I min dykkarriars begynnelse kopte jag en backuplampa som da var betraktad som hogpresterande, en UK300 med en 3W Xenon-glodlampa. Xenonlampan var battre (men dyrare) an de vanliga tungsten- och halogenlamporna som da var dominerande pa marknaden.
UK300 anno 1996 eller 1997
Nar lysdiodslamporna sedan successivt blev bade lyskraftigare och snalare, trangdes de tidigare lamporna ut. Min UK300 relegerades, da jag kopt ett par nya lampor, till att ligga i bilen och tjanade framst som lanelampa lite da och da om det var nagon kompis som inte hade ljus infor en promenad i katakomberna.
UK300 med xenonlampa. Notera att "motljuset" inte ar varre an att man fortfarande ser bakgrunden.
En av mina nyare backuplampor fick en skum spricka i lamphuvudet efter ett fall forra hosten under en dykexpedition i Lot, och jag borjade kika efter en ersattare. Backuplampan har en fundamental och kritisk funktion i grottdykning, och man har inte rad att ha med sig en lampa av tvivelaktig hallfasthet eller i daligt skick. Jag hade nastan bestamt mig for att kopa en ny, robust diodlampa, men sa hittade jag en websida - http://www.solarforcestore.com - som saljer bland annat fardiga lysdiodsmoduler for diverse lampbyggen. Tanken slog mig att det nog skulle ga att konvertera min gamla UK300 lampa, da det inte ar nagot fel pa sjalva lampkroppen, till en lite piggare och snalare dito.
UK300 nedmonterad, med xenonlampan i centrum.
Lysdiodmoduler (Cree R5, R2 & T6) med integrerad reflektor fran Solarforcestore. Notera skillnaden i reflektorbelaggning mellan den mittersta modulen och de tva yttre modulerna.
Lysdiodsmodulerna kostar mellan 8 och 15US$ beroende pa modell och prestanda. Sagt och gjort, jag bestallde ett par olika modeller, och fick dem per post imorse. Det kommer att kravas lite jobb att fa till en lamplig distansring da orginallampan och de nya lampmodulerna inte har samma ytterdiameter, men det ar bara en fraga om att finna nagot bra material (aluminium?) i ratt dimension och saga till det.
Xenonlampan till vanster och Cree T6 till hoger. Den lilla gula flacken pa Cree-lampan ar sjalva lysdioden.
Resultatet ar minst sagt imponerande. For mindre stromuttag ger diodlampan manga ganger mer ljus.
Bilderna jag tog gor inte rattvisa at diodlampans overlagsenhet, men man kan notera kontrasten i bakgrunden mellan fotot med den gamla lampan och det nedan med den nya lampan. Bakgrunden i fotot nedan ar helt svart da kamerans automatik reagerar pa en mycket kraftig motljussituation.
I dykarna.nu:s nyhetsbrev star det om ett gang svenska dykare som akte till franska Lot i somras. Lot ar regionen i sydvastra Frankrike som jag drommer om lite da och da. Varlden ar bra liten ibland, da jag sag att en av killarna i gruppen ar ingen mindre an den jag kopte min andra dykdator av; Mikael Fridholm!
De har killarna ar betydligt mer avancerade an vad jag ar, och gor rebreatherdyk med trimix och uv-moppe, och ligger i plurret upp till fem timmar, deko inraknad. Riktiga hardingar med andra ord. Dock tycker jag de ar lite svenniga som gnaller om hur det i Frankrike ar svart for icke franskatalande turister. Huruvida de forsokte men nagra franska ord och uttryck fortaljer inte historien, men min erfarenhet ar att ett eller tva franska ord racker langt for att vacka lokalbefolkningens valvilja och intresse. I Lot tycker jag dessutom att lokalbefolkningen ar vänligare och mer tillmötesgaende an genomsnittet i landet.
Syslöjd pa Rue Velpeau... ett par "simfenor" at Anton!
Jag tyckte att Anton skulle borja trana fenteknik tidigt. Jag tog en kasserad vatdrakt som lag i en lada och klippte till nagra bitar som skulle bli fina "fenor" (eller ska jag snarare saga tofflor i fenform?). Efter lite mattagning och en halvtimme av själkstygn stod ett par techdyk-svarta babyfenor pa bordet! Kanske nagot att marknadsfora?
Det kan kravas lite ovning, men snart kommer han ha den perfekta "frog-kicken", som inte grisar till bottensedimenten! :)
Pa lunchen snubblade jag over ett roligt klipp pa natet:
Killarna maste ha övat en del, da det faktiskt ar lite svart att inte drutta omkull när man gar upp-och-ner under isen. (Jag har sjalv provat ett par ganger)
Det ar fantastiskt att Anton ar sa medgorlig av sig. Medan han sover snallt passar jag pa att meka lite prylar till den stundande grottkursen i Gramat. Dagens projekt var att sy en tygpryl och meka till en metallpryl till min nya dyklampa. Jag sander en tanke till min skolgangs samlade slojdlarare, saval sy- som träslojd.
Efter femton ar med min trotjanare dyklampan UK800 har jag till sist bestamt att det ar dags for ett lampbyte.
UK800
UK800 var het nar jag kopte den, men sedan dess har bade batterier och lysteknologi utvecklats enormt. Man far idag dubbelt sa mycket "kram" ur ett halften sa stort batteri, och man far lika mycket eller mer ljus ur betydligt snalare lampor. Saledes gjorde jag min arliga marknadsundersokning och kom fran till att den belgiska tillverkaren GreenForce hade en produkt som passar mig. Precis som i manga andra affarsomraden kan man pressa priset pa grundprodukten, och sedan tar aterforsaljaren igen pa tillbehoren. I fallet dyklampor kan man kopa just lampan, och sedan finns det ett antal tillval som ar nodvandiga men ganska dyra om man ser till att det ar ganska simpla prylar. Tex behover man forutom lampan ett handtag till lamphuvudet och en infastning av batteripacket, och dessa ingar inte i "baspaketet". Eftersom jag hade lite tid over passade jag pa att fixa dessa tva grejer sjalv. Pa kopet fick jag tillfredsstallelsen att sy/bygga sjalv.
Pase for infastning av batteripacket i baltet. 60€ fran aterforsaljaren. Lite restmaterial och 2 timmar senare hade jag fixat en egen.
I grottdykning behover man ha bada hander fria. Losningen heter "Goodman handle", som ar ett handtag som man kan slappa och som sitter kvar pa handryggen medan man grejar med annat.
"Goodman handle". 60€ hos aterforsaljaren. 1 timme med skruvstadet och borrmaskinen sa var den hemmekade varianten klar.
Under flygresan fran Toronto till Paris satt jag och funderade pa vad for slags spannande aktiviteter jag och Emeline kunde hitta pa under veckan jag skulle vara hemma. Bland de lite mindre spannandes sakerna jag skulle behova ta itu med horde diverse logistiska arenden, sasom lakarbesok, synkoll, div pappersjobb, etc, vilket an mer kallar pa lite roligt. Under sondagen ringde jag till André i Gramat som vi besokte i somras, och 5 minuter senare hade jag bokat rum och ett par dykflaskor for att besoka tva nya grottor i regionen Lot. I Paris var det gratt och lite kyligt, men sa snart vi var soder om Loire-floden blev vadret desto battre. I Gramat mellanlandade vi pa det lokala snabbkopet, och sedan akte vi till André for att hamta upp "langtolvorna". Darefter akte vi till La Resurgence Cabouy som ligger i slutet av en enslig vag mitt i ingenstans.
la Resurgence de Cabouy i ytan
Cabouy ar en kalla som forser byn Rocamadour med vatten, och i ytan ar kallan ca 25m i diameter. Kallan ar ca 30m djup och pa -28m borjar grottan som stracker anda till den gigantiska grottan Padirac som ligger ett par kilometer bort. Att ta sig in i grottan ar simpelt om man jamfor med Font del Truffe som vi besokte i somras. Har var det bara att simma in utan nagot som helst alande och sedan oppnar sig en rymlig gang pa ca 5-6m i bredd och 4-5m i takhojd. Fran ingangen gar sedan gangen snett uppat for att na -12m over en stracka pa ca 250m. Grottans vaggar ar farade av vatten som strommat i tusentals ar.
Klippet ovan ar fran en brunn langre bort i systemet, Poumeyssen.
Undertecknad efter avslutat forstadyk
Efter avslutat dyk handlade vi magret de canard, eller ankfilé, som ar traktens specialitet, till middag. I lagenheten vi hyrt finns ett kok som lampade sig val andamalet. Forra gangen vi var har campade vi, men det var i augusti, och nu i slutet av september kande inte Emeline for att behova sta ut med en fuktig och potentiellt kylig natt i mitt talt.
Dykning ar en social sport: man moter nastan alltid andra dykare pa de hetaste stallena.
Under morgondagen akte vi till Fontaine St Georges som i ytan ar betydligt mer naturskon an den narbelagna Cabouy. St Georges ar aven den ca 30 djup, men har ar ingangen lite trangre an i Cabouy. Det var inga problem pa vagen in, men pa vagen ut stotte jag standigt fotterna i bergvaggen bakom mig, vilket ar lite storande, men inget storre problem i sig. Grottan i St Georges ar an storre an Cabouy. Pa flera stallen gar det inte ens att se taket, och bredden maste ligga pa ca 8-10m bitvis. Sikten nara ingangen ar risig (~2m) pga att golvet ar av lera, men ju djupare in man simmar desto klarare blir det. Precis som i de andra grottorna jag besokt i regionen ligger en fast 3mm lina mycket fint dragen. Att dra egen lina tillhor baskunskaperna i all dykning under tak, men innebar alltid mer eller mindre strul och risk for trassel och ibland en del stress. Rakar man ut for att trassla in tex fenorna i linan nar man ar en 15 minuters simtur fran ingangen kostar lite extra i bade luftatgang och hjartklappning. Att det redan ligger en valdragen lina betyder att man kan koppla av och bara njuta av sjalva dyket och alla intryck.
I St Georges motte vi tva über-tekniska tyska dykare fran Nürnberg, Richardt och Momo, som var utrustade med s.k. UV-moppar.
Forsta dyket valde vi att vanda dyket efter 200m, och andra dyket vandes efter 270m. Exakt nar man vander dyket beror pa tre faktorer, varav den sista ar den avgorande; hur mycket tid som aterstar (och hur mycket straffdeko man vill acceptera), hur mycket luft man har kvar, och hur det "kanns". De forsta tva faktorerna ar objektiva fysiska storheter som ar latta att avgora och forsta, men den tredje ar helt subjektiv och kan inte till fullo beskrivas. Det brukar komma ett ogonblick nar jag kanner att "nu ar det dags" och det ar svart att saga exakt vad som framkallar den kanslan. Man ar standigt medveten om att man tar sig langre och langre bort fran ingangshalet. Gar man for langt med avseende pa hur val man kanner grottan, sig sjalv och medfoljande dykare, kan det kannas lite kymigt eller rent av obehagligt om det ar for langt tillbaka till ytan. Malet ar givetvis att vanda innan den kanslan kryper sig pa. Ett for mig vanligt tecken pa att gransen ar nara ar att jag borjar fa "tank om..."-tankar. Mark val att ingen vettig manniska ger sig in ett par hundra meter i en vattenfylld grotta utan att ha utrustat sig sa att man klarar att hantera de vanligast forekommande felkallorna (som nastan alltid handlar om endera av luft eller lyse/sikt), och jag ar inget undantag. "Tank om..."-tankarna ar oftast orealistiska fran en saklig betraktelse, da man har bade luft, utrustning och traning for att hantera dem, men jag tar dem som en signal om att det ar dags att vanda om. Formodligen handlar det om att den sunda sjalvbevarelsedriften overrostar upptackarlusten. Pa satt och vis paminner avgorandet om att vanda dyket om talesattet "lamna festen nar den ar som bast", som jag fick hora ett par ganger i yngre ar.
Flaskpaketet inklusive draktargon vager ca 50kg pa land men endast ca 15kg i vattnet.
Under det att vi varit under ytan hade Emeline tagit en svang i grannskapet och funnit & utforskat en odegard ett stenkast fran kallan. Solen sken, och det kandes absolut inte som att det vore vettigt att aka hem till ett regnigt Paris.
Undertecknad i en s.k. "post-dive relaxation pose" i St Georges.
Det var Labour Day forsta mandagen i September och pa lordagen var jag inte den ende som ville ut ur stan. Hittills har jag naivt trott att Toronto ar forskonat fran trafikstockninger, men det beror pa att jag under de nastan tre aren jag kommit hit lite da och da antingen hallt till i city (och tagit mig till jobbet till fots) eller kort bil "off peak hours" da jobbet ibland for med sig att besoka bussdepaer mitt i natten.
Ca tre timmars bilvag osterut fran Toronto Ligger Kingston, som en gang i tiden ska ha varit kandidat som Kanadas huvudstad. Nu blev det inte sa, da Kingston lag for nara gransen, och Kanada hotades av amerikanska trupper. Saledes ar Kingston en liten, ganska viktoriansk stad med en hel del "charm". Men det var inte charmen jag var ute efter... Utanfor Kingston ligger ett tjugotalkanda vrak. Under lordagen blev det tyvarr inget dyk, pga stormen "Earl" som slagit ostkusten. Newfoundland ligger forvisso ett hundratal mil bort, men det blaste sa kraftigt att dykningen stalldes in. Jag turistade istallet, och rekade for morgondagens dyk i Brockville, ett knappt tiotal mil osterut i regionen Thousand Island (jo, sasen ska ha sitt ursprung har...).
I Brockville dyker man inte i Ontariosjon, men i St Lawrence-floden. Darmed ar det lite mer skyddat fran vader och vind, men det visade sig att man maste ta hansyn till en annan intressant faktor: strommen! Kaptenen pa baten havdade att strommen var ca 3 knop stark, och nar jag val var pa 30m djup och tog handen fran ankarlinan hade jag inga som helst problem att tro honom. Vraket av "Daryaw", en 75m lastbat av stal som sjunkit 1941, lag pa ett par armlangders avstand fran ankarlinan, men det var kampigt att simma for att fa "lä". Bubblorna fran utandningsluften for ivag i 45° vinkel istallet for vertikalt. Vraket ligger uppochner, och de aventyrliga dykarna kan simma in i lastutrymmena for att fa lite katedralskansla. Istallet for att "deko-stoppa" (vadra ut absorberad kvave) langs med ankarlinan, vilket ar nodvandigt men trist, kan man slappa taget om vraket och lata sig spolas nedstroms, dar det successivt blir grundare. Efter ca 5 minuters undervattensbildspel blir kommer man till en plata dar det ar sa vist ordnat att djupet inte ar mer an 3 meter, och strommen overgar i en (svag) virvel dar man kan bli upplockad av baten. Knepet ar att halla tillrackligt at hoger, annars kan det bli en (mycket) lang resa. ;)
Att dyka pa olika stallen i varlden ar intressant av flera skal. Dels ser man olika miljoer, olika vrak och olika flora och fauna. Dels traffar man manga olika sorters dykare med skiftande bakgrund. Fran gronsaksdykare till grovsta sortens tech-dykare. Leif patalade nagon gang nar jag var i tonaren att det var bra ur social synpunkt att idka nagon sport (läs "squash") pa resande fot, och dykningen fyller med rage den rollen. Olika dykare ar olika utbildade, och det ar nyttigt att dyka med folk som foljt en annan utbildning an en sjalv. Man lar sig pa satt och vis att bli mer lyhord, allsidig och flexibel. En annan intressant aspekt ar att med tech-tykningens popularisering kan man se att solo-dykandet blivit vanligare och dessutom "rumsrent". Solo-dyk var lange bespottat av alla utbildningsorganisationer, men det har blivit acceptablet i vissa omstandigheter. Det finns nu "solo-certifikat" med vissa utbildningsorganisationer.
Det brukar ta ett tag att komma tillbaka till rutinerna efter att man varit pa semester, men den har gangen fanns det inte sa mycket tid for det. Programledningen hade ett akut behov av mina tjanster i Toronto, och nar jag fragade nar det vore aktuellt att jag skulle vara pa plats fick jag svaret "helst igar". Jag packade om fran semester till jobb och satte mig pa planet till Toronto forra onsdagen.
Pa plats var det (som vantat) helt annorlunda jamfort med vad som sagts pa huvudkontoret. Vad som ar bradskande i Brétigny ar inte alltid lika bradskande i Toronto och vice versa.
Eftersom jag stannar lite langre an forra resan hade jag rekat helggoromal och intressanta aktiviteter. Om man googlar efter "diving", "wreck" och "ontario" kommer ett stalle som heter Tobermory upp. Tobermory ar en liten by ca 3 timmar norr om Toronto, vid Huronsjons sodra strand. De stora sjoarna har burit intensiv sjotraffik i drygt 200 ar och inte helt forvanande finns det gott om bade historiska och samtida vrak att dyka pa. Sagt och gjort, jag tog bilen pa lordag morgon och akte till Tobermory och dok med den lokala dykbutiken, Diver's Den. Forsta dyket var pa en skonare som sjonk i slutet av artonhundratalet, Arabia. Andra dyket var pa en bark som ska ha sjunkit vid ungefar samma tidsepok, Scoville. Vattnet var oerhort klart, med en sikt pa kanske 15 meter. I ytan lag temperaturen pa ca 20-21° men pa djupet var det kallt, ca 8°C. (Huronsjon ska vara kand for sitt kalla vatten.) Foljande dag fortsatte jag med tva nya vrak, Rose och Niagara II. Rose sjonk for ca 100 ar sedan och (tra)vraket ar ganska sonderbrutet da det ligger ganska nara stranden och ytan, mellan 5 och 20 meter. Niagara II var desto roligare da det ror sig om ett 70 m langt mudderverk som sanktes pa 1990-talet ute i bukten. Vraket ligger i sk Kalle Anka-position, dvs det star pa ratt kol, precis som vrak brukar gora i tecknade serier. Maskinrummet ar gigantiskt och det finns gott om prylar att titta pa. Fran maskinrummet kan man simma ut genom skorstenen(!) vilket jag aldrig gjort tidigare pa nagot vrak.
I fredags åkte E och jag till le puits St Sauveur och jag blev fralst av Lots vattenfyllda grottor. Mitt i skogen ligger en liten pöl med turkost vatten, ca 30m i diameter i ytan. Vid narmare efterforskning kunde vi se horder av sangsues, dvs blodiglar som glatt simmade omkring i vattnet. "Pölen" stupar snett nedat 24 meter till en oppning i berggrunden och efter en medeltrång passage öppnar sig en gang med ett tvärsnitt pa ca 5x3 meter(!) med kristallklart vatten. Min 30W halogenlampa som jag tidigare alltid betraktat som fullt tillräcklig i de flestasammanhang kom till korta da den kunde lysa "endast" 15-20m. Gången fortsätter snett nedåt för att nå ett maximalt djup pa 76m innan den går upp igen mot den första siphonen (dvs "vattenlåset"). Jag vände dyket vid -40m, ca 150m fran öppningen. Andra dyket följde samma sträckning men vändes vid -35m för att inte få alltfor lång dekompressionstid. I korta ordalag var det ett fantastiskt dyk som jag kommer att göra om sa snart tillfälle ges. Faunan i källan består av småfisk av obestamd art, blodiglar, grotträkor, ål och en och annan bäckforell. Lördag morgon packade vi ihop och styrde mot Toulouse och Airbus gigantiska fabrik i Blagnac. Airbus är en nationell stolthet och det gar att fa guidade runxturer på området. Turen tar besökaren till monteringshallen av senaste modellen A380, varldens nu största passagerarflygplan. Efter avslutad tur akte vi in till Toulouse och vandrade runt place de Capitole. Det var drygt tio ar sedan jag var i Toulouse senast och det var roligt att seatt stan blivit bade modernare och renare an vad jag minns den. Som i mangafranska stader har automatiserad hyrcykel blivit ett populart fortskaffningsmedel, och cykelbanor kantar de flesta stora artarerna.
På vägen till Pyreneerna stannade vi till i departementet Lot, som ligger i regionen Midi-Pyrénées. Lot ar bla kant for sin foie gras, man viktigare, for sina grottor. Vi letade reda pa en mkt kand vattenfylld grotta vid namn font del truffe, som ligger en bit fran staden Rocamadour. Efter en stunds kamp med kartor, gps och luddiga vaganvisningar fann vi kallan. Va framme motte vi tva dykare som forberedde sig for eftermiddagsdyket. De berattade om en gasfyllare i trakten, och efter avslutat dyk akte vi tillsammans till André. André har en oerhort valutrustad fyllstation (fyller luft, nitrox och trimix!). Sagt och gjort, jag bestamde mig for att hyra ett par langtolvor och gora ett smarrigt dyk imorgon i St Sauveur som ar en kalla mitt i ingenstans. Rapport imorgon.
Svaret pa gatan "En vers om lordag afton" jag skrev for en tid sedan var givetvis München. Forra helgen akte jag saledes till München for att dyka med en av vandrarna jag traffat pa GR20 pa Korsika i somras. Jag blev inhyst och fick under helgen tillfalle att plocka fram den lilla tyska jag har lart mig under arens lopp.
I München finns ett antal djupa sjöar man kan dyka i, av vilka Starnberger See ar en av de mest lattillgangliga. Starnbergssjön ar Tysklands femte största sjö med en yta pa 56km² och ett maximalt djup pa 130m. Det finns atminstone fem dykklubbar runt sjon, och jag stiftade bekantskap med Diveworld i staden Geretsied. Samtliga klubbar runt sjon erbjuder nagon form av teknisk dykning, och Diveworld ar specialiserad pa Trimix-dykning (djupdykning).
Utifran mina erfarenheter fran den har dykhelgen tycker jag kunna identifiera foljande skillnader mellan tyska och franska dykare:
Tyskarna ar über-tekniska och ar rustade till tanderna aven for ganska modesta dyk. Man kan skamta och saga att en tysk dykare lamnar inte stranden utan torrdrakt, tredubbla lampor, dubbla linrullar och reservmask aven om han bara ska plaska lite i vassen. En fransk dykare dyker oftast vatt och borjar fundera pa om han ska ha en reservlampa med sig forst efter att han varit inne och vant i det djupa morka vraket...
Tyskarna ar mer koldtaliga an fransmannen; I Frankrike ar det fa som dyker pa den kalla delen av aret, medan i Starnberg driver de dykning aret runt. Kanske har det att gora med att det i Frankrike finns fina och varma vatten om sommaren, medan det i tyska vatten ar lika kallt sommar som vinter...
Decoflaska, tech-fenor med sk "springstraps" och en UV-moppe i kolfiber. (Notera att det star "Thomas" pa moppen! Jag borde ha beslagtagit den!)
Forra aret gick jag en kurs i avancerad Nitrox och larde mig dyka med stage-flaskor och det kom val tillhands (forklaring for icke-dykare: en stage-flaska ar en flaska man hanger pa sig pa sidan utover de man har pa ryggen. Syftet ar att kunna byta gas under dyket. Olika gas passar olika bra att andas pa olika djup). Jag fick prova pa att gora tva trimixdyk vilket var kul. Trimixen avhjalper en stor del av problemen (kvavenarkos) man stoter pa nar man dyker djupt pa luft. Vi dok till 37m som ar ganska djupt med luft, men absolut ingenting med trimix. I vanliga fall borjar man kanna av djupberusning pa ca 30 meter, men med den trimix jag hade i flaskan kandes inget alls.
Pa sondagen kunde jag inte dyka da jag skulle ta flyget pa kvallen. Vi passade da pa att ta en tur upp i bergen en bit fran Garmisch-Partenkirchen och bestiga en topp som ger en fin utsikt over Walchensee som ska vara annu en fin sjo att dyka i. Walchensee nar ett maximalt djup om 192m(!!). Ska man na botten pa den sjon ska man ha lite mer an bara en stage-flaska... Och den gasen man ska andas pa djupet far inte innehalla mer an 7 % syre och 15% kvave (att jamfora med vanlig luft som innehaller 21% syre och 79% kvave...). Dar kan vi tala om avancerad dykning!
Walchensee
Overlag kan jag saga att det var en resa som gav mersmak!
Loppis ar kul en liten stund, men efter ett tag kanns det nastan som att det borjar klia pa mig av alla skatter folk gravt fram ur vrarna och forsoker salja. Loppisen ar en heldagsverksamhet och jag valde istallet att aka till det narbelagna Etretat och gora ett dyk i samarbete den lokala dykklubben.
Det var lite gramulet men det kom inte nagot regn att tala om. Dyket var intressant aven om sjon gick hog och sikten var riktigt dalig. Pga radande sjoforhallande blev det ett "stranddyk". Mitt standardmatt pa vad som ar "dalig sikt" brukar vara att man inte kan se sina egna fenor, men har var det rent av ett stra vassare. Nara ytan var sikten sa dalig att jag sag handen endast om jag bojde pa armen. Strackte jag armen rakt fram kunde jag inte se handen alls... For att inte komma av kursen simmade vi med kompassen standigt 1 decimeter framfor nasan. Det blaste ordentligt och tidvattnet var pa vag ut vilket stallde till det lite med strommen. Jag tvangs i dykets borjan standigt ha en hand i botten, dels for att parera den starka strommen och dyningarna, dels for att inte forlora visuell (eller snarare kansel-) kontakt med botten. Mellan sex och tio meters djup blev sikten radikalt battre och med ens blev det mojligt att studera den marina floran och faunan. Jag sag bland annat en stor Homard Breton, dvs en hummer fran Bretagne, som lag och lurade under ett klippblock. Fran borjan syntes endast de tva blaa klorna, och det var forst nar jag slackte lampan och satte mig och vantade som den krop fram. For ovrigt finns det gott om fisk, anemoner och snackor.
Efter dyket tog jag en promenad pa stranden och beundrade kalkstensklipporna som gjort Etretat kant sedan turismens begynnelse pa 1850-talet. Det borjade dugga lite och jag var ytterligt glad att jag tagit min norska regnrock med mig.
Vid lagvatten kommer en grotta och en tunnel fram som leder till stranden bortom klippan med bagen. Pa vaggen i grottan star en stor skylt som varnar for att man maste halla koll pa tidvattnet sa man inte blir fast nar hogvattnet kommer in.
Veckan pa kurs ar avslutad till belatenhet och kan sammanfattas med att jag fatt tillfalle att leka med LEGO (jo, faktiskt!), fast pa ett vis man vanligtvis inte gor. Kursen handlar om hur man bygger industriella system. For att illustrera och for att gora kursen mer levande delades deltagarna in i tre grupper om tio personer dar varje grupp utgjorde utveckling, underleverantorer och industrialisering av en ny modell av leksaksbilal. Rollerna fordelades och jag fick rollen av arkitekt tillika stil-ansvarig for utvecklingen av den nya bilmodellen. Min uppgift var att producera ritningar pa den nya modellen och entydigt beskriva granssnitten mellan de olika underleverantorerna som var och en tillverakde en del av bilen.
Vad galler oversattningen av korsikaresan ligger jag lite efter i planeringen; an sa lange har jag bara kommit halvvags, men med lite talamod ska det nog ga att fa klart de foljande sju episoderna under foljande vecka.
E och jag forbereder en tripp till Le Havre senare i eftermiddag. Vi ska halsa pa E:s bror med familj, och om allt vill sig val kommer jag kunna gora ett litet dyk pa sondag morgon i hamnbassangen tillsammans med en lokal dykklubb.
Söndag 30 augusti 2009, P+3, Dykning à Calvi Dykklubben i Calvi ar en valoljad verksamhet. Somliga sager att det ar dykning pa lopande band, men det har sina goda sidor. Jag hade ringt och reserverat fran Calenzana, och nar jag kom till klubben pa sondag morgon stod flaska, vast, regulator och bly redan i gummibaten. Jag visade mina papper i kiosken pa kajen, betalade och gick sedan ombord pa "moderfartyget" och fick dar drakt och fenor. Pa mindre an 10 minuter var jag klar for att dyka.
B-17 planet ligger pa mindre an 10 minuters korning fran hamnen, och det ar om man respekterar fartbegransningen pa 5kn. Gummibaten var utrustad med en snurra pa 350(!) hk och hade foraren dragit pa hade det tagit mindre an tva minuter. Enligt foraren lag maxfarten for ekipaget pa ca 50kn, utan dykare, med lite bransle och pa ett spegelblankt hav. Vi var inte fler an sex dykare, med tva guider inraknade, den har morgonen. Guiden gjorde en kort men komplett briefing, och sedan bar det av. Fran bojen och nedstigningslinan kravs ett par minuters simmande innan man borjar skonja profilen av ett flygplan pa havets botten. Sikten var mycket god, kring 20m. Planet star rakt pa botten och vingar och cockpit ar i relativt gott skick. Som pa alla vrak finns det gott om marint liv utanpa och inuti. Vi sag ett par muranor som funnit hem i vraket, och en drakfisk ar kand for uppahalla sig pa vraket men standigt byta bo varje dag.
Planet har en intressant historia som ar valdokumenterad har. I korta drag och i fri oversattning lyder berattelsen som foljer:
Planet, 42-31044 "Her Did", flög ett bombuppdrag i januari 1944 med sin eskader mot Verona i Italien. Straxt innan det natt malet angreps eskadern av tyskt jaktflyg. Tva motorer av fyra borjade brinna, och signalisten och en kulspruteskytt dodades omedelbart. Planet var svart skadat och piloten, Fanrik Chaplick, forsokte undkomma genom en brant dykning. Under dykningen forkunnande akterskytten via snabbtelefonen att han ocksa traffats och holl pa att forbloda. Kort darefter dok amerikanskt jaktflyg upp och eskorterade den skadade bombaren mot Korsika. Via radio fick piloten veta att flygfaltet i Calvi inte var tilltaget for plan av den har storleken. Motorbranden var under kontroll, och piloten ville reka faltet innan nodlandningen. Men innan de kom fram till flygfaltet stannade en tredje motor, och endast en motor var i drift. Den plotsliga forlusten av motorkraft gjorde att de tappade hojd, och gav piloten endast ett alternativ: att nodlanda i vattnet. Planet landade i vattnet framfor citadellet i Calvi, utan att brytas sonder. Flygplanskroppen flot tillrackligt lange for att de sju overlevande besattningsmannen skulle kunna sjosatta en flotte och paddla de 300 metrarna till foten av citadellet. De tre doda besattningsmedlemmarna blev kvar i vraket tills amerikanska marinen bargade korpparna.
Vraket lag bortglomt i manga ar innan det aterupptacktes av dykare. Stjartpartiet har forsvunnit och taket till cockpit har slitits loss. Nagon gang under nittiotalet ska ett dykarsallskap ha letat upp Fanrik Chaplick och tagit med den forre piloten, da i 70-arsaldern, pa ett dyk pa "hans" plan.
Efter ca en kvart pa och i flygplansvraket var det dags att paborja uppstigningen. Vi simmade over ett falt av stora klippblock och jag kunde inte lata bli att jamfora denna vy med vad jag hade upplevt under de gangna tva veckorna som tagit mig fran sodra Korsika anda langst norrut. Det ar givetvis radikat annorlunda att glida utan anstrangning over klippblocken, men det paminner anda lite om min vandring i den bemarkelsen att det ror sig om att besoka ett stalle som man endast kan besoka om man accepterar att anpassa sig efter radande villkor. Lika lite har som i bergen kan man ta bilen anda fram till sevardheten, och man maste offra lite komfort for att fa se vad som ar vart att ses.
Efter dyket tog jag mig till turistbyran i Calvi for att hora mig for om hur jag skulle ta mig tillbaka till flygplatsen Figari pa sodra delen av on. Jag forklarade for damen i disken att jag behovde vara pa Figari nasta dag, mandag, straxt efter tre (mer an 24 timmar langre fram). Hon borjade starkt med att utbrista "det gar inte, du kommer aldrig hinna fram i tid". Jag trodde hon skamtade. Vagen fran Calvi till Figari ar lite drygt tjugo mil lang. Vore det inte mojligt att pa 24 timmar finna en transport? Efter en stunds letande fann jag "planen": Taget (det finns bara en tur om dagen...) kl 15h50 fran Calvi till Bastia pa ons ostra sida. Sedan, nasta morgon, bussen (ater endast en om dagen...) till Porto Vecchio i soder, och darifran minibussen till Figari.
Jag var saledes tvungen att avboka mitt planerade eftermiddagsdyk, och bege mig tillbaka till campingplatsen for att packa ihop. Innan jag for hann jag ta en svang ner till stranden och bada och spela lite volleyboll med Pierre, Jean-Marie, Cécile & co.
I Bastia visade des sig att den narmaste campingplatsen lag 3 km fran stadens centrum, och vad galler bussen... (jag later lasaren gissa) Jag tog en tur runt pa stan och sag att Bastia var mycket annorlunda jamfort med Calvi. Calvi ar turistigt, men Bastia ar mer en stad som folk verkar jobba i, lite som Ajaccio. Bland sevardheterna finns ett autentiskt ubatstorn fran ubaten Casabianca som ska ha deltagit i befrielsen av Korsika 1943.
Pa place St Nicolas fann jag en restaurang, och jag slog mig ner och at middag och tittade pa fotboll (hor och hapna). Bussen till Porto Vecchio nasta morgon skulle avga 8h30, och jag bestamde mig for att gora Bastia by night, istallet for att slosa tid pa att ga till campingen.
Lordagen den 22 augusti 2009, P+2 Dagens dyk var pa ett stalle som kallas le Sec des Belges, eller Belgarnas revkolonn pa svenska. Jag dok med en gammal dykinstruktor som pa aldre dar sa sig vilja dyka utan att ta nagot som ansvar for nagon annan an sig sjalv, och som inte ville dyka pa stallen han inte kande till om han inte var ledsagad av en guide. Han sa att han hade dykt tre ganger om dagen, aret runt i tio ar pa Tioman Island, Malaysia, sa jag kan forsta om han ville att det skulle vara okomplicerat. Vi drog bada tva valdigt lite luft och hade inte dykledaren satt maxtiden till 50 minuter hade vi stannat en och en halv timme i vattnet. Nar jag klev ur vattnet hade jag 120 bar (av 210) kvar och min kamrat hade 100 bar kvar. (vanligtvis ska man ha mellan 30 och 50 bar vid avslutat dyk)
Min dykdator hade burit sig lite illa at under dyket. I slutet av dyket visade datorn som vanligt att jag skulle stanna och gora ett sakerhersstopp vid 3 meter. Daremot nar jag tittate upp mot ytan, sag jag att den var relativt langt borta, uppskattningsvis mellan 9 och 10 meter. Jag blev lite perplex, men da jag hade gott om luft kvar bestamde jag mig for att fortsatta dyket utan nagon speciell atgard. Felet blev an med pataligt nar datorn visade 0 meter trots att jag var langt under ytan, pa ca 6 meters djup. Enligt datorn var dyket avslutat, och den borjade istallet visa aterstaende nofly-tid, dvs tiden man ska avhalla sig fran att flyga... Efetr dyket, tillbaka pa zodiacen, tittade jag i datorns profilminne och sag att mitt dyk börjat pa 12 meters djup. Vad jag forstar "vaknade" datorn sent och missade helt och hallet borjan av nedstigningen, varav felet i djupindikeringen. Slutsatsen ar att det ar praktiskt med dykdatorer men att man ska anvanda dem med forsiktighet och alltid ha antingen gott om luft eller en plan B (eller helst bada delarna).
Efter dyket atervande jag till campingen och packade ryggsacken for att sedan bege mig till stationen i Ajaccio for avfard mot Vizzavona. En och en halv timme senare stod jag ater i Vizzavona och jag satte upp mitt talt bakom stationshuset. Jag kom i samsprak med nagra tyskar som kom norrifran och berattade om att det "gick" magsjuka pa GR20. Tydligen hade det funnits talrika fall av magsjuka bland vandrarna intill stugan Petra Piana och tyskarna hade vissa tvivel pa vattenkvaliteten vid stugan.
Morgonens dyk var pa ett stalle som kallas "le banc Provençal" som ar ganska djupt (~50m) och vanligtvis endast for erfarna dykare (CMAS*** och uppat). Aven har ar det fraga om revkolonner som reser sig fran botten pa 40 till 50 m upp till 15-20m. Jag dok anyo med sébastien som jag lart kanna under gardagen och en Instruktorsaspirant, Pascale, som hade besokt stallet tidigar. Vi dok ner till 40m med en gang och kunde dar betrakta hur en av havets rovdjur (mérou heter den pa franska och grouper pa engelska, men vad den kan tankas heta pa svenska har jag ingen aning om) jagade for brodfodan. Sedan bestamdes sig Pascale, som hade hogst grad av oss tre och saledes var omgangschef, for att fortsatta och leta efter ett par kolonner lite langre bort. Sjalv tyckte jag att vi kunde stanna dar vi var och titta narmare, men som bekant kan man inte fora nagra riktiga diskussioner under vattnet och belutade mig for att vara en god soldat och folja chefen. Efter en stund blev det uppenbart att vi forlorat kontakten med kolonnerna vi kom ifran och att vi inte kommit fram till kolonnerna Pascale letade efter. Dessutom borjade Pascales dykdator gora sig pamind och sa till om tiden vr ute om hon inte ville dekostoppa pa vagen upp. Saledes hamnade vi "i det bla" som man sager, dvs utan kontakt med vare sig botten eller nagon fast referenspunkt, mitt i vattnet. Det ar inget farligt i sig, men man maste vara vaksam pa att man haller djupet och aker varken upp eller ner. Det ar inte var dag man gor ett dyk "i det bla" och man kan betrakta det som en god ovning. Enligt "boken" ska man i sadana situationer "skjuta sack", dvs slappa upp en boj med lina och sedan hanga under bojen for att undvika att bli overkord pa vagen upp. Enligt protokollet tog Pascale fram sin dykboj, men missade en detalj; vi var pa 18 m djup, och hennes bojlina visade sig vara endast 12m... Vi var tvungna att slappa bojen och hamta den senare. Nu rakade det vara sa klart i vattnet att vi kunde se bojen och sanket fran 18m, men hade sikten varit lite samre eller vinden lite starkare hade det blivit lite besvarligt. Lesson learned: a) man maste veta exakt hur lang ens bojlina ar, och b) verifiera djupet man ar pa innan man ger sig pa att "skjuta sack". Ar det djupare an linan ar lang ska man lata bli att gora det just da... Det later ganska uppenbart, sarskilt nar man beskriver forloppet i efterhand, men tydligen behover man ha varit med om det en gang innan laxan gar in.
Senare pa kvallen ringde jag till Emeline. Pa jobbet hade flera personer insjuknat inte i svininfluensa men i kikhosta och nu kande hon sig krasslig sjalv. Hon kande sig bade risig och orolig, da kikhosta enligt uppgift behandlas med ett antibiotikum som hon ar allergisk mot. Saledes bestamde sig Emeline for att stalla in sin resa till Korsika och tillfriskna i Antony istallet. Jag kande mig inte sarskilt uppat av det beskedet, dels for att E inte madde bra, dels for att det stallde var planering pa anda. Den kvallen funderade jag lange pa vad jag hade for val; Enligt vad E sjalv sa var hon inte sjuk sa att hon behovde min direkta hjalp i hemmet, och att hon tyckte att jag inte skulle komma hem. Den led jag hade planerat att vi skulle ga tillsammans, Mare à Mare, hade jag ingen lust att ga ensam da den ar lite val mild och jag tror att jag skulle finna den lite trist vid sidan av GR20. Saaledes bestamde jag mig for att aka tillbaka till Vizzavona och fortsatta norrut. Nar jag raknade pa dagarna kom jag fram till att J-M & co borde befinna sig nagonstans i borjan av norra GR20, och att jag kanske kunde hinna ifatt dem om jag lamnade Ajaccio pa lordagen.
Torsdag 20 augusti 2009, Dagen "P" som i "Plongée" (dykning) Klockan atta hamtade Jean-Pierre fran dykklubben Isula upp mig vid campingplatsen. Det tog inte manga minuter att aka till klubben, och jag uppskattade att det skulle ta mig ca 15 minuter att ga till fots mellan campingen och klubben. Jean-Pierre serverade mig en kopp kaffe och fortsatte sedan att satta mig in i hur klubben fungerade. Vid nio hade jag fatt all materiel jag behovde for att dyka och vid halv tio satt jag pa zodiac:en pa vag till les îles Sanguinaires for mitt forsta dyk pa Punta Piumbata. Dykstallet ar av typen revkolonn, dar botten som ligger pa ca 35m reser sig mot ytan i en grupp av pelare, dar marinlivet ar speciellt rikt. Min dykkamra, CMAS***, for morgonen var en fotograf vid namn Sébastien. Vi sag bla ett stim av barracuda. Vid tolv var vi tillbaka pa stranden och nasta dyk var planerat till klockan tva. Jag tog en tur runt klubben och kunde konstatera att forutom ett par restauranger och nagra strandbutiker fanns det inte mycket pa vagen till les Sanguinaires.
Pa eftermiddagsdyket dok vi pa ett stalle som kallas for le Tabernacle. Jag har inte den blekaste om varfor det kallas sa, men det ar underhallande att ordet ar har en religios betydelse pa franska men ar ett kraftuttryck pa Québecois... Le Tabernacle ar ganska grunt (<25m) med nagra revkolonner och ett "falt" av klippblock dar faunan gommer sig i skrevor och haligheter. Dyket, som jag gjorde i sallskap av tva andra dykare, var trevligt men utan nagra utmaningar. Vi sag bla hummer, krabbor och muränor.
Kvallen kommen, ater pa campingplatsen, bestamde jag mig for att tvatta mina klader. Fargen pa tvattvattnet bekraftade att det var en nodvandighet.
