Morgonens dyk var pa ett stalle som kallas "le banc Provençal" som ar ganska djupt (~50m) och vanligtvis endast for erfarna dykare (CMAS*** och uppat). Aven har ar det fraga om revkolonner som reser sig fran botten pa 40 till 50 m upp till 15-20m. Jag dok anyo med sébastien som jag lart kanna under gardagen och en Instruktorsaspirant, Pascale, som hade besokt stallet tidigar. Vi dok ner till 40m med en gang och kunde dar betrakta hur en av havets rovdjur (mérou heter den pa franska och grouper pa engelska, men vad den kan tankas heta pa svenska har jag ingen aning om) jagade for brodfodan. Sedan bestamdes sig Pascale, som hade hogst grad av oss tre och saledes var omgangschef, for att fortsatta och leta efter ett par kolonner lite langre bort. Sjalv tyckte jag att vi kunde stanna dar vi var och titta narmare, men som bekant kan man inte fora nagra riktiga diskussioner under vattnet och belutade mig for att vara en god soldat och folja chefen. Efter en stund blev det uppenbart att vi forlorat kontakten med kolonnerna vi kom ifran och att vi inte kommit fram till kolonnerna Pascale letade efter. Dessutom borjade Pascales dykdator gora sig pamind och sa till om tiden vr ute om hon inte ville dekostoppa pa vagen upp. Saledes hamnade vi "i det bla" som man sager, dvs utan kontakt med vare sig botten eller nagon fast referenspunkt, mitt i vattnet. Det ar inget farligt i sig, men man maste vara vaksam pa att man haller djupet och aker varken upp eller ner. Det ar inte var dag man gor ett dyk "i det bla" och man kan betrakta det som en god ovning. Enligt "boken" ska man i sadana situationer "skjuta sack", dvs slappa upp en boj med lina och sedan hanga under bojen for att undvika att bli overkord pa vagen upp. Enligt protokollet tog Pascale fram sin dykboj, men missade en detalj; vi var pa 18 m djup, och hennes bojlina visade sig vara endast 12m...
Vi var tvungna att slappa bojen och hamta den senare. Nu rakade det vara sa klart i vattnet att vi kunde se bojen och sanket fran 18m, men hade sikten varit lite samre eller vinden lite starkare hade det blivit lite besvarligt.
Lesson learned: a) man maste veta exakt hur lang ens bojlina ar, och b) verifiera djupet man ar pa innan man ger sig pa att "skjuta sack". Ar det djupare an linan ar lang ska man lata bli att gora det just da... Det later ganska uppenbart, sarskilt nar man beskriver forloppet i efterhand, men tydligen behover man ha varit med om det en gang innan laxan gar in.
Senare pa kvallen ringde jag till Emeline. Pa jobbet hade flera personer insjuknat inte i svininfluensa men i kikhosta och nu kande hon sig krasslig sjalv. Hon kande sig bade risig och orolig, da kikhosta enligt uppgift behandlas med ett antibiotikum som hon ar allergisk mot. Saledes bestamde sig Emeline for att stalla in sin resa till Korsika och tillfriskna i Antony istallet. Jag kande mig inte sarskilt uppat av det beskedet, dels for att E inte madde bra, dels for att det stallde var planering pa anda. Den kvallen funderade jag lange pa vad jag hade for val; Enligt vad E sjalv sa var hon inte sjuk sa att hon behovde min direkta hjalp i hemmet, och att hon tyckte att jag inte skulle komma hem. Den led jag hade planerat att vi skulle ga tillsammans, Mare à Mare, hade jag ingen lust att ga ensam da den ar lite val mild och jag tror att jag skulle finna den lite trist vid sidan av GR20. Saaledes bestamde jag mig for att aka tillbaka till Vizzavona och fortsatta norrut. Nar jag raknade pa dagarna kom jag fram till att J-M & co borde befinna sig nagonstans i borjan av norra GR20, och att jag kanske kunde hinna ifatt dem om jag lamnade Ajaccio pa lordagen.
Folj ledmarkeringen!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar