En seg historia om lunginflammation

Det är nu drygt en månad sedan mina lungbesvär började. På onsdagsmorgonen den 11:e februari kände jag att det var något som var på gång inom mig, men jag hade en viktig konferens på eftermiddagen och jag antog att jag var på gång att få någon av smittorna som härjade på kontoret; förkylning, halsfluss, influensa eller annat. Jag åkte till jobbet och höll min konferens enligt plan, men mot slutet kände jag mig allt sämre och sämre, och hostade allt mer. Jag åkte hem tidigare än vanligt och febern började stiga. När jag kom hem till Antony hade jag ont i lederna, ont i halsen, sprängande huvudvärk, kraftig hosta och svår yrsel och matthet. Jag krashlandade i soffan och brydde mig inte ens om att tända ljuset eller att ta av mig ytterrocken. Där kom jag att bli liggande ett par timmar tills Anton och Emeline kom hem. När jag vaknade till någon gång vid 20-tiden kände jag mig än sämre och tänkte att jag nog fick räkna med att vara borta från jobbet torsdag och fredag.

På torsdagsmorgonen gick jag till min husläkare som drog ungefär samma slutsats som jag; influensaliknande symptom, och därmed rast vila på stället, paracetamol i rikliga doser vid behov.
Febern blev högre och hostan blev kraftigare under torsdagen och fredagen. Det onda i halsen började förvisso försvinna men hostan blev alltmer påtrangande och jag kände mig allt mer omtöcknad och svag i kroppen. I de flesta fall har jag en stor tolerans för att tålmodigt vänta ut sjukdomar och låta dem ta den tid det tar för att gå över, men när jag under lördagen började hosta blod blev jag orolig. Blodet var ljust och skummande och av mina färska erfarenheter visste jag att jag gjorde klokast i att inte svälja det; annars skulle jag snart kräkas upp det. Det gamla skämtet "Klumpar i mjölken sa den blinde när han drack ur den lungsjukes spottkopp" fick för mig en ny dimension.

Tillsammans med Emeline gick jag pÅ vingliga ben till akutmottagningen pa sjukhuset i Antony (HPA) på lördagskvällen. Jag blev omhändertagen nästan omedelbart, och blev skickad en kort stund därefter på röntgen. I vanliga fall brukar röntgenläkaren inte säga så mycket innan det formella skriftliga utlåtandet är klart, men här sa hon med en gång efter att sista plåten var tagen "jaha, lunginflammation, unge man. Den här har du nog dragits med ganska länge". Dessutom visade det sig att jag fått blodförgiftning och att det var bråttom att sätta in antibiotika för att infektionen inte skulle sprida sig vidare på ett tråkigt vis.

Innan jag visste ordet av hade jag slussats vidare, blivit inskriven och låg i en sjukhussäng på ett rum med syrgas i näsan, dropp i armen, med sonder för EKG, syremättnad och blodtryck. Jag var inte riktigt klar i huvudet, troligtvis pga febern, och stundvis visste jag inte riktigt var jag var någonstans. Jag hade fått något morfinliknande preparat för smärtorna bröstkorgen, och det snurrade rejält och jag kunde inte riktigt sova. Riktigt vaken var jag heller inte, och jag hade svårt att skilja väl på dröm och verklighet. Jag minns det som att jag konstant halvslumrade och gled mellan olika grader av vakenhet och att jag kände mig minst sagt förvirrad. Nätterna var värst; jag kunde inte finna nångon position alls som jag kunde sova i och hostan gjorde det ännu svårare.

Ungefär tre dagar avlöpte på det här viset. Aptiten hade jag helt förlorat (som vanligt när jag inte mår bra), och Emeline påpekade att jag hade magrat och att jag inte såg riktigt frisk ut.

På tisdagen kom vändpunkten. I ett slag kände jag mig om inte bra så i alla fall bättre. Hostan fortsatte jag att dras med, men febern hade jag blivit av med, vilket gjorde livet betydligt lättare. Jag blev flyttad från intensiven till en medicinavdelning dår det var betydligt lugnare. På fredagen blev jag utskriven och jag kände mig ganska bra, bortsett från att jag inte helt oväntat var svag efter tio dagars sängliggande.

Väl hemma fortsatte jag att vila och började dels att gå på sjukgymnastik, dels att ta regelbundna promenader i kvarteret. Aldrig tidigare i livet har jag upplevt korta och enkla promenader som så ansträngande, och jag var andfådd av att gå i maklig takt fram och tillbaka till Monoprix på rue Mounié. Men från en dag till en annan kunde jag märka att det gick lite lättare, vilket var en stark motivationsfaktor. Samtidigt hade jag ont i bröstkorgen på höger sida, men det tänkte jag inte så mycket, eftersom det inte är ovanligt att få ont i revbenen om man hostar mycket. Men ungefär en vecka efter att jag blivit utskriven från sjukhuset började bröstsmärtorna bli riktigt besvärande, och andningan hade inte förbättrats så mycket. Jag beställde tid hos min husdoktor för att kolla hur det stod till. När Dr Atkins tog emot mig såg hon ytterst bekymrad ut. Jag hade gått ner ytterligare i vikt och såg kanske inte så kry ut, hade lågt blodtryck och en vilopuls på 115. Bröstsmärtorna på höger sida högg till lite titt som tätt och allra värst var det när jag greps av en hostattack. Då kändes det som att bli stucken gång på gång med en dolk i bröstet. Husläkaren skickade mig tillbaka till sjukhuset i Antony för att utreda varför jag inte var på bättringsvägen.

Uppföljningen visade med en gång att jag hade fått en sk pleurésie, eller lungsäcksinflammation med en vätskeansamling i höger lunga. Jag fick det förklarat för mig att lungan i sig inte har några nerver som kan känna smärta, men att pleuran, dvs lungsäcken, har fullt med nerver och att det är den som gör ont när den blir inflammerad. Jag blev åter en gång inskriven pa sjukhuset, fick ånyo antibiotika och en operation planerades nästa dag för att som kirurgen sa "tömma och rensa upp skräpet i lungsäcken".

Det var mitt livs första kirurgiska ingrepp under narkos, och jag kan erkänna att jag kände mig lite lätt olustig inför detta. Inte för att jag på något vis var orolig för utgången, utan för att jag känner ett visst obehag inför sjukhus i allmänhet och i synnerhet att bli en patient med funktionshinder. När man är van vid att alltid klara sig själv är det jobbigt att behöva ringa på personal för att få hjälp med de mest basala saker, som att gå på toaletten eller att tvätta sig. Det kan givetvis alltid vara värre, men för mig som aldrig opererats tidigare var det en knepig upplevelse.

Jag blev opererad på tisdagseftermiddagen, och mådde pest när jag vaknade upp. Förutom att ha "rensat upp" hade kirurgen placerat två drän - evakueringsslangar av ett lillfingers tjocklek ungefar -  i lungsäcken. Dränen skulle sitta och evakuera all vätska ett par dagar, och om allt gick enligt plan skulle de tas bort så snart volymen vätska sjunkit under 100ml om dagen. Man kan inte säga att dränen i sig gör ont, men det är klart obehagligt att ha två slangar genom skinn, muskler och revbenen i bröstkorgen, och man blir påmind om deras närvaro vid varje andetag. Dränslangarna mynnade ut i en låda - PleurEvac - som ser ut som en liten portfölj med gradueringar på sidan. Lådan kopplar man till vacuumuttaget och är till för att samla upp allt som kommer ut ur lungsäcken; blod och annan vätska. Två gånger om dagen kom sköterskorna och kollade den ackumulerade vätskenivån i lådan för att se hur högt flödet var.

Avdelningen jag låg på, "Bali",  hade uteslutande dubbelrum. Under min första vistelse delade jag rum med en tystlåten herre i 50-årsåldern som blivit opererad för tjocktarmscancer och som hade fått en kolostomipåse. Vår konversation begränsade sig till grundläggande artighetsfraser, vilket var ganska skönt eftersom jag inte hade den minsta lust eller förmåga att prata i någon större utsträckning. Under min andra vistelse hade jag mindre tur med rumsgrannen. Monsieur G var en något förvirrad herre på ca 80 år som sade sig vara döv, men det kom att visa sig att han hade vad jag skulle kalla "selektiv hörsel". Monsieur G var en besvärlig patient som inte kunde ligga still utan ständigt skulle upp ur sängen trots att han hade dropp, drän och annat inkopplat. Oftast slet han loss en eller fler slangar innan personalen kom och ledde honom tillbaka till sängen. Men värst var att han gapade och skrek oupphörligen på kvällar och nätter. En typisk kväll inleddes med att Monsieur G försökte klättra ur sängen ett antal gånger ända tills personalen tröttnade och band fast honom i sängen. Sedan ylade Monsieur G att han satt fast att man inte fick göra så mot en gammal människa, att han hade ont, att han behövde syrgas, att han var törstig, att han behövde gå på toaletten osv. Vid två tillfällen försökte han ta till våld mot personalen för att få som han ville; ena gången försökte han ge en sköterska en örfil, och den andra gången bet han en sköterska i handen. När han kallat på personalen ett tiotal gånger för uppenbara dumheter lessnade de och lät bli att göra något annat än att bara nollställa larmet. Monsieur G fortsatte då att skrika ibland ända tills klockan 4 på morgonen. De första två nätterna orkade jag inte protestera så mycket, och tänkte att gubben nog skulle tröttna efter ett tag. Men den tredje natten stod jag inte längre ut. Jag försökte resonera med gubben, men det var helt lönlöst. Då och då bad han om ursäkt för att han gastade, för att sedan sätta igång igen 5 minuter senare. Jag kallade på den ansvarige sjuksköterskan som försäkrade att Monsieur G skulle få något starkt i sig så att han somnade, men inte ens det verkade fungera. Fjärde natten krävde jag att de skulle flytta på Monsieur G; jag var för f*n också sjuk och behövde sova, vad hade jag gjort för att tvingas stå ut med en så störande medpatient?? Till slut, vid halv två på natten fann de en lösning och flyttade Monsier G till en skrubb lite längre ner i korridoren. Sedan var jag ensam i rummet i 24 timmar. Min nästa granne var en herre i 60-årsåldern som inte sa ett pip, och lugnet var återställt.

Efter att jag hämtat mig från operationen kände jag mig snart lite bättre. Det gjorde mindre ont i bröstkorgen och hostan var mindre "produktiv" och mindre påträngande. Jag var fortfarande andfådd av minsta lilla ansträngning, men det blev sakta bättre. Dränen var inte roliga att ha, men det kändes som att det var något att bara stå ut med. Dagen det första dränet skulle tas bort upptäckte jag att själva borttagandet var ganska obehagligt. Att det var hela tre personer inblandade i borttagandet var lite olycksbådande; en undersköterska för att hålla patienten stilla, en sjuksköterska för att dra ut slangen, och en läkare för att lokalbedöva och sy ihop såret. Första slangen kinkade och fastnade, sã sjuksköterskan fick ta i lite för att få ut dränet. Helt klart olustigt.

Efter totalt en vecka på sjukhuset blev jag utskriven igen. Jag var då förvisso ganska matt, men det kändes ändå ganska ok.

Ett par verser om söndagsmorgonen

Röster från en annan plats
fyller mina nerver
till den grad att jag
förflyttas i tiden,
bort till en plats
som inte finns.

I bubblan som skapas
bor en människa som säger
att ljuset försvunnit
och att kråkorna
slukat näktergalen,
om och om igen.

Trädens rötter pekar
mot den molniga himlen
när brev efter brev
trillar med en ljudlig duns
i golvet gjort av kisel,
gallium och arsenik.

Jag åkallar hans minne,
hans verk, hans arv
hans pigment på sträva fibrer
för att Remington
ska materialiseras
och återfinnas.

Vore han vad han blev?
Om det som hände,
inte hänt,
i Villeblevin?
Otvivelaktigt,
ja.

Kul och allmänbildande blogg - Rymdslottet

Undertecknad har aldrig någonsin varit en stor beundrare av DN-journalisten Fredrik Strage, men i kväll läste jag med behållning en krönika han skrivit i DN. Han refererar till en, i mitt tycke, fantastiskt rolig (och allmänbildande) blogg: RYMDSLOTTET

Rymdslottet ägnar sig åt att förklara kosmiska koncept med ett oväntat och nydanande grepp: ett slags bildroman baserad på bilder av kungafamiljen(!).

Ciceronen kronprinsessan fôrkunnar sina lärda ord för sin "sidekick" prins Daniel. 

Victoria "nappar" på alldagliga kommentarer prins D gör, drar in monologen (ty någon dialog kan man knappast säga att det är) på något kosmiskt/geologiskt ämne och knyter ihop det som ett svar på en fråga prins D inte ens ställt.

Det är så taffligt att det blir roligt.

Den olycklige prinsen framstår som Victorias "sidekick", lite som Dr Watson förhåller sig till Sherlock Holmes... ett berättarteknisk katalysator som hjälper huvudpersonen att reda ut komplexa resonemang för läsaren.

Även lillasyster och herr Christopher får delta i dansen med samma upplägg; kungligheten förklarar vetenskap, och maken får ikläda sig Dr Watsons mantel.

Madeleine dissekerar filmen Armageddons vetenskapliga brister...

En fundamental upptäckt efter dryga femton år

I skrivande stund har jag bott i Frankrike i... sexton år, på det sjuttonde. Den första tiden jag bodde här försökte jag finna ett lätt och smidigt sätt att skriva "å", "ä" och "ö" med ett franskt tangentbord, men det kändes knökigt och struligt.

Ett klassiskt franskt tangentbord. Notera att de accentuerade tecknena é, è ç, à och ù har egna tangeter, som rent av anses som viktigare än tex siffrorna, vilket alltid leder till frustration när utländska gäster ska använda en fransk dator. 

"ä" och "ö" var förvisso inte så svåra då franska tangentbord hanterar det som kallas tréma på franska, (trema på svenska) dvs de två prickarna som i franskan används för a, e, i och ibland y. I franskan är trema ett s.k. diakritiskt tecken som tjänar syftet att särskilja uttalet av vokalen. Vanligtvis betyder trema att vokalen inte skall ingå i en digraf, d.v.s. orten L'Haÿ-les-Roses uttalas [Ha-i les roses] och inte [Hä les roses] som man skulle läsa det om inte trema vore där. På liknande vis uttalas Citroën [Citro-e-n] och inte [Citr-eu-n].

Så tillbaka till tangentbordet; för att skriva "ä" eller "ö" krävs tre knapptryckningar, skift-cirkonflex/tréma + a eller + o. Det är lite besvärligt, men inte ogörbart. Men däremot har jag alltid betraktat "å" som ett problem då det inte finns något (synligt) diakritiskt tecken att ta till, och perfektionisten i mig har alltid känt att det är onödigt att besvära sig med att skriva ä och ö om det inte på ett enkelt sätt går att vara konsekvent och skriva också "å". Ibland har jag tagit till den lite bestialiska metoden att kopiera ett "å" på någon svensk nätsida, och sedan klistrat in med Kontroll-v varje gång jag behövde skriva "å", men det var alltid besvärligt. Således har jag i en halv evighet skrivit ä och ö endast om ordet utan prickar leder till förvirring eller oklarheter, såsom "okand" gentemot "ökänd" eller "kalla" gentemot "källa" eller liknande.

Men i samband med att jag micklade med ett hobbyprojekt kom jag att dyka in i teckenuppsättningens underbara värld, och upptäckte att det faktiskt finns ett diakritiskt tecken för att skapa ett å, om än inte synligt, på ett franskt tangentbord. På franska heter den rond en chef, och framkallas genom att trycka AltGr-Skift-Cirkumflex/Trema + . Den används aldrig på franska, vilket förklarar varför den inte syns på tangenterna, men den finns med i Linux teckenuppsättning! Således, med blott en knapptryckning mer än "ä" och "ö", kan jag få till ett "å"! Kruxet är dock att denna kombination bara funkar med Linux, och inte i windows. Det kanske finns något liknande i windows, med andra knappar, men det har jag inte orkat leta reda på än.

Ett svenskt tangentbord, som för mig känns ytterst knöligt och ovant om jag måste skriva på det... Bokstäverna sitter ju inte "rätt", och siffrorna är ju helt fel. Och hur får jag till alla livsviktiga accenter för é, è, ç, à, ù och â?? :)

Så hädanefter, efter ett halvt livs famlande, ska jag försöka att skriva svenska mer renlärigt, i den mån jag har min linux-maskin till hands... men ibland kan det nog bli så att jag av ren lättja skippar a, a och o ;)

"Je suis Charlie"

Söndagen den 11 januari anordnades en massiv demonstration i Paris som en reaktion på terrorattacken i onsdags mot Charlie Hebdo.

Bild från Charlie Hebdos redaktion, straxt efter attentatet

Polisen uppskattade att ca en miljon människor skulle strömma till och ansluta. Sist jag demonstrerade på det här viset var 2002, med anledning av att extremhögern lyckats slingra sig vidare till den andra omgången av presidentvalet, och jag minns att jag då kände mig dels chockad (att det ens kunde hända i Frankrike!), och dels berörd (i egenskap av utlänning i Frankrike). Detta ledde till att jag tyckte att det var självklart att delta i marschen då. Den här gången, med totalt 17 liv brutalt tagna p.g.a. förvirrade bokstavstroende tokar, kändes det om möjligt än mer självklart att inte bara delta själv men att även ta med Anton. Emeline stannade hemma då hon kände sig lite krasslig.

Två symboler har vuxit fram i kölvattnet av de tolv morden på onsdagen; en slogan "Je suis Charlie"

som vid det här laget måste vara i det närmaste världskänd, och ett attribut: den uppsträckta pennan, som symboliserar det fria ordet.

Det slog mig under gårkvällen att hittills i de manifestationer jag sett på nätet hade jag bara sett folk hålla upp vanliga, små pennor som en protest mot terrorn mot den fria pressen. Jag tänkte då att det vore fint att förstora upp attributet lite, och att göra det mer synligt. Dessutom tänkte jag att lite pyssel kunde bidra till att Anton skulle känna sig delaktig. Sagt och gjort: jag, Emeline och Anton knåpade ihop hemma ett par "blyertspennor" i storformat av skumplast.

Tre nytillverkade pennor i skumplast; familjen Baselius banderoll i manifersationen. 

Anton visar stolt upp sin "crayon à papier" för våra medresenärer på pendeltåget.

 Materialet köpte jag på den lokala sportaffären (en sim-/flytleksak), och med mina trogna följeslagare Limpistolen och Mattkniven fick vi kvickt ihop fem drygt halvmeterlånga "blyertspennor". Jag packade ner dem i ryggan och sedan bar det av till Paris. Från tågstationen Châtelet-les-Halles till Place de la République tar det vanligtvis en kvart att gå till fots, men idag tätnade leden såpass att redan en 500-600m innan République var det tvärstopp.

På väg till Place de la République...
...trodde vi ja...

Än är det 500-600 m kvar till marschens startpunkt 

Själva place de la République var enligt rapporterna full sedan tidigt på förmiddagen, och gator som ledde dit fylldes progressivt till mättnad.

A République, la marche filmée en accélérée par lemondefr

Trots den enorma samlade folkmassan förblev stämningen mycket god, hjärtlig och fredlig. Det var folk från till synes alla samhällsklasser, etniska tillhörigheter och åldrar.

Anton satt på mina axlar då jag inte kände ett endaste ögonblick för att ens snudda vid risken att tappa bort honom i en liknande folkmassa. Från sin utkiksplats vinkade han glatt med pennan, och fick många glada miner som svar. Jag häpnade över vilken respons vi fick; massor av människor kommenterade med stor entusiasm och än fler tog kort på oss. Huruvida det var blyertspennornas eller Antons förtjanst är svårt att säga, men jag tror att det var en bit av båda.

Notera människornas reaktioner när de ser Anton på mina axlar med pennan i högsta hugg.

Anton är blott tre och ett halvt år gammal, men det är väl nu han börjar få minnen han kommer att komma ihåg resten av livet, och kanske kommer han att minnas den här dagen, kanske inte. I vilket fall, kändes det för mig helt rätt att han var med och  protesterade mot det besinningslösa våldet.

Epilog:

Marshen kom att bli den största som någonsin dokumenterats i staden Paris historia. Enligt polisens beräkningar deltog ca 1,5 miljoner människor i demonstrationen.

Kulturarbetaren slår ett slag for TV-eken

Jag pendlar mellan skratt och djup beundran och respekt när jag ser hur poeten Bruno K. Öijer ställer sig på barrikaderna för den sk TV-eken framför TV-huset i Stockholm. Min kluvenhet bottnar i att jag absolut tycker om dikt och poesi, vilket den här bloggen kan vittna om, men att jag inte kan låta bli att fnissa och le lite åt rikspoetens gravallvar när han deklamerar dikten "Jag ser ett högt träd" från "Medan giftet verkar" från 1990.

Att skriva ordet som träffar mitt i prick, som berör och som engagerar människor, ar ett verkligt hantverk. Men när det gäller något så abstrakt som poesi och lyrik är det lite som med modern konst, eller konst i största allmänhet; det är renommé som räknas och inte nôdvändigtvis själva "varan". Och renommé, var kommer det ifrån? Skicklighet? Talang? Originalitet? Ihärdighet? Tur? Tillfällighet? Eller, mest troligt, en blandning av lite av varje?

Jag har en liten teori om detta: En ihärdig diktare som a) producerar originellt material med talang under lång tid, och som b) skapar sig en persona som väcker intresse, och som c) exponerar sig i rätt kretsar i precis rätt omfattning, har oändligt större chans att röna framgång än någon som skriver på kammaren och inte gör något av det. (Vilket scoop!)

En festlig detalj är att man med abstrakt poesi kan stå inför samma problematik som med bildkonst; är den verkligen äkta eller är det en banal kopia? Det är inte alltid så lätt att avgöra. Exempel: Nedan följer två dikter. Den ena är en "äkta" Öijer, och den andra är en efterapning som jag skrivit mer eller mindre på måfå på en fem-tio minuter efter att ha plöjt igenom 600 sidor av Öijers samlade verk. Men vilken ar vilken? Gissa!

Nummer ett

längtan
längs Tegnérgatan
i en isande
skyming
griper min nacke
min magra, spinkiga, eländiga nacke
tändsticksnacken
som alla kroppar
vill ha
på kafferep
utan kaffe
bara repets sträva fibrer

Nummer tva

grönt
slår om till 
rött, rött
slår om till grönt
i hörnet 
utanfor Café Le Dôme
bär flickan 
fem fingrar 
på sin hand
för att 
tala om hur mycket hon kostar

I slutandan maste jag ända hylla Sveriges kanske mest inflytelserika, nu levande diktare, Bruno K. Öijer, som lyckats göra såval (a), (b) som (c), och som blivit en respekterad litterär figur, och som har diktat med talang och övertygelse i 40 ar.

Ännu en vers om måndagen

En tråd är spänd
för att fånga
dem som oaktsamt
irrar sig in

i minnets gömslen
där de ligger;
de fruktansvärda
truppminorna.

Den som korsar
den som trippar,
den som kravlar,
den...
...kommer ej åter

Ingen konvention,
eller sappeur
eller terapeut
kan röja det fältet.

Vi har inget hem,
vi bor ingenstans
vår saknad står skriven
i tyll, så tunt.