Tisdag morgon i Ottawa

Sedan jag kom till Ottawa i januari har jag bott pa "finkan" pa Nicholas street saval som pa the Westin ett stenkast darifran. Finkan och the Westin befinner sig sa langt man kan komma i fran varandra pa skalan vad galler malgrupp (och pris) och jag har varvat dem tva pa kul. De har bada sina starka och svaga sidor. Westins akilleshal under tidigare besok har varit att de hallit pa att bygga om och att det genom det bullrat ganska mycket. Bygget haller fortfarande pa, men den har gangen fick jag ett nyombyggt rum pa tjugonde vaningen. Jag blev djupt imponerad av resultatet nar jag klev over troskeln iagr kvall. Sobert, stilrent i lugna och harmoniska toner och en funkis inredning. Moblerna ar av mycket modernt snitt (och inte som det urtrista hotellet jag var pa igar i Montreal). Det ar inte alltid det intraffar, men den har gangen kanns det som att jag haft tur i rumslotteriet.

Pa jobbet ute pa 1500 St Laurent sag det ut som vanligt. Dock markte jag en skillnad i att systemarchitekten (som sitter i Toronto) hade skickat en av sina vassaller for att styra upp verksamheten hos var samarbetspartner. Jag har sedan en tid tillbaka rapporterat till huvudkontoret att det ar svart att gora framsteg med folket pa plats och det verkar som att projektledningen lyssnat till detta och kravt atgarder fran Totonto-kontoret. Det ar fantastiskt nar det funkar!

Mandag morgon i Montréal

Klockan ar 04.44 och jag har legat vaken i en timme. I vantan pa att det ar dags att packa ihop och aka till terminalen kastade jag ett getoga pa min blogg. Dom om min forvaning nar jag sag att min blogg far sin forsta (trumvirvel) ... foljare!

En foljare ar for bloggen vad prenumeranten ar for morgontidningen. Det gar att lasa bloggen utan att vara en foljare ("losnummersforsaljning"), men med foljare ("prenumeranter") har man en mer kvantifierbar lasekrets. Det finns fordelar for lasaren att skriva in sig: Dels blir man underrattad via mail (tror jag) nar det kommit nytt material pa bloggen, dels kan man lamna kommentarer pa artiklarna.

Uppdateringen av min blogg beror framst pa en faktor: den respons jag far pa det jag redan skrivit. Givetvis spelar tillganglig tid in, och sa aven tillgangligt "stoff", men det har en underordnad betydelse da begreppet "att ha tid" mest har att gora med att prioritera sina aktiviteter. Tillgangligt stoff ar aven det ett tanjbart begrepp da det knappast behover ha hant nagot varldsomstortande i veckan for att man ska ha nagon liten intressant iakttagelse att skriva. Jag kanner det mer som en fraga om att ta sig kanske en halvtime for att utveckla nagot litet amne och skriva en kort artikel om det.
Ju mer respons desto mer motiverad kanner man sig att fortsatta skriva, och foljdaktligen tar jag mig tid att skriva aven nar det ar intensivt med allt annat som ska hinnas med.

Budskapet till dig, kara lasare, ar: skriv in dig som foljare om du har lust, och fortsatt lasa the Fake Frog Goes West! Det hjalper mig att fortsatta skriva och att skriva om sadant du kan tankas vara intresserad av. Om du har nagra kommentater, tveka inte att dela med dig av dem!

Titeln Forsta foljare ar avgjord, men vem ska bli Forste kommentarskrivare pa The Fake Frog Goes West?

Sondag i Montreal

Det ar nagot valdigt speciellt mellan mig, Montreal och flygtrafik. Jag har ganska sallan haft trassel med flygresor, men just Montreal ar klart overrepresenterat vad galler strul. Den har gangen var det forvisso inte enbart Montreals flygplats fel, men det intraffade anda har. Flyget fran Paris var forsenat vid starten och nar vi kom fram till Montreal tog det en evighet att komma av planet pga nagot tekniskt fel pa korridoren som skulle forbinda planet och terminalen. De tva timmar jag hade for att komma pa planet till Ottawa ats snabbt upp. Nar jag val kommit over till inrikesterminalen var jag inte bara for sent ute for mitt bokade flyg utan aven visade det sig att alla flyg senare under kvallen var fulla. Damen vid disken erbjod mig att boka om till en flight Montreal - Toronto - Ottawa, vilket vore som att flyga via Goteborg om man ska fran Stockholm till Nykoping...
Jag styrde stegen till Air Frances biljettkontor och bad dem finna en battre losning. Det erbjod mig vantelista for ett flyg kl 22.45 (dvs 04.45 pa morgonen for mig...) och det kandes inte sarskilt lockande. Det slutade med att jag bokade ett flyg imorgon bitti och stannar over natten i Montreal pa Air Frances bekostnad. Strul strul strul.

Fredag kvall i Antony

Emeline och jag kom bada tva hem lite sent fran jobbet men gjorde upp om middagen per lur i forvag. Jag skulle koka ris och forbereda for en chirashi och Emeline skulle handla lax pa vagen hem. Precis nar riset var klart for att blandas med vinager knackade Emeline pa dorren med fisken under armen. I egenskap av forste fiskanrattare skar jag upp filéerna i lagom bitar och preparerade skalar och fat. Det smakade inte sa dumt.

Hos oss ar Emeline ar den stora Maki-tillredaren.

Jag ar anrattar riset (kanske ar det dagens "skala potatis", den enda sysslan som anfortroddes vara fader ochfarfader i koket...?) och skar fisken. Sedan konfektionerar Emeline fantastiska Maki rullar som jag sedan skar i bitar.

Torsdag i Antony

Nar jag behover "isolera mig" fran bakgrundsbuller pa jobbet brukar jag lyssna pa musik som jag laddar ner (dvs, streaming, inte fildelning mamma) fran natet. Den i sarklass basta natradiostationen jag hittills lyssnat pa ar www.last.fm som har den trevliga egenskapen att foresla ny musik som du dessutom formodligen gillar. Det funkar pa sa vis att man knappar in en artist man gillar, sag t.ex. Jacques Brel, och sedan presenterar radion musik som liknar Jacques Brel i stil, tidsepok eller innehall. Det paminner lite om hur man kan i vanlig konversation patala for nagon att man gillar en viss artist och sedan far en rekommendation pa en bunt nya artister. Fast pa last.fm far man dessutom lyssna omedelbart pa det som rekommenderats!

Med Last.fm har jag "upptackt" musiker som
The Chemical Brothers, (aterupptackt)
Philip Glass,
Goldmund,
Steve Reich,
William Basinski,
Sylvain Chauveau
The Balanescu Quartet
mfl.

En festlig detalj med the Balanescu Quartet ar att det ar en klassisk strakkvartett som spelar Kraftwerk(!). Grymt bra!

Med internet lever vi i en global by. Samtidigt som det ar globalt och anonymt, kan man fa personliga smakrad pa Last.fm och dess gelikar, och aven hora "byskvaller" pa sajter som Facebook och LinkedIn.

Mandag i Antony

Varen varade inte sa lange tyvarr, men den kommer sakert tillbaka... Nar jag gick over parkeringspaltsen i Brétigny idag blaste det snalt och solen formadde inte mer an att komma med ett blekt leende. Forsta gangen jag satte min fot i denna avkrok tre mil utanfor Paris, trodde jag att jag skulle stanna i drygt ett halvar och sedan fortsatta mot nya mal. I arlighetens namn tyckte jag att det lag alltfor langt bort och att miljon var ganska intorkad och foga stimulerande. Att biljettsystem for kollektivtrafik inte later sa sexigt behover jag nog inte ens namna. Men undan for undan visade det sig vara ganska spannande, och nu, sex ar senare kanner jag mig som att det faktiskt finns nagot riktigt intressant och utmanande i det jag gor for att tjana mitt uppehalle. Transportsystem finns overallt i varlden och i allmanhet marker man inte sa mycket av dem forutom nar de inte fungerar. Men bakom kulisserna finns enorma resurser investerade, nte bara for att det ska fungera, utan aven for att det ska ga att spara hur mycket varje del av systemet kostade i drift.

I kristider som dess ar det dessutom inte en nackdel att arbeta inom en sektor som ar ganska "immun" mot stora svangningar. Hittills har jag avverkat fyra olika omraden pa bygget och har jobbat med ganska varierande amnen. Det mest konkreta var kanske precis i borjan da jag arbetade med elektronik och mjukvara i tunnelbanegrindar. Sedan dess har produkten av mina arbetsuppgifter blivit alltmer abstrakta men desto mer intressanta pa lite langre sikt. Idag gar mitt jobb ut pa att tillfora en dos eftertanke pa hur helheten ska fungera, och tre doser talamod medan jag forklarar att det kommer fungera for samarbetspartners och kunder.

Jag sander ibland en tanke pa faktmastare Bela Rerrich pa djurgardens faktklubb for nastan tjugo ar sedan. Vid nagot tillfalle skojade vi elever om att det var latt att vara faktmastare (larare) och bara saga at eleverna hur de skulle gora sina ovningar. Bela sa da kort med sin ungerska (?) brytning, "na, da ska vi se pa denna kulturmanniska" och stallde sig sedan pa golvet mes armarna hangande med varjan i hoger hand. "Kulturmanniska" var en av hans aterkommannde benamningar pa oss elever, och i allmanhet var det inga goda nyheter om man blev kallad sa. Sedan pekade han pa mig, och sa att jag skulle instruera honom hur man intar en korrekt utgangsstallning. Jag gav nagra anvisningar, och Bela gjorde precis - och da menar jag exakt - sa som jag sa, och anda (eller kanske just darfor) blev det helt tokigt. Jag gjorde mitt allra basta och gav nagra anvisningar till, och anda blev det inte ratt. I det ogonblicket upplevde jag hur svart det kan vara att med ord beskriva nagot som ska utforar fysiskt. Jag kan misstanka att Bela lite med flit misstolkade mina instruktioner, men jag var med sakerhet inte heller helt glasklar.

Det jag gor idag har givetvis inget alls med faktning att gora, men gar ut pa att pa ett otvetydigt satt, i skrift och i ibland i ritning, beskriva vad som ska goras och hur. Pa detta sattet skapas grunden for att alla andra manniskor,, fran dem som "bygger" till dem som i slutandan betalar for kalaset, forstar sin bit av helheten och gor vad som avsags. Att bygga broar och hus ar sakert svart pa sitt satt, men har ligger svarigheten i att det som byggs helt eller delvis ar abstrakt och immateriellt.

Nog yrat om mitt värv. Min vana trogen har jag pa ett langt och omstandigt vis forklarat vad som kanske redan var uppenbartt; jag gillar (inte alla dagar, men nastan) mitt jobb.

Lordage kvall i Antony

Det ar var i Paris. Under torsdagen och fredagen var det kring 15 grader i Brétigny och solen sken riktigt duktigt. Idag lordag har det varit lika vackert och jag passade pa att montera Emelines nya cyckel, en Giant. Tillsammans tog vi sedan en tur till Châtenay-Malabry som ligger ett stenkast fran Antony. I Châtenay-Malabry besokte vi som hastigast den nedlagda kliniken dar Emeline sag dagens ljus for 34 ar sedan, och kunde konstatera att forfallet fortskridit ytterligare en smula sedan forra aret vi akte forbi.



An mer klotter, de sista hela rutorna tycks ha slagits in och annu mer skrap har slangts ut fran de ovre vaningarna ner pa garageplan.



Som ett bevis pa att varen ar har, atminstone idag, plockade jag fram grillen ur garderoben.


Inte helt forvanande blev det iskallt framat halv atta da solen gick ner, men vad gor val det? Vi at kalkongrillspett, grillade farska champinjoner med endiv- och appelsallad.

Onsdag kvall I Antony

Forra veckan stuvades det om lite i planeringen. Min hemresa blev flyttad en vecka tidigare och forlangd med en vecka, vilket passar mig ganska val.

Torsdag kvall i Gatineau

Min kollega Charlie verkar ha manga projekt pa gang och i borjan av veckan foreslog han att vi skulle aka till Gatineau for en kvallsvandring i Gatineau park. Jag hakade pa och det visade sig vara en fantastisk vandring. Vi kom till Chelsea, Québec vid 20:00 och paborjade var vandring pa atta km.

Det var kolmorkt och utan pannlampor hade vi inte kommit langt. Snon var hardfrusen och det var latt att ga utan att sjunka ner. Sparet slingrade sig mellan traden uppfor sluttningen. Det var stjarnklart och avstandet till narmaste bebyggelse gjorde att man sag langt fler stjarnor an i stan. Halvvags stannade vi till ett slag vid en utkiksplats dat Charlie plockade fram en termos choklad med en skvatt Baileys i.

Mandag kvall i Ottawa

Vid fem pa eftermiddagen kom den lokala projektledaren och fragade om jag hade nagot planerat for kvallen. Ett tag trodde jag att han skulle lampa over en hard not att kancka, men det visade sig att han hade friplatar till matchen Ottawa Senators - Toronto Maple Leafs!

Vi styrde kosan till Kanata ett tiotal kilometer utanfor Ottawa dar den stora hockeyarenan ligger. Ottawa och Toronto ligger bada tva langt ner i ligan, men matchen var riktigt bra. Exilsvensken Daniel Alfredsson ar kapten i Ottawa Senators, och Mats Sundin spelade manga ar i Toronto Maple Leafs.
Matchen var riktigt spannande och Ottawa vann med 2 - 1.

I pausen gick vi till kiosken och kopte nagot att ata. Jim kopte sig en slice pizza, och jag gav mig pa en portion Poutine. Poutine ar en ratt fran Quebec som bestar av pommes frites med smalt ost, drankt i brun sas. En tugga ar ratt sa ok, men i langden blir det lite kompakt.
Sist jag at Poutine var 2001, och det var knappast nagon lyckad upplevelse da det var pa sommaren. Poutine ska man enligt en kanadensisk kamrat ata nar a) det ar bitande kallt och b) nar man ar berusad.


Till min stora forvaning hade min arbersgivare annonserat i ishockeystadion.



Vi kom att ha en riktigt kul kvall.

Lordag morgon i Ottawa

Till de trevligare sidorna av mitt uppdrag i Ottawa hor att de jag jobbar hos ar en ung grupp som det ar mycket latt att fa kontakt med och som garna gor saker tillsammans pa fritiden. Harom kvallen gick nagra av oss fran kontoret ut pa restaurang. Jag fragade om Jim, gruppens nipponofil, kande till nagon bra japansk restaurang i krokarna. Jim tog oss till Suisha Gardens pa Bank Street dar vi hade en riktigt bra sushi- och tempura-middag. Efter att faten tomts fragade Jim om nagon ville ha nagot mer. Dave, gruppens irakiske(!) medarbetare, uttryckte en onskan att ata nagot wild and crazy, pa kul. Jim antog utmaningen, paratade lite med servitrisen och forkunnade sedan att vi skulle fa smaka pa natto, en mycket typisk japansk frukostratt bestaende av jasta sojabonor.



Nagra minuter senare hade jag en skal med jasta sojabonor, ett ratt vaktelagg, strimlad nori och graslok framfor mig. Jim instruerade oss att mixa allt tillsammans och sedan halla den kalla tillredningen over riset. De jasta sojabonorna ar bruna, klibbiga och har en mycket kraftfull doft. Nar vaktelagget tillsatts blir det an klibbigare, och i arlighetens namn sag det inget vidare ut. Att ata sojabonblandningen utan ris visade sig vara otankbart. Tank dig att ata en surstrommingsfilé utan nagot annat till. Aven den minsta tuggan liksom vaxer i munnen och tycks stalla ett ultimatum om att antingen bli svald omedelbart eller utspottad omedelbart, men inget daremellan. Med riset visade det sig vara ok, men en gang racker for mig. Efter att vi avslutade var kulinariska upplevelse forkunnade Jim, surprise surprise, att han sjalv avskydde natto, och inte atit det sedan jag blev bjuden pa det nar han bodde i Japan...

De foljande dagarna rös jag och kande ett lite lätt flyende illamaende vid blotta tanken av natto. Kanske ar jag lite kategorisk, men jast, okokt mat finns det anledning att vara lite misstanksam mot, oavsett vilket kok det kommer fran.
Jag gjorde lite kallforskning av natto, och pa engelska wikipedia star att finna:

"For some, nattō can be an acquired taste due to its powerful smell, strong flavor, and sticky consistency."

"Acquired taste" ar ett nytt engelskt begrepp for mig, men kan val oversattas till svenska som "nagot man maste lara sig att ata eller dricka". You bet natto is an acquired taste...

Mandag kvall i Ottawa

De retour aux tranchées à Ottawa, tillbaka i Ottawa.
Nar jag kom till passkontrollen i Montréal halsade jag damen pa engelska. Nar hon oppnade mitt pass vaxlade hon till franska. Tva meningar gick bra, men sedan fragade hon nagot jag for mitt liv inte kunde begripa. Kanske var det att jag inte var in nagon vidare form efter flygresan, men efter att ha fragat om tva ganger bytte hon tillbaka till engelska och sa surt "ni bor i Frankrike, men talar ingen franska...". Jag kande i det ogonblicket inte for att saga att jag visst talade franska, français métropolitain, men att jag inte forstod ett dyft av vad hon sa.

Pa Westin Hotel hade jag tur och fick ett hornrum med utsikt over saval parlamentet som min favoritbokaffar, Chapter's pa Rideau street. Efter att ha beundrat utsikten ett ogonblick gav jag mig pa att tanda lyset. En liten skitsak det tar ett tag att vanja sig vid i ett annat land ar... strombrytare. I Frankrike, liksom i Sverige, trycker i allmanhet pa strombrytaren, och varde ljus. I Kanada vrider man pa strombrytaren, och inte alltid at samma hall, om man ens hittar knoppen det vill saga. Och far man for sig att vrida at fel hall, slutar det med att man star med knoppen i handen, i beckmorker. Suck.

Imorgon ska jag tillbaka till bussgaraget pa St Laurent. Hittills tror jag mig inte ha berattat om lunchrestaurangen - lunchrestaurangen som gud glomde - i bussgaraget. Vi tar det imorgon om jag hinner.