I Kanada, som ar ett "nytt" land med kort historia, ar man mycket man om att varna om den nationella prageln och att val exponera federala, nationella symboler. Den framste av dessa symboler ar givetvis den kanadensiska flaggan, som man kan se bokstavligt talat overallt i staden. Manga multinationella foretag har i Kanada inkorporerat ett lonnlov i sin logga, som tex McDonalds som har ett rott lonnlov mitt i M:et.
I Ottawa ar flaggan an mer framtradande, da alla myndighetsbyggnader har minst en flagga framfor ingangen och en pa taket. Pa vag hem fran kontoret har jag sett att en av myndighetsbyggnaderna ofta flaggar pa halv stang. De forsta gangerna jag sag det tankte jag inte sa mycket pa det, men nar det sedan visade sig vara mer eller mindre konstant borjade jag undra. Det visade sig att det rorde sig om forsvarsministeriet, och att deras riktlinjer foreskriver att de flaggar pa halv stang varje gang nagon underlydande stupar i tjansten, fran bekraftelsen av dodsfallet till begravningen. Det slog mig da att Kanada faktiskt formellt befinner sig i krigstillstand och har ett par tusen man i Afghanistan. Med ojamna mellanrum rapporteras det om nagon soldat som strukit med i strid eller bakhall i Afhanistan, och det senaste dodsfallet var Major Michelle Mendes fran Onatario, for en vecka sedan. Vad som skordar flest offer ar sk IED, Improvised Explosive Devices, dvs hemmekade bomber som talibanerna(?) lagger ut pa strategiska platser.
onsdag 29 april 2009
måndag 27 april 2009
Sondag kvall i Ottawa
I torsdags kom Charlie och pratade om Mount Marcy, den hogsta toppen i the Adirondacks, som ligger ett stenkast fran Lake Placid i New York state pa andra sidan St Laurence-floden. Mount Marcy ar den enda riktiga beget i trakten dar toppen gar over tradgransen. Vi hade funderat lite pa att aka dit forra helgen, men vi valde istallet att aka till det mer narbelagna Gatineau istallet for att talta. Men i fredags morse bestamde vi oss for att aka till Mont Marcy pa fredag kvall efter jobbet for att gora en snabb nattlig topptur. Jag hyrde en bil pa natet och vid 19-tiden lamnade vi Ottawa och akte soderut mot Cornwall pa den Kanadensisk-Amerikanska gransen. Vi stannade och at middag pa vagen och stod sedan startklara vid leden klockan elva. 
Strackan fran parkeringsplatsen till toppen och tillbaka ar 15 miles, dvs straxt under 2,5 mil, med ca 1000m hojdskillnad. Charlie skulle vara tillbaka i Ottawa vid lunch pa lordagen, vilket gjorde att vi hade fram till klockan nio pa morgonen pa oss att komma tillbaka. Det sags ta knappt fem timmar att vandra upp, och knappt fyra timmar att vandra ner, vilket gav oss en dryg timmes marginal.
I borjan var det ganska blott och klafsigt, men efter ett par kilometer, i takt med att vi kommit upp en bit, tacktes leden av sno. Snon var tillrackligt hard for att den skulle bära utan snoskor men har och dar for man igenom, anda till midjan, vilket lyckligtvis hande det inte alltfor ofta. Charlie ar en ivrig vandrare och det drojde inte lange innan jag upptackte att han ar i storform. Lyckligtvis hade vi mycket latt packning men bitvis fick jag ta i for att halla jamna steg. Morkret var kompakt och pannlampan lyste upp nagra ynka meter framfor mig. Man ser forvisso inte i narheten lika mycket av naturen som under dagsvandring, men nattvandring har definitivt en speciell kansla som ar svar att beskriva. Kanske blir det lite mer aventyrligt nar man inte ser sa mycket.
I vandringens borjan var det ljummet och stjarnklart, men sedan mulnade himlen och blasten tilltog. Halvvags uppe kunde vi se att det blixtrade vid horisonten, och Charlie berattde att vaderleksrapporten forutspatt "thunderstorms" under natten. Mount Marcy ar beryktat for att ha ett mycket instabilt vader, och det finns ett skamt om vadret: If you don't like the weather at Mount Marcy, just wait for ten minutes and it will change...
Charlie traskade pa och jag forsokte hanga pa sa gott det gick men borjade kanna en viss trotthet komma smygande. "Moda ar en del av upplevelsen" tankte jag och drack lite sportdryck och at en bit choklad. Nar vi kom over tradgransen fick vi smaka pa vinden. Till det goda horde att himlen ater blivit bitvis klar och jag beundrade synen alla stjarnor som i storstader inte syns pa grund av allt stroljus. Sista biten upp mot toppen gick jag helt pa vilja. Min pannlampa borjade blekna men jag orkade inte stanna for att satta i nya batterier. Nar man blir trott ar minsta lilla grej jobbig, och man later bli att gora det aven om det faktiskt skulle gora vandrningen lattare. "Koma" kallades det i lumpen.
Klockan halv tre pa morgonen kom vi upp pa toppen.
Charlie sa att det var en riktigt bra tid, tre och en halv timme for en bestigning, och att det formodligen var tack vare snon som det gatt sa fort. Leden ar bitvis stenig och elandig och att det lag farbar sno kvar gjorde att vi slapp kliva over stock och sten. Vi tog ett par kort, blickade bort mot staden Lake Placid, at och drack lite, och gjorde oss redo for att atervanda. Det finns en bronsplatta inmurad i berget intill toppen, men for ovanlighetes skull lat jag bli att lasa den, utan ens att reflektera over det.
Nar vi hade tagit nagra steg kom ett par snoflingor ner over oss, och fem minuter senare snoade det lite latt. Ytterligare fem minuter senare byttes snon mot regn som sedan borjade vraka ner. Askan kom allt narmare och det kandes som att vi optimerat toppturen eftersom det inte ar att rekommendera att vara over tradgransen nar askan gar. Vi bokstavligt talat gled ner fran berget pa snon och det var en lattnad att inte behova slita for att komma fram. Att ga i regn och blast bekommer mig inte sa mycket sa lange som man ar kladd pa lampligt vis. Dock drojde det inte langre an en halvtimme av piskande regn innan jag kande den forsta droppen rinna ner for brostkorgen. Jag vet inte vart eller hur vattnet letat sig genom min goretexjacka, men blot blev jag. Fran brostet rann vattnet ner i kalsongerna och sedan ner i kangorna. Efter en dryg timme var det lika blott i kangorna som utanfor. Det gick inte att gora sa mycket at, sa det var bara att traska pa. Backen vi korsat pa vagen upp hade vuxit till en fors som vi fick vada over. Nar vi kom tillbaka till parkeringsplatsen hade det slutat regna, och klockan var halv sex pa morgonen. Det doftade fuktig skog, och det slog mig att det var lange sedan jag kant just den doften. Vi lag tre timmar fore var ursprungliga planering och kande oss forvanansvart pigga och frascha. Jag korde de trettiofem milen tillbaka till Ottawa. Vid gransen blev vi utfragade av tulltjanstemannen och han tittade storogt pa oss nar vi sa att vi hajkat uppfor Mont Marcy mitt i natten.
I Ottawa slappte jag av Charlie och akte sedan till MEC for att handla. Kangorna jag hade pa mig under vandringen visade sig ha rakat ut for ett haveri under atermarschen; ena halvsulan hade lossnat och tillat av, formodligen under det att vi gled ner pa snon.
Pa satt och vis kan det sagas vara giltigt forfall, da det var for tio ar sedan jag satte nya halvsulor pa kangorna (i Lijang i Kina for ovrigt). Den kinesiske skomakaren tog ett gammalt bildack och karvade ut sulorna for hand, och skar sedan ut bade monster och signatur.
(klicka pa bilden ovan for att se skomakarens signatur)
Kangorna kopte jag for drygt femton ar sedan for en femtiolapp pa Ö&B i Ulriksdal och kronans stampel uppger 1941(!) som tillverkningsar. Jag ar lite fascinerad av att dessa skor ar aldre an min egen pappa. Kan det vara det mest prisvarda par skor jag nagonsin kopt?
Pa MEC hittade jag ett fint par schweitziska kangor till ett pris som slar allt jag sett i Frankrike.
Pa eftermiddagen checkade jag in pa the Westin, och tuppade sedan av pa sangen for att vakna sent pa den tidiga kvallen. Jag har nu traningsvark.
Strackan fran parkeringsplatsen till toppen och tillbaka ar 15 miles, dvs straxt under 2,5 mil, med ca 1000m hojdskillnad. Charlie skulle vara tillbaka i Ottawa vid lunch pa lordagen, vilket gjorde att vi hade fram till klockan nio pa morgonen pa oss att komma tillbaka. Det sags ta knappt fem timmar att vandra upp, och knappt fyra timmar att vandra ner, vilket gav oss en dryg timmes marginal.
I borjan var det ganska blott och klafsigt, men efter ett par kilometer, i takt med att vi kommit upp en bit, tacktes leden av sno. Snon var tillrackligt hard for att den skulle bära utan snoskor men har och dar for man igenom, anda till midjan, vilket lyckligtvis hande det inte alltfor ofta. Charlie ar en ivrig vandrare och det drojde inte lange innan jag upptackte att han ar i storform. Lyckligtvis hade vi mycket latt packning men bitvis fick jag ta i for att halla jamna steg. Morkret var kompakt och pannlampan lyste upp nagra ynka meter framfor mig. Man ser forvisso inte i narheten lika mycket av naturen som under dagsvandring, men nattvandring har definitivt en speciell kansla som ar svar att beskriva. Kanske blir det lite mer aventyrligt nar man inte ser sa mycket.
I vandringens borjan var det ljummet och stjarnklart, men sedan mulnade himlen och blasten tilltog. Halvvags uppe kunde vi se att det blixtrade vid horisonten, och Charlie berattde att vaderleksrapporten forutspatt "thunderstorms" under natten. Mount Marcy ar beryktat for att ha ett mycket instabilt vader, och det finns ett skamt om vadret: If you don't like the weather at Mount Marcy, just wait for ten minutes and it will change...
Charlie traskade pa och jag forsokte hanga pa sa gott det gick men borjade kanna en viss trotthet komma smygande. "Moda ar en del av upplevelsen" tankte jag och drack lite sportdryck och at en bit choklad. Nar vi kom over tradgransen fick vi smaka pa vinden. Till det goda horde att himlen ater blivit bitvis klar och jag beundrade synen alla stjarnor som i storstader inte syns pa grund av allt stroljus. Sista biten upp mot toppen gick jag helt pa vilja. Min pannlampa borjade blekna men jag orkade inte stanna for att satta i nya batterier. Nar man blir trott ar minsta lilla grej jobbig, och man later bli att gora det aven om det faktiskt skulle gora vandrningen lattare. "Koma" kallades det i lumpen.
Klockan halv tre pa morgonen kom vi upp pa toppen.
Charlie sa att det var en riktigt bra tid, tre och en halv timme for en bestigning, och att det formodligen var tack vare snon som det gatt sa fort. Leden ar bitvis stenig och elandig och att det lag farbar sno kvar gjorde att vi slapp kliva over stock och sten. Vi tog ett par kort, blickade bort mot staden Lake Placid, at och drack lite, och gjorde oss redo for att atervanda. Det finns en bronsplatta inmurad i berget intill toppen, men for ovanlighetes skull lat jag bli att lasa den, utan ens att reflektera over det.
Nar vi hade tagit nagra steg kom ett par snoflingor ner over oss, och fem minuter senare snoade det lite latt. Ytterligare fem minuter senare byttes snon mot regn som sedan borjade vraka ner. Askan kom allt narmare och det kandes som att vi optimerat toppturen eftersom det inte ar att rekommendera att vara over tradgransen nar askan gar. Vi bokstavligt talat gled ner fran berget pa snon och det var en lattnad att inte behova slita for att komma fram. Att ga i regn och blast bekommer mig inte sa mycket sa lange som man ar kladd pa lampligt vis. Dock drojde det inte langre an en halvtimme av piskande regn innan jag kande den forsta droppen rinna ner for brostkorgen. Jag vet inte vart eller hur vattnet letat sig genom min goretexjacka, men blot blev jag. Fran brostet rann vattnet ner i kalsongerna och sedan ner i kangorna. Efter en dryg timme var det lika blott i kangorna som utanfor. Det gick inte att gora sa mycket at, sa det var bara att traska pa. Backen vi korsat pa vagen upp hade vuxit till en fors som vi fick vada over. Nar vi kom tillbaka till parkeringsplatsen hade det slutat regna, och klockan var halv sex pa morgonen. Det doftade fuktig skog, och det slog mig att det var lange sedan jag kant just den doften. Vi lag tre timmar fore var ursprungliga planering och kande oss forvanansvart pigga och frascha. Jag korde de trettiofem milen tillbaka till Ottawa. Vid gransen blev vi utfragade av tulltjanstemannen och han tittade storogt pa oss nar vi sa att vi hajkat uppfor Mont Marcy mitt i natten.
I Ottawa slappte jag av Charlie och akte sedan till MEC for att handla. Kangorna jag hade pa mig under vandringen visade sig ha rakat ut for ett haveri under atermarschen; ena halvsulan hade lossnat och tillat av, formodligen under det att vi gled ner pa snon.
Pa satt och vis kan det sagas vara giltigt forfall, da det var for tio ar sedan jag satte nya halvsulor pa kangorna (i Lijang i Kina for ovrigt). Den kinesiske skomakaren tog ett gammalt bildack och karvade ut sulorna for hand, och skar sedan ut bade monster och signatur.
(klicka pa bilden ovan for att se skomakarens signatur)
Kangorna kopte jag for drygt femton ar sedan for en femtiolapp pa Ö&B i Ulriksdal och kronans stampel uppger 1941(!) som tillverkningsar. Jag ar lite fascinerad av att dessa skor ar aldre an min egen pappa. Kan det vara det mest prisvarda par skor jag nagonsin kopt?
Pa MEC hittade jag ett fint par schweitziska kangor till ett pris som slar allt jag sett i Frankrike.
Pa eftermiddagen checkade jag in pa the Westin, och tuppade sedan av pa sangen for att vakna sent pa den tidiga kvallen. Jag har nu traningsvark.
söndag 26 april 2009
Lordag kvall i Ottawa
Varen har kommit till Ottawa, eller ska jag saga att varen redan ar forbi?I torsdags kvall nar jag gick till det lokala snabbkopet, Loeb's pa Rideau street, knappte jag kavajen anda upp, fallde upp kragen och satte handerna i fickorna for att skyla mig fran blasten och kylan. Det var forvisso vackert, men jag hade definitivt overskattat temperaturen och var saledes inte alls rustad for ens en 10-minuterspromenad i 2°C. Under fredagen tog temperaturen ett skutt upp till hela 21°C, och idag har det varit 26°C(!) i Ottawa. I Toronto ska det ha varit 27°C. Inom loppet av tva dagar har vi gatt fran senvinter till sommar. Mina kollegor sager dock att "an ar slaget inte vunnet". Vi far se vad det betyder ;)
Under kvallen tog jag en promenad och gick over MacKenzie-King bron som var en av de allra forsta turerna jag tog nar jag kom till Ottawa i januari. Jag stannade till vid den platsen dar jag tog mitt hittills basta foto av staden i vinterskrud. Nar jag tog kortet i januari var det ca -30° kallt, och jag har fortfarande inte aterfatt kanseln helt i hoger pekfinger (avtryckarfingret).
Idag var det 26°C (plus), vilket ger en temperatursskillnad pa hela 56 grader.
Personligen tror jag att livet gar ut pa att utsatta sig for och uppleva kontraster och vad kan vara mer uttryckligt an just detta exempel?
Under kvallen tog jag en promenad och gick over MacKenzie-King bron som var en av de allra forsta turerna jag tog nar jag kom till Ottawa i januari. Jag stannade till vid den platsen dar jag tog mitt hittills basta foto av staden i vinterskrud. Nar jag tog kortet i januari var det ca -30° kallt, och jag har fortfarande inte aterfatt kanseln helt i hoger pekfinger (avtryckarfingret).
Idag var det 26°C (plus), vilket ger en temperatursskillnad pa hela 56 grader.
Personligen tror jag att livet gar ut pa att utsatta sig for och uppleva kontraster och vad kan vara mer uttryckligt an just detta exempel?
onsdag 22 april 2009
Onsdag i Ottawa
Igar hade jag ett intressant mote med min kund och slutbestallaren, Ottawas motsvarighet till SL. Motets mal var att lagga sista handen vid en samling losningar till ett tekniskt problem som avhandlats under drygt tre manader.
Narvarande pa motet var slutkundens omradesansvariga, Wilma, hennes tekniskt sakkunnige, Henry, min kunds projektledare, Charlie, och Chariles sakkunnige Jim. Jag var dar i egenskap av underleverantorens losningsarkitekt.
Sa till motet: I grund och botten var det mesta utklarat redan innan motet och jag tror att den foreslagna losningen ar tillracklig. Men halvvags genom motet satte sig Henry, den tekniskt sakkunnige, pa tvaren och borjade opponera sig mot en liten men viktig detalj. Charlie och Jim var som alltid valdigt mana om att inte debattera eller konfrontera, samtidigt som att jag kande att de inte var tillrackligt insatta for att ha argument for att bemota Henrys position. Motet gick sedan ner sig i diverse detaljdiskussioner om den eventuella mojligheten att finna andra mirakulosa losningar och sedan kom vi inte langre. Det har motet ar knappast unikt vare sig i Kanada eller Frankrike eller nagon annanstans i varlden. Men det som gor det lite intressant ar hur en person, i det har fallet Henry, mycket sent i processen verkar ha bestamt sig for att blockera, och tar till alla tillgangliga medel for att det inte ska ga att komma till ett avslut, aven om det innebar att han i viss man forlorar i trovardighet infor oss och kanske ocksa sin chef. Exakt varfor han satte sig pa tvaren kan man bara spekulera om, men jag skulle tro att det berodde pa en viss ovilja att behova forandra nagot (tekniskt) pa hans egen sida. Lite forenklat kan man saga att han satte alla klutar till for att han inte skulle behova gora nagot jobb pa sin sida aven om det ledde till rent absurda "losningar".
Argumenten han anforde for att styrka att det foreslagna inte var gorbart var inte sarskilt svara att mota, men skadan var redan gjord i den man att det inte gick att komma till avslut. Pa satt och vis ar det inte mitt problem, da det ar upp till min kund att valja hur pa vilket satt han overtygar sin kund, men det drar ut pa tiden, vilket ligger alla till last.
Med lite distans och sjalvkritik kan jag val erkanna att jag ocksa i vissa fall "bromsat" en del arenden i det forflutna, sarskilt nar det har kants som att ledningen farit ivag pa ett farligt eller orealistiskt spar. Problemet ligger, sa som jag ser det, i att alla personer i moten som detta har olika fokus och olika horisont. Som teknisk sakkunnig ar man ofta ansvarig for att en liten del funkar i slutandan, och kanner viss oro om inte allt ar solklart fran borjan. Som losningsarkitekt vill man bara ha de allra viktigaste dragen av helhetslosningen och har inte tid att fordjupa sig i detaljer som kan forfinas senare. Som projektledare bryr man sig inte om om det ar stort eller smatt som diskussionerna beror, bara det blir gjort och kan avslutas. Som omradesansvarige vill man inte ta nagra (obudgeterade) risker, da det kan ha en inverkan pa produktionen som ar the bread and butter av rorelsen.
Alla dessa i viss man motstridiga mal maste jamkas samman, och jag ar overtygad om att det inte finns nagot facit. Sa som det blev kommer Charlie och Jim spendera ett par dagar pa att dokumentera det olika alternativen, komma till mig for att validera var rekommenderade losning, och sedan forsoka salja det hela till ledningen snappet over bade Henry och Wilma. Sa langt ar val allt frid och frojd, da det finns en process for att losa den har typen av tvister. Dar det ar mindre betryggande, ar att vi redan gatt igenom den har typen av process ett par ganger pa samma amne (olika detaljer dock) med samma personer (alltid Henry som satter sig pa tvaren, och alltid Wilma som inte har nagon bestamd asikt) och att det mycket val kan komma upp igen. Det flesta jag talat med ar overens om att Henry ar en erkand bromskloss, men ingen verkar vaga yttra att det verkliga problement ar att ingen i slutkundens ledning ser till att halla honom i schack. Man far acceptera att det finns folk av alla sorter i ett projekt eller i ett foretag, och forsoka blanda in folk i den man de kan fora saker framat. Overlag tror jag att alla gor sitt basta, men att en enskild persons basta inte ingar alla kakrecept och definitivt inte i samtliga etapper av receptet.
Det ar i lagen som detta som man forsoka se det positiva i att vara "konsult": om kunden inte kan ga fram sa fort som planerat (eller inte lyckas pressa sin kund till ett beslut) betyder det att konsulten har mer arbete tryggat. De basta projekten, fran konsultens perspektiv, ar de dar man gor framsteg, men undan for undan upptacker att det finns tidigare oidentifierat arbete som ens konsultkamrater kan ge sig i kast med. Jag undviker att ga in pa huruvida konsulter verkligen vill komma till avslut med projekt... ;)
Fran det ena till det andra. Igar bad jag hemmakontoret att boka min definitiva hemresa som ska ga av stapeln den 1 maj. Jag har inte den blekaste om nar (eller om) jag kommer tillbaka till Ottawa, men det kanns som att jag kan leva med det. Som alltid tycks behoven och framforallt uttrycket av behoven varka fram, aven om det ibland kanns som att man har lust att saga "vad var det jag sa?" nar det val kommer fram.
Narvarande pa motet var slutkundens omradesansvariga, Wilma, hennes tekniskt sakkunnige, Henry, min kunds projektledare, Charlie, och Chariles sakkunnige Jim. Jag var dar i egenskap av underleverantorens losningsarkitekt.
Sa till motet: I grund och botten var det mesta utklarat redan innan motet och jag tror att den foreslagna losningen ar tillracklig. Men halvvags genom motet satte sig Henry, den tekniskt sakkunnige, pa tvaren och borjade opponera sig mot en liten men viktig detalj. Charlie och Jim var som alltid valdigt mana om att inte debattera eller konfrontera, samtidigt som att jag kande att de inte var tillrackligt insatta for att ha argument for att bemota Henrys position. Motet gick sedan ner sig i diverse detaljdiskussioner om den eventuella mojligheten att finna andra mirakulosa losningar och sedan kom vi inte langre. Det har motet ar knappast unikt vare sig i Kanada eller Frankrike eller nagon annanstans i varlden. Men det som gor det lite intressant ar hur en person, i det har fallet Henry, mycket sent i processen verkar ha bestamt sig for att blockera, och tar till alla tillgangliga medel for att det inte ska ga att komma till ett avslut, aven om det innebar att han i viss man forlorar i trovardighet infor oss och kanske ocksa sin chef. Exakt varfor han satte sig pa tvaren kan man bara spekulera om, men jag skulle tro att det berodde pa en viss ovilja att behova forandra nagot (tekniskt) pa hans egen sida. Lite forenklat kan man saga att han satte alla klutar till for att han inte skulle behova gora nagot jobb pa sin sida aven om det ledde till rent absurda "losningar".
Argumenten han anforde for att styrka att det foreslagna inte var gorbart var inte sarskilt svara att mota, men skadan var redan gjord i den man att det inte gick att komma till avslut. Pa satt och vis ar det inte mitt problem, da det ar upp till min kund att valja hur pa vilket satt han overtygar sin kund, men det drar ut pa tiden, vilket ligger alla till last.
Med lite distans och sjalvkritik kan jag val erkanna att jag ocksa i vissa fall "bromsat" en del arenden i det forflutna, sarskilt nar det har kants som att ledningen farit ivag pa ett farligt eller orealistiskt spar. Problemet ligger, sa som jag ser det, i att alla personer i moten som detta har olika fokus och olika horisont. Som teknisk sakkunnig ar man ofta ansvarig for att en liten del funkar i slutandan, och kanner viss oro om inte allt ar solklart fran borjan. Som losningsarkitekt vill man bara ha de allra viktigaste dragen av helhetslosningen och har inte tid att fordjupa sig i detaljer som kan forfinas senare. Som projektledare bryr man sig inte om om det ar stort eller smatt som diskussionerna beror, bara det blir gjort och kan avslutas. Som omradesansvarige vill man inte ta nagra (obudgeterade) risker, da det kan ha en inverkan pa produktionen som ar the bread and butter av rorelsen.
Alla dessa i viss man motstridiga mal maste jamkas samman, och jag ar overtygad om att det inte finns nagot facit. Sa som det blev kommer Charlie och Jim spendera ett par dagar pa att dokumentera det olika alternativen, komma till mig for att validera var rekommenderade losning, och sedan forsoka salja det hela till ledningen snappet over bade Henry och Wilma. Sa langt ar val allt frid och frojd, da det finns en process for att losa den har typen av tvister. Dar det ar mindre betryggande, ar att vi redan gatt igenom den har typen av process ett par ganger pa samma amne (olika detaljer dock) med samma personer (alltid Henry som satter sig pa tvaren, och alltid Wilma som inte har nagon bestamd asikt) och att det mycket val kan komma upp igen. Det flesta jag talat med ar overens om att Henry ar en erkand bromskloss, men ingen verkar vaga yttra att det verkliga problement ar att ingen i slutkundens ledning ser till att halla honom i schack. Man far acceptera att det finns folk av alla sorter i ett projekt eller i ett foretag, och forsoka blanda in folk i den man de kan fora saker framat. Overlag tror jag att alla gor sitt basta, men att en enskild persons basta inte ingar alla kakrecept och definitivt inte i samtliga etapper av receptet.
Det ar i lagen som detta som man forsoka se det positiva i att vara "konsult": om kunden inte kan ga fram sa fort som planerat (eller inte lyckas pressa sin kund till ett beslut) betyder det att konsulten har mer arbete tryggat. De basta projekten, fran konsultens perspektiv, ar de dar man gor framsteg, men undan for undan upptacker att det finns tidigare oidentifierat arbete som ens konsultkamrater kan ge sig i kast med. Jag undviker att ga in pa huruvida konsulter verkligen vill komma till avslut med projekt... ;)
Fran det ena till det andra. Igar bad jag hemmakontoret att boka min definitiva hemresa som ska ga av stapeln den 1 maj. Jag har inte den blekaste om nar (eller om) jag kommer tillbaka till Ottawa, men det kanns som att jag kan leva med det. Som alltid tycks behoven och framforallt uttrycket av behoven varka fram, aven om det ibland kanns som att man har lust att saga "vad var det jag sa?" nar det val kommer fram.
måndag 20 april 2009
Mandag i Ottawa
Jag var pa jakt efter nagra dokument pa foretagets natverk och snubblade over nagot jag inte sett tidigare: operation Moonshield, som ar ett civilizationliknande spel gruppen tagit fram i publicitetssyfte(?). Jag har inte tagit tid till att spela spelet, men jag skulle inte vara forvanad om det gick ut pa att bygga infrastruktur (satellitkommunikation, radar, trafikledning, spaning, ...) som stark paminner om vad gruppen saljer. Nya tider kraver nya medel for att na ut till saval kunder som framtida medarbetare.
Sondag kvall i Ottawa
Helgen har varit full av aktiviteter. Pa fredag kvall akte jag och Charlie efter jobbet till Gatineau pa andra sidan floden och hajkade uppfor berget genom snarskogen for att sedan campa pa toppen. Jag hade kopt ett talt pa MEC och kande for att prova det och Charlie hakade pa. 
Lordag morgon, pa vag nerfor, hittade vi en stig som gjorde farden betydligt lattare. Hade vi kant till stigen kvallen innan hade den besparat oss en hel del moda, men no pain no gain sags det.
Lordag morgon at vi brunch tillsammans pa Elgin street med Charlies flickvan, Melodie. Det var trevligt, men med tiden borjar jag bli lite trott pa den ytterst stampiga och flottiga maten man oundvikligen far vartan man gar. Allt ar stekt eller friterat, och i synnerhet brunchen ar allt annat an latt.
Under lordagen passade jag pa att besoka Ottawas konstmuséum, Gallerie de Beaux-Arts, som jag hittills inte tagit mig tid att besoka. Museet ar inrymt i en ganska imponerande och pampig glasbyggnad intill floden vid Napean Point och det ar vart att besoka inte bara for byggnaden man aven for den omfattande samlingen. Samlingen omfattar verk fran 1500-talet och framat, men med en tonvikt naturligt nog pa kanadensiska konstnarer fran 1800-talet till vara dagar. Dartill har det en hel del franska verk fran tre sekler. Till min stora gladje hade de en hall tillagnad min personliga favorit, Marcel Duchamp, som ar en av den moderna konstens absoluta forgrundsfigurer. Duchamps geni ligger i att han var den forste som frigjorde konsten fran estetiken.
Pa lordag kvall hade Charlie och Melodie ordnat grillfest och vi var ett tiotal som huttrade pa balkongen. Det hade varit varmt under dagen, men sa snart solen forsvann blev det svalt igen. Charlie visade sig vara duktig pa att blanda drinkar och jag fick smaka pa Chocolate Martini for forsta gangen. Riktigt gott.
Pa sondagen tog jag en tur ut pa landet till Carp, dar det ligger en relik fran det kalla kriget: the Diefenbunker.
The Diefenbunker var ett natverk av underjordiska bunkrar dar den kanadensiska regeringen skulle ta sin tillflykt i handelse av kris och karnvapenkrig. Det fanns sju bunkrar rut om i landet och den i Carp var den storsta. 1994 avvecklades bunkersystemet och idag ar det staden Carp som ager bunkern och som gjort den till ett museum. Bunkern ligger mellan 30 och 70 fot under jorden, och ar byggd i fyra vaningar. Det var tankt att 500 manniskor skulle leva har i upp till trettio dagar efter ett karnvapenanfall. (I Sverige finns en liknande bunker, dock av mindre omfattning, i Tiveden.) Det som ar lite intressant ar att bunkern pa sitt satt ar en tidskapsel som frusit ett stycke historia. Inredningen ar tidstypisk och ar fylld med vad som var hogteknologi pa 60-talet. Val vart ett besok.
Pa vagen ut fran bunkern berattade guiden att kommunen Carp haft olika projekt pa listan over tankbara anvandningsomraden av bunkern. Ett projekt som konkurrerade med museiprojektet var att fylla bunkern med vatten och halla dykutbildning i den! Det hade varit i min smak. Men nu blev det som bekant ett (torrt) museum istallet...
Kom tillbaka snart. Jag ska bifoga lite bilder sa snart jag hinner.
Lordag morgon, pa vag nerfor, hittade vi en stig som gjorde farden betydligt lattare. Hade vi kant till stigen kvallen innan hade den besparat oss en hel del moda, men no pain no gain sags det.
Lordag morgon at vi brunch tillsammans pa Elgin street med Charlies flickvan, Melodie. Det var trevligt, men med tiden borjar jag bli lite trott pa den ytterst stampiga och flottiga maten man oundvikligen far vartan man gar. Allt ar stekt eller friterat, och i synnerhet brunchen ar allt annat an latt.
Under lordagen passade jag pa att besoka Ottawas konstmuséum, Gallerie de Beaux-Arts, som jag hittills inte tagit mig tid att besoka. Museet ar inrymt i en ganska imponerande och pampig glasbyggnad intill floden vid Napean Point och det ar vart att besoka inte bara for byggnaden man aven for den omfattande samlingen. Samlingen omfattar verk fran 1500-talet och framat, men med en tonvikt naturligt nog pa kanadensiska konstnarer fran 1800-talet till vara dagar. Dartill har det en hel del franska verk fran tre sekler. Till min stora gladje hade de en hall tillagnad min personliga favorit, Marcel Duchamp, som ar en av den moderna konstens absoluta forgrundsfigurer. Duchamps geni ligger i att han var den forste som frigjorde konsten fran estetiken.
Pa lordag kvall hade Charlie och Melodie ordnat grillfest och vi var ett tiotal som huttrade pa balkongen. Det hade varit varmt under dagen, men sa snart solen forsvann blev det svalt igen. Charlie visade sig vara duktig pa att blanda drinkar och jag fick smaka pa Chocolate Martini for forsta gangen. Riktigt gott.
Pa sondagen tog jag en tur ut pa landet till Carp, dar det ligger en relik fran det kalla kriget: the Diefenbunker.
The Diefenbunker var ett natverk av underjordiska bunkrar dar den kanadensiska regeringen skulle ta sin tillflykt i handelse av kris och karnvapenkrig. Det fanns sju bunkrar rut om i landet och den i Carp var den storsta. 1994 avvecklades bunkersystemet och idag ar det staden Carp som ager bunkern och som gjort den till ett museum. Bunkern ligger mellan 30 och 70 fot under jorden, och ar byggd i fyra vaningar. Det var tankt att 500 manniskor skulle leva har i upp till trettio dagar efter ett karnvapenanfall. (I Sverige finns en liknande bunker, dock av mindre omfattning, i Tiveden.) Det som ar lite intressant ar att bunkern pa sitt satt ar en tidskapsel som frusit ett stycke historia. Inredningen ar tidstypisk och ar fylld med vad som var hogteknologi pa 60-talet. Val vart ett besok.
Pa vagen ut fran bunkern berattade guiden att kommunen Carp haft olika projekt pa listan over tankbara anvandningsomraden av bunkern. Ett projekt som konkurrerade med museiprojektet var att fylla bunkern med vatten och halla dykutbildning i den! Det hade varit i min smak. Men nu blev det som bekant ett (torrt) museum istallet...
Kom tillbaka snart. Jag ska bifoga lite bilder sa snart jag hinner.
tisdag 14 april 2009
Tisdag i Ottawa
Pa jobbet ar det ungefar som vanligt och det senaste budet ar att mitt uppdrag i Ottawa slutar i slutet av april vilket betyder ytterligare tva veckor i "exil". Nu galler det att borja satta planer i verket for att haka pa ett nytt projekt.
I Frankrike ar det pasklov just nu och det verkar som att kontoret i Brétigny ar nastintill tomt. Aven om det jag som skriver "mina" dokument sa ar jag inte ensam om att skrapa ihop substansen. Det kommer att vara riktigt svart att fa svar fran Frankrike under de kommande tva veckorna, och det kan bli knepigt att skota underhallet av "mina" specifikationer pa ett vettigt satt. Vi far se hur det gar.
Efter Emelines och min nyliga vistelse i finkan fick jag lust att ater "skaka galler" och intog cell 8 pa 6:e vaningen pa Nicholas Street. Det ar onekligen mer komfortabelt pa The Westin, men det ar kontrasterna som gor att man uppskattar komfort, eller hur?
Jag laser med jamna mellanrum (och nar jag hinner) nagra franska nyhetsbrev. I ett av dem avhandlades den svenska energipolitiken och att svenska regeringen ska ha skrotat avvecklingsplanerna i februari iar. I Sverige har vi sedan 1980 varit noga med att gora allt for att ha ihjal var en gang framgangsrika atomindustri, och det kan vi fa betala dyrt. Den franska atomgruppen Areva lar gnugga handerna, da Sverige och kanske ocksa Italien ater sallar sig till gruppen av potentiella kunder.
I Frankrike ar det pasklov just nu och det verkar som att kontoret i Brétigny ar nastintill tomt. Aven om det jag som skriver "mina" dokument sa ar jag inte ensam om att skrapa ihop substansen. Det kommer att vara riktigt svart att fa svar fran Frankrike under de kommande tva veckorna, och det kan bli knepigt att skota underhallet av "mina" specifikationer pa ett vettigt satt. Vi far se hur det gar.
Efter Emelines och min nyliga vistelse i finkan fick jag lust att ater "skaka galler" och intog cell 8 pa 6:e vaningen pa Nicholas Street. Det ar onekligen mer komfortabelt pa The Westin, men det ar kontrasterna som gor att man uppskattar komfort, eller hur?
Jag laser med jamna mellanrum (och nar jag hinner) nagra franska nyhetsbrev. I ett av dem avhandlades den svenska energipolitiken och att svenska regeringen ska ha skrotat avvecklingsplanerna i februari iar. I Sverige har vi sedan 1980 varit noga med att gora allt for att ha ihjal var en gang framgangsrika atomindustri, och det kan vi fa betala dyrt. Den franska atomgruppen Areva lar gnugga handerna, da Sverige och kanske ocksa Italien ater sallar sig till gruppen av potentiella kunder.
Mandag i Ottawa
Semestern ar over, Emeline flog hem till Frankrike igar och jag ar tillbaka pa jobbet i Ottawa igen. Jag hade hoppats hinna skriva lite mer under den gangna veckan men pa nagot vis blev det inte sa mycket tid over vilket pa satt och vis ar ett gott tecken. I korta drag stannade vi tre natter i Montréal for att sedan aka vidare mot Québec. I Québec fick vi ett prov pa Kanadas mycket lynniga varvader med snostorm som bonus free of charge.
Till de trevligare sidorna hor att vi at middag pa Château Frontenac medan sno foll i drivor utanfor.
Pa Torsdagen var vi tillbaka i Ottawa dar jag hade bokat ett rum, forlat en cell, at oss pa "finkan". Emeline sa till en borjan att hon kande sig lite... instangd, men efter hand kandes det allt battre. En natt stannade vi i finkan, och tog sedan in pa det narliggande hotellet jag brukar bo pa.
Overlag tyckte Emeline ganska bra om Ottawa, men jag tror att det var Montréal hon gillade allra bast.
Till de trevligare sidorna hor att vi at middag pa Château Frontenac medan sno foll i drivor utanfor.
Pa Torsdagen var vi tillbaka i Ottawa dar jag hade bokat ett rum, forlat en cell, at oss pa "finkan". Emeline sa till en borjan att hon kande sig lite... instangd, men efter hand kandes det allt battre. En natt stannade vi i finkan, och tog sedan in pa det narliggande hotellet jag brukar bo pa.
Overlag tyckte Emeline ganska bra om Ottawa, men jag tror att det var Montréal hon gillade allra bast.
torsdag 9 april 2009
Sondag och Mandag i Montreal
sondagen den 5 april 2009
Emeline och jag promenerar runt stan i omsom ljumma flaktar omsom isande vintervindar. Sa fort solen tittar fram kanns det som att varen inte ar sa langt bort, men det ar aldrig sarskilt stabilt. Imorse snoade det nar vi tittade ut fran rummet.
Ikvall hoppas jag att vi kan ta en svang upp pa le plateau. Yves Beauchemins roman Le Matou utspelade sig dar och jag skulle garna aka dit for att insupa en smula av atmosfaren.
Ett annat kvarter jag garna skulle besoka ar St Henri, oster om stadskarnan, som Gabrielle Roy beskrivit i sin roman Bonheur d'occasion.
Under eftermiddagen gick Emeline och jag till the Bell Centre, den lokala hockeyarenan. Det ska visst vara en match mellan Montreal Canadians och Ottawa Senators imorgon. Det kan det vara val vart att forsoka fa biljetter till matchen. Tyvarr ar hockey ganska dyrt, och enligt mina kollegor i Ottawa maste man rakna med ca 100 dollar(!) for en ordinar plats.
Pa vagen fran Bell Centre tog vi en tur upp i the hotellet Château Champlan aven kallat "the cheese grater" (rivjärnet) pga formen pa fonstrena. Enligt Leif skulle det finnas ett café hogst upp, varifran utsikten skulle vara fantastisk. Uppe pa 36:e vaningen fick vi reda pa att caféet forsvunnit for ca 10 ar sedan, men att utsikten fanns kvar och nu kunde beskadas, dock utan kaffe.
Efter "Rivjärnet" promenerade vi langs med rue de la Guichétière. Vid nummer 1000 ligger ett shoppingcenter med en inbyggd skridskorink (det sags att kanadensarna fods med skridskor pa fotterna). Bland skrinnarna fanns en aldre herre som distingerade sig genom sin imponerande konstakningsteknik.
Emeline ar ingen stor skridskoakare men tyckte det var roligt att titta pa myllret av folk som roade sig med en sondagstur pa isen.
Vi mellanlandade pa "W" for att lagga ifran oss lite prylar och hamta bilen for att sedan aka upp pa "berget" for att besoka St Josefs Oratorium som kan sagas vara det lokala "Sacré Coeur" i den bemarkelsen att det ar en religios byggnad pa en kulle, byggdes pa 1800-talet och ser lite ut som en graddbakelse. St Josefs Oratorium byggdes av broder André som efter sitt varv dari fann sin sista viloplats.
Kryptan av kyrkan har rykte om sig att vara en plats dar mirakel ska ha skett och pa vaggarna hanger kryckor och proteser(!) som de helade lammen ska ha lamnat kvar efter sig, lite som i Lourdes. Pa oversta vaningen i bygget finns en rikt utsmyckad monter som visar broder Andrés hjarta(!) bevarat i en skal formalin. Creepy, really creepy... I souvenirbutiken kan man for $5 + skatt kopa tennamuletter med en epoxiingjuten RELIK av broder André. Har handlar det inte om hans organ, men en pyttelien bit tyg som kan gissningsvis hort till hans kladnad. Jag kunde inte lata bli att tanka pa hur den skaggiges son en gang for cirka 2000 ar sedan ska ha jagat ut manglarna ur templet.
En halvtimme senare stod Emeline och jag framfor den olympiska arenan oster om staden och forsokte fa en hyfsad bild i skymningen.
Pa vag tillbaka till downtown snubblade vi over Le pont Jacques Cartier som leder over St Laurentfloden till Ile Satnte Hélène dar bland annat stadens nojesfalt, La Ronde, ligger. Vinden var bitande men vi lyckades ta ett par bilder av saval Montreals skyline som av bron vi fardats pa.
Middagen at vi pa en legendarisk deli pa St Laurent street; Schwartz. Emeline hade fatt tips om Schwarts av en kanadensisk kollega som hade sagt att maten var val vard ett besok men att gasterna gjorde klokast i att inte titta for mycket pa golv, vaggar och tak. Mycket riktigt var den rustika maten - ett berg an rokt notkott pa ragbrod atfoljt av en cherry coke - var mycket god, och det var en lang ko av folk som vantade pa att fa en plats for att ata. Golvet var halt och klibbigt av diverse spill, men vad gor val det om bara maten och stamningen ar den ratta?
Emeline och jag promenerar runt stan i omsom ljumma flaktar omsom isande vintervindar. Sa fort solen tittar fram kanns det som att varen inte ar sa langt bort, men det ar aldrig sarskilt stabilt. Imorse snoade det nar vi tittade ut fran rummet.
Ikvall hoppas jag att vi kan ta en svang upp pa le plateau. Yves Beauchemins roman Le Matou utspelade sig dar och jag skulle garna aka dit for att insupa en smula av atmosfaren.
Ett annat kvarter jag garna skulle besoka ar St Henri, oster om stadskarnan, som Gabrielle Roy beskrivit i sin roman Bonheur d'occasion.
Under eftermiddagen gick Emeline och jag till the Bell Centre, den lokala hockeyarenan. Det ska visst vara en match mellan Montreal Canadians och Ottawa Senators imorgon. Det kan det vara val vart att forsoka fa biljetter till matchen. Tyvarr ar hockey ganska dyrt, och enligt mina kollegor i Ottawa maste man rakna med ca 100 dollar(!) for en ordinar plats.
Pa vagen fran Bell Centre tog vi en tur upp i the hotellet Château Champlan aven kallat "the cheese grater" (rivjärnet) pga formen pa fonstrena. Enligt Leif skulle det finnas ett café hogst upp, varifran utsikten skulle vara fantastisk. Uppe pa 36:e vaningen fick vi reda pa att caféet forsvunnit for ca 10 ar sedan, men att utsikten fanns kvar och nu kunde beskadas, dock utan kaffe.
Efter "Rivjärnet" promenerade vi langs med rue de la Guichétière. Vid nummer 1000 ligger ett shoppingcenter med en inbyggd skridskorink (det sags att kanadensarna fods med skridskor pa fotterna). Bland skrinnarna fanns en aldre herre som distingerade sig genom sin imponerande konstakningsteknik.
Emeline ar ingen stor skridskoakare men tyckte det var roligt att titta pa myllret av folk som roade sig med en sondagstur pa isen.
Vi mellanlandade pa "W" for att lagga ifran oss lite prylar och hamta bilen for att sedan aka upp pa "berget" for att besoka St Josefs Oratorium som kan sagas vara det lokala "Sacré Coeur" i den bemarkelsen att det ar en religios byggnad pa en kulle, byggdes pa 1800-talet och ser lite ut som en graddbakelse. St Josefs Oratorium byggdes av broder André som efter sitt varv dari fann sin sista viloplats.
Kryptan av kyrkan har rykte om sig att vara en plats dar mirakel ska ha skett och pa vaggarna hanger kryckor och proteser(!) som de helade lammen ska ha lamnat kvar efter sig, lite som i Lourdes. Pa oversta vaningen i bygget finns en rikt utsmyckad monter som visar broder Andrés hjarta(!) bevarat i en skal formalin. Creepy, really creepy... I souvenirbutiken kan man for $5 + skatt kopa tennamuletter med en epoxiingjuten RELIK av broder André. Har handlar det inte om hans organ, men en pyttelien bit tyg som kan gissningsvis hort till hans kladnad. Jag kunde inte lata bli att tanka pa hur den skaggiges son en gang for cirka 2000 ar sedan ska ha jagat ut manglarna ur templet.
En halvtimme senare stod Emeline och jag framfor den olympiska arenan oster om staden och forsokte fa en hyfsad bild i skymningen.
Pa vag tillbaka till downtown snubblade vi over Le pont Jacques Cartier som leder over St Laurentfloden till Ile Satnte Hélène dar bland annat stadens nojesfalt, La Ronde, ligger. Vinden var bitande men vi lyckades ta ett par bilder av saval Montreals skyline som av bron vi fardats pa.
Middagen at vi pa en legendarisk deli pa St Laurent street; Schwartz. Emeline hade fatt tips om Schwarts av en kanadensisk kollega som hade sagt att maten var val vard ett besok men att gasterna gjorde klokast i att inte titta for mycket pa golv, vaggar och tak. Mycket riktigt var den rustika maten - ett berg an rokt notkott pa ragbrod atfoljt av en cherry coke - var mycket god, och det var en lang ko av folk som vantade pa att fa en plats for att ata. Golvet var halt och klibbigt av diverse spill, men vad gor val det om bara maten och stamningen ar den ratta?
söndag 5 april 2009
Lordag kvall i Montreal
Pa fredag eftermiddag kom Charlie och Jim och undrade om jag inte hade lust att ta en ol pa deras stamstalle, the Lieutenant's Pump ett stycke ner pa Elgin street. Jag hade forvisso en del jobb kvar att gora, men kande att jag utan nagra storre svarigheter kunde stuva om lite i planeringen och fa saval jobb som socialt umgange utrattat innan det skulle bli dags att aka till Montreal och hamta Emeline foljande dag. Vi satt saledes ett slag tillsammans och tog ett par ol. Efter en pint tog Jim och tva andra deltagare avsked, och jag blev kvar med Charlie. Efter en strategisk forflyttning at vi middag tillsammans och hade en riktigt trevlig kvall. Nar jag kom hem var det forvisso inte sa sent, men jobbet fick vara tills lordg morgon innan min avfard till Montreal.
Vid halv ett var det dags att aka och jag satte av mot Pierre Elliot Trudeau Airport for att hamta upp Emeline vars plan skulle landa straxt fore tre. Det var lange sedan jag statt pa en flygplats och vantat pa nagon, och det var inte utan att jag tankte pa Leif&Anita som utan tvekan statt manga ganger pa Arlanda och vantat pa mig, Johan eller nagon annan for hemtransport. Emeline kom efter en stund och sag ut att ha haft en bra flygtur.
Vi tog en tur upp pa "Berget" (La Montagne), som lokalbefolkningen sager. Regn och dimma lag over staden, sa vi sag inte sa mycket, men det gjorde inte sa mycket.
Med hjalp av ett par "miles" jag tjanat in pa mina resor fram och tillbaka mellan Frankrie och Kanada hade jag bokat ett ganska originellt hotell: "W". W ar ett slags koncepthotell dar de har satsat pa ganska annorlunda och lite futuristisk inredning.
Fargerna gar i elektriskt blatt och illrott pa en gra eller svart bakgrund. Det later kanske inte sa vackert, men det ar onekligen annorlunda och ser inte sa tokigt ut. En sake jag aldrig tidigare sett pa ett hotell ar att det pa rummet lag en iPhone, Apples senaste "smartphone" laddad med en programvara som guidar besokaren i den man han vill bli guidad. Pa W kallar de den har tjansten for "James", och trycker man pa en knapp pa telefonen talar den kackt om att den vill folja med dig overallt under din vistelse. Ganska praktiskt faktiskt. Dessutom har den en GPS, sa man riskerar inte att tappa bort sig.
Nagot jag inte ar sa fortjust i med hotellen i Kanada ar att de tar hurlost betalt for internetuppkoppling. Pa Westin i Ottawa kostar det $12.95 + skatt per dag, och har pa "W" gar det pa $19(!). Rena ranet. Med ny mobil teknik hoppas jag att det om inte alltfor langa ska vara ett minne blott att behova anvanda ett hotells ocker-tjanster.
Klockan ar nu ca halv tio och Emelien har tuppat av pa sangen. (klockan ar ca halv fyra for henne) Jag har forsokt koppla upp mig till Brétigny men det visade sig att den tjansten jag behover ar avstangde over helgen. Jag har gnallt om det vid upprepade tillfallen tidigare, och jaggnaller an; det ar riktigt irriterande att IT-snubbarna i Frankrike aldrig forvarnar om nar de stanger av tjansterna. Ibland funkar det, och iblan hafr de helt sonika stangt av eftersom det ar pa natten i Frankrike. Nar man ar pa resande for ar man for det forsta inte samma tidszon, och for det andra har man ofta lite annorlunda arbetstider. Men det verkar de inte vilja forsta eller ta hansyn till.
Vid halv ett var det dags att aka och jag satte av mot Pierre Elliot Trudeau Airport for att hamta upp Emeline vars plan skulle landa straxt fore tre. Det var lange sedan jag statt pa en flygplats och vantat pa nagon, och det var inte utan att jag tankte pa Leif&Anita som utan tvekan statt manga ganger pa Arlanda och vantat pa mig, Johan eller nagon annan for hemtransport. Emeline kom efter en stund och sag ut att ha haft en bra flygtur.
Vi tog en tur upp pa "Berget" (La Montagne), som lokalbefolkningen sager. Regn och dimma lag over staden, sa vi sag inte sa mycket, men det gjorde inte sa mycket.
Med hjalp av ett par "miles" jag tjanat in pa mina resor fram och tillbaka mellan Frankrie och Kanada hade jag bokat ett ganska originellt hotell: "W". W ar ett slags koncepthotell dar de har satsat pa ganska annorlunda och lite futuristisk inredning.
Fargerna gar i elektriskt blatt och illrott pa en gra eller svart bakgrund. Det later kanske inte sa vackert, men det ar onekligen annorlunda och ser inte sa tokigt ut. En sake jag aldrig tidigare sett pa ett hotell ar att det pa rummet lag en iPhone, Apples senaste "smartphone" laddad med en programvara som guidar besokaren i den man han vill bli guidad. Pa W kallar de den har tjansten for "James", och trycker man pa en knapp pa telefonen talar den kackt om att den vill folja med dig overallt under din vistelse. Ganska praktiskt faktiskt. Dessutom har den en GPS, sa man riskerar inte att tappa bort sig.
Nagot jag inte ar sa fortjust i med hotellen i Kanada ar att de tar hurlost betalt for internetuppkoppling. Pa Westin i Ottawa kostar det $12.95 + skatt per dag, och har pa "W" gar det pa $19(!). Rena ranet. Med ny mobil teknik hoppas jag att det om inte alltfor langa ska vara ett minne blott att behova anvanda ett hotells ocker-tjanster.
Klockan ar nu ca halv tio och Emelien har tuppat av pa sangen. (klockan ar ca halv fyra for henne) Jag har forsokt koppla upp mig till Brétigny men det visade sig att den tjansten jag behover ar avstangde over helgen. Jag har gnallt om det vid upprepade tillfallen tidigare, och jaggnaller an; det ar riktigt irriterande att IT-snubbarna i Frankrike aldrig forvarnar om nar de stanger av tjansterna. Ibland funkar det, och iblan hafr de helt sonika stangt av eftersom det ar pa natten i Frankrike. Nar man ar pa resande for ar man for det forsta inte samma tidszon, och for det andra har man ofta lite annorlunda arbetstider. Men det verkar de inte vilja forsta eller ta hansyn till.
onsdag 1 april 2009
Onsdag morgon i Ottawa
Igar intraffade nagonting epokgorande i projektet. Projektledningen hos vara samarbetspartners skickade ett mail till projektledningen hos oss dar de uttryckte sin belatenhet over hur verksamheten i Ottawa fortloper och speciellt hur samarbetet fungerar val. Synd bara att det skulle ta sa lang tid som tre manader for att fa det att fungera pa ett rimpligt vis.
Nasta vecka ar jag pa semester och Emeline kommer hit for att tillbringa veckan tillsammans.
Nasta vecka ar jag pa semester och Emeline kommer hit for att tillbringa veckan tillsammans.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
