Att leva med en fot for om vardera sidan av diket

Lange har jag velat prova pa att jobba i Kanada, och ar det precis vad jag nu gor om an i en mycket temporar form. I tisdags morse, i Brétigny bredvid kopiatorn, kom en fraga upp som tycktes varit i fodslovandor under ett par dagar eller rent av veckor. Projektledaren dryftade att projektet kan komma att forlangas med en manad.

Sa gott som samtliga jag talade med innan jag akte fragade om hur lange jag skulle bli borta, och manga fragade om det inte fanns risk (eller chans) att det blev langre. Det som skulle vara tre manader visar sig plotsligt vara fyra manader istallet. Allt ar foranderligt och det ar bara att som man sager gilla laget, och om mojligt finna sa fordelaktiga villkor som mojligt.

Emeline gar in for sitt jobb och det ar med stor tillfredsstallelse jag marker att hon verkar lyckas muta in sitt revir pa avdelningen med sin erfarenhet och sina HR-kunskaper. Det som for inte sa lange sedan verkade valdigt langt bort har nu blivit verklighet. Sedan hon lamnade sin forre arbetsgivare har mycket vatten runnit under broarna, men det lonade sig att vanta visade det sig.
Sjalv sager hon att de aren hon slet ont for sin forra arbetsgivare idag hjalper henne i arbetet, och gor att hon kan undvika foretagets blindskar och navigera betydligt battre an tidigare.

I lurarna lyssnar jag pa nagot sa exotiskt som celtisk(!) hip hop/rap i form av Manau, ett franskt band som skapades for ett tiotal ar sedan och som trots initiala svarigheter under senare ar ront stora framgagar. Bandet tycks ha rotter i Bretagne (for vilket jag har en viss svaghet sedan mina ar i Rennes) och har lyckats knyta samman en ny och en gammal tradition.