Ett par verser om söndagsmorgonen

Röster från en annan plats
fyller mina nerver
till den grad att jag
förflyttas i tiden,
bort till en plats
som inte finns.

I bubblan som skapas
bor en människa som säger
att ljuset försvunnit
och att kråkorna
slukat näktergalen,
om och om igen.

Trädens rötter pekar
mot den molniga himlen
när brev efter brev
trillar med en ljudlig duns
i golvet gjort av kisel,
gallium och arsenik.

Jag åkallar hans minne,
hans verk, hans arv
hans pigment på sträva fibrer
för att Remington
ska materialiseras
och återfinnas.

Vore han vad han blev?
Om det som hände,
inte hänt,
i Villeblevin?
Otvivelaktigt,
ja.

Kul och allmänbildande blogg - Rymdslottet

Undertecknad har aldrig någonsin varit en stor beundrare av DN-journalisten Fredrik Strage, men i kväll läste jag med behållning en krönika han skrivit i DN. Han refererar till en, i mitt tycke, fantastiskt rolig (och allmänbildande) blogg: RYMDSLOTTET

Rymdslottet ägnar sig åt att förklara kosmiska koncept med ett oväntat och nydanande grepp: ett slags bildroman baserad på bilder av kungafamiljen(!).

Ciceronen kronprinsessan fôrkunnar sina lärda ord för sin "sidekick" prins Daniel. 

Victoria "nappar" på alldagliga kommentarer prins D gör, drar in monologen (ty någon dialog kan man knappast säga att det är) på något kosmiskt/geologiskt ämne och knyter ihop det som ett svar på en fråga prins D inte ens ställt.

Det är så taffligt att det blir roligt.

Den olycklige prinsen framstår som Victorias "sidekick", lite som Dr Watson förhåller sig till Sherlock Holmes... ett berättarteknisk katalysator som hjälper huvudpersonen att reda ut komplexa resonemang för läsaren.

Även lillasyster och herr Christopher får delta i dansen med samma upplägg; kungligheten förklarar vetenskap, och maken får ikläda sig Dr Watsons mantel.

Madeleine dissekerar filmen Armageddons vetenskapliga brister...

En fundamental upptäckt efter dryga femton år

I skrivande stund har jag bott i Frankrike i... sexton år, på det sjuttonde. Den första tiden jag bodde här försökte jag finna ett lätt och smidigt sätt att skriva "å", "ä" och "ö" med ett franskt tangentbord, men det kändes knökigt och struligt.

Ett klassiskt franskt tangentbord. Notera att de accentuerade tecknena é, è ç, à och ù har egna tangeter, som rent av anses som viktigare än tex siffrorna, vilket alltid leder till frustration när utländska gäster ska använda en fransk dator. 

"ä" och "ö" var förvisso inte så svåra då franska tangentbord hanterar det som kallas tréma på franska, (trema på svenska) dvs de två prickarna som i franskan används för a, e, i och ibland y. I franskan är trema ett s.k. diakritiskt tecken som tjänar syftet att särskilja uttalet av vokalen. Vanligtvis betyder trema att vokalen inte skall ingå i en digraf, d.v.s. orten L'Haÿ-les-Roses uttalas [Ha-i les roses] och inte [Hä les roses] som man skulle läsa det om inte trema vore där. På liknande vis uttalas Citroën [Citro-e-n] och inte [Citr-eu-n].

Så tillbaka till tangentbordet; för att skriva "ä" eller "ö" krävs tre knapptryckningar, skift-cirkonflex/tréma + a eller + o. Det är lite besvärligt, men inte ogörbart. Men däremot har jag alltid betraktat "å" som ett problem då det inte finns något (synligt) diakritiskt tecken att ta till, och perfektionisten i mig har alltid känt att det är onödigt att besvära sig med att skriva ä och ö om det inte på ett enkelt sätt går att vara konsekvent och skriva också "å". Ibland har jag tagit till den lite bestialiska metoden att kopiera ett "å" på någon svensk nätsida, och sedan klistrat in med Kontroll-v varje gång jag behövde skriva "å", men det var alltid besvärligt. Således har jag i en halv evighet skrivit ä och ö endast om ordet utan prickar leder till förvirring eller oklarheter, såsom "okand" gentemot "ökänd" eller "kalla" gentemot "källa" eller liknande.

Men i samband med att jag micklade med ett hobbyprojekt kom jag att dyka in i teckenuppsättningens underbara värld, och upptäckte att det faktiskt finns ett diakritiskt tecken för att skapa ett å, om än inte synligt, på ett franskt tangentbord. På franska heter den rond en chef, och framkallas genom att trycka AltGr-Skift-Cirkumflex/Trema + . Den används aldrig på franska, vilket förklarar varför den inte syns på tangenterna, men den finns med i Linux teckenuppsättning! Således, med blott en knapptryckning mer än "ä" och "ö", kan jag få till ett "å"! Kruxet är dock att denna kombination bara funkar med Linux, och inte i windows. Det kanske finns något liknande i windows, med andra knappar, men det har jag inte orkat leta reda på än.

Ett svenskt tangentbord, som för mig känns ytterst knöligt och ovant om jag måste skriva på det... Bokstäverna sitter ju inte "rätt", och siffrorna är ju helt fel. Och hur får jag till alla livsviktiga accenter för é, è, ç, à, ù och â?? :)

Så hädanefter, efter ett halvt livs famlande, ska jag försöka att skriva svenska mer renlärigt, i den mån jag har min linux-maskin till hands... men ibland kan det nog bli så att jag av ren lättja skippar a, a och o ;)

"Je suis Charlie"

Söndagen den 11 januari anordnades en massiv demonstration i Paris som en reaktion på terrorattacken i onsdags mot Charlie Hebdo.

Bild från Charlie Hebdos redaktion, straxt efter attentatet

Polisen uppskattade att ca en miljon människor skulle strömma till och ansluta. Sist jag demonstrerade på det här viset var 2002, med anledning av att extremhögern lyckats slingra sig vidare till den andra omgången av presidentvalet, och jag minns att jag då kände mig dels chockad (att det ens kunde hända i Frankrike!), och dels berörd (i egenskap av utlänning i Frankrike). Detta ledde till att jag tyckte att det var självklart att delta i marschen då. Den här gången, med totalt 17 liv brutalt tagna p.g.a. förvirrade bokstavstroende tokar, kändes det om möjligt än mer självklart att inte bara delta själv men att även ta med Anton. Emeline stannade hemma då hon kände sig lite krasslig.

Två symboler har vuxit fram i kölvattnet av de tolv morden på onsdagen; en slogan "Je suis Charlie"

som vid det här laget måste vara i det närmaste världskänd, och ett attribut: den uppsträckta pennan, som symboliserar det fria ordet.

Det slog mig under gårkvällen att hittills i de manifestationer jag sett på nätet hade jag bara sett folk hålla upp vanliga, små pennor som en protest mot terrorn mot den fria pressen. Jag tänkte då att det vore fint att förstora upp attributet lite, och att göra det mer synligt. Dessutom tänkte jag att lite pyssel kunde bidra till att Anton skulle känna sig delaktig. Sagt och gjort: jag, Emeline och Anton knåpade ihop hemma ett par "blyertspennor" i storformat av skumplast.

Tre nytillverkade pennor i skumplast; familjen Baselius banderoll i manifersationen. 

Anton visar stolt upp sin "crayon à papier" för våra medresenärer på pendeltåget.

 Materialet köpte jag på den lokala sportaffären (en sim-/flytleksak), och med mina trogna följeslagare Limpistolen och Mattkniven fick vi kvickt ihop fem drygt halvmeterlånga "blyertspennor". Jag packade ner dem i ryggan och sedan bar det av till Paris. Från tågstationen Châtelet-les-Halles till Place de la République tar det vanligtvis en kvart att gå till fots, men idag tätnade leden såpass att redan en 500-600m innan République var det tvärstopp.

På väg till Place de la République...
...trodde vi ja...

Än är det 500-600 m kvar till marschens startpunkt 

Själva place de la République var enligt rapporterna full sedan tidigt på förmiddagen, och gator som ledde dit fylldes progressivt till mättnad.

A République, la marche filmée en accélérée par lemondefr

Trots den enorma samlade folkmassan förblev stämningen mycket god, hjärtlig och fredlig. Det var folk från till synes alla samhällsklasser, etniska tillhörigheter och åldrar.

Anton satt på mina axlar då jag inte kände ett endaste ögonblick för att ens snudda vid risken att tappa bort honom i en liknande folkmassa. Från sin utkiksplats vinkade han glatt med pennan, och fick många glada miner som svar. Jag häpnade över vilken respons vi fick; massor av människor kommenterade med stor entusiasm och än fler tog kort på oss. Huruvida det var blyertspennornas eller Antons förtjanst är svårt att säga, men jag tror att det var en bit av båda.

Notera människornas reaktioner när de ser Anton på mina axlar med pennan i högsta hugg.

Anton är blott tre och ett halvt år gammal, men det är väl nu han börjar få minnen han kommer att komma ihåg resten av livet, och kanske kommer han att minnas den här dagen, kanske inte. I vilket fall, kändes det för mig helt rätt att han var med och  protesterade mot det besinningslösa våldet.

Epilog:

Marshen kom att bli den största som någonsin dokumenterats i staden Paris historia. Enligt polisens beräkningar deltog ca 1,5 miljoner människor i demonstrationen.