"Je suis Charlie"

Söndagen den 11 januari anordnades en massiv demonstration i Paris som en reaktion på terrorattacken i onsdags mot Charlie Hebdo.

Bild från Charlie Hebdos redaktion, straxt efter attentatet

Polisen uppskattade att ca en miljon människor skulle strömma till och ansluta. Sist jag demonstrerade på det här viset var 2002, med anledning av att extremhögern lyckats slingra sig vidare till den andra omgången av presidentvalet, och jag minns att jag då kände mig dels chockad (att det ens kunde hända i Frankrike!), och dels berörd (i egenskap av utlänning i Frankrike). Detta ledde till att jag tyckte att det var självklart att delta i marschen då. Den här gången, med totalt 17 liv brutalt tagna p.g.a. förvirrade bokstavstroende tokar, kändes det om möjligt än mer självklart att inte bara delta själv men att även ta med Anton. Emeline stannade hemma då hon kände sig lite krasslig.

Två symboler har vuxit fram i kölvattnet av de tolv morden på onsdagen; en slogan "Je suis Charlie"

som vid det här laget måste vara i det närmaste världskänd, och ett attribut: den uppsträckta pennan, som symboliserar det fria ordet.

Det slog mig under gårkvällen att hittills i de manifestationer jag sett på nätet hade jag bara sett folk hålla upp vanliga, små pennor som en protest mot terrorn mot den fria pressen. Jag tänkte då att det vore fint att förstora upp attributet lite, och att göra det mer synligt. Dessutom tänkte jag att lite pyssel kunde bidra till att Anton skulle känna sig delaktig. Sagt och gjort: jag, Emeline och Anton knåpade ihop hemma ett par "blyertspennor" i storformat av skumplast.

Tre nytillverkade pennor i skumplast; familjen Baselius banderoll i manifersationen. 

Anton visar stolt upp sin "crayon à papier" för våra medresenärer på pendeltåget.

 Materialet köpte jag på den lokala sportaffären (en sim-/flytleksak), och med mina trogna följeslagare Limpistolen och Mattkniven fick vi kvickt ihop fem drygt halvmeterlånga "blyertspennor". Jag packade ner dem i ryggan och sedan bar det av till Paris. Från tågstationen Châtelet-les-Halles till Place de la République tar det vanligtvis en kvart att gå till fots, men idag tätnade leden såpass att redan en 500-600m innan République var det tvärstopp.

På väg till Place de la République...
...trodde vi ja...

Än är det 500-600 m kvar till marschens startpunkt 

Själva place de la République var enligt rapporterna full sedan tidigt på förmiddagen, och gator som ledde dit fylldes progressivt till mättnad.

A République, la marche filmée en accélérée par lemondefr

Trots den enorma samlade folkmassan förblev stämningen mycket god, hjärtlig och fredlig. Det var folk från till synes alla samhällsklasser, etniska tillhörigheter och åldrar.

Anton satt på mina axlar då jag inte kände ett endaste ögonblick för att ens snudda vid risken att tappa bort honom i en liknande folkmassa. Från sin utkiksplats vinkade han glatt med pennan, och fick många glada miner som svar. Jag häpnade över vilken respons vi fick; massor av människor kommenterade med stor entusiasm och än fler tog kort på oss. Huruvida det var blyertspennornas eller Antons förtjanst är svårt att säga, men jag tror att det var en bit av båda.

Notera människornas reaktioner när de ser Anton på mina axlar med pennan i högsta hugg.

Anton är blott tre och ett halvt år gammal, men det är väl nu han börjar få minnen han kommer att komma ihåg resten av livet, och kanske kommer han att minnas den här dagen, kanske inte. I vilket fall, kändes det för mig helt rätt att han var med och  protesterade mot det besinningslösa våldet.

Epilog:

Marshen kom att bli den största som någonsin dokumenterats i staden Paris historia. Enligt polisens beräkningar deltog ca 1,5 miljoner människor i demonstrationen.