Onsdag i Ottawa

Igar hade jag ett intressant mote med min kund och slutbestallaren, Ottawas motsvarighet till SL. Motets mal var att lagga sista handen vid en samling losningar till ett tekniskt problem som avhandlats under drygt tre manader.
Narvarande pa motet var slutkundens omradesansvariga, Wilma, hennes tekniskt sakkunnige, Henry, min kunds projektledare, Charlie, och Chariles sakkunnige Jim. Jag var dar i egenskap av underleverantorens losningsarkitekt.
Sa till motet: I grund och botten var det mesta utklarat redan innan motet och jag tror att den foreslagna losningen ar tillracklig. Men halvvags genom motet satte sig Henry, den tekniskt sakkunnige, pa tvaren och borjade opponera sig mot en liten men viktig detalj. Charlie och Jim var som alltid valdigt mana om att inte debattera eller konfrontera, samtidigt som att jag kande att de inte var tillrackligt insatta for att ha argument for att bemota Henrys position. Motet gick sedan ner sig i diverse detaljdiskussioner om den eventuella mojligheten att finna andra mirakulosa losningar och sedan kom vi inte langre. Det har motet ar knappast unikt vare sig i Kanada eller Frankrike eller nagon annanstans i varlden. Men det som gor det lite intressant ar hur en person, i det har fallet Henry, mycket sent i processen verkar ha bestamt sig for att blockera, och tar till alla tillgangliga medel for att det inte ska ga att komma till ett avslut, aven om det innebar att han i viss man forlorar i trovardighet infor oss och kanske ocksa sin chef. Exakt varfor han satte sig pa tvaren kan man bara spekulera om, men jag skulle tro att det berodde pa en viss ovilja att behova forandra nagot (tekniskt) pa hans egen sida. Lite forenklat kan man saga att han satte alla klutar till for att han inte skulle behova gora nagot jobb pa sin sida aven om det ledde till rent absurda "losningar".
Argumenten han anforde for att styrka att det foreslagna inte var gorbart var inte sarskilt svara att mota, men skadan var redan gjord i den man att det inte gick att komma till avslut. Pa satt och vis ar det inte mitt problem, da det ar upp till min kund att valja hur pa vilket satt han overtygar sin kund, men det drar ut pa tiden, vilket ligger alla till last.

Med lite distans och sjalvkritik kan jag val erkanna att jag ocksa i vissa fall "bromsat" en del arenden i det forflutna, sarskilt nar det har kants som att ledningen farit ivag pa ett farligt eller orealistiskt spar. Problemet ligger, sa som jag ser det, i att alla personer i moten som detta har olika fokus och olika horisont. Som teknisk sakkunnig ar man ofta ansvarig for att en liten del funkar i slutandan, och kanner viss oro om inte allt ar solklart fran borjan. Som losningsarkitekt vill man bara ha de allra viktigaste dragen av helhetslosningen och har inte tid att fordjupa sig i detaljer som kan forfinas senare. Som projektledare bryr man sig inte om om det ar stort eller smatt som diskussionerna beror, bara det blir gjort och kan avslutas. Som omradesansvarige vill man inte ta nagra (obudgeterade) risker, da det kan ha en inverkan pa produktionen som ar the bread and butter av rorelsen.

Alla dessa i viss man motstridiga mal maste jamkas samman, och jag ar overtygad om att det inte finns nagot facit. Sa som det blev kommer Charlie och Jim spendera ett par dagar pa att dokumentera det olika alternativen, komma till mig for att validera var rekommenderade losning, och sedan forsoka salja det hela till ledningen snappet over bade Henry och Wilma. Sa langt ar val allt frid och frojd, da det finns en process for att losa den har typen av tvister. Dar det ar mindre betryggande, ar att vi redan gatt igenom den har typen av process ett par ganger pa samma amne (olika detaljer dock) med samma personer (alltid Henry som satter sig pa tvaren, och alltid Wilma som inte har nagon bestamd asikt) och att det mycket val kan komma upp igen. Det flesta jag talat med ar overens om att Henry ar en erkand bromskloss, men ingen verkar vaga yttra att det verkliga problement ar att ingen i slutkundens ledning ser till att halla honom i schack. Man far acceptera att det finns folk av alla sorter i ett projekt eller i ett foretag, och forsoka blanda in folk i den man de kan fora saker framat. Overlag tror jag att alla gor sitt basta, men att en enskild persons basta inte ingar alla kakrecept och definitivt inte i samtliga etapper av receptet.

Det ar i lagen som detta som man forsoka se det positiva i att vara "konsult": om kunden inte kan ga fram sa fort som planerat (eller inte lyckas pressa sin kund till ett beslut) betyder det att konsulten har mer arbete tryggat. De basta projekten, fran konsultens perspektiv, ar de dar man gor framsteg, men undan for undan upptacker att det finns tidigare oidentifierat arbete som ens konsultkamrater kan ge sig i kast med. Jag undviker att ga in pa huruvida konsulter verkligen vill komma till avslut med projekt... ;)

Fran det ena till det andra. Igar bad jag hemmakontoret att boka min definitiva hemresa som ska ga av stapeln den 1 maj. Jag har inte den blekaste om nar (eller om) jag kommer tillbaka till Ottawa, men det kanns som att jag kan leva med det. Som alltid tycks behoven och framforallt uttrycket av behoven varka fram, aven om det ibland kanns som att man har lust att saga "vad var det jag sa?" nar det val kommer fram.