En inflytelserik forfattare

I bilen pa vagen hem fran jobbet lyssnar jag oftast pa radion. Manniskan ar ett vanedjur, och jag ar inget undantag. Antingen lyssnar jag pa France Info, en renodlad nyhetskanal, eller pa Rire et Chansons, som ar en kanal med 50% musik och 50% komik. Under den dryga halvtimmen jag har till och fran jobbet hinner jag byta ett par ganger fram och tillbaka mellan kanalerna. Jag gillar allt pa France Info utom fotbollsreportagen; jag star inte ut med att hora den upphetsade reporters skrik. Da byter jag till Rire et Chansons. Pa Rire et Chansons stannar jag anda tills det kommer ett inslag med Jean-Yves Lafesse, en komiker som specialiserat sig pa att spela busringande aldring. Sa snart jag hor Jean-Yves Lafesses anstrangt sproda stamma byter jag tillbaka till France info.

Igar kvall nar jag klev in i bilen efter en 4 timmar lang konferens om den stundande omorganisationen stod radion pa Rire et Chansons. Givetvis var det Lafesse, som spelade gringubbe som ringer halsokostaffaren och klagar pa sina naturliga stolpiller >kanalbyte< Pa France Info horde jag hur inrikesministern forsvarade att landets kontraspionage, DGSE, undersokte kallorna till ryktena om presidentparets omsesidiga otrohet. Darefter rapporterades det fran matchen Bordeaux - Marseil... >kanalbyte< Och sa ater pa Rire et Chansons gavs en sketch som parodierade den parisiska mediaklicken och speciellt tva populara men sjalvgoda programledare pa tv. Det var val funnet och roande. Bland de komiska inslagen fanns ett rim som passade sa val in i mitt lilla sammanhang att jag la den pa minnet:

La merde a de l'avenir,
vous verrez qu'un jour,
on en fera des discours

I fri översattning:
Skit har framtiden for sig,
ty endera dagen
finns det i var mans tal

Efter middagen drog jag mig versen till minnes, och efter en stunds sokande visade det sig att den var skriven av en fransk lakare och forfattare, Louis-Ferdinand Destouches. Destouches, eller Céline som var hans pseudonym, levde i borjan och mitten av nittonhundratalet och var kand for sin saregna, burleska, absurda och varldsfranvanda prosa, som ska ha paverkat Sartre, Grass, Miller, Bukowski och den svenska Beatförfattaren Sture Dahlström.
An har jag inte last nagot av Céline, men det sags att hans Voyage au bout de la nuit (Resa till nattens ande) ska vara nagot extra. Jag aterkommer i arendet, som man sager.