Anton Baselius

Med naturen kan man inte forhandla, och Emeline och jag fick pa tisdagen bevis pa detta. Det var tankt att Emeline skulle "sattas igang" pa fredagen, men redan pa tisdag kvall gick vattnet. Vi hade forberett vaskor och prylar for BB, vilket underlattade det hela. Emeline pysslade i en kvart innan hon blev klar, vilket var precis tiden som behovdes for att min gratang skulle bli fardig. Det bar av till det narbelagna Hôpital Antoine Beclère i Clamart, och Emeline blev intagen omedelbart. Efter en rad undersokningar faststalldes att barnet madde bra, att forlossningen skulle sattas igang foljande dag, onsdag, vid lunch.

Det borjade bra och redan kl 18 var livmoderhalsen fullt oppen. Progressivt jobbade Emeline, ledd av barnmorskan, mot fodseln, men barnet kom inte ut. Fler och fler i personalstyrkan samlades i rummet, och kl 21 raknade jag till atta personer inklusive Emeline och mig sjalv. Efter att barnmorskan uttomt alla "mjuka" metoder, tillkallades obstetrikern/kirurgen for att lite tuffare tag skulle appliceras. Trots upprepade forsok med forst sugklocka och sedan forceps, forblev barnet i livmodern. Obstetrikern konstaterade att barnet madde fint, och att det fanns risk for att axlarna skulle fastna om huvudet passerade, vilket ledde till beslut att Emeline skulle snittas. Det bar av till operationssalen, och en kvart senare, 22h34, var Anton fodd, 51cm lang och 3260g!

Pga de ganska langdragna forsoken att fa ut Anton den naturliga vagen, visade det sig att han blivit lite ihopklamd och tilltufsad. Huvudet och framst ansiktet visade tecken pa lite omild behandling, med rejala blamarken pa alla utstickande delar; nasa, oron, haka etc. Det finns dem som sager att ett nyfott barn ar det vackraste som finns, men jag hor inte till den skaran. I sanning sag Anton ut som att han varit i ett rejalt krogslagsmal. Vantar man lite kommer det sakert at fixa till sig, men nej, Anton var inte vacker som nyfodd...

Fredag i Antony - Echographie

Knappt hade jag slagit upp ogonen imorse innan det var dags att bege sig till den lokala obstetrikmottagingen for 7:e manadens ultraljudsundersokning, eller echographie pa franska. De senaste veckorna har jag tillbringat lite val mycket tid pa kontoret, och dagen till ara har jag tagit en sk RTT-dag, narmaste svenska motsvarighet vore val "kompledigt".

Undersokningen bjod inte pa nagra direkta overraskningar; barnet mar bra, ser normalt ut och ligger over snittet i vikt och storlek. Lakare tittade speciellt pa hjarna, hjarta och mage. Emeline tittade mer pa matt och vikt och patalade att en av hennes vaninnor skall skamtsamt ha sagt "fraga alltid killen om hans blodgrupp och fodelsevikt innan du funderar pa att ha barn tillsammans...".
Sjalv tittade jag bland annat pa hjartat och foramen ovale (falx septi), som jag last om i dyklitteraturen.

Att jag intreserade mig for foramen ovale, som jag fran en ingenjorssynpunkt skulle kalla formaksshunten beror pa att den har en viss betydelse i forebyggande av tryckfallssjuka. Shunten ar oppen i fosterstadiet eftersom syretillforseln kommer fran placenta och inte fran lilla kretsloppet via lungorna som efter fodseln. Normalt sluts shunten efter fodseln och allt ar frid och frojd. Dock forekommer det att shunten ej sluts fullstandigt vilket inte skall vara sarskilt problematiskt i sig. Men i dyksammanhang innebar en ofullstandigt sluten shunt att lilla kretsloppet kan lacka over blod till det stora kretsloppet, vilket kan oka risken for tryckfallssjuka. I dykvarlden idag ar formaksshunten inget man "kollar" for att avgora huruvida en person har kontraindikation eller ej for dykning; formodligen har manga dykare en ofullstandigt sluten shunt utan att veta om det. Det som ar vart att tanka pa ar att det finns en rad erkanda forebyggande atgarder som galler for alla dykare oavsett hur shunten ar beskaffad. Bland dessa kan jag namna undvika utmattning under dyket och undvika att bara tungt efter avslutat dyk. Dessa atgarder fick en gang en av mina dykarvanner att utbrista att "dykning ar en sport for lata..."

Huruvida var knodd vill bli dykare eller ej lar vi inte fa veta an pa manga ar, men personligen tyckte jag det var det intressant att fa observera i realtid, pa vart barn, en fysiologisk aspekt som jag hittlills bara last om.