En dikt om onsdagen

Prolog
Det som skildras här,
som ett verk av fiktion,
i sin innersta kärna ej bär,
mer än en banal projektion.

Första versen
Regnet faller hårt,
över vår gråa stad,
att det ska vara så svårt,
att vända ett blad.
---
Att bli minnen kvitt,
kan ej enkelt hända,
de fastnar som kitt,
hur man än dem bända.

Andra versen
Ju mer man försöker,
ju mer man tänker,
desto mer de mig kröker,

desto mer de mig sänker.

---

Det flyktiga anletet,
jag tror jag såg igår,
gnuggas mot samvetet,
en våg av yrsel jag får.

Tredje versen
Satsen tappar sin form,
blir alltmer till fragment
där skuggan blir enorm,
har det verkligen hänt?

---
Kan det vara minnet,
som nu sviker mig?
Har jag förlorat sinnet?
Nej, säg det tror jag ej.

Fjärde versen

Men det var ju inte jag,
det var någon annan,
En som var så svag,
att en tar sig for pannan.
---
Att det finns bildbevis,
från då det det begav sig,
det ar bara lös drivis,
hör, titta inte på mig!

Femte versen
Det var ju inte jag,
säger jag än en gång,
inte den jag ar idag,
vägen hit var lång.

---
Somliga allt minns,
sägs det med låg röst.
Ingen utvag alls finns.
Isen växer i mitt bröst.

Final
Att det visst hände,
allt som jag kände,
att det var jag som tände,
att det aldrig vände.
Det, är min ände.

Epilog

Det som varje gata har,

det som alla söker finna,

pa fragan hitta ett svar,

och darmed losningen vinna.

Varför Hotell Hellman,

Herr Andersson?