Söndag i Antony

Efter en intensiv vecka med nagra smarre katastrofer (och deras losning) pa projektet (pa jobbet) pustade jag ut i fredags. Det ar skiftesbyte pa min sida saval som hos kunden, och det medfor att situationen ibland blir lite forvirrad. Kunden upplever det som att de inte blivit informerade om diverse arenden och deras radande tillstand, nar det i sjalva verket handlar om att de inte last ratt rapport. Dessa problem loses endast med en stor dos av talamod och pedagogik.

Jag har fatt en ny tjanst som sk (co-)SEM, (co-)System Engineering Manager. Att jag skriver "co-" beror pa att jag besatter en tjanst tillsammans med en kollega, Maurice. Tillsammans ska vi ta over fran den tidigare duon som drev systemdelen av projektet. Maurice ar en veteran inom System Engineering, en informell auktoritet inom foretaget. Vi har jobbat tillsammans i ett flertal ar med goda resultat. Maurice inkarnerar urtypen av en systemingenjor: metodisk, grundlig, ytterst noga med detaljer, till synes langsam men i langa loppet effektiv. Standigt ikladd en murrig ylletroja och en lika murrig manchesterbyxa besoker han de olika utvecklingsgrupperna och forhor sig om framsteg med lika delar diplomatisk takt och projektledarmassig fasthet. I sin ledarstil och personlighet ar Maurice precis ratt person for att driva dagens interna aktiviteter, men definitivt inte den ledningen ville satta framfor var per definition otaliga och (skenbart) standigt missnojda kund. Saledes foreslogs det att Maurice tar hand om interna angelagenheter, medan Hr Baselius tar hand om all kommunikation och alla forhandlingar med kunden. Anda sedan jag borjade jobba pa projektet for flera ar sedan har jag varit exponerad mot kunden, och vi "kanner" varandra ganska val, tjuvnyp och smarre smockor inraknade. Det blir spannande att se hur saker och ting utvecklas.

For Emeline har det ocksa var varit intensivt pa det nya jobbet. Sedan hon borjade for tva veckor sedan har hon varit pa visit i Toulouse tva ganger, och konturen av det framtida foretaget borjar ta form. Till min enorma forvaning verkar hennes nya arbetsgivares IT-avdelning vara annu uslare an IT-avdelingen dar jag jobbar; endast efter tva veckor(!) har hon fatt en dator, och hon har fortfarande inte en fungerande mail-adress och en mobiltelefon. A ena sidan kan jag hapna over hur ett multinationellt foretag som hennes inte klarar av att hantera logistik sa att nyanstallda har nodvandiga resurser nar de tilltrader tjansten. Men a andra sidan ger det henne en artificiell mjukstart eftersom avsaknaden av kommunikationsmedel inledningsvis begransar inkommande arbetsborda. Emeline har patalat "problemet" for sin chef som ska ha sagt, "jaja, det tar sin lilla tid".

All work and no play

Brada dagar. Mycket att gora och lite tid till att skriva. Sedan jag kom till Toronto for tre manader sedan har jag inte last en enda sida i min überintressanta bok - Voyage au bout de la nuit - vilket talar sitt tydliga sprak. Nu nar jag ar inne pa sista varvet aterstar det att forbereda aterresan hem till Frankrike, och det baddar for ytterligare langa dagar och natter.

Jobb och schack

Jag har inte spelat schack pa evigheter, och sedan jag kopte en ny telefon blev jag sugen pa att ateruppta min forna hobby. Jag har en schackspelande kamrat som forelog att vi skulle spela per korrespondens, da vi bada har lite svart att komma ifran for att spela tillsammans. (Nar vi traffas ar det ofta i grupp och da betraktas man som en party-pooper om man kommer dragandes med sitt brade och sitter tyst hela kvallen;) ). Saledes har vi spelat ett tag tillsammans och det ar spannande varje gang jag kollar om han har svarat pa mitt senaste drag.

De senaste veckorna har jag slagits av att mitt jobb i mangt och mycket paminner om att spela flera partier schack samtidigt. Det finns fler partier an vad det finns spelare, och man har inte rad att slosa vare sig drag eller pjaser. En annan likhet ar att varje drag maste ha ett mal, annars forlorar man i langden partiet.

Förandring pa jobbet

Idag var en stor dag pa jobbet: jag blev klar med det jag stretat med sedan jag kom tillbaka fran semestern. Dokumentet ifraga var ett sk "hal i dokumentationen" och jag var inte direkt overfortjust nar jag fick det har uppdraget. Men nu ar det gjort och ivagskickat och med lite flax kan jag lamna over arendet till nagon annan medarbetare nu nar de storsta bitarna sitter pa plats. Imorgon kommer jag borja en ny tjanst pa en annan avdelning och med lite nya manniskor. Nu galler det bara att lyckas applicera ett nordamerikanskt satt att se till gamla uppdrag: att knappt kannas vid det forflutna for att koncentrera sig pa det nya istallet. I USA ar de varldsmastare pa att hanvisa kategoriskt till vemsomhelst utom dem sjalva sa snart de bytt befattning. I Frankrike ar man inte lika duktig pa att lamna ifran sig jobb, och det ar vanligt att folk hjalper till mer eller mindre frivilligt med nagot flera ar efterat bara for att de rakat ha varit inblandade tidigare. Att det forhaller sig pa det viset kan ha att gora med att det i Frankrike finns en gammal tradition av misstanksamhet mot att fasta for mycket av kunskaper, teorier och kallor pa papper i radsla av att inte vara oumbarlig.

Den basta losningen ligger tror jag mitt emellan de tva ytterligheterna. Kan man se till att under arbetets gang se till att fa nadskrivet tillrackligt mycket for att ge en rimlig chans for den som kommer efter ar det lattare att inte "besväras" av sitt forflutna. Darmed inte sagt att man ska lagga ner alltfor mycket tid pa dokumentation. Det ar framst resultaten som behover dokumentaras, och ibland finns det lika manga vagar dit som det finns manniskor som kan tankas fa jobbet gjort...

Lördag i Antony, förberedelser for en tripp till Le Havre

Veckan pa kurs ar avslutad till belatenhet och kan sammanfattas med att jag fatt tillfalle att leka med LEGO (jo, faktiskt!), fast pa ett vis man vanligtvis inte gor. Kursen handlar om hur man bygger industriella system. For att illustrera och for att gora kursen mer levande delades deltagarna in i tre grupper om tio personer dar varje grupp utgjorde utveckling, underleverantorer och industrialisering av en ny modell av leksaksbilal. Rollerna fordelades och jag fick rollen av arkitekt tillika stil-ansvarig for utvecklingen av den nya bilmodellen. Min uppgift var att producera ritningar pa den nya modellen och entydigt beskriva granssnitten mellan de olika underleverantorerna som var och en tillverakde en del av bilen.

Vad galler oversattningen av korsikaresan ligger jag lite efter i planeringen; an sa lange har jag bara kommit halvvags, men med lite talamod ska det nog ga att fa klart de foljande sju episoderna under foljande vecka.

E och jag forbereder en tripp till Le Havre senare i eftermiddag. Vi ska halsa pa E:s bror med familj, och om allt vill sig val kommer jag kunna gora ett litet dyk pa sondag morgon i hamnbassangen tillsammans med en lokal dykklubb.

De 2009_Lalonde_Juin_stephane

Mandag i Antony, kurs i en vecka

Idag har jag varit i Jouy-en-Josas pa "Campus Thales" som ar Thalesgruppens universitet. Kursen jag gar heter System Engineering och den handlar om hur man bar sig at for att snickra ihop stora system pa ett hanterbart satt. Enkelt uttryckt kan man saga att det inte finns nagra genvagar. Stora system ar komplexa, och det ar per definition knepigt att fa rubbet att fungera.

I helgen skrev jag fardigt den franska versionen av min reseberattelse fran Korsika. Den kommer snart aven i svensk version inom kort. Tills dess kan de som vill ova sig pa franska och titta pa bilderna ;)

Tillbaka pa jobbet efter Korsika

Sa var semestern slut for den har gangen, och jag ar ater tillbaka pa jobbet. Inte helt ovantat har det hant den del under det att jag varit borta, men det verkar som att forandringarna kan ga min vag med lite tur och skicklighet.

Vad galler min redogorelse for resan till Korsika har jag an sa lange endast hunnit sortera mina bilder. Av ca 500 knappta bilder aterstar det ca 150 nar jag rensat bort allt "skrap". Av dessa 150 finns det kanske ett trettiotal som ar varda att satta upp pa bloggen, och av dessa 30 kanske det finns mellan 5 och 10 som ar riktigt bra. Jag hoppas kunna publicera ett urval under helgen tillsammans med en sammanfattning av hur resan gick.

De 20090831_Corsica

Arbetsdagen ar over

Det blev lite stressigt att hinna klart med det som skulle bli klart, men till sist gick det, med 15 minuters marginal jamfort med planeringen! Kors i taket! Eller den har dagen borde märkas med en liten vit sten, om jag oversatter det ekvivalenta franska uttrycket. Jag antar att uttrycket kom till pa den tiden almanackorna bestod av stentavlor... ;)

E har varit ledig idag och har kapat bilen. Saledes kommer hon och plockar upp mig for vidare transport till Orly. Det som ar med ar med, och det som ar glomt ar glomt. Har man bara Biljetter, stalar, skor och ryggsack borde det vara hanterbart!

Nu blir det inte sa mycket mer skrivet de narmaste tva veckorna, men vi ses pa andra sidan, som man sager.

Fredag i Antony

Semester. For forsta gangen nagonsin sedan jag borjade jobba har jag tagit hela tre veckors semester i strack. Vi far se om foretaget finns kvar nar jag kommer tillbaka den tredje augusti... ;)
Det gar bra for Emeline. Hon har fatt sitt kontrakt forlangt och har nu 6 manader tryggade. Det verkar vara lite tjarvt klimat pa hennes arbetsplats, men hon havdar sig val.

Fredag i Montreal

I skrivande stund sitter jag i transithallen i Montreal och vantar pa planet hem till Frankrike.
Det ar med ett litet vemod jag lamnar Kanada efter fyra manader. Det har givetvis varit mycket jobb, manga sena natter och en hel del stress, men jag har ocksa haft mycket roligt. Pa fredag morgon at jag frukost med mina kollegor pa Cora's, frukosthaket intill bussgaraget pa St Laurent boulevard. Avsked kan ibland vara lite krystade, men det radde en latt och okonstlad stamning.
Jag hoppas att jag far tillfalle att komma tillbaka snart.

Sotebrodsdagarna ar over; min arbetsgivare har beslutat att alla ska aka turistklass pa tjansteresorna. Det ar inte sarskilt populart bland medarbetarna, men det gar inte att gora nagonting at tyvarr. Enligt vad jag hort fran hemmakontoret ska det ha instiftats en regel som sager att tjansteresorna maste uppfylla tva krav for att det ska bli godkant att resa i affarsklass: flygresan maste vara over 8 timmar och vistelsen maste vara max tre dagar. Formodligen ar det en forsvinnande liten del av foretagets resor som uppfyller dessa krav. Jag ar osaker pa om foretaget kommer gora nagra riktiga besparingar med denna atgard.

Sondag kvall i Ottawa

I torsdags kom Charlie och pratade om Mount Marcy, den hogsta toppen i the Adirondacks, som ligger ett stenkast fran Lake Placid i New York state pa andra sidan St Laurence-floden. Mount Marcy ar den enda riktiga beget i trakten dar toppen gar over tradgransen. Vi hade funderat lite pa att aka dit forra helgen, men vi valde istallet att aka till det mer narbelagna Gatineau istallet for att talta. Men i fredags morse bestamde vi oss for att aka till Mont Marcy pa fredag kvall efter jobbet for att gora en snabb nattlig topptur. Jag hyrde en bil pa natet och vid 19-tiden lamnade vi Ottawa och akte soderut mot Cornwall pa den Kanadensisk-Amerikanska gransen. Vi stannade och at middag pa vagen och stod sedan startklara vid leden klockan elva.
Strackan fran parkeringsplatsen till toppen och tillbaka ar 15 miles, dvs straxt under 2,5 mil, med ca 1000m hojdskillnad. Charlie skulle vara tillbaka i Ottawa vid lunch pa lordagen, vilket gjorde att vi hade fram till klockan nio pa morgonen pa oss att komma tillbaka. Det sags ta knappt fem timmar att vandra upp, och knappt fyra timmar att vandra ner, vilket gav oss en dryg timmes marginal.


I borjan var det ganska blott och klafsigt, men efter ett par kilometer, i takt med att vi kommit upp en bit, tacktes leden av sno. Snon var tillrackligt hard for att den skulle bära utan snoskor men har och dar for man igenom, anda till midjan, vilket lyckligtvis hande det inte alltfor ofta. Charlie ar en ivrig vandrare och det drojde inte lange innan jag upptackte att han ar i storform. Lyckligtvis hade vi mycket latt packning men bitvis fick jag ta i for att halla jamna steg. Morkret var kompakt och pannlampan lyste upp nagra ynka meter framfor mig. Man ser forvisso inte i narheten lika mycket av naturen som under dagsvandring, men nattvandring har definitivt en speciell kansla som ar svar att beskriva. Kanske blir det lite mer aventyrligt nar man inte ser sa mycket.
I vandringens borjan var det ljummet och stjarnklart, men sedan mulnade himlen och blasten tilltog. Halvvags uppe kunde vi se att det blixtrade vid horisonten, och Charlie berattde att vaderleksrapporten forutspatt "thunderstorms" under natten. Mount Marcy ar beryktat for att ha ett mycket instabilt vader, och det finns ett skamt om vadret: If you don't like the weather at Mount Marcy, just wait for ten minutes and it will change...
Charlie traskade pa och jag forsokte hanga pa sa gott det gick men borjade kanna en viss trotthet komma smygande. "Moda ar en del av upplevelsen" tankte jag och drack lite sportdryck och at en bit choklad. Nar vi kom over tradgransen fick vi smaka pa vinden. Till det goda horde att himlen ater blivit bitvis klar och jag beundrade synen alla stjarnor som i storstader inte syns pa grund av allt stroljus. Sista biten upp mot toppen gick jag helt pa vilja. Min pannlampa borjade blekna men jag orkade inte stanna for att satta i nya batterier. Nar man blir trott ar minsta lilla grej jobbig, och man later bli att gora det aven om det faktiskt skulle gora vandrningen lattare. "Koma" kallades det i lumpen.
Klockan halv tre pa morgonen kom vi upp pa toppen.
Charlie sa att det var en riktigt bra tid, tre och en halv timme for en bestigning, och att det formodligen var tack vare snon som det gatt sa fort. Leden ar bitvis stenig och elandig och att det lag farbar sno kvar gjorde att vi slapp kliva over stock och sten. Vi tog ett par kort, blickade bort mot staden Lake Placid, at och drack lite, och gjorde oss redo for att atervanda. Det finns en bronsplatta inmurad i berget intill toppen, men for ovanlighetes skull lat jag bli att lasa den, utan ens att reflektera over det.

Nar vi hade tagit nagra steg kom ett par snoflingor ner over oss, och fem minuter senare snoade det lite latt. Ytterligare fem minuter senare byttes snon mot regn som sedan borjade vraka ner. Askan kom allt narmare och det kandes som att vi optimerat toppturen eftersom det inte ar att rekommendera att vara over tradgransen nar askan gar. Vi bokstavligt talat gled ner fran berget pa snon och det var en lattnad att inte behova slita for att komma fram. Att ga i regn och blast bekommer mig inte sa mycket sa lange som man ar kladd pa lampligt vis. Dock drojde det inte langre an en halvtimme av piskande regn innan jag kande den forsta droppen rinna ner for brostkorgen. Jag vet inte vart eller hur vattnet letat sig genom min goretexjacka, men blot blev jag. Fran brostet rann vattnet ner i kalsongerna och sedan ner i kangorna. Efter en dryg timme var det lika blott i kangorna som utanfor. Det gick inte att gora sa mycket at, sa det var bara att traska pa. Backen vi korsat pa vagen upp hade vuxit till en fors som vi fick vada over. Nar vi kom tillbaka till parkeringsplatsen hade det slutat regna, och klockan var halv sex pa morgonen. Det doftade fuktig skog, och det slog mig att det var lange sedan jag kant just den doften. Vi lag tre timmar fore var ursprungliga planering och kande oss forvanansvart pigga och frascha. Jag korde de trettiofem milen tillbaka till Ottawa. Vid gransen blev vi utfragade av tulltjanstemannen och han tittade storogt pa oss nar vi sa att vi hajkat uppfor Mont Marcy mitt i natten.
I Ottawa slappte jag av Charlie och akte sedan till MEC for att handla. Kangorna jag hade pa mig under vandringen visade sig ha rakat ut for ett haveri under atermarschen; ena halvsulan hade lossnat och tillat av, formodligen under det att vi gled ner pa snon.
Pa satt och vis kan det sagas vara giltigt forfall, da det var for tio ar sedan jag satte nya halvsulor pa kangorna (i Lijang i Kina for ovrigt). Den kinesiske skomakaren tog ett gammalt bildack och karvade ut sulorna for hand, och skar sedan ut bade monster och signatur.

(klicka pa bilden ovan for att se skomakarens signatur)
Kangorna kopte jag for drygt femton ar sedan for en femtiolapp pa Ö&B i Ulriksdal och kronans stampel uppger 1941(!) som tillverkningsar. Jag ar lite fascinerad av att dessa skor ar aldre an min egen pappa. Kan det vara det mest prisvarda par skor jag nagonsin kopt?
Pa MEC hittade jag ett fint par schweitziska kangor till ett pris som slar allt jag sett i Frankrike.
Pa eftermiddagen checkade jag in pa the Westin, och tuppade sedan av pa sangen for att vakna sent pa den tidiga kvallen. Jag har nu traningsvark.

Onsdag i Ottawa

Igar hade jag ett intressant mote med min kund och slutbestallaren, Ottawas motsvarighet till SL. Motets mal var att lagga sista handen vid en samling losningar till ett tekniskt problem som avhandlats under drygt tre manader.
Narvarande pa motet var slutkundens omradesansvariga, Wilma, hennes tekniskt sakkunnige, Henry, min kunds projektledare, Charlie, och Chariles sakkunnige Jim. Jag var dar i egenskap av underleverantorens losningsarkitekt.
Sa till motet: I grund och botten var det mesta utklarat redan innan motet och jag tror att den foreslagna losningen ar tillracklig. Men halvvags genom motet satte sig Henry, den tekniskt sakkunnige, pa tvaren och borjade opponera sig mot en liten men viktig detalj. Charlie och Jim var som alltid valdigt mana om att inte debattera eller konfrontera, samtidigt som att jag kande att de inte var tillrackligt insatta for att ha argument for att bemota Henrys position. Motet gick sedan ner sig i diverse detaljdiskussioner om den eventuella mojligheten att finna andra mirakulosa losningar och sedan kom vi inte langre. Det har motet ar knappast unikt vare sig i Kanada eller Frankrike eller nagon annanstans i varlden. Men det som gor det lite intressant ar hur en person, i det har fallet Henry, mycket sent i processen verkar ha bestamt sig for att blockera, och tar till alla tillgangliga medel for att det inte ska ga att komma till ett avslut, aven om det innebar att han i viss man forlorar i trovardighet infor oss och kanske ocksa sin chef. Exakt varfor han satte sig pa tvaren kan man bara spekulera om, men jag skulle tro att det berodde pa en viss ovilja att behova forandra nagot (tekniskt) pa hans egen sida. Lite forenklat kan man saga att han satte alla klutar till for att han inte skulle behova gora nagot jobb pa sin sida aven om det ledde till rent absurda "losningar".
Argumenten han anforde for att styrka att det foreslagna inte var gorbart var inte sarskilt svara att mota, men skadan var redan gjord i den man att det inte gick att komma till avslut. Pa satt och vis ar det inte mitt problem, da det ar upp till min kund att valja hur pa vilket satt han overtygar sin kund, men det drar ut pa tiden, vilket ligger alla till last.

Med lite distans och sjalvkritik kan jag val erkanna att jag ocksa i vissa fall "bromsat" en del arenden i det forflutna, sarskilt nar det har kants som att ledningen farit ivag pa ett farligt eller orealistiskt spar. Problemet ligger, sa som jag ser det, i att alla personer i moten som detta har olika fokus och olika horisont. Som teknisk sakkunnig ar man ofta ansvarig for att en liten del funkar i slutandan, och kanner viss oro om inte allt ar solklart fran borjan. Som losningsarkitekt vill man bara ha de allra viktigaste dragen av helhetslosningen och har inte tid att fordjupa sig i detaljer som kan forfinas senare. Som projektledare bryr man sig inte om om det ar stort eller smatt som diskussionerna beror, bara det blir gjort och kan avslutas. Som omradesansvarige vill man inte ta nagra (obudgeterade) risker, da det kan ha en inverkan pa produktionen som ar the bread and butter av rorelsen.

Alla dessa i viss man motstridiga mal maste jamkas samman, och jag ar overtygad om att det inte finns nagot facit. Sa som det blev kommer Charlie och Jim spendera ett par dagar pa att dokumentera det olika alternativen, komma till mig for att validera var rekommenderade losning, och sedan forsoka salja det hela till ledningen snappet over bade Henry och Wilma. Sa langt ar val allt frid och frojd, da det finns en process for att losa den har typen av tvister. Dar det ar mindre betryggande, ar att vi redan gatt igenom den har typen av process ett par ganger pa samma amne (olika detaljer dock) med samma personer (alltid Henry som satter sig pa tvaren, och alltid Wilma som inte har nagon bestamd asikt) och att det mycket val kan komma upp igen. Det flesta jag talat med ar overens om att Henry ar en erkand bromskloss, men ingen verkar vaga yttra att det verkliga problement ar att ingen i slutkundens ledning ser till att halla honom i schack. Man far acceptera att det finns folk av alla sorter i ett projekt eller i ett foretag, och forsoka blanda in folk i den man de kan fora saker framat. Overlag tror jag att alla gor sitt basta, men att en enskild persons basta inte ingar alla kakrecept och definitivt inte i samtliga etapper av receptet.

Det ar i lagen som detta som man forsoka se det positiva i att vara "konsult": om kunden inte kan ga fram sa fort som planerat (eller inte lyckas pressa sin kund till ett beslut) betyder det att konsulten har mer arbete tryggat. De basta projekten, fran konsultens perspektiv, ar de dar man gor framsteg, men undan for undan upptacker att det finns tidigare oidentifierat arbete som ens konsultkamrater kan ge sig i kast med. Jag undviker att ga in pa huruvida konsulter verkligen vill komma till avslut med projekt... ;)

Fran det ena till det andra. Igar bad jag hemmakontoret att boka min definitiva hemresa som ska ga av stapeln den 1 maj. Jag har inte den blekaste om nar (eller om) jag kommer tillbaka till Ottawa, men det kanns som att jag kan leva med det. Som alltid tycks behoven och framforallt uttrycket av behoven varka fram, aven om det ibland kanns som att man har lust att saga "vad var det jag sa?" nar det val kommer fram.

Mandag i Ottawa

Jag var pa jakt efter nagra dokument pa foretagets natverk och snubblade over nagot jag inte sett tidigare: operation Moonshield, som ar ett civilizationliknande spel gruppen tagit fram i publicitetssyfte(?). Jag har inte tagit tid till att spela spelet, men jag skulle inte vara forvanad om det gick ut pa att bygga infrastruktur (satellitkommunikation, radar, trafikledning, spaning, ...) som stark paminner om vad gruppen saljer. Nya tider kraver nya medel for att na ut till saval kunder som framtida medarbetare.

Tisdag i Ottawa

Pa jobbet ar det ungefar som vanligt och det senaste budet ar att mitt uppdrag i Ottawa slutar i slutet av april vilket betyder ytterligare tva veckor i "exil". Nu galler det att borja satta planer i verket for att haka pa ett nytt projekt.

I Frankrike ar det pasklov just nu och det verkar som att kontoret i Brétigny ar nastintill tomt. Aven om det jag som skriver "mina" dokument sa ar jag inte ensam om att skrapa ihop substansen. Det kommer att vara riktigt svart att fa svar fran Frankrike under de kommande tva veckorna, och det kan bli knepigt att skota underhallet av "mina" specifikationer pa ett vettigt satt. Vi far se hur det gar.

Efter Emelines och min nyliga vistelse i finkan fick jag lust att ater "skaka galler" och intog cell 8 pa 6:e vaningen pa Nicholas Street. Det ar onekligen mer komfortabelt pa The Westin, men det ar kontrasterna som gor att man uppskattar komfort, eller hur?

Jag laser med jamna mellanrum (och nar jag hinner) nagra franska nyhetsbrev. I ett av dem avhandlades den svenska energipolitiken och att svenska regeringen ska ha skrotat avvecklingsplanerna i februari iar. I Sverige har vi sedan 1980 varit noga med att gora allt for att ha ihjal var en gang framgangsrika atomindustri, och det kan vi fa betala dyrt. Den franska atomgruppen Areva lar gnugga handerna, da Sverige och kanske ocksa Italien ater sallar sig till gruppen av potentiella kunder.

Lordag kvall i Montreal

Pa fredag eftermiddag kom Charlie och Jim och undrade om jag inte hade lust att ta en ol pa deras stamstalle, the Lieutenant's Pump ett stycke ner pa Elgin street. Jag hade forvisso en del jobb kvar att gora, men kande att jag utan nagra storre svarigheter kunde stuva om lite i planeringen och fa saval jobb som socialt umgange utrattat innan det skulle bli dags att aka till Montreal och hamta Emeline foljande dag. Vi satt saledes ett slag tillsammans och tog ett par ol. Efter en pint tog Jim och tva andra deltagare avsked, och jag blev kvar med Charlie. Efter en strategisk forflyttning at vi middag tillsammans och hade en riktigt trevlig kvall. Nar jag kom hem var det forvisso inte sa sent, men jobbet fick vara tills lordg morgon innan min avfard till Montreal.

Vid halv ett var det dags att aka och jag satte av mot Pierre Elliot Trudeau Airport for att hamta upp Emeline vars plan skulle landa straxt fore tre. Det var lange sedan jag statt pa en flygplats och vantat pa nagon, och det var inte utan att jag tankte pa Leif&Anita som utan tvekan statt manga ganger pa Arlanda och vantat pa mig, Johan eller nagon annan for hemtransport. Emeline kom efter en stund och sag ut att ha haft en bra flygtur.
Vi tog en tur upp pa "Berget" (La Montagne), som lokalbefolkningen sager. Regn och dimma lag over staden, sa vi sag inte sa mycket, men det gjorde inte sa mycket.


Med hjalp av ett par "miles" jag tjanat in pa mina resor fram och tillbaka mellan Frankrie och Kanada hade jag bokat ett ganska originellt hotell: "W". W ar ett slags koncepthotell dar de har satsat pa ganska annorlunda och lite futuristisk inredning.

Fargerna gar i elektriskt blatt och illrott pa en gra eller svart bakgrund. Det later kanske inte sa vackert, men det ar onekligen annorlunda och ser inte sa tokigt ut. En sake jag aldrig tidigare sett pa ett hotell ar att det pa rummet lag en iPhone, Apples senaste "smartphone" laddad med en programvara som guidar besokaren i den man han vill bli guidad. Pa W kallar de den har tjansten for "James", och trycker man pa en knapp pa telefonen talar den kackt om att den vill folja med dig overallt under din vistelse. Ganska praktiskt faktiskt. Dessutom har den en GPS, sa man riskerar inte att tappa bort sig.


Nagot jag inte ar sa fortjust i med hotellen i Kanada ar att de tar hurlost betalt for internetuppkoppling. Pa Westin i Ottawa kostar det $12.95 + skatt per dag, och har pa "W" gar det pa $19(!). Rena ranet. Med ny mobil teknik hoppas jag att det om inte alltfor langa ska vara ett minne blott att behova anvanda ett hotells ocker-tjanster.

Klockan ar nu ca halv tio och Emelien har tuppat av pa sangen. (klockan ar ca halv fyra for henne) Jag har forsokt koppla upp mig till Brétigny men det visade sig att den tjansten jag behover ar avstangde over helgen. Jag har gnallt om det vid upprepade tillfallen tidigare, och jaggnaller an; det ar riktigt irriterande att IT-snubbarna i Frankrike aldrig forvarnar om nar de stanger av tjansterna. Ibland funkar det, och iblan hafr de helt sonika stangt av eftersom det ar pa natten i Frankrike. Nar man ar pa resande for ar man for det forsta inte samma tidszon, och for det andra har man ofta lite annorlunda arbetstider. Men det verkar de inte vilja forsta eller ta hansyn till.

Onsdag morgon i Ottawa

Igar intraffade nagonting epokgorande i projektet. Projektledningen hos vara samarbetspartners skickade ett mail till projektledningen hos oss dar de uttryckte sin belatenhet over hur verksamheten i Ottawa fortloper och speciellt hur samarbetet fungerar val. Synd bara att det skulle ta sa lang tid som tre manader for att fa det att fungera pa ett rimpligt vis.

Nasta vecka ar jag pa semester och Emeline kommer hit for att tillbringa veckan tillsammans.

Tisdag morgon i Ottawa

Sedan jag kom till Ottawa i januari har jag bott pa "finkan" pa Nicholas street saval som pa the Westin ett stenkast darifran. Finkan och the Westin befinner sig sa langt man kan komma i fran varandra pa skalan vad galler malgrupp (och pris) och jag har varvat dem tva pa kul. De har bada sina starka och svaga sidor. Westins akilleshal under tidigare besok har varit att de hallit pa att bygga om och att det genom det bullrat ganska mycket. Bygget haller fortfarande pa, men den har gangen fick jag ett nyombyggt rum pa tjugonde vaningen. Jag blev djupt imponerad av resultatet nar jag klev over troskeln iagr kvall. Sobert, stilrent i lugna och harmoniska toner och en funkis inredning. Moblerna ar av mycket modernt snitt (och inte som det urtrista hotellet jag var pa igar i Montreal). Det ar inte alltid det intraffar, men den har gangen kanns det som att jag haft tur i rumslotteriet.

Pa jobbet ute pa 1500 St Laurent sag det ut som vanligt. Dock markte jag en skillnad i att systemarchitekten (som sitter i Toronto) hade skickat en av sina vassaller for att styra upp verksamheten hos var samarbetspartner. Jag har sedan en tid tillbaka rapporterat till huvudkontoret att det ar svart att gora framsteg med folket pa plats och det verkar som att projektledningen lyssnat till detta och kravt atgarder fran Totonto-kontoret. Det ar fantastiskt nar det funkar!

Torsdag i Antony

Nar jag behover "isolera mig" fran bakgrundsbuller pa jobbet brukar jag lyssna pa musik som jag laddar ner (dvs, streaming, inte fildelning mamma) fran natet. Den i sarklass basta natradiostationen jag hittills lyssnat pa ar www.last.fm som har den trevliga egenskapen att foresla ny musik som du dessutom formodligen gillar. Det funkar pa sa vis att man knappar in en artist man gillar, sag t.ex. Jacques Brel, och sedan presenterar radion musik som liknar Jacques Brel i stil, tidsepok eller innehall. Det paminner lite om hur man kan i vanlig konversation patala for nagon att man gillar en viss artist och sedan far en rekommendation pa en bunt nya artister. Fast pa last.fm far man dessutom lyssna omedelbart pa det som rekommenderats!

Med Last.fm har jag "upptackt" musiker som
The Chemical Brothers, (aterupptackt)
Philip Glass,
Goldmund,
Steve Reich,
William Basinski,
Sylvain Chauveau
The Balanescu Quartet
mfl.

En festlig detalj med the Balanescu Quartet ar att det ar en klassisk strakkvartett som spelar Kraftwerk(!). Grymt bra!

Med internet lever vi i en global by. Samtidigt som det ar globalt och anonymt, kan man fa personliga smakrad pa Last.fm och dess gelikar, och aven hora "byskvaller" pa sajter som Facebook och LinkedIn.

Mandag i Antony

Varen varade inte sa lange tyvarr, men den kommer sakert tillbaka... Nar jag gick over parkeringspaltsen i Brétigny idag blaste det snalt och solen formadde inte mer an att komma med ett blekt leende. Forsta gangen jag satte min fot i denna avkrok tre mil utanfor Paris, trodde jag att jag skulle stanna i drygt ett halvar och sedan fortsatta mot nya mal. I arlighetens namn tyckte jag att det lag alltfor langt bort och att miljon var ganska intorkad och foga stimulerande. Att biljettsystem for kollektivtrafik inte later sa sexigt behover jag nog inte ens namna. Men undan for undan visade det sig vara ganska spannande, och nu, sex ar senare kanner jag mig som att det faktiskt finns nagot riktigt intressant och utmanande i det jag gor for att tjana mitt uppehalle. Transportsystem finns overallt i varlden och i allmanhet marker man inte sa mycket av dem forutom nar de inte fungerar. Men bakom kulisserna finns enorma resurser investerade, nte bara for att det ska fungera, utan aven for att det ska ga att spara hur mycket varje del av systemet kostade i drift.

I kristider som dess ar det dessutom inte en nackdel att arbeta inom en sektor som ar ganska "immun" mot stora svangningar. Hittills har jag avverkat fyra olika omraden pa bygget och har jobbat med ganska varierande amnen. Det mest konkreta var kanske precis i borjan da jag arbetade med elektronik och mjukvara i tunnelbanegrindar. Sedan dess har produkten av mina arbetsuppgifter blivit alltmer abstrakta men desto mer intressanta pa lite langre sikt. Idag gar mitt jobb ut pa att tillfora en dos eftertanke pa hur helheten ska fungera, och tre doser talamod medan jag forklarar att det kommer fungera for samarbetspartners och kunder.

Jag sander ibland en tanke pa faktmastare Bela Rerrich pa djurgardens faktklubb for nastan tjugo ar sedan. Vid nagot tillfalle skojade vi elever om att det var latt att vara faktmastare (larare) och bara saga at eleverna hur de skulle gora sina ovningar. Bela sa da kort med sin ungerska (?) brytning, "na, da ska vi se pa denna kulturmanniska" och stallde sig sedan pa golvet mes armarna hangande med varjan i hoger hand. "Kulturmanniska" var en av hans aterkommannde benamningar pa oss elever, och i allmanhet var det inga goda nyheter om man blev kallad sa. Sedan pekade han pa mig, och sa att jag skulle instruera honom hur man intar en korrekt utgangsstallning. Jag gav nagra anvisningar, och Bela gjorde precis - och da menar jag exakt - sa som jag sa, och anda (eller kanske just darfor) blev det helt tokigt. Jag gjorde mitt allra basta och gav nagra anvisningar till, och anda blev det inte ratt. I det ogonblicket upplevde jag hur svart det kan vara att med ord beskriva nagot som ska utforar fysiskt. Jag kan misstanka att Bela lite med flit misstolkade mina instruktioner, men jag var med sakerhet inte heller helt glasklar.

Det jag gor idag har givetvis inget alls med faktning att gora, men gar ut pa att pa ett otvetydigt satt, i skrift och i ibland i ritning, beskriva vad som ska goras och hur. Pa detta sattet skapas grunden for att alla andra manniskor,, fran dem som "bygger" till dem som i slutandan betalar for kalaset, forstar sin bit av helheten och gor vad som avsags. Att bygga broar och hus ar sakert svart pa sitt satt, men har ligger svarigheten i att det som byggs helt eller delvis ar abstrakt och immateriellt.

Nog yrat om mitt värv. Min vana trogen har jag pa ett langt och omstandigt vis forklarat vad som kanske redan var uppenbartt; jag gillar (inte alla dagar, men nastan) mitt jobb.

Onsdag kvall I Antony

Forra veckan stuvades det om lite i planeringen. Min hemresa blev flyttad en vecka tidigare och forlangd med en vecka, vilket passar mig ganska val.