Oerhört intressant dokumentär - R. McNamara

Jag kom av en handelse att titta pa en oerhort intressant dokumentar idag: The Fog of War som handlar om Robert S. McNamara, som tjanade som analytiker at det amerikanska flygvapnet under 2:a VK, foretagsledare (Ford), amerikansk forsvarsminister och sedan chef for Varldsbanken.

The Fog of War (Vostfr) 1/2 par Super_Resistence 

McNamara kom fran forhallandevis enkla forhallanden, dar fadern var grossist av skor. Han gjorde sig tidigt uppmarksammad for sitt skarpa intellekt. Hans specialitet, om man ska fokusera pa endast ett omrade, var rationalisering av datainsamling, analys av data och en beslutsprocess grundad pa de slutsatser som dragits. Engelska wikipedia framhaller att McNamara var huvudansvarig for institutionaliseringen av systemanalys inom statsskick och poiltik.

Pa aldre ar agnade han sig at att verka for fred och internationall sakerhet, vilket pa satt och vis star i skarp kontrast till hans ar som forsvarsminister och djupt involverad i Vietnamkriget. Det kanske mest intressanta med dokumentaren ar hur sjalv forklarar hur han ser pa sina kontraster, fran systemanalytiker i flygvapnet (delvis ansvarig i brandbombningen av Japan), till Vietnamkriget och sedan till U-hjalpprogram inom Varldsbanken.
McNamara dog 2009, 93 ar gammal.
Rekommenderas.

Mindre drama om söndagsmorgonen

Det skulle bli en fin och solig söndag, och jag hade nagra vaga planer pa att antingen aka till badhuset eller ta en tur ut och promenera i skogen med Anton. Dock hande det en liten incident vid attatiden: Anton som inte trillat fran sangen pa riktigt lange, ramlade over kanten och slog i bakhuvudet i en pryl som lag pa golvet. Nar jag plockade upp honom visade det sig att det blodde ymnigt. Det visade sig att han fatt ett jack i huvudsvalen, och vi tog honom tvars over gatan till akuten, just in case. Patienttrycket pa Hôpital d'Antony var inte sa hogt den har morgonen, och han blev omhandertagen riktigt fort. Han han fick en dos lustgas och och blev sedan sydd. Lakaren papekade att "det kanske ar dags att han gar till frisoren" (Anton ar minst sagt lite lurvig) eftersom det sakert varit lattare att sy om han varit mer kortklippt.
Det hela tog inte mer an en kvart, och sedan var det over.

Utmattad efter utflykten till akuten

Fortfarande lite dimmig fran lustgasen, verkar det som.

Diplom till Anton Gustave for uppvisat mod under ingreppet.

Det blir till att ligga lagt idag.

Tarkovskij

Jag snubblade over foljande pastaende under det att jag laste om en film som heter "Stalker", regisserad av Andrei Tarkovskij.


A smile in a Tarkovsky film is almost as rare as a four syllable word in a Michael Bay production.


NB: Michael Bay regisserar och producerar amerikanska mainstream actionfilmer.

Nagonting hande pa vagen...

Forr i tiden tyckte jag om att laga mat. En dag markte jag helt plotsligt att jag endast lagade fadd och trist mat; korvstroganoff, makaroner och skinkstrimlor, korv och mos, kottbullar och potatis. Allt detta utan en enda krydda.

korvstroganoff med ris

Det kan ha nagot att gora med att jag ar smabarnsforalder, men jag ar inte saker ;) Det kan ocksa ha att gora med att jag helt plotsligt lessnade pa att laga mat. Sedan Anton borjade ata sjalv, har Emelines och min matsedel andrats. A ena sidan kan man ata rosmarimarinerat kalkonlar med kantareller och vinagerstuvade haricots verts. A andra sidan kan man ata cervela (Frankrikes svar pa falukorv) med potatismos... Av nagon underlig anledning gillar Anton den allra faddaste maten, och vi hoppas innerligt pa att hans smak ska vakna en dag.

Ett oväntat dödsbud

For ett par veckor sedan fick jag liksom alla andra anstallda ett mail som forkunnade en viss M. Gaudels plotsliga dod, lite drygt 50 ar gammal. En lang stund satt jag still pa min stol och begrundade att Alain inte langre var ibland oss. Han var en kollega jag hade en speciell relation till, av ett skal som jag kommer minnas hela mitt liv.

Nar jag krashade med min cykel in i betongvaggen en regnig morgon i mars 2006, anade jag inte hur pass omfattande det var och hur lang tid det skulle ta att komma tillbaka till nagot som skulle kunna kallas ett normalt liv. Somliga spar forsvinner aldrig. Min arbetsgivare visste givetvis inte heller hur lang tid det skulle ta, men beslot efter en manad eller tva att ersatta mig med en ny befattningshavare, och det var just Alain som tilltradde den tjansten. Men det visste jag inget om forran jag kom tillbaka efter min langa konvalesens. 

Nar jag val kom tillbaka traffade jag Alain, och vi var formodligen bada tva lite spanda infor motet. Alain kanske kande sig olustig over att hans foretradare plotsligt kom tillbaka och att han var osaker pa vad som skulle handa nu, om han skulle vara kvar eller ej. Jag a min sida var langt ifran saker pa vart jag var pa vag, om jag skulle vara i stand att jobba mig tillbaka och hur min framtid skulle se ut. Men det ordnade sig mycket val. Alain beholl sin tjanst, och jag borjade pa en ny, och vi kom mycket val overens. Varje gang jag traffade honom pamindes jag a ena sidan om olyckan, men ocksa om att han var en av dem som med sin medmansklighet hjalpte mig tillbaka. Alain var djupt involverad i valgorenhet, dar grundidén for foreningen han arbetade idéellt for var att samla in aldre men fungerande datorer fran franska foretag och att skanka dem till Nordafrika. Malet var som Alain berattade for mig att dels ge dem medel men framfor allt utbildning sa att de sedan skulle kunna fa jobb. Franska foretag lejer sedan lange ut jobb till Nordafrika (stor fransktalande befolkning) och att ha lart sig allman datorkunskap ar dar ofta skillnaden mellan ett jobb och arbetsloshet.

Sa nar jag fick dodsbudet kandes det framforallt orattvist, att Alain som hade sa mycket kvar att ge, att han nu ej langre fanns bland oss. Jag hade traffat honom senast kanske tva veckor innan hans dodsfall, och det kandes overkligt.

Sa kan livet vara, men speciellt nedrigt kanns det nar det ar en person som lamnar jorden for tidigt.

Banalt, men andock "forsta gangen", for mig...

Jag deltog i en telekonferens pa jobbet igar eftermiddag. Med pa konferensen var bla en valkand mobiltelefontillverkare, nagra kollektivtrafikoperatorer, tva konkurrenter till min arbetsgivare och nagra personer till. Overlag var det en ganska internationell skara, med ca tio olika nationaliteter bland de femton, tjugo personer som narvarade, och givetvis var det engelska som gallde. Nar motesprotokollet kom under morgonen sag jag att behovde jag skriva tillbaka killen som forfattat protokollet for att lagga till en detalj. Protokollforfattaren, som jag traffat ett par ganger tidigare, ar finlandssvensk, sa det kandes naturligt att skriva mitt svarsmail pa svenska. Det var da det slog mig, jag har aldrig nagonsin tidigare skrivit ett jobbmail pa svenska! Jag tankte efter lange, och kunde inte erinra mig nagot. Det ar i sig inte helt forvanande, da jag aldrig haft svensktalande kunder, leverantorer, sammarbetspartners eller liknande.

En svensktalande person som skriver sitt forsta jobbmail pa ett utlandskt sprak tanker nog efter en sekund extra. Har ar situationen nastan komisk; en svensktalande person som skriver sitt forsta jobbmail pa sitt modersmal, tanker aven han efter en sekund extra innan han trycker pa "skicka"-knappen...;)

Champagne at 40-aringen!

Varje ar i Antony halls en ost&vin-mässa pa stora torget och pa rue de l'Eglise. Emeline, Anton och jag tog en svang forbi en lordagskvall, och kopte enligt overenskommelse med familjen en lada Champagne at Johan i 40-arspresent.

Var klassiska leverantor av Champagne var representerad pa massan, och det blev en lada Aspasie Brut Carte Blanche fran producenten Ariston & Fils.

Ariston & Fils ar en liten producent som haller hog kvalitet, och jag kan tanka mig endast med stor svarighet att den finns tillganglig pa markanden utanfor Frankrike.

Ariston Fils ligger i byn Brouillet, tre mil vaster om Reims

Man kan kolla pa www.champagneaspasie.com om man vill fa nagra stamningsbilder fran vingarden.

Nu aterstar endast kruxet att fa ladan att hamna i Johans hander, och dar har jag varit tvungen att fundera en smula. Att skicka en tung klump som denna per Fedex, DHL eller ens La Poste betingar en kostnad som nara nog overstiger innehallet i ladan, sa det kanns lite saftigt. Jag hade en kollega som skulle till HK harom dagen men det visade sig att han forst skulle till Dubai i tva dagar, sa jag kande inte riktigt for att belasta honom med en tung lada. (Som dessutom kanske ar mattligt laglig i Dubai...)

Sa till sist far det nog bli sa att jag tar med ladan till Sverige nasta gang jag aker dit, och sa far Johan plocka upp den vid tillfalle. Leif och Anita har goda mojligheter att forvara ladan. Eller, om Johan handelsevis har vagarna forbi Paris gar det bra att plocka up den pa plats ;) Det ar bara att saga till i god tid!

En aterfunnen passion

I lordags var jag forbi det lokala snabbkopet Monoprix, for att handla nagra smasaker. Trots sin modesta storlek, har Monoprix en ganska valsorterad pocketbokavdelning, och jag stannade till och spanade in titlarna med Antons hand i min. Jag letade efter nagot av Sartre eller av Camus, men fann Guy de Maupassant istallet. De Maupassant ar nog mest kand i Sverige for "La boule de suif" (sv. Fettparlan) men nu holl jag novellsamlingen "Contes de la bécasse" i mina fuktiga handflator! 2 euro och 75 centime fattigare, och 500m senare satt jag i soffan och myste med boken framfor mig och en kopp kaffe pa soffbordet. Les contes de la bécasse ar en tunn bok pa en 150 sidor, men efter de forsta 10 sidorna aterfann jag nagot jag inte upplevt sedan jag laste "La nausée" (sv. Äcklet) for manga ar sedan: Varlden forminskas till bokstaverna, orden och meningarna i boken. Det 150 ar som skiljer forfattande och lasning reduceras till noll. Jag minns hur jag kunde lasa en hel roman utan att en gang sluta boken, hur jag kunde soka en hel hyllrad pa biblioteket utifall boken jag sokte hade oavsiktligt stallts fel.

Jag har tappat bort mig pa vagen nagonstans, eftersom jag pa nagot underligt vis trott att timmar av lasande av tex wikipedia ersatte lasandet av en riktig klassiker. Nar man haller en Zola, en Camus, en Molière, en Sartre eller en Strindberg i handerna marker man hur manniskans tillstand forblir oforanderligt genom tiderna.

Jag har alltid tyckt om bocker, och nar jag aterfinner ett stort verk (och tiden att lasa det) aterfinner jag gladjen att ta del av nagot som ar storre an livet.

Lordag i Antony - Anton, Nice och Berlin

Inte helt forvanande vaxer Anton for varje dag. Det marks tydligt att han forstar och kan skilja pa spraken, men han behover lara sig att koppla ihop sprak och person, dvs franska med fransmannen och svenska med svenskarna. Just nu sager han (oberoende av vilken publik han har) "vovve" om alla djur pa fyra ben och "pippi" om alla andra. Nar han undrar nagot sager han "qéchéché" (dvs "qu'est-ce que c'est?", eller "vad ar det?").



Det har blivit en del resande fram och tillbaka pa sistone, om an kortare i bade langd och avstand an tidigare. For en tre veckor sedan var jag i Nice pa en konferens, och det var inte utan att jag undrade vad i hela fridens namn jag gor i Paris. I Nice var det varmt och skont, och jag hann med att ta ett dopp i havet bade under lunchen och sedan vid midnatt pa vag hem fran restaurangen.

I veckan som gatt var jag pa en konferens i Berlin, vilket ar en stad jag aldrig besokt tidigare. Jag hade en knapp timme pa mig att gora lite sightseeing och diskade av nagra höjdpunkter innan det var dags att aka till flygplatsen.

Brandenburger Tor

"

"Trabi-tours"

Checkpoint Charlie

Pa planet tillbaka hem konverserade jag med en fransk-tysk kvinna som berattade om en kulle kallad Teufelsberg soder om staden. Jag hade aldrig hort om Teufelsberg tidigare, men det ska vara byggd av de enorma mangder rasmassor som var resultatet av Berlins forstorelse under 2:a VK. Idag ar det den hogsta punkten(!) i Berlin. Under kalla kriget byggde Amerikanska NSA en lyssningsstation pa toppen, och hade den i drift anda till murens fall. Det finns gott om bilder pa natet fran toppen av Teufelsberg, och nasta gang jag aker till Berlin ska jag forsoka klamma in en egen fotoexpedition dit.

Torsdag i Antony

Det ar torsdag kvall och Emeline ar i Toulouse. Jag lamnade Anton imorse och hamtade honom ikvall. Det var inte helt fel att ha begransningar bade pa morgonen och pa kvallen sa att jag tillbringar mer tid med Anton an med min arbetsgivare.

Ultra-light hiking, spritbrannare

For nagra ar sedan tillverkade jag nagra brannare av laskburkar (pop-can stove) och har anvant dem lite da och da sedan dess. "Pop can"-brannarna ar hyfsat latta att tillverka, ultralatta och ganska effektiva. Sa laste jag en dag om den sk "cat can stove", som ar en än simplare konstruktion och som ar annu lattare an "pop can"-brannaren. En av UL-rorelsens kardinaler, Andrew Skurka, pastar att "cat can"-brannaren ar battre an alla "pop can"-brannare han provat och att han skrotat alla sina "pop can"-brannare sedan dess.

Upp till bevis! Sagt och gjort, jag tillverkade en "cat can stove" och testade.

Min "pop can", Pikostove, ar gjord av tva laskburksbottnar som kapats och fogats samman. En ring av sma hal kantar den ovre, yttre periferin och ett fyllhal ar borrat i mitten av toppen. Brannaren ar trycksatt och de forgasade spritangorna forbranns under tryck vilket forbattrar bransleekonomin. 

En nackdel med den har konstruktionen ar att man maste ha ett forvarmningstrag for att fa igan brannaren. Ett tillklippt aluminiumtrag (<1g) fixar detta, och fylls med ca 2ml sprit for att fa brannaren att ga igang.

Med den har konstruktionen maste man ha ett sarskilt kokkarlsstall, da det maste finnas ett mellanrum mellan brannaren och kokarlets botten. Ett par decimeter najgarn (klarar manga bojningar) lanat fran Rudbecksskolan, anno 1992, fixade detta. 

Min variant av Cat can stove ar gjord av en kattmatsburk av aluminium, med tva rader av hal slagna upptill. Tanken ar att den fylls med bransle, tands och forvarms, och att kokkarlet sedan tatar overdelen sa att lagorna tar sig ut via de slagna halen. Vitsen med den har konstruktionen ar att man inte behover nagot sarskilt kokkarlsstall, eftersom kastrullen kan stallas direkt pa brannaren, vilket sparar vikt (nja, nagra gram i alla fall....)

Pop can stove ("Pikostove") med vindskydd till vanster, kastrull med lock till hoger 

Cat can brannaren i narbild

Pikostove brannaren i narbild. Notera forvarmningstraget nertill och skruven som sluter fyllhalet upptill.

Cat can brannaren under forvarmning.

Pikostove

Cat can brannaren i aktion. Notera hur lagorna vants utat sedan kastrullen stallts pa plats.

Pikostove pa sluttampen; ca 1min brinntid kvar. Ett hal har redan slocknat.

Sa till resultaten:
For bada brannarna anvandes 500ml vatten och 20ml sprit. Brinntid noterades och kokning eftersoktes. Utomhustemperaturen var ca 25°C, och (kran)vattentemperaturen var ca 15°C. Med "kokning" menas kraftiga bublor i ytan av vattnet.

Cat can stove:
- 8min 45 s brinntid
- ingen kokning, men val varmt vatten

Pikostove:
- 12 min brinntid
- kokning efter 8min 30 s

Slutsats:
Kanske ar min cat can inte optimal, men "pop can"-brannaren ar klart overlagsen. Med 2 cl sprit kan jag fa en halv liter vatten att koka pa mindre an tio minuter. Lagger man pa nagra meter over havet, lite lag temperatur och fuktiga forhallanden kanske det ror sig om 3-4 cl sprit per maltid, vilket ar klart godkant.
Cat can har lag uteffekt och brinner ut tidigare an min pop can, vilket ar forvanande. Jag har byggt min cat can efter specifikationerna pa sajterna som havdar dess overlagsenhet, men har maste jag doma ut den da den inte holl mattet.

Notera: Om jag minns ratt tog det ca 15-20 minuter fran att smalta sno till att fa kokande vatten med Trangias sk "Jagarkök" i Lapphelvetet da det begav sig. Om jag far tillfalle till det sa ska jag nagon dag testa hur min pikostove star sig i den jamforelsen.

Zlatanfeber i Paris

Efter att Zlatan Ibrahimovic kopts av klubben Paris St Germain, "PSG", rader det Zlatanfeber i Frankrike. Under onsdagen och torsdagen toppade Zlatan nyheterna pa saval radion "Info" som statstelivisionen "TF1". Att frassarna skulle vara sa exalterade over att en svensk kopts av en fransk (naja, Quatariansk...) fotbollsklubb forvanade mig en smula. Men Zlatan verkar ha tillrackligt med "cred" for att de franska PSG-fansen ska vaga tro pa stordad i den franska och europeiska ligan.
Det som media talade allra mest om var att Zlatan ska ha fatt en nettolon pa 14 miljoner om aret, vilket ska vara ett rekord inom fransk fotboll.

Mediauppmarksamhet av "Urban Exploration".

Av en tillfallighet kom jag en natt att se en kort svensk popularhistorisk dokumentar pa youtube. Dokumentaren tillhor en serie - "Hemliga Svenska Rum" - som sandes pa Sveriges Television under 2008, med uppfoljaren "Svenska Hemligheter" 2010. Serien bestar av 13 min langa avsnitt dar Melker Becker besoker byggnadsverk som fa manniskor kanner till och an farre har tilltrade till. Stallena han besoker ar t.ex. nedlagda fabriker, befastningsverk, forsvarsanlaggningar eller bergrum fran kalla kriget. Jag har sett ett tiotal avsnitt och stilen ar saval sober som estetisk. Fakta varvas med vackra bilder.
Aven om Melker Becker vad jag vet aldrig uttalar begreppet sa ar det just "Urban Exploration" det handlar om.

Urban Exploration definieras av svenska Wikipedia som:

"Urban exploration (Urbex eller UE) är en subkultur där utövarna vill utforska ofta låsta eller på annat sätt stängda delar av byggnader, byggnadskomplex eller underjordiska system."

Begreppet Urban Exploration, eller UE, ska ha myntats 1996 av en Kanadensare som agnade sig at att besoka svartillgangliga urbana miljoer. Dock har foreteelsen funnits betydligt langre an sa, och vi ar manga som bade sokt och besokt avskilda platser av nutids- och kulturhistoriskt varde.

Serien som Melker Becker presenterar ar en kondenserad popularisering av Urban Exploration och tonvikten ligger pa att presentera saval historia som personliga vittnesmal som stamningfulla bilder av de besokta anlaggningarna. Personligen tycker jag att serien insisterar lite val mycket pa mystik och hemligt, men det ar i min mening ok da aven statstelevisionen behover "salja in" sina program till en bred publik. Overlag ar det en valgjord serie som visar intressanta platser och som aterger bakgrund och historiska detaljer. Att komma fran SVT for att gora en serie om UE hjalper givetvis nar det galler att oppna dorrar hos Statens Fastighetsverk eller Fortifikationsverket, som forvaltar manga av de platser som intresserar dem som agnar sig at UE. Det ar inte sakert att Fortifikationsverket skulle oppna Musköberget for vilken UE-utovare som helst...
Rekommenderas.

Trekkingutrustning

Tidigare har jag haft uppfattningen att trekkingprylar ska vara "rejala doningar och slitstarka prylar", vilket sakert ar en rest av vad Kronan larde ut da det begav sig. Successivt har jag overgivit den idén och nu siktar jag istallet pa att utrustningen ska vara enkel och framforallt latt. De senaste 15 aren har jag kört med ryggsacken jag kopte straxt efter lumpen, en Berghaus Cyclops II, som till fullo anammar konceptet om slitstarka grejer, till priset av en hog vikt.

Berghaus Cyclops II ar komfortabel men tung.

Berghaus:en ar stor och rymlig (90l+20l), har mycket bekvamt bärsystem, ar i det narmaste outslitlig, men den vager bly. Tom vager sacken ungefar 3,2kg, vilket sakert var ok for 15-20 ar sedan. I dagslaget vager en  standardsack for fjallvandring i kommersen idag kanske 1 - 1,5kg mindre an min gamla Berghaus. Det finns aven mer specialiserade tillverkare och forsaljare som har modeller som utnyttjar till fullo nya material for att pressa vikten an lagre, under kilot. Nackdelen med dessa mer optimerade sackar ar att de än ar forhallandevis dyra, dels pga de hogteknologiska kompositmaterial som anvands och dels pga att det ar mer eller mindre en nischmarknad. Som en reaktion till dessa avancerade och kostsamma ryggsackar, har det vuxit fram en skara kreativa "hemmapulare" som bygger egna sackar med sikte pa att optimera vikt och prestanda till ett lagt pris. 

En av dessa hemmabyggare, kallad Denq, har en blogg dar han har lanserat ett intressant nytt(?) koncept som jag definitivt ville prova. Denqs idé ar att gora sacken och utrustningen sa enkel och sa latt att vadderade (och tunga) axelband och avbararbalten inte behovs. Vidare har han observerat att fa - om ens nagra - sackar pa marknaden ar verkligt vattentata. Tillverkarens och forsaljarens marknadsforingssprak brukar saga att sackarna ar "vattentata", men oftast betyder det att de ar "vattenskyddade", och forr eller senare slapper de in vatten (om man gar tex en hel dag i regn). Denq har kommit fram till att det inte spelar nagon roll om ryggsacken ar vattentat eller ej, eftersom allt som ar kansligt (sovsack, ombyte, etc) anda maste vara packat i en individuell vattentat stuvsäck. Om man helt overger idén att ryggsacken ska ge skydd fran regn, oppnas vida mojligheter att anvanda material som ar latta, billiga och starka. Ett sadant material ar sk "mesh", eller nät i polyester som liknar materialet i pasarna som ibland anvands for fintvatt i tvattmaskinen. Regnskydd av kanslig utrustning i sacken fixar man latt med antingen speciella, latta vattentata packpasar, eller om man vill gora det enkelt for sig kor man med vanliga svarta sopsackar... Att ha ett regnskydd som man drar over sacken ar givetvis ocksa ett alternativ, men det brukar vara bylsigt och fangar vind pa ett satt jag inte gillar.

Sagt och gjort, jag kopte mig lite "mesh", slaktade min gamla och utslitna Haglöfs-rygga (som slitit ont manga ar i katakomberna), och byggde/sydde mig en ultralatt rygga pa 45l.

PikoMesh#1: volym 45 liter, vikt ca 350g, kostnad 5€ + atervunna delar + lite syjobb. Latta men breda axelband, ultralatt sack, enkelt avbararbalte och mojlighet att satta ett aluminiumstag i ryggen om det skulle behovas.

Det tog ett par timmar med Emelines symaskin att sy till ryggan. Jag upptackte bl.a. att det var lite klurigt att sy ihop mesh och nylonremmar, da mesh:en ar ett tunt, lite stretchigt och sladdrigt material medan nylonremmar ar gjorda av ett stelt, tjockt och halvhart material. Men det gick, och i slutandan vagde sacken in pa endast 350g!

Storleksjamforelse mellan Berghaus Cyklops II och en ihopknolad PikoMesh#1. Staven i nederkant ar aluminiumstaget som kan passas in i en specialsydd kanal langs ryggen pa PikoMesh:en. 

Att jamfora a ena sidan en klassisk "softpack" som Berghaus:en pa 3,2kg och a andra sidan min PikoMesh#1 pa 350g ar onekligen att jamfora applen och paron. De ar inte bygda for samma anvandning, och ser darfor helt olika ut. Med Berghaus-sacken ar det bararen som satter begransningen, da sacken i sig klarar packvikter pa 40kg eller mer. PikoMesh:en a sin sida klarar sakert 20 kg ur hallfasthetssynpunkt men komfortgransen gar vid 10-12kg. Kontentan ar dock

• att Berghausen ar klart overdimensionerad for vad den vanlige dodlige (sommar)bergsvandraren normalt gor under en veckas vandring, och 
• att med lite list kan man latt optimera sin packning till att komma under 10kg.

Nar jag vandrat pa Korsika de senaste aren har jag haft ungefar 14kg pa ryggen (for en veckas vandring, inkl mat), varav 3kg var enbart for ryggsacken. Jag har sedan dess bantat ner min utrustning med ytterligare tva kg (lattare talt, lattare liggunderlag, lattare koksutrustning), och med en ryggsack som vager endast 350g istallet for tre kilo kommer jag sannolikt ner i en initial totalvikt pa 9kg inklusive mat for en vecka. Saledes ar vinsten av att optimera ryggsacken monumental!
  

PikoMesh#1 packad med sovsystem (talt, liggunderlag, sovsack), kok och varm troja.

De ultralatta ryggorna har en kanslig punkt: stuvning. "Klassiska" ryggor kan man stuva (nastan) lite hur som helst. En ultralatt sack maste man stuva pa sa vis att innehallet stoder formen och styvheten. Om man packar lite smart kan man fa en till synes formlos och sladdrig "pase" att bete sig pa ryggen ungefar som en ryggsack med inbyggd ram. Hemligheten ligger i att utnyttja naturligt styva utrustningsedetaljer (talt, liggunderlag) och kompressionsremmar sa att allt halls ihop till ett kompakt och ergonomiskt paket.

An har jag inte provat PikoMesh#1 i falt, men den kanns lovande.

Dykning, en dyr sport... eller?

Jag borjade dyka nar jag lag i lumpen och da sa vi alla som gick kursen att "dykning ar en dyr sport". Sjalva kursen gick (med kronans fritidsaktivitetssubvention) pa en 1600SEK, vilket motsvarade ca en och en halv "manadslon" i gronklader. Sa visst smartade det att betala sadana pengar. Men med lite distans, och framforallt med perspektiv som forvarvsarbetande vuxen kommer kostnaderna i ett annat ljus. Vissa av prylarna jag kopte for nastan tjugo ar sedan anvander jag fortfarande, och med tiden har den initiala kostanden amorterats av.

Min mest seglivade utrustningsdetalj ar helt klart mina neongrona fenor som jag kopte av Fanrik Persson pa K4 varen 1994. De har funkat fint under alla ar och har trots ett och annat hack i kanten aldrig varit aktuella att byta ut. I dykpublikationer ges man bilden att det varje var sker en revolution inom fentillverkningen. Med mycket grafiska annonser forsoker fentillverkarna desperat fa oss dykare att tro att gardagens fenor ar helt passé, och att med nya fenor kan man fa X% mer kraft per spark om man bara koper deras fenor. Gronsaksdykare koper garna balla high-tech-fenor, medan tech-dykare (darbland grottdykare) kor med fenor som ser ut som de har gjort de senaste 30-40 aren (om inte mer). Enkelt ar tillforlitligt, och tillforlitligt ar bast.

Utrustning pa tork. Notera fenorna till vanster.

1996 kopte jag en hel utrustning, och om jag minns ratt kostade den i storleksordningen 20.000SEK, vilket for en student var en stadig summa, men jag hade da allt jag behovde; flaskor, regulatorer, torrdrakt, lampor, väst, etc. Den utrustningen kom jag att anvanda i manga ar, men undan for undan bytte jag ut delar och salde av det jag bytt ut. Jag kopte en ny torrdrakt (med sponsring fran familjen pa min 30-arsdag), en ny lampa och lite smaprylar. Totalt kanske jag har spenderat ungefar 40.000SEK pa knappa tjugo ar. Per ar raknat blir det saledes straxt under 2000SEK om aret, vilket inte ar sa farligt med tanke pa att det ar en extremsport. Pa samma tid har jag gjort ungefar 400 dyk, vilket ger en materielkostnad per dyk om ca 100SEK. Sedan tillkommer givetvis andra kostnader sasom underhall, luftfyllningar och flyg- och marktransport. Underhallet (serva regulatorer arligen, provtrycka flaskor vart 5:e ar, byta tatningar i drakten etc) kostar en slant nar man val gor det, men det ar inte sa ofta det behovs. Luftfyllningar kostar en 5€ per flaska, men for det far man oftast ett helt dyk.
Kostnader for transport och harbarge nar man gor dykresor tycker jag inte "gills" som dykkostnader, da de ar resor som har ett nojesvarde i sig, aven om man bortser fran dykningen.

Jag har ingen aning om vad andra sporter kostar i materialinkop over en langre tid, men jag kan tanka mig att bade golf och tennis kan landa pa liknande belopp. Jamfor man med tex segling, ishockey eller hastsport kan man nog rent av havda att dykningen ar billig...

Emeline har alltid haft en mycket forstaende installning till dykningen; hon fragar ibland vad de olika prylarna kostar, och nar jag sager "den ar lite dyr, den kostar 500€" brukar hon skratta och saga att for 500€ far man i basta fall ett dack till en rallybil (Emeline var djupt engagerad i ett tidigare liv som funktionar inom motorsporten).

Minnen av skollarare

Exakt vad det ar som gor att man kommer ihag vissa larare och glommer andra varierar starkt. I mitt fall handlar det mycket om den dialog som uppstod mellan elev och larare, eller om en larare var speciellt fargstark och inspirerande.

Lagstadiet : Bagarbyskolan

Utan anmarkning. Jag minns for- och efternamn pa de tva froknarna jag hade, men jag kan inte pasta att de lamnade mig nagra betydende minnen.

Mellanstadiet : Eriksbergsskolan

Vi hade en ung och mycket otypisk skolfroken i mellanstadiet; Eva Tuomas. Eva var 26 (jag minns aldern da vi var just 26 i klassen), relativt nyexad och hade manga ideer som sakert inte var helt okontroversiella bland kollegor och foraldrar. Jag minns det som att samtliga elever gillade Eva, och jag tror att hon ganska snart overtygade foraldrarna med. Eva verkade prioritera att vacka intresse hos eleverna snarare an att agna sig at at vara polis i klassen, sasom det sas att froknarna i parallellklasserna gjorde. Ett talande exempel var nar hon tog klassen med pa diverse besok och exkursioner; Eva pilade ivag mot malet och alla elever snodde sig pa for att hanga med. Skracken var att komma bort i tex kollektivtrafiken, och vi elever forstod snabbt att losningen var att inte tappa bort Eva. En mer konventionell larare kanske hade vakat over att ledet hangde ihop, att ingen tappades bort, att bosfrona holls i schack etc. Sakerligen vakade Eva over dessa aspekter med, pa sitt satt, men hennes metod var annorlunda an de jag sett i lagstadiet och i parallellklasserna.

Klass 4A anno 1984

Klass 6A anno 1986

Nar mellanstadiet var over, sas det att Eva lamnade lararyrket. Exakt vad som fick henne att soka sig bort har jag ingen aning om, men skolan har (som manga stora organisationer) en enastaende formaga att kvava alltfor nydanande grepp och idéer.

Kuriosa: Googlar man pa "Eva Tuomas" finner man http://evatuomas.blogspot.fr/ som har feminism och jamstalldhet som huvudtema. Jag fann aven en valsedel fran riksdagsvalet 2006 for Norrbottens län dar Eva Tuomas, Väktare, 48 år Solna figurerar i 50:e position for Feministiskt Initiativ. Att doma av bilden pa huvudsidan pa bloggen och att det enligt SCB endast finns 30 personer i landet med efternamnet Tuomas, ror det sig troligen om den Eva Tuomas jag larde kanna pa Eriksbergsskolan for... 28 ar sedan.

Hogstadiet : Helenelundsskolan

Vara tva klassforestandare gjorde jobbet, men lamnade mig knappast nagra andra starka intryck. De tva larare jag minns mest fran hogstadiet var franskalararen, Margit Wohlin (senare Tiberg) och bildlararen Lennart Runow allmant kallad "Runan".

Margit var en dam i 50-arsaldern som mätte max 1.55m i strumplasten men sa som jag minns det var hon den enda lararen jag hade som med sin blotta narvaro fick tyst pa klassen under lektionen. Hennes ultimata "vapen" var att skicka fram eleverna till tavlan for att tex boja franska oregelbundna verb, och ingen ville sta och stamma vid tavlan med en bit krita i en fuktig hand. Basta strategin var inte helt ovantat att lasa sina laxor, halla tyst under lektionen, och svara kort och rakt pa fragorna... Resultatet ar att jag 25 ar senare fortfarande minns ungefar vad jag larde mig under de lektionerna, vilket enligt mig ar ett mycket gott betyg at Margit.

"Runan", som maste varit nara pensionsaldern nar jag gick i Helenelundsskolan, sag ut som en nagot av en bohem, hade uttalade vanstersympatier och mumlade kryptiskt. Daremot var han respekterad av alla for sina kunskaper, for att han visade engagemang och for att han trodde pa oss elever. Runan korde en gammal MG, och ryktet sa att nar han behovde reservdelar gick han till teknologisalen och tillverkade dem sjalv. Huruvida det kategoriskt var sant eller inte kan jag inte yttra mig om, men vi elever tyckte att Runan var en gigant. I nian kom en elev i klassen med idé om ett kollektivt projekt, och Runan gav oss sitt fulla stod och overtygade de larare som var mer reserverade infor projektet.

Gymnasiet : Rudbecksskolan

Var klassforestandare tillika matte- och fysiklarare, Lisbeth Englund, var otvetydigt den som jag minns bast. Lisbeth, ca 40, var rutinerad om an lite reserverad och ganska konventionell. Jag har svart att saga exakt vad det var som fick henne att sta ut for mig bland alla larare pa gymnasiet, men hon fick mig att plugga bade matte och fysik trots alla "yttre stormoment" (sasom fester och hormoner) i aldern 15-18 ar. Jag minns att det bland mina kamrater pa nagot udda vis var "ballt" att da och da skolka ("jag trotsar narvaroplikten, jag ar en rebell!"), men att det ocksa var "ballt"" att ha bra resultat pa skrivningarna. Resultatet blev att jag pluggade det som skulle pluggas, och det ar Lisbeths fortjanst.

Hogskolan : KTH

Pa hogskolan trillade till sist poletten ner om att jag gick i skolan for min egen skull... Sent skall syndaren vakna. Samtidigt blev kurserna mer anonyma (150+ elever i en forelasningssal) och relationen larare - elev darefter. Av alla larare minns jag mest Karim Daho, svensknaturaliserad Egyptier, forelasare i Analys ("envarre", "flervarre" och "komplexen"), och Henrik Eriksson, forelasare i Numeriska Metoder. Karim och Henrik var 100% engagerade i undervisningen, och skiljde sig fran den ganska stora skaran forelasare som sag forskningen som huvudintresset och undervisningen som nagot av ett nodvandigt ont. Pa Henriks hemsida pa kth, star det tex "Mottagningstid: jämt."

Henrik Eriksson var intressant pa flera satt; bla tog han fram gitarren och spelade och sjong en lat som hette "Euler-Maclaurinssummationsformel", vilket var ett annorlunda grepp for att fa eleverna intresserade. Hans kurskompendier hade ett matlagningsrecept pa forsattssidan for varje kapitel. Recepten var speciellt utvalda for att rymmas inom varje students budget och kokskunskaper. Andra "roliga" detaljer om Henrik var att han var medlem i pidioterna (forening for folk som utantill kan fler an 200(?) decimaler av talet PI) och han hade i stort sett hela sin familj pa KTH, inom samma institution, NADA; frun Gerd(?) Eriksson, och tre barn av vilka Viggo Kann ar den jag minns bast. Enligt kartidningen Osqledaren deltog barnen fran tidig alder i en exotisk familjeaktivitet om helgerna: rattningen av skrivningar.

En parentes pa KTH; Nar jag under varen 1997 bestamde mig for att aka till Frankrike, traffade jag en fransk/svensk-naturaliserad algerier, Aziz Aichagui, som var utbytesansvarig mellan KTH och de fransktalande hogskolorna. Aziz holl en uppfraschningskurs i franska for framtida utbytesstudenter. I de diskussioner jag hade med Aziz maste han ha identifierat att jag var motiverad till att gora nagot lite mer an "bara" ett ar pa ett franskt universitet. Aziz salde Supelec till mig med motiveringen att jag skulle bli den enda svensken pa campus och att det skulle forvisso gora det lite knepigare den forsta tiden men betydligt mer givande pa langre sikt. Utbytet varade dessutom i tva ar och mynnade ut i ett dubbeldiplom, vilket jag tyckte verkade anvandbart. Det var betydligt vanligare da for svenskar att aka till Ecole Centrale i Châtenay-Malabry, sasom min kompis Per gjorde. Aziz patalade att det fanns en "koloni" av svenskar pa Ecole Centrale, och att om jag ville fa en "intensivupplevelse" av det franska spraket och den franska kulturen var Supelec ett starkt val.

Hogskolan : Supelec

Supelec var en svar tid for mig, da jag samtidigt skulle lara mig franska, det franska skolsystemet och folja kursprogrammet. Mitt forsta ar var knepigt och de minnen jag har av lararna ar mestadels inte positiva. Det franska skolsystemet var da sasom det svenska skolsystemet kanske var fore de stora reformerna pa 1970-talet. Eleverna var formaterade och tavlingsinriktade pa ett satt jag inte sett tidigare. Skolsystemet tedde sig som latt absurt for mig, samtidigt som jag var imponerad av de franska elevernas teoretiska kunskaper. (Pa KTH hade alla elever en referensbok kallad BETA som tjanade som hjalp for att inte behova kunna formler utantill. Pa Supelec hade man inte nagot liknande, och de elever jag visade BETA for sa alla, "jaha, vad har du den till? Schrödingerekvationen kan man ju anda...".)

Pa campuset i Rennes fanns en larare som hette Pierre Chlique som jag idag skulle saga ar den larare som betytt mest for min skolara inspiration och mitt senare yrkesval. M Chlique undervisade i systemteori och industriellt modellbygge, och mitt jobb idag ar inte sa langt fran hans forskningsomrade. M Chlique var mycket engagerad och intresserade sig saval for sina elever, som for okat internationellt utbyte (vilket talade till mig som utbytesstudent). Idag ar det ett krav for att fa en Supelecexamen att ha tillbringat minst en termin pa ett utlandskt universitet, och jag skulle inte vara forvanad om M Chlique var bland dem som verkat for detta.

Sammanfattning

Den roda traden som knyter ihop alla larare jag skrivit om ovan, ar inte helt ovantat deras engagemang. Engagerade larare inspirerar, och oengagerade larare lamnar sina elever likgiltiga. I ett livsperspektiv tror jag det ar inspirationen som gor att man minns A men inte B.

I vissa ogonblick har jag frestats att kontakta gamla larare per mail for att "beratta hur det gick sedan", men jag har alltid latit bli. Framst for att jag inser att jag bara ar en av alla hundratals eller tusentals elever en larare ser under en karriar, och att gamla elever sakert har en tendens att flyta ihop eller glommas bort helt och hallet med tiden.
Sedan tanker jag ocksa pa hur det ar med gamla favoritfilmer; jag tycker det ar battre att bevara minnet av hur jag upplevde den nar jag sag den, snarare an att se om filmen idag.

Pappors Privilegium

Frankrike ar i manga avseenden annu ett sexistiskt samhalle, dar konet kan leda till sarbehandling pa gott och ont. Som pappa far man varesig man vill det eller inte en positiv sarbehandling pa dagis. Dagisfroknarna ar alltid glada och trevliga nar en jag kommer med Anton pa morgonen eller hamtar honom pa kvallen. Kraven pa mammorna ar betydligt hogre; ar barnet nerbajsat, osnutet eller skrikigt pa morgonen kan det komma en och annan kommentar. Om jag lamnar Anton bade last i brallan, osnuten och med endast en strumpa pa, sager froknarna "det ar ingen fara" och rusar ivag for att byta, snyta och fixa till honom. Om Emeline lamnar honom i liknande tillstand far hon en vanlig men bestamd kommentar om att barnet ska lamnas nybytt om morgonen, och sker det en olycka pa vagen ska barnet bytas av foraldern i entrén... Jag tycker froknarna ar fantastiskt trevliga varje gang jag traffar dem, och Emeline kan ibland tycka att hon far (mindre) bannor for smasaker. Som pappa har man mer eller mindre "carte blanche" da vi ar i klar minoritet att lamna och hamta pa dagis. Mammorna har det tuffare.

Valvaka 2012

Sa har forsta omgangen av presidentvalsomrostningen gatt av stapeln. François Hollande ser ut att vara (temporar) segrare med ca 29% av rosterna framfor Sarkozy med ca 27%.

Att Marine Le Pens extremhoger kommer pa tredjeplats med 18% tycker jag, som humanist och som utlanning, ar chockerande. Nastan en av fem fransman rostar pa hogerextrema och framlingsfientliga varderingar, och jag forsoker se det som ett missnojesvotum mer an ett carte blanche at extremhogern. Marine Le Pen har med framgang lyckats bedriva en kampanj som avdiaboliserat hennas fars parti. Manga undrade efter bytet fran far till dotter om det skulle lyckas, och (tyvarr) verkar Marine ha rott hem overgangen med 18% i forsta presidentvalet. Darmed har hon skarat sin plats inom partiet och fatt tyst pa alla som varnade for att avradikalisera partiprogrammet. Marine Le Pen gar tyvarr hem i stugorna, dar europaskepticism, framlingsfientlighet och framtidsradsla har god grogrund.

Sarkozy har tappat fart den sista veckan. Flera av hans forna allierade har valt att officiellt oppna diskussionen at vanster, och manga andra bedomare har sett det som att Sarkozy internt ar betraktad som politiskt dod. Dock tror jag att det vore farligt att underskatta Sarkozy; han ar kand for att slas hart och hansynslost i politiken, och har hamtat sig tidigare fran riktigt svara klammor. Hollande ar a sin sida aterhallsam da han manar till samling och koncentration infor andra valomgangen. Hans utgangslage idag ar betydligt ljusare an Segolene Royals lage for fem ar sedan, men ingen vill ropa hej for tidigt.

François Hollande har gjort en ganska stark spurt i valrorelsen. Hollande och Sarkozy sag under veckorna som gatt sina kurvor korsas ett flertal gangen, och i slutandan var det Hollande som drog det langsta straet. Hollande ar en i stort oprovad statsman, da hans framsta meriter ar partisekreterare for motsv socialdemokraterna samt regional politiker in en glesbygd (Corrèze). Valflasket han serverat under valrorelsen ger mig kalla karar, men samtidigt ar jag overtygad av att det inte ar fem ar till av Sarkozy som Frankrike behover.

Nu aterstar andra omgangen, da folken igan ska rosta pa antingen Hollande eller Sarkozy. Det ar givet att JL Melanchons roster gar till Hollande, och likaledes ar Marine Le Pens roster vikta at Sarkozy. Saledes kommer centristen François Bayrous 9% vara avgorande. Om det gar som i forra valet, 2007, dar Bayrou valde att lata bli att ta uttalat parti for den ena eller den andra, kommer troligen Hollande att segra.

Simdebut i Massy

Det var ursprungligen tankt att Anton skulle fa aka till simhallen langt tidigare i livet, men diverse trakigheter kom emellan. Man nu var det dags! Emeline kunde inte delta direkt i upplevelsen i vattnet (hon ar fortfarande for... radioaktiv!) men hon fotade fran askadarplats.

Anton i barnbassangen

Till min stora forvaning var Anton mer fortjust in stora basangen an barnbassangen. I barnbassangen ville han bara sitta i mitt kna, medan i stora bassangen kunde vi faktiskt simma lite; han holl sig fast pa min rygg och somnade(!) efter en stund. Vi fick manga positiva kommentarer fran andra simmare om att han var en utomordentligt ung "simmare".

Val hemma kunde jag se att simturen tagit pa krafterna och att han slocknade pa nolltid. Knappt hade han svalt sista tuggan sa somnade han in.

Köldvag over Paris

Det blev over en natt kallt över hela landet, med temperaturer ner mot 10-15 köldgrader i öster och i centralmassivet. I Paris har det thittlills inte blivit kallare an ca -5°C. Jag dammade av min vinterjacka som jag hade i Kanada for ett par ar sedan, och till min stora forvaning gjorde jag ett par "fynd" i jackfickan: nyckelknippan till eriksbergsvagen som jag trodde forsvunnit i flytten!

Utrensning i ladorna pa Eriksbergsvagen

Nar jag flyttade fran Sverige sommaren 98 lamnade jag kvar en hel del prylar hos mina foraldrar pa Eriksbergsvagen, sasom man gor nar man inte vet riktigt hur lange man kommer vara borta. Sedan dess har det gatt manga ar och helt naturligt har jag rensat successivt for att nu endast ha kvar mina dykprylar i kallaren och ett par kartonger i ett horn. I hostas gav jag mig pa kartongen markt "fjallprylar" som fatt sta oantastad anda sedan jag lamnade landet. Det ar en marklig kansla att oppna en kartong med saker som man inte rort pa säg en tio ar. Kanslorna som kommer fram kan vara allt fran "Ja dar var den! Antligan har jag hittat den!", till "ja den ja, den kommer jag ihag" till "hur i hela fridens namn tankte jag nar jag sparade den har..." I sanningens namn hander det betydligt oftare det sistnamda snarare an det forra. Men a andra sidan ar det sa manniskor fungerar; nar man sorterar saker vet man inte sakert pa forhand vad som i framtiden kommer kannas meningsfullt. Darfor ar det lockande att spara "just in case". Men med vetskapen att det ar ytterst sallan gamla glomda undangomda prylar verkligen kommer till anvandning kan man gora sig fri fran ganska mycket.

Till de lite "roligare" grejerna jag slangde horde tva paket av kronans nodlivsmedel(!).

Nodlivsmedel, variant 1.

Det var givetvis i lumpen jag fick de paketen, och i nagot forvirrat ogonblick innan jag akte till Franskrike maste jag ha tankt "de dar kan jag ha nytta av nagon dag, om KRIGET KOMMER eller liknande". Som en logisk konsekvens av att ha sparat nodlivsmedel i snart 20 ar kande jag att jag var tvungen att smaka pa dem innan jag slangde paketen. Jag oppnade variant 1 forst, da den sag aldst ut. Dock sag jag inget tillverkningsdatum pa forpackningen. Kexen smakade fett och syntetisk vanilj, ungefar som forsvarets hudsalva. Ingen smaksensation direkt men klart atbart om man varit utan mat ett par dagar.

Arméns nodlivsmedel, variant 2. Notera skillnaden i forpackning.

Forpackningen till variant 2 sag betydligt nyare ut och var stamplad med forpackningsdatum (sa sent som i oktober 1983). Dock verkade innehallet lite mindre stabilt an den aldre forpackningen, och en frän doft spred sig fran kexen. Nar jag smakade pa kexet kande jag en omisskanlig smak av... härsket smör. Med en mustig smak av smörsyra i munnen gick jag till soptunnan och slangde hela rasket.

Rent allmant, om jag bortser fran just kexen/nodlivsmedlet, nar man rensar stoter man forr eller senare pa agodelar som man inte formar sig att slanga, trots att det rent objektivt ar mer eller mindre skrap. En viss del "nostalgiprylar" kan man val spara om man vill, sa lange som det ar en begransas till en rimlig kvantitet och volym. Men nar man regelmassigt spar bara for att man redan sparat prylen i en herrans massa ar kan man pa sikt raka ut for problem.

Jag brukar i de fallen fraga mig sjalv vad det ar det som gor att jag har svart att skiljas fran foremalet. Ofta ar svaret att det mentalt finns nagot mer eller mindre medvetet ouppklarat eller oavslutat med foremalet ifraga. Sist jag tittade pa kexen var som jag skrev kanske 10 ar sedan, och jag tror att jag da kande att jag inte kunde slanga nagot som jag da sparat i tio ar. Att slanga efter tio ar ar att erkanna for sig sjalv att tio ars sparande inte tjanat nagot till. Som alltid ar det svart att erkanna sina felaktiga beslut for sig sjalv, och darfor ar det for stunden bekvamare att lata grejen ligga i tio ar till. Nasta gang den kommer till ytan ar det an svarare att ta itu med det. Men nar jag accepterade for mig sjalv att mitt tidigare beslut var tveksamt, lattar "separationsangesten" och det ouppklarade uppklaras. Jag "blir klar" med foremalet, och kan forpassa det till soptunnan omedelbart. Det viktigaste ar att gora upp med en gang, och inte lagga tillbaka och "gora det sen", vilket oftast ar liktydigt med tio ar till...

Sensmoral: tio ar i mobforrad, tjugo ar i en kartong i mitt barndomshem, fem minuter "smakprovning", och en kvarts bloggskrivande. Sedan faller kronans nodlivsmedel i t o t a l glomska. Kanske borde jag ha tankt mig for innan jag bestamde mig for att spara just den har grejen?

Fransk Humor - Contrepétrie

Svensk och fransk humor skiljer sig at pa ett distinkt satt. Det som uppfattas som roligt i Sverige faller ofta platt till marken i Frankrike och vice versa. Ett av den franska humorns regalskepp ar ordlekarna, varav en s.k. Contrepétrie ar speciellt uppsakttad.

En Contrepétrie gar ut pa att en alldaglig fras genom permutation av vissa stavelser och fonem far en helt annan (och ofta snuskig, grov och anstotlig) mening. For en oinvigd later frasen helt banal och ibland meningslos, medan den som dechiffrerat frasen roas av "losningen". Traditionellt, nar en Contrepétrie berattas, sager man endast den banala frasen, och later sedan lyssnarna klura ut lösningen, eller forbli ovetande om den komiska forvanskningen. Darfor sags en Contrepétrie uppskattas allra bast i sallskap av tre personer; en som berattar, en som forstar, och en som inte forstar. Malet med Contrepétrie ar att det grova ska begripas av de invigda men forbli outtalat. Darfor ar Contrepétrie nagot frustrerande for utlanningar som inte beharskar begreppet och tekniken. Klassiskt for nykomlingen ar att nagon berattar en Contrepétrie varvid storre delen av sallskapet skrattar gott. Den som inte kanner till begreppet Contrepétrie fragar da irriterat vad som ar roligt, vilket foljs av en tystnad, da ingen vill bryta traditionen av att aldrig uttala den gomda frasen. Nar man val forstatt principen kan det ta en stund innan man hittar "losningen", och ibland hittar man den inte alls. A ena sidan ar det en form av skamt som accentuerar utanforskap, men a andra sidan blir fransman ofta djupt imponerade av utlanningar som faktiskt begriper skamtet.

Jag har inte funnit nagon direkt motsvarighet pa svenska, och de franska Contrepétrie ar i allmanhet ooversattliga. Men det fanns (finns fortfarande?) en svensk variant, om an lite mindre subtil: "Alla barnen..."-skamten fran borjan av nittiotalet:

Alla barnen leker pa gatan utom Rolf, for han sitter fast i grillen pa en Golf.

Alla barnen alskades av sina foraldrar utom Tea, for hon saldes pa rea.

"Alla barnen..."-skamten foljer principen om att skapa komisk effekt genom en makaber avslutning genom ett byte av ett fonem, men har ges losningen med en gang istallet for att lata ahoraren komma pa den sjalv.

Contrepétrie har gamla anor, dar sjalva ordet ska ha sina anor i 1400-talet. Beromda forfattare, politiker och religiosa ledare(!) har ofta genom arens lopp anvant Contrepétrie som komiska element i bocker, uttalanden och predikan. Den franska litteraturens gigant Victor Hugo skrev bl.a. "le vaincu de son coeur", dar "den som besegrats av hjartat" fick genom sin Contrepétrie en helt ny betydelse som kanske kan oversattas (om vi ska forbli rumsrena) som "den som fick henne/honom i sang".

Vissa Contrepétrie ar helt oavsiktliga, vilket gor dem an roligare for dem som kan utlasa dem. Till exempel ar min arbetsgivares personaldirektors namn(!) en Contrepétrie med en synnerligen grov betydelse...

Det finns pa engelska ett slags Contrepétrie, kallad Spoonerism, som ar mycket nara den franska varianten. Exempel:

• Pheasant Plucker,
• Those girls have a cunning array of stunts.

Rolig artikel om grottdykning i Franska Lot

I dykarna.nu:s nyhetsbrev star det om ett gang svenska dykare som akte till franska Lot i somras. Lot ar regionen i sydvastra Frankrike som jag drommer om lite da och da. Varlden ar bra liten ibland, da jag sag att en av killarna i gruppen ar ingen mindre an den jag kopte min andra dykdator av; Mikael Fridholm!

http://www.dykarna.nu/lasning/grottdykning-i-frankrike-66.html

De har killarna ar betydligt mer avancerade an vad jag ar, och gor rebreatherdyk med trimix och uv-moppe, och ligger i plurret upp till fem timmar, deko inraknad. Riktiga hardingar med andra ord. Dock tycker jag de ar lite svenniga som gnaller om hur det i Frankrike ar svart for icke franskatalande turister. Huruvida de forsokte men nagra franska ord och uttryck fortaljer inte historien, men min erfarenhet ar att ett eller tva franska ord racker langt for att vacka lokalbefolkningens valvilja och intresse. I Lot tycker jag dessutom att lokalbefolkningen ar vänligare och mer tillmötesgaende an genomsnittet i landet.

Ny dykutrustning...

Syslöjd pa Rue Velpeau... ett par "simfenor" at Anton!

Jag tyckte att Anton skulle borja trana fenteknik tidigt. Jag tog en kasserad vatdrakt som lag i en lada och klippte till nagra bitar som skulle bli fina "fenor" (eller ska jag snarare saga tofflor i fenform?). Efter lite mattagning och en halvtimme av själkstygn stod ett par techdyk-svarta babyfenor pa bordet! Kanske nagot att marknadsfora?

Det kan kravas lite ovning, men snart kommer han ha den perfekta "frog-kicken", som inte grisar till bottensedimenten! :)

Storkok Barnmat

Efter en tur till den lokala frukt- och gronsaksmarknaden kokade Emeline och jag mat till Anton, istallet for att kora med fardiga burkar fran snabbkopet.

Relativt nytt och "hett" pa den franska barnmatsmarknaden ar (i svenska ogon sett, ganska banalt) le panais, eller palsternacka pa svenska. Emeline hade kopt en palsternacka, och vi kommer inom kort fa veta vad Anton tycker om den.

Slutligen blev menyn:

- Zuccini & potatis

- Haricots verts & potatis

- Pumpa

- Palsternacka & potatis

- morotter

- apple & banan

- apple, paron och mandarin

Frukt och gronsaker for 13€ + 1 timme jobb + 25 burkar = 2-3 veckors middag och efterratt till Anton

Dagens dikt

Dagens vers,
kort eller lång,
är ingen pärs;
det ar min sång.

En vers pa rim som flyter,
utan stockning och stopp.
Bevis pa att inspirationen ej tryter,
eller bara hjarnan som loper sitt lopp?

Att fiska under isen

Pa lunchen snubblade jag over ett roligt klipp pa natet:

Killarna maste ha övat en del, da det faktiskt ar lite svart att inte drutta omkull när man gar upp-och-ner under isen. (Jag har sjalv provat ett par ganger)

Nyar i Paris

Nyarsafton firade vi med vanner i Châtillon, som ligger mellan Antony och Paris. Vi hade forberett lite smaplock att ta med;

• en toast skagen,
• en terrin (eller snarare verrin) av sesamkyckling med koriander och Ljusterökantareller i sas med en touch av lingonsaft, och
• en toast med filet mignon och chèvre- och gräslökscrème.

Uppstallningsplats innan transport

Toast Skagen à la Velpeau

Sesamkycklingverriner med koriander och Ljusterökantareller

Filet mignon pa toast med chèvre- och graslokscrème

Vardparet hade mekat nagra liknande snittar och coctailtilltugg, och alltsammans blev en hel middag.

Emeline och Anton

Vid tolvslaget gick vi upp pa takterrassen och skalade och onskade varandra gott nytt ar.

Fran takterrassen hade vi fin utsikt over stan.

Katten Kayoshin som fran en matchvikt pa 11kg(!) gatt ner till "endast" 7kg. "Brorsan" Kubilai Khan vager dock annu 12 pannor... Bakgrunden till katternas viktproblem kan man lasa om har.