En dikt om torsdagen

Hur än vattnet verkar
finns mina tankar kvar.
Vart tog min ärbarhet vägen
när vintern närmade sig?
Vart försvann jag själv
när huden visade sig vid
horisonten, som färgades gul
i brist på annan färg?

Här är jag, utan skydd
med tutande bilar uanför
som tävlar med suset i öronen.
Den heliga matematiken,
såsom jag lärde mig den,
gör sig än påmind
men jag låter den bli
till ett bleknat pergament.

I takt med att bilden
blir mer och mer diffus
ser jag något framför mig
vilket skiftar i blått och i grönt
eller också i svart och grått.
Det som kallas dystert
är för mig min skala
som ger mig det jag vill ha.

Den heliga grammatiken,
såsom jag lärde mig den,
tränger sig på mig,
hur skall jag någonsin bli fri?
Varför är du så tyst?
Varför är du så tyst?
Därför att svaret är mellan
Veho Bil och Bandhagen.

Hur ska jag kunna döda
det som kommer mot mig,
när jag själv svimmar
av minsta droppe blod?
Etiken säger mig att
stjärnorna lever bäst där de är
utan vare sig Rodchenkos
eller Berias inverkan

Hur ska du kunna se på
Rösjöbadets sand i februari
när du ruvar på det du
burit på så länge någon
kan minnas, Ciceron inbefattad?
Om inte av grundlighet
så av utförlighet och vikt
eftersom...
... ja, vad då?