minuters batfard fran hamnen.
En studie i forsumlighet och osmidighet:
I slutet av forra veckan, da jag tvingats planera om pga att Emeline blivit sjuk, bestamde jag mig for att ga norra delen av GR20. Jag tankte da att jag skulle "pressa" lite och ga sa fort som mojligt, bara pa kul for att se om det var mojligt att greja det pa fyra dagar. Saledes sa jag till Emeline innan jag for upp i bergen att jag skulle komma ut pa "andra sidan" fyra, max fem, dagar senare. Nar jag sedan traffade pa Jean-Marie och Cécile i Petra Piana tankte jag om en aning och valde att skjuta mina rekordforsok pa framtiden. Jag glomde bort att jag sagt till Emeline att jag skulle ringa pa onsdag. Pa tisdagen blev det ovader (som jag dock inte sag sa mycket av) som uppmarksammades med ett inslag pa kvallsnyheterna. Emeline trodde sedan nar jag inte ringde pa onsdagen att jag rakat ut for nagot, och ringde turistbyran i Calvi for att hora sig for. Pa turistbyran rekommenderade de Emeline att ringa gendarmeriet och efterlysa mig om hon var orolig. Gendarmerna tog emot hennes efterlysning och bad om en utforlig beskrivning av mig och min utrustning, och Emeline gav dem en lank till The Fake Frog Goes West dar min majresa ar dokumenterad med nagra bilder. Gendarmerna kunde givetvis inte forsta svenskan, men de sag att nagon lamnat en kommentar dagen innan. Emeline undersokte kommentaren, och sag att det var Stefan som skrivit nagot. Da gendarmerna ocksa ville veta vad det var for marke pa min rygga bestamde sig Emeline for att ringa och fraga Stefan som enligt henne borde kunna mina campingpinaler utan och innan.
Nar jag kom fram till Calenzana och kunnat ladda min telefon och ocksa hade ett fungerande natverk, pep min telefon till och visade ett kryptiskt SMS fran Stefan: "Tillbaka i civilisationen?". Jo, faktiskt, men hur kunde han veta det? Svaret fick jag nar jag ringde jag till Emeline. Jag fick mig en rejal avhyvling per telefon for att jag drojt.
Personligen kan jag kanna att risken inte ar sarskilt stor pa GR20 med tanke pa att tusentals vandrare passerar arligen, och att man sallan gar pa sa vis att man inte traffar nagon alls under dagens lopp. (Det ar definitivt inte som i Sarek...) Skulle olyckan vara framme handlar det mest om att vanta i en kvart (om ens det) tills nasta grupp kommer och be dem om hjalp. Darfor tankte jag mig inte sa noga for nar jag planerade om och kom tillbaka till civilisationen forst 24-48 timmar efter annonserad ankomst. (Men det kunde ju inte Emeline veta.) Dock tycker jag att det ar lite val dramatiskt att rora upp himmel och jord och ringa snuten for att efterlysa mig... Dar fick jag for att jag for min optimism! Nasta gang sager jag kategoriskt "en vecka" (eller tva) istallet for att rakna pa vad som kan vara mojligt...
Folj ledmarkeringen!
GR20, augusti 2009, D+8, Avmarsch fran Tighjettu
Fredag 28 augusti 2009, D+9, Tighjettu - Carrozu
Sa kom da dagen alla vantat pa sedan starten i Conca: korsandet av le Cirque de la Solitude. Fran stugan Tighjettu stiger det ca 600 hojdmeter till passet vid "ingangen" till Cirque de la Solitude, Bocca Minuta. Darefter gar det 250 hojdmeter nedat och sedan 200 hojdmeter uppfor till "utgangspasset", le Col Perdu. "Le Cirque" ar som siffrorna anger mycket brant bade uppfor och nerfor och ar i allmanhet betraktad som den svaraste passagen pa GR20.
Upp till ingangspasset, Bocca Minuta, gick det fort och utan nagra som helst svarigheter. Pierre, Blandine och Sarah, som lamnade stugan efter oss, hann nastan ikapp oss nar vi nadde passet. De hade satt pa musik pa hogsta volym och nadde passet sprintandes pa en air av Noir Désir. Jag skulle gissa pa att det slagit alla rekord i klattringen.
Att se Le Cirque soderifran ar lite mindre imponerande an nar man kommer norrifran; soderifran ar sikten lite skymd, och man ser inte "botten" pa passagen. Det var riktigt brant pa sina stallen, men ar man bara forsiktig gar det utan problem.
Jag tror att Jean-Marie och Cécile var lite oroliga for Le Cirque anda sedan resans borjan, da alla ma moter namner Le Cirque minst en gang i konversationens gang.
Jean-Marie och Cécile var markbart lattade att upptacka att det inte alls var ooverstigligt, och gav sig med gott humor pa att klattra upp for den norra vaggen som vore det en idrottsgren.
Nar vi kom till "utgangen", Le Col Perdu, kunde jag konstatera att vi korsat Le Cirque pa ca 1h30, vilket ar 25% snabbare an vad guideboken anger. (Som en jamforelse tog det nastan tre timmar for mig att korsa i motsatt riktining i maj. Men da lag det sno overallt och det var lite klurigare att hitta)
I det har fallet radde de allra gynnsammaste forhallanden man kan tanka sig; svalka, inget regn, ingen vind, inga proppar, ...
Under det att vi satt och pausade traffade vi pa en riktig harding; ung tyska som liksom oss gick fran soder mot norr men helt pa egen hand.
Om man foljer den officiella dragningen av GR20 gar leden ner i dalen till den nedlagda skidorten Asco. Dock ar Asco ungefar som Le Col de Vergio; slitet, fult och helt ointressant. Som tur ar finns det en annan mojlighet som dessutom gor att man tjanar tid och hojdmeter. Man tar den "gamla" strackningen av GR20 som gar via kammen, 600 hojdmeter ovan Asco. Man slipper saledes forlora hojd for att sedan ga upp samma hojd igen, och dessutom viner man tva timmar, och far en fantastisk utsikt pa kopet. Forvanansvart verkar det som att de som underhaller ledmarkena forsoker fa folk att glomma den gamla strackningen. Guideboken namner inte ens den gamla strackningen sasom de i allmanhet gor nar det finns "varianter" som i Bavella. Dar stigen forgrenas, efter Altore-sjön har nagon givit sig pa att uplana ledmarkeringarna som gar upp pa kammen. Onda tungor sager att det ar handelsboden i Asco som ligger bakom detta tilltag.
Jag hade lobbat for att vi skulle hoppa over Asco av ovan namda skal, och till slut lyckades jag overtyga Jean-Marie och Cécile. Pierre&co och tyskan Ariane valde att sluta sig till oss och alla sju fortsatte vi over kammen.
Forgreningen ar utmarkt med en improviserad pil gjord av stenar.
Fran kammen har man en fin utsikt over le Col Perdu som vi passerade pa vagen ut fran Le Cirque.
Man kan aven se for forsta gangen var slutdestination i fjarran; Calvi, som ligger pa den ljusa halvon.
En humla valde att pausa pa Arianes handled under lunchen.
Det tar ca tva timmar att ga langs kammen for att komma till platsen dar man ater ansluter GR20, vid le Col de Stagnu. Sedan bar det av nerfor anda ner till hangbron vid Spasimata dar det finns trevliga bassanger man kan bada i.
Min lilla termometer fran MEC i Kanada matte temperaturen till 17°C.
Stugan i Carrozu ligger fint, ar valstadad och valskott.
Det ar en av mina favoritstugor, aven om taltplatserna ar lite steniga. Det har ar ett stalle dar man ar riktigt glad att man kopte extrainsatsen till taltet for att skydda botten fran slitage. Efter att vi kom fram till stugan borjade det regna lite latt. Bretagnarna satt kvar pa terrassen (en bretagnare skyt inte lite vatten!) men tog till retratten nar det borjade vraka ner.
Det var var sista kvall pa GR20 tillsamamns. Jean-Marie och Cécile hade bestamt sig for att ga ner i dalen fran Carrozu till byn Bonifatu och sedan lifta darifran till Calvi. Jag a min sida hade bestamt mig for att ga hela vagen, och skulle dubbla etapperna under morgondagen och ga fran Carrozu till sugan Ortu di Piobbu och sedan komma fram till slutstationen Calenzana. Pierre, Blandine och Sarah ville aven de korta av och ga ner till Bonifatu, vilket gjorde att vi stamde traff i Calvi pa lordag kvall.
Folj ledmarkeringen!
Sa kom da dagen alla vantat pa sedan starten i Conca: korsandet av le Cirque de la Solitude. Fran stugan Tighjettu stiger det ca 600 hojdmeter till passet vid "ingangen" till Cirque de la Solitude, Bocca Minuta. Darefter gar det 250 hojdmeter nedat och sedan 200 hojdmeter uppfor till "utgangspasset", le Col Perdu. "Le Cirque" ar som siffrorna anger mycket brant bade uppfor och nerfor och ar i allmanhet betraktad som den svaraste passagen pa GR20.
Upp till ingangspasset, Bocca Minuta, gick det fort och utan nagra som helst svarigheter. Pierre, Blandine och Sarah, som lamnade stugan efter oss, hann nastan ikapp oss nar vi nadde passet. De hade satt pa musik pa hogsta volym och nadde passet sprintandes pa en air av Noir Désir. Jag skulle gissa pa att det slagit alla rekord i klattringen.
Att se Le Cirque soderifran ar lite mindre imponerande an nar man kommer norrifran; soderifran ar sikten lite skymd, och man ser inte "botten" pa passagen. Det var riktigt brant pa sina stallen, men ar man bara forsiktig gar det utan problem.
 |
| De 20090831_Corsica |
 |
| De 20090831_Corsica |
 |
| De 20090831_Corsica |
 |
| De 20090831_Corsica |
 |
| De 20090831_Corsica |
Under det att vi satt och pausade traffade vi pa en riktig harding; ung tyska som liksom oss gick fran soder mot norr men helt pa egen hand.
 |
| De 20090831_Corsica |
Om man foljer den officiella dragningen av GR20 gar leden ner i dalen till den nedlagda skidorten Asco. Dock ar Asco ungefar som Le Col de Vergio; slitet, fult och helt ointressant. Som tur ar finns det en annan mojlighet som dessutom gor att man tjanar tid och hojdmeter. Man tar den "gamla" strackningen av GR20 som gar via kammen, 600 hojdmeter ovan Asco. Man slipper saledes forlora hojd for att sedan ga upp samma hojd igen, och dessutom viner man tva timmar, och far en fantastisk utsikt pa kopet. Forvanansvart verkar det som att de som underhaller ledmarkena forsoker fa folk att glomma den gamla strackningen. Guideboken namner inte ens den gamla strackningen sasom de i allmanhet gor nar det finns "varianter" som i Bavella. Dar stigen forgrenas, efter Altore-sjön har nagon givit sig pa att uplana ledmarkeringarna som gar upp pa kammen. Onda tungor sager att det ar handelsboden i Asco som ligger bakom detta tilltag.
 |
| De 20090831_Corsica |
Jag hade lobbat for att vi skulle hoppa over Asco av ovan namda skal, och till slut lyckades jag overtyga Jean-Marie och Cécile. Pierre&co och tyskan Ariane valde att sluta sig till oss och alla sju fortsatte vi over kammen.
 |
| De 20090831_Corsica |
Forgreningen ar utmarkt med en improviserad pil gjord av stenar.
 |
| De 20090831_Corsica |
Fran kammen har man en fin utsikt over le Col Perdu som vi passerade pa vagen ut fran Le Cirque.
 |
| De 20090831_Corsica |
Man kan aven se for forsta gangen var slutdestination i fjarran; Calvi, som ligger pa den ljusa halvon.
 |
| De 20090831_Corsica |
En humla valde att pausa pa Arianes handled under lunchen.
 |
| De 20090831_Corsica |
Det tar ca tva timmar att ga langs kammen for att komma till platsen dar man ater ansluter GR20, vid le Col de Stagnu. Sedan bar det av nerfor anda ner till hangbron vid Spasimata dar det finns trevliga bassanger man kan bada i.
 |
| De 20090831_Corsica |
 |
| De 20090831_Corsica |
Stugan i Carrozu ligger fint, ar valstadad och valskott.
 |
| De 20090831_Corsicateniga. |
Det var var sista kvall pa GR20 tillsamamns. Jean-Marie och Cécile hade bestamt sig for att ga ner i dalen fran Carrozu till byn Bonifatu och sedan lifta darifran till Calvi. Jag a min sida hade bestamt mig for att ga hela vagen, och skulle dubbla etapperna under morgondagen och ga fran Carrozu till sugan Ortu di Piobbu och sedan komma fram till slutstationen Calenzana. Pierre, Blandine och Sarah ville aven de korta av och ga ner till Bonifatu, vilket gjorde att vi stamde traff i Calvi pa lordag kvall.
Folj ledmarkeringen!
GR20, augusti 2009, D+7, Avmarsch fran Ciottulu di a Mori
Torsdag 27 augusti 2009, D+7, Ciottulu di A Mori - Tighjettu
Fran Ciottulu till Tighjettu tar det minde an fyra timmar att ga, och for sydlingar ar det mestadels nedforslut. Da morgondagens marsch skulle bli lite mer kravande hade vi bestamt oss for att kosta pa oss en vilodag med ett halvt marshpass och, om mojligt, antingen bada i en av de naturliga simbassangerna nara faboden U Vallone, eller ta en topptur till Mont Tafunatu. Jean-Marie var fortfarande lite magsjuk, och Cécile hade precis hamtat sig, sa det var lage att ta det lite lugnt. Vi tog sovmorgon anda fram till kvart over sex for att borja ga halv atta. Straxt fore elva kom vi till U Vallone dar vi larde kanna tre unga Lyonnaisare (dvs fran Lyon): Pierre, Blandine och Sarah. Opinionen var stark for bad istallet for topptur. Alla sex sokte vi tillsammans en privatbassang pa lagom avstand fran leden och efter ett par minuter fann vi vad vi sokte. Vattnet var en aning svalt, men det kandes utmarkt anda. Vattnets klarhet imponerar pa mig varje gang.
Vi passade alla pa att tvatta bade oss sjalv och vara klader.
Nagot senare under eftermiddagen borjade himlen morkna lite, och innan vi visste ordet av kom de forsta dropparna. Vi packade snabbt ihop och tog oss den aterstaende biten uppfor berget till stugan Tighjettu. Under vandringen borjade det regna mer och mer och nar vi kom fram var det uppriktigt sagt lite val fuktigt. Jag skundade mig att sla upp taltet da jag inte kande for att riskera att sla upp det i an varre hallregn.
Slutet pa eftermiddagen tillbringade vi med att spela kort tillsammans med Pierre, Blandine et Sarah i stugan.
For ovanlighetens skull at Jean-Marie, Cécile och jag middag i stugan da vi fatt rekommendation pa koket i Tighjettu.
Senare pa kvallen klarnade det upp och blev stjarnklart. Det badade gott for morgondagens marsch. Jag hade lobbat for att vi skulle dubbla etapperna imorgon, och Jean-Marie och Cécile hade annu inte bestamt sig for om de skulle hanga pa. Med lite fint vader skulle det sakert ga lattare att overtala dem.
Folj ledmarkeringen!
Fran Ciottulu till Tighjettu tar det minde an fyra timmar att ga, och for sydlingar ar det mestadels nedforslut. Da morgondagens marsch skulle bli lite mer kravande hade vi bestamt oss for att kosta pa oss en vilodag med ett halvt marshpass och, om mojligt, antingen bada i en av de naturliga simbassangerna nara faboden U Vallone, eller ta en topptur till Mont Tafunatu. Jean-Marie var fortfarande lite magsjuk, och Cécile hade precis hamtat sig, sa det var lage att ta det lite lugnt. Vi tog sovmorgon anda fram till kvart over sex for att borja ga halv atta. Straxt fore elva kom vi till U Vallone dar vi larde kanna tre unga Lyonnaisare (dvs fran Lyon): Pierre, Blandine och Sarah. Opinionen var stark for bad istallet for topptur. Alla sex sokte vi tillsammans en privatbassang pa lagom avstand fran leden och efter ett par minuter fann vi vad vi sokte. Vattnet var en aning svalt, men det kandes utmarkt anda. Vattnets klarhet imponerar pa mig varje gang.
Vi passade alla pa att tvatta bade oss sjalv och vara klader.
Nagot senare under eftermiddagen borjade himlen morkna lite, och innan vi visste ordet av kom de forsta dropparna. Vi packade snabbt ihop och tog oss den aterstaende biten uppfor berget till stugan Tighjettu. Under vandringen borjade det regna mer och mer och nar vi kom fram var det uppriktigt sagt lite val fuktigt. Jag skundade mig att sla upp taltet da jag inte kande for att riskera att sla upp det i an varre hallregn.
Slutet pa eftermiddagen tillbringade vi med att spela kort tillsammans med Pierre, Blandine et Sarah i stugan.
 |
| De 20090831_Corsica |
Senare pa kvallen klarnade det upp och blev stjarnklart. Det badade gott for morgondagens marsch. Jag hade lobbat for att vi skulle dubbla etapperna imorgon, och Jean-Marie och Cécile hade annu inte bestamt sig for om de skulle hanga pa. Med lite fint vader skulle det sakert ga lattare att overtala dem.
Folj ledmarkeringen!
GR20, augusti 2009, D+6, Avmasch fran Manganu
Onsdag 26 augusti 2009, D+6, Manganau - Ciottulu di a Mori
Soizic kande sig lite stressad av sin nara forestaende skolstart och valde att korta av sin GR20-vandring och ta forbindelseleden ner i dalen. I vilket fall som helst, med etappen vi gick igar, som ar en av de mest minnesvarda pa leden, kan man saga att hon slutade med flaggan i topp.
Jean-Marie, Cécile och jag sjalv, de sista "overlevande" av des Bretagnesk-svanska skaran, fortsatte mot Ninu-sjon, passet Vergio och slutligen stugan Ciottulu di a Mori. Den officiella guideboken anger att det ska ta cirka 8 timmar men jag tror att vi gick strackan lite fortare an sa da vi kande oss ingangna och frascha efter en veckas marsch.
Det ligger en fabod pa ett stalle som heter Vaccaghja som ar straxt innan platan dar Ninu-sjon ligger. Jaen-Marie kopte ost och korv av herden i forbifarten.
Ninu-platan breder ut sig over ett par kilometer och det ar avkopplande att ga pa den da det ar samtidigt lattganget och vackert.
Pa platan finns det hastar som strovar fram fridfullt, och nar jag gick den har strackan i varas trodde jag att det rorde sig om vilda djur. Lokalbefolkningen skulle nog skratta gott at den forestallningen, da hastarna enligt vad jag forstatt inte alls ar vilda utan bara fristrovande. Kanske ar det typiskt for parisare att tro att alla djur som inte ar instangda aller kopplade ar "vilda"...
Ninu-sjön ar ungefar lika stor till ytan som Bellebone-sjön men ar knappt tredjedelen sa djup. Sjon ar kringgardad av en moss-/torvliknande vegetation som kallas Pozzine, och formodligen finns det betydligt mycket mer liv har an i Bellebone. Men mitt val for dykningen faller anda pa Bellebone, for djupet, siktens och "grejens" skull.
Fran Ninu-slatten ser man ut over de kommande kammarna och topparna.
Sluttningen ner mot Vergio-passet var inte det minsta svart, om man inte raknar in att vi pa ett stalle forlorade ledmarkeringarna ett tag. Vergio kan man aka till med bil och det finns ett hotel, en liten skidanlaggning och en campingplats. Sammanfattningsvis kan man saga att det ar ett stalle man korsar, men som man later bli att stanna vid eftersom det ar ganska fult och ointressant. Vi at lunch en halvtimmes marsch fran Vergio och fortsatte sedan mot dalgangen dar forsen Golo brusar och dar GR20:s hogst belagna stuga, Ciottulu di a Mori 1990möh, ligger. Pa vagen ligger fabodarna E Radule, och nar vi kom dit hade himlen morknat pa ett lite orovackande satt. Jean-Marie fragade herden om han trodde att det skulle bli ovader, varvid herden svarade "det kan jag tala om for dig imorgon". Jean-Marie och Cécile hade fatt hora en skrackhistoria ett par dagar tidigare dar berattaren befunnit sig pa en kam nar ovadret brakade los. Det hade tydligen askat ordentligt och ett trad i berattarens narhet hade fallts av blixten. JM och Cécile var inte sugna pa att prova pa en liknande erfarenhet.
Under det att vi fortskred blev himlen allt mer hotande. Vi okade takten for att hinna fram till stugan sa fort som mojligt. Jag tror att vi slog vart rekord i klattring av hojdmeter den eftermiddagen; 600m pa ungefar en och en halv timme, vilket ar ganska bra med tanke pa att man i vanliga fall raknar mellan 250 och 300 hojdmeter per timme (med packning).
Vi sag vad som sag ut som borjan pa ett rejalt ovader med regn och aska, men slutligen foll det ett par dalgangar langre bort. Under kvallen ljusnade det och himlen klarnade helt innan solen gick ner.
Ciottulu ar som sagt den hogst belagna stugan pa hela GR20 och jag var knappast forvanad att se att temperaturen sjonk lagt over natten: +3°C. Trots den kalla temperaturen sov jag mycket gott, formodligen tack vare att jag inte rationaliserat bort min dunsovasck i ivern att latta pa packningen. Morgondagen bar pa en halv etapp (endast 4 timmars vandring) till stugan Tighjettu, som ligger halvvags uppfor sluttningen som leder till den beryktade Cirque de la Solitude.
Folj ledmarkeringen!
Soizic kande sig lite stressad av sin nara forestaende skolstart och valde att korta av sin GR20-vandring och ta forbindelseleden ner i dalen. I vilket fall som helst, med etappen vi gick igar, som ar en av de mest minnesvarda pa leden, kan man saga att hon slutade med flaggan i topp.
Jean-Marie, Cécile och jag sjalv, de sista "overlevande" av des Bretagnesk-svanska skaran, fortsatte mot Ninu-sjon, passet Vergio och slutligen stugan Ciottulu di a Mori. Den officiella guideboken anger att det ska ta cirka 8 timmar men jag tror att vi gick strackan lite fortare an sa da vi kande oss ingangna och frascha efter en veckas marsch.
 |
| De 20090831_Corsica |
Ninu-platan breder ut sig over ett par kilometer och det ar avkopplande att ga pa den da det ar samtidigt lattganget och vackert.
 |
| De 20090831_Corsica |
 |
| De 20090831_Corsica |
 |
| De 20090831_Corsica |
 |
| De 20090831_Corsica |
Under det att vi fortskred blev himlen allt mer hotande. Vi okade takten for att hinna fram till stugan sa fort som mojligt. Jag tror att vi slog vart rekord i klattring av hojdmeter den eftermiddagen; 600m pa ungefar en och en halv timme, vilket ar ganska bra med tanke pa att man i vanliga fall raknar mellan 250 och 300 hojdmeter per timme (med packning).
 |
| De 20090831_Corsica |
 |
| De 20090831_Corsica |
Folj ledmarkeringen!
lördag 5 september 2009
GR20, augusti 2009, D+5, Avmarsch fran Petra Piana
Tisdag 25 augusti 2009, D+5
Den har morgonen lamnade Noémie oss och foljde med stugvakten som vandrade ner till narmaste by i dalen for att handla.
Strackan mellan stugorna Petra Piana och Manganu ar sakerligen en av de mest spektakulara av GR20. Kommer man soderifran ar det dessutom lite mindre anstrangande an om man kommer norrifran da man startar dagen med en mildare stigning (ca 400m istallet for 600m).
 |
| De 20090831_Corsica |
Det tog ungefar en och en halv timme att na passet Muzzella som ar en av de kulminerande punkterna pa strackan. Det var friskt om morgonen, och eftersom vi gick i skuggan anda fram till passet Soglia gick det att vandra fort och effektivt utan att tara pa krafterna.
 |
| De 20090831_Corsica |
 |
| De 20090831_Corsica |
 |
| De 20090831_Corsica |
 |
| De 20090831_Corsica |
Fran Soglia gar man over kammen (kanns monstret igen?) anda fram till hojdpunkten, la Brèche de Capitello och vagen ar bitvis lite knepig. Det gick forvanansvart fort att ta sig fram knepigheterna till trots, och vi var overraskade av att vara framme vid la Brèche de Capitello sa fort. Vi pausade lange och val och beundrade utsikten. |
| De 20090831_Corsica |
 |
| De 20090831_Corsica |
 |
| De 20090831_Corsica |
Fortsattningen ner for bergssidan till stugan Manganu gick utan nagra som hels svarigheter. Nar vi kom fram till stugan och efter att jag satt uppmitt talt, skulle jag bara vila "ett par minuter". En och en halv timme senare vaknade jag och kunde hora hur det snarkade fran Jean-Maries och Céciles talt. Framfor Soizic's talt stod ett par tofflor och jag kunde sluta mig till att de foljt mitt exempel.
Folj ledmarkeringen!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
