En vers om onsdagsmorgonen

Under den blanka ytan,
långt från minsta ljus,
härskar ett mörker
så tätt, så kompakt.
Tak, golv och väggar
formas av det fasta,
strida, oupphörliga flödet.
De enda ögonen här,
är mina egna, gröna,
och de silverglänsande,
som följer utan tvekan.
Varje andetag jag tar,
skapar nya glittrande
pölar av kvicksilver,
som blickar tillbaka
från det gropiga taket.

--------------------------

I en dröm
besökter jag en plats,
där skuggan faller
över mina tysta läppar.
Trumvirveln från taket
förkunnar glatt:
"Ge oss mer!",
så sjunger vi högre!