En filmens mastare: Tarkovskij

Mer eller mindre av en slump kom jag att se en film av Andrei Tarkovskij: L'enfance d'Ivan, eller Ivans uppvaxt, som jag gissar att den heter pa svenska. Filmen ar fran 1962 och handlar om en tolvarig pojke, Ivan, som forlorat hela sin familj i samband med tyskarnas invasion av Sovjetunionen. Ivan staller sina tjanster roda arméns forfogande i egenskap av spanare. Hans ringa storlek gor att han lattare an vuxna kan forflytta sig mellan de egna linjerna, infiltrera tyskarnas linjer och sedan ta sig tillbaka. Han spanar och rapporterar sedan trupper och materiel till frontavsnittets befalhavare. Befalhavaren forsoker overtala Ivan att lata sig skickas till en kadettskola for att utbilda sig och for att komma bort fran fronten, men Ivan vagrar och rymmer nar han stalls infor ett ultimatum. Befalhavaren letar upp Ivan, och gar motvilligt med pa att lata honom fortsatta frontspana. Att kalla en film for "stark" kanns lite uttjatat, men ar det nagon film som kvalificierer for detta epitetet sa ar det just l'enfance d'Ivan.

Som tonaring sag jag en annan av Tarkovskijs filmer: Solaris som bygger pa Stanislaw Lems roman med samma namn. Solaris ar en av de riktigt stora klassikerna inom genren psykologisk science fiction, dar huvudpersonerna konfronteras, och bryts ner, av en verklighet som gar langt bortom manskliga begreppsramar.

Efter att ha sett l'Enfance d'Ivan ville jag se mer och skakade fram ytterligare en av Trakovskijs stora filmer, Stalker, som handlar om manniskors innersta onskan och vad som skulle handa om de gick i uppfyllelse. I filmen figurerar endast tre personer, vars namn karikatyrerats till "Stalker", "Professor" och "Writer". Dialogen ar mycket spartansk men fotot ar hogst kreativt.

Nu ar jag pa jakt efter hans sista film som spelades in pa Gotland och som filmades av Sven Nykvist: Le sacrifice, eller Offret.

Jag tycker om filmer vars slut ar en uppmuntran till eftertanke. Tarkovskijs filmer stammer mycket val in i det monstret, och jag tror att hans mening var att tittarna efter filmens slut skulle fraga sig vad som verkligen hande.

Tarkovskij atervande inte till Sovjetunionen efter 1984 da han avslutat filmen Nostalghia i Italien, utan slog sig istallet ner i Frankrike. 1986, efter Offret, dog Trakovskij i cancer, endast 54 ar gammal. Till min stora hapnad laste jag att han ligger begravd pa ryska Ortodoxa kyrkogarden i Sainte-Geneviève-des-Bois, som ligger en fem-tio minuter fran mitt jobb! Jag har manga ganger akt forbi just den kyrkogarden, men visste inte att Tarkovskij valt den som sin sista viloplats.

Under sondagseftermiddagen efter simhallen gjorde jag och Emeline en aktur till Ste-Geneviève-des-Bois som ligger ca tjugo minuter per bil soder om Antony. Det var vackert vader och jag var nyfiken pa att soka upp Tarkovskijs grav. Det fanns inga anvisningar vid ingangen till kyrkogarden om var hans grav lag, sa jag gick till blomsterhandeln och fragade. Floristen sag ut som att hon inte nagonsin hort talats om personen jag sokte, och an mindre sett nagon av hans filmer. Men hon visade sig ha en katalog till hjalp och fann Tarkovskij och gav nagra anvisningar. Jag kopte tre stora fina ljusvioletta rosor att lagga pa graven. (Jag har laddat ner just tre av hans filmer fran natet. Fildelare? Javisst, men gravsmyckare ocksa...). Dock maste damen ha sett fel i boken, ty pa den anvisade platsen fanns ingen vid namnet Tarkovskij. Efter en stunds metodiskt letande gav vi upp, och valde att smycka tre slumpvis valda gravar, med en ros var.

Val hemma igen gjorde jag nagra efterforskningar pa natet och kunde forvanande nog inte finna nagon referens till en exakt gravplats. Dock kunde jag med hjalp av ett foto av graven och en satellitbild finna en trolig plats att undersoka vid tillfalle.

Visa Andrei Tarkovsky's grave på en större karta

Nytt langkok om fredagen

Nar jag svangde forbi affaren idag visade det sig att de hade du boeuf à braiser (högrev eller grybitar, skulle jag tro att det kallas pa svenska) till ett fornamligt pris. Jag kopte ett och ett halvt kilo och gav mig pa att koka Carbonade à la Flamande som har sitt ursprung i regionerna i nordostra Frankrike och i Belgien.


Carbonade à la Flamande - 6 port
1,5 kg grybitar
4 stora gula lokar
0,5 liter ol
150 g rokt flask
1 msk rasocker
kalvfond

Fras kottet skuret i bitar. Fras loken och karamellisera med sockret nar loken ar gyllenbrun. Fras det rokta flasket skuret i strimlor. Lagg alltsammans i en gryta och hall pa olen. Tack grytan och lat sta pa svag varme i tva till tre timmar. Servera med klyft- eller bakad potatis.

Ovantat samtal

Pa eftermiddagen, mellan ett mote och lite pappersskyfflande ringde det pa min personliga mobil. Den har varit tyst ganska lange da jag anvander den endast i begransad omfattning och jag blev lite overraskad att den ringde. Nar jag svarade ropade en hurtig rost en halsning och det visad sig vara M. Gilles Thomas, en lite säregen figur jag traffat i Paris underjord. Forsta gangen jag traffade honom var for flera ar sedan nar jag var pa upptacktsfard med Stefan under Montparnasse, och sedan dess har vi stott ihop med jamna mellanrum under vara strovtag i de morka tunnlarna.


Undan for undan har han berattat lite om sig sjalv och det visat sig att han utover att vara en sk katafil ar en stor beundrare av Greve Hans Axel von Fersen, av ett lite annorlunda skal; Greve von Fersen var gudfar till Charles Axel Guillaumot, som var fodd 1730 i Stockholm av franska foraldrar.
Charles Axel Guillaumot kom sedan att bli den allra forste generaldirektoren for IGC, l'Inspection Général des Carrières, vilket ar den myndighet som an idag har ansvaret att undersoka och underhalla Paris underjord.

Gilles Thomas jobbar pa Paris stadsforvaltning och utifran vad han berattar verkar det inte vara sa betungade och inkraktar inte alltfor mycket pa hans fritid.

Han ar mycket talfor och lever for "sin" underjord och den forskning och de artiklar och bocker han skriver om den. Lite da och da skickar han per mail en en lank till nagon tidnings websida dar han fatt sina artiklar publicerade. Gilles reser land och rike runt och besoker underjordiska byggnadsverk fran saval moderna som aldre epoker. Bland artiklarna han skickade mig finns en utforlig beskrivning av tunnelsystem byggda under fransk-tyska kriget 1870 och forsta varldskriget.

Arendet han hade just idag var att beratta att han tagit emot en svensk journalist som kommit till stan for att skriva om katakomberna. Gilles hade berattat for journalisten att han hade en svensk bekant som ocksa var bevandrad i underjorden och dess historia. Enligt Gilles hoppades journalisten fa traffa mig nasta resa, da han skulle hem till Sverige imorgon fredag. Vi far se om och nar det blir av.

Ledig fredag

Jag har tagit en semesterdag idag fredag for att reda ut lite pappersarbete hemma och fa lite smaarenden gjorda. Jag har annu en hel del innestaende semesterdagar att avverka och anda fram till jul kommer jag ha regelbundna avbrott for att "gora mig av" med overflodet.

Under det att jag pysslade med pappersarendena lyssnade jag pa P3 pa min lysande Squeezebox Boom. Squeezeboxen paminner starkt till utseendet om en vanlig radio, men har den skillnaden att den ar ansluten via wifi till mitt lokala natverk och internet. Saledes kan jag valja mellan antingen webbradio eller min personliga skivsamling (som ligger samlad pa en gigantisk RAID-1 disk i vardagsrummet). Pa webbradion finns ett nastintill obegransat utbud av kanaler och Sveriges Radio ar inget undantag.

Nar jag lyssnar pa svensk radio slar det mig att jag varit borta lange. Jag marker att stilen och spraket har andrats mycket sedan jag lamnade landet. Det far mig att tanka pa en person Leif presenterade for mig i Boston for atta ar sedan; Petra, som ursprungligen var fran Tyskland men som flyttade till USA som 21-aring. Nar jag traffade henne hade hon bott tjugo ar i USA. Jag fragade hur hennes tyska var, och hon sa att den var utmarkt, men att den var en tjugoarings tyska, och att hon inte kande igen vare sig sina jamnarigas sprak eller dagens tjugoaringars sprak...
For mig ar det inte riktigt sa dramatiskt, men det ar markbart att saker och ting utvecklas.

Pa min blogg finns en raknare som anger vilken i ordningen artikeln man skriver ar, och just denna artikel ar N° 100! Det har gatt undan sedan i januari iar... I Kanada skrev jag ett trettiotal artiklar tror jag, och sedan valde jag att fortsatta av bara farten. Det gar undan, som sagt.

Storkok pa torsdag kvall

Det ar torsdagskvall och grytan star och puttrar pa spisen. Det blir storkok ikvall - chili con carne - och formodligen kommer grytan racka till minst fyra middagar. Matlagning ar ett amne jag standigt aterkommer till, kanske for att det ar sa centralt i min tillvaro. Nagon ska ha sagt att "laga god mat med fornamliga ravaror ar ingen konst" och det ligger mycket i det. Det ar i min mening svarare att laga mat med begransade och kanske svarflirtade ravaror. Min mammas hjarta slar val ett extra slag nar jag sager detta; jag larde mig att laga mat med tillgangliga ravaror redan hemma pa Eriksbergsvagen, och det ar nagot jag har haft nytta av anda sedan dess.

Frankrike ar i sanning ett land dar gastronomi har en framtradande plats, men till vardags ar maten sallan sarskilt spannande, tycker jag. Det ar svart for mig att jamfora da den enda vardagsmiljon jag kanner till ar har dar jag bor, men jag tycker att det verkar pa mina vanner och bekanta som landets gastronomiska varderingar inte fargat av sig sa mycket pa vardagsmaten. Till festbordet kan man se foie gras, ostron, skaldjur, vaktlar, pâté osv men till vardags ar det (om jag generaliserar) snabbmakaroner och riven ost som galler.

Min slutsats blir saledes ett tillagg till den inledande frasen:
Att laga god mat till fest med fornamliga ravaror ar ingen konst Den riktiga utmaningen ar att inte tappa tron pa att det gar att laga god och bra mat varje dag med tillgangliga resurser.

Förandring pa jobbet

Idag var en stor dag pa jobbet: jag blev klar med det jag stretat med sedan jag kom tillbaka fran semestern. Dokumentet ifraga var ett sk "hal i dokumentationen" och jag var inte direkt overfortjust nar jag fick det har uppdraget. Men nu ar det gjort och ivagskickat och med lite flax kan jag lamna over arendet till nagon annan medarbetare nu nar de storsta bitarna sitter pa plats. Imorgon kommer jag borja en ny tjanst pa en annan avdelning och med lite nya manniskor. Nu galler det bara att lyckas applicera ett nordamerikanskt satt att se till gamla uppdrag: att knappt kannas vid det forflutna for att koncentrera sig pa det nya istallet. I USA ar de varldsmastare pa att hanvisa kategoriskt till vemsomhelst utom dem sjalva sa snart de bytt befattning. I Frankrike ar man inte lika duktig pa att lamna ifran sig jobb, och det ar vanligt att folk hjalper till mer eller mindre frivilligt med nagot flera ar efterat bara for att de rakat ha varit inblandade tidigare. Att det forhaller sig pa det viset kan ha att gora med att det i Frankrike finns en gammal tradition av misstanksamhet mot att fasta for mycket av kunskaper, teorier och kallor pa papper i radsla av att inte vara oumbarlig.

Den basta losningen ligger tror jag mitt emellan de tva ytterligheterna. Kan man se till att under arbetets gang se till att fa nadskrivet tillrackligt mycket for att ge en rimlig chans for den som kommer efter ar det lattare att inte "besväras" av sitt forflutna. Darmed inte sagt att man ska lagga ner alltfor mycket tid pa dokumentation. Det ar framst resultaten som behover dokumentaras, och ibland finns det lika manga vagar dit som det finns manniskor som kan tankas fa jobbet gjort...

En natt av hosta

Min forkylning har givit med sig, men jag blir inte av med hostan. Jag kan inte minnas nar jag hostade sa mycket som jag gor nu. Jag kanner mig inte sjuk langre, men mina kollegor sag lite oroligt pa mig nar jag tillfalligt var tvungen att avbryta telefonkonferensen for att hosta en stund. I dessa baconsnuvetider ar varje hostande individ suspekt...