Mandag i Antony

Varen varade inte sa lange tyvarr, men den kommer sakert tillbaka... Nar jag gick over parkeringspaltsen i Brétigny idag blaste det snalt och solen formadde inte mer an att komma med ett blekt leende. Forsta gangen jag satte min fot i denna avkrok tre mil utanfor Paris, trodde jag att jag skulle stanna i drygt ett halvar och sedan fortsatta mot nya mal. I arlighetens namn tyckte jag att det lag alltfor langt bort och att miljon var ganska intorkad och foga stimulerande. Att biljettsystem for kollektivtrafik inte later sa sexigt behover jag nog inte ens namna. Men undan for undan visade det sig vara ganska spannande, och nu, sex ar senare kanner jag mig som att det faktiskt finns nagot riktigt intressant och utmanande i det jag gor for att tjana mitt uppehalle. Transportsystem finns overallt i varlden och i allmanhet marker man inte sa mycket av dem forutom nar de inte fungerar. Men bakom kulisserna finns enorma resurser investerade, nte bara for att det ska fungera, utan aven for att det ska ga att spara hur mycket varje del av systemet kostade i drift.

I kristider som dess ar det dessutom inte en nackdel att arbeta inom en sektor som ar ganska "immun" mot stora svangningar. Hittills har jag avverkat fyra olika omraden pa bygget och har jobbat med ganska varierande amnen. Det mest konkreta var kanske precis i borjan da jag arbetade med elektronik och mjukvara i tunnelbanegrindar. Sedan dess har produkten av mina arbetsuppgifter blivit alltmer abstrakta men desto mer intressanta pa lite langre sikt. Idag gar mitt jobb ut pa att tillfora en dos eftertanke pa hur helheten ska fungera, och tre doser talamod medan jag forklarar att det kommer fungera for samarbetspartners och kunder.

Jag sander ibland en tanke pa faktmastare Bela Rerrich pa djurgardens faktklubb for nastan tjugo ar sedan. Vid nagot tillfalle skojade vi elever om att det var latt att vara faktmastare (larare) och bara saga at eleverna hur de skulle gora sina ovningar. Bela sa da kort med sin ungerska (?) brytning, "na, da ska vi se pa denna kulturmanniska" och stallde sig sedan pa golvet mes armarna hangande med varjan i hoger hand. "Kulturmanniska" var en av hans aterkommannde benamningar pa oss elever, och i allmanhet var det inga goda nyheter om man blev kallad sa. Sedan pekade han pa mig, och sa att jag skulle instruera honom hur man intar en korrekt utgangsstallning. Jag gav nagra anvisningar, och Bela gjorde precis - och da menar jag exakt - sa som jag sa, och anda (eller kanske just darfor) blev det helt tokigt. Jag gjorde mitt allra basta och gav nagra anvisningar till, och anda blev det inte ratt. I det ogonblicket upplevde jag hur svart det kan vara att med ord beskriva nagot som ska utforar fysiskt. Jag kan misstanka att Bela lite med flit misstolkade mina instruktioner, men jag var med sakerhet inte heller helt glasklar.

Det jag gor idag har givetvis inget alls med faktning att gora, men gar ut pa att pa ett otvetydigt satt, i skrift och i ibland i ritning, beskriva vad som ska goras och hur. Pa detta sattet skapas grunden for att alla andra manniskor,, fran dem som "bygger" till dem som i slutandan betalar for kalaset, forstar sin bit av helheten och gor vad som avsags. Att bygga broar och hus ar sakert svart pa sitt satt, men har ligger svarigheten i att det som byggs helt eller delvis ar abstrakt och immateriellt.

Nog yrat om mitt värv. Min vana trogen har jag pa ett langt och omstandigt vis forklarat vad som kanske redan var uppenbartt; jag gillar (inte alla dagar, men nastan) mitt jobb.