Det vita pappret ligger framför mig
tillsammans med otaliga artfränder
De är alla sprungna ur samma familj
men de har funnit olika kall i livet
Tystnaden tar upp hela rummet
De är alla skrivna med samma bläck,
men vart och ett har en speciell mening
När vattnet kokar gör jag en ny kopp kaffe
och ser sedan på den brokiga skaran
Vilka liv kommer de att avgöra, i tysthet?
När kaffet är slut, när natten faller,
när gatlyktorna tänds och insikten kommer,
stiger ett äckel i mig, så svårt att jag kräks
Den stinkande pölen på livets golv breder ut sig,
Och är blodröd till färgen
Jag svabbar upp kräkset med en välstruken trasa,
som en gång varit en skjorta med blå ränder,
och vrider ur den med all min kraft
Vätskan i den gula hinkens botten
blir färgen med vilken jag målar min nästa tavla
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar