Svenska, ett sprak for kvallspressen?
Till morgonkaffet tog jag en svang pa natet och tittade in pa svd.se for att uppdatera mig pa vad som hant i Sverige pa sistone. Det gick fort att skumma igenom forstasidan, och det som slog mig var knappast nyheterna i sig (som i princip ar samma som i Frankrike) men rubrikerna och speciellt substantiven som anvandes.
Pa SvD:s forstasida idag kunde jag finna en samling ord jag hittills inte kande till: Pakistansvenskarna, Atomsopor och Giftsandaler.
Pakistansvenskarna
Pakistansvensk eller pakistansk-svensk hade jag kunnat tanka mig som ett adjektiv i den mån man kanner for att tala om nagon persons blandade ursprung, men att skapa ett eget substantiv kanns overflodigt.
Atomsopor later dramatiskt, men finns det inte redan ett mer vedertaget ord i kärn(krafts)avfall som ar mer precist? "Kärnavfall" anger att det ror sig om avfall fran driften av karnkraftverk medan "atomsopor" medfor ett tvivel om det kan rora sig om "sopor bestaende av atomer" vilket, om man tanker efter, ar en pleonasm. Mig veteligen talar man sallan om "atomkraft" nufortiden, och jag kan inte se nagot skal att kalla karnavfall for atomsopor annat an for att vacka nyfikenhet.
Journalisten som skrev Giftsandaler i rubriken har visat prov pa stor kreativitet, dar intresse skapas for artikeln genom att kombinera tva dittills helt orelaterade ord. Man kan tanka sig att det ar tankt att lasaren ska undra hur det dramatiska "gift" kan ga ihop med det fredliga och lite sömniga ordet "sandal", och lasaren vill saledes veta mer. Rubrikskaparen har darmed vunnit ett slag. Dock forandrar valet av rubrik inte nyhetsvardet av handelsen i sig...
Av de tre nyskapande orden jag hittade i SvD tror jag att Giftsandaler ar det som har allra minst chans att ta sig anda till Svenska Akademiens Ordbok. De tva andra orden kan, om de finner tillrackligt en stor anvandarskara, kanske rattfardigas. Men Giftsandaler forbli nog en journalistisk kullerbytta pa Kiviks marknad for att locka till sig nyfikna.
Svenskan har den (jamfort med franskan och engelskan) unika formagan att enkelt skapa nya, mer specialiserade, substantiv genom sammanfogning av tva mer elementara substantiv. For en naringsgren vars framsta malsattning tycks vara ar att skapa uppmarksamhet och nyfikenhet maste detta vara en fantastisk tillgang. For att "krydda till" en handelse som endast har ringa nyhetsvarde kan man saledes skapa ett nytt uppseendevackande ord, som till exempel Nakenchock och salja losnummer pa den vagen...
Det kan tyckas harmlost att roa sig med att skapa nya kreativa ord, och visst ar det en del av sprakutvecklingen. Men de som "värnar om det svenska spraket" ar nog inte helt glada over att tidningarna, som lange varit en normgivande institution inom sprakvarden, nu verkar ha kastat in handduken helt och hallet. Personligen tror jag att det finns en darwinism inom spraket, och att vi skapar det sprak vi behover. Saledes forsvinner flertalet skapelser just for att de ar overflodiga och inte finner nagon bestandig anvandning.
En sista anmarkning pa Giftsandalerna och dess gelikar ar att detta visar en trend som gar i diametralt motsatt riktning jamfort med en annan nagot aldre nyskapande trend i svenska spraket: spjälkningen av sammansatta ord. "Starköl" skrivs ofta som "Stark öl" pa krogarnas griffeltavlor, "jordgubbstårta" skrivs ofta som "jordgubbs tårta" etc. Kan det bli sa att en avart strider mot en andra? Inget ont som inte har nagor gott med sig. Pa franska sager man "aldrig tva utan en tredje", vilket kanske kan ge mig en ursakt att skriva en till artikel om svenska spraket...
tisdag 15 september 2009
söndag 13 september 2009
Sondag morgon i Le Havre
Emeline och familjen forbereder sitt stand pa loppmarknaden i Le Havre, och jag deltar i upplevelsen pa lagom avstand.
Loppis ar kul en liten stund, men efter ett tag kanns det nastan som att det borjar klia pa mig av alla skatter folk gravt fram ur vrarna och forsoker salja. Loppisen ar en heldagsverksamhet och jag valde istallet att aka till det narbelagna Etretat och gora ett dyk i samarbete den lokala dykklubben.
Det var lite gramulet men det kom inte nagot regn att tala om. Dyket var intressant aven om sjon gick hog och sikten var riktigt dalig. Pga radande sjoforhallande blev det ett "stranddyk". Mitt standardmatt pa vad som ar "dalig sikt" brukar vara att man inte kan se sina egna fenor, men har var det rent av ett stra vassare. Nara ytan var sikten sa dalig att jag sag handen endast om jag bojde pa armen. Strackte jag armen rakt fram kunde jag inte se handen alls... For att inte komma av kursen simmade vi med kompassen standigt 1 decimeter framfor nasan. Det blaste ordentligt och tidvattnet var pa vag ut vilket stallde till det lite med strommen. Jag tvangs i dykets borjan standigt ha en hand i botten, dels for att parera den starka strommen och dyningarna, dels for att inte forlora visuell (eller snarare kansel-) kontakt med botten. Mellan sex och tio meters djup blev sikten radikalt battre och med ens blev det mojligt att studera den marina floran och faunan. Jag sag bland annat en stor Homard Breton, dvs en hummer fran Bretagne, som lag och lurade under ett klippblock. Fran borjan syntes endast de tva blaa klorna, och det var forst nar jag slackte lampan och satte mig och vantade som den krop fram. For ovrigt finns det gott om fisk, anemoner och snackor.
Efter dyket tog jag en promenad pa stranden och beundrade kalkstensklipporna som gjort Etretat kant sedan turismens begynnelse pa 1850-talet. Det borjade dugga lite och jag var ytterligt glad att jag tagit min norska regnrock med mig.
Vid lagvatten kommer en grotta och en tunnel fram som leder till stranden bortom klippan med bagen. Pa vaggen i grottan star en stor skylt som varnar for att man maste halla koll pa tidvattnet sa man inte blir fast nar hogvattnet kommer in.
 |
| De 20090919_leHavre |
Loppis ar kul en liten stund, men efter ett tag kanns det nastan som att det borjar klia pa mig av alla skatter folk gravt fram ur vrarna och forsoker salja. Loppisen ar en heldagsverksamhet och jag valde istallet att aka till det narbelagna Etretat och gora ett dyk i samarbete den lokala dykklubben.
 |
| De 20090919_leHavre |
Efter dyket tog jag en promenad pa stranden och beundrade kalkstensklipporna som gjort Etretat kant sedan turismens begynnelse pa 1850-talet. Det borjade dugga lite och jag var ytterligt glad att jag tagit min norska regnrock med mig.
 |
| De 20090919_leHavre |
 |
| De 20090919_leHavre |
 |
| De 20090919_leHavre |
lördag 12 september 2009
Lördag i Antony, förberedelser for en tripp till Le Havre
Veckan pa kurs ar avslutad till belatenhet och kan sammanfattas med att jag fatt tillfalle att leka med LEGO (jo, faktiskt!), fast pa ett vis man vanligtvis inte gor. Kursen handlar om hur man bygger industriella system. For att illustrera och for att gora kursen mer levande delades deltagarna in i tre grupper om tio personer dar varje grupp utgjorde utveckling, underleverantorer och industrialisering av en ny modell av leksaksbilal. Rollerna fordelades och jag fick rollen av arkitekt tillika stil-ansvarig for utvecklingen av den nya bilmodellen. Min uppgift var att producera ritningar pa den nya modellen och entydigt beskriva granssnitten mellan de olika underleverantorerna som var och en tillverakde en del av bilen.
Vad galler oversattningen av korsikaresan ligger jag lite efter i planeringen; an sa lange har jag bara kommit halvvags, men med lite talamod ska det nog ga att fa klart de foljande sju episoderna under foljande vecka.
E och jag forbereder en tripp till Le Havre senare i eftermiddag. Vi ska halsa pa E:s bror med familj, och om allt vill sig val kommer jag kunna gora ett litet dyk pa sondag morgon i hamnbassangen tillsammans med en lokal dykklubb.
Vad galler oversattningen av korsikaresan ligger jag lite efter i planeringen; an sa lange har jag bara kommit halvvags, men med lite talamod ska det nog ga att fa klart de foljande sju episoderna under foljande vecka.
E och jag forbereder en tripp till Le Havre senare i eftermiddag. Vi ska halsa pa E:s bror med familj, och om allt vill sig val kommer jag kunna gora ett litet dyk pa sondag morgon i hamnbassangen tillsammans med en lokal dykklubb.
 |
| De 2009_Lalonde_Juin_stephane |
måndag 7 september 2009
Mandag i Antony, kurs i en vecka
Idag har jag varit i Jouy-en-Josas pa "Campus Thales" som ar Thalesgruppens universitet. Kursen jag gar heter System Engineering och den handlar om hur man bar sig at for att snickra ihop stora system pa ett hanterbart satt. Enkelt uttryckt kan man saga att det inte finns nagra genvagar. Stora system ar komplexa, och det ar per definition knepigt att fa rubbet att fungera.
I helgen skrev jag fardigt den franska versionen av min reseberattelse fran Korsika. Den kommer snart aven i svensk version inom kort. Tills dess kan de som vill ova sig pa franska och titta pa bilderna ;)
I helgen skrev jag fardigt den franska versionen av min reseberattelse fran Korsika. Den kommer snart aven i svensk version inom kort. Tills dess kan de som vill ova sig pa franska och titta pa bilderna ;)
söndag 6 september 2009
GR20, augusti 2009, Avresa fran Bastia
Mandag 31 augusti 2009, Bastia - Porto Vecchio - Figari - Paris
Jag kopte min bussbiljett pa ett biljettkontor fran en annan epok, mitt emot huvudpostkontoret i stan. Bussbolagets biljettjkontor var inrymt i en liten lokal med ett dammigt skyltfonster. Bakom en disk i tra satt en gra liten dam och skrev pappersbiljetter for hand. Pa vaggarna satt urblekta affischer pa bussar som var hypermoderna for kanske trettio ar sedan.
Bussen var nastan i tid, men chaufforen valde, efter att ha parkerat, att spraka ett tiotal minuter med en motorcykelburen bekant som stannat intill bussen. Darefter travade chaufforen ivag till biljettkontoret och kom tillbaka forst tio minuter senare. Forst nar han var tillbaka oppnade han bagageluckorna och lat resenarerna stuva vaskor och packning vilket tog sin lilla tid. Nagra sent ankomna resenarer kom med andan i halsen och fick utsta nagra okvadingsord, sasom "jävla slöfockar som inte kan komma i tid" ("chieurs qui arrivent en retard") fran chaufforen som sjalv var en knapp halvtimme sen. Inom mig gav jag chaufforen - och bussbolaget - ett mycket svagt betyg i punktlighet, tjanstvillighet och bemotande. 143 km och tre(!) timmar senare anlande vi i Porto Vecchio dar jag givetis hade missat den enda bussen ut till flygplatsen tva och en halv mil fran stan. Taxi kan man ta, om man far tag pa nagon, men det kandes som ett kostsamt alternativ. Darfor styrde jag stegen mot det narliggande snabbkopet och investerade 2€ i ett 3-pack spritpennor. Med en bit kartong jag hittade pa gatan tillverkade jag ett effektivt hjalpmedel for att forsoka lifta till flygplatsen.
Det funkade! Nagra minuter efter att jag borjat hoja tummen stannade en trevlig dam som korde mig anda till avgangshallen pa Figari... Merci Nathalie!
Sa var min resa over, for den har gangen. Resan tillbaka till Paris var helt odramatisk, och pa mindre an tva timmar var jag tillbaka i Antony.
Sammanfattningsvis hade jag fatt en fantastisk bergs- och dykupplevelse dar ledmotivet helt klart varit ovantade moten och anpassningsformaga. Korsika har mycket att erbjuda och for den som gillar berg, hav, sol och varme ar det svarslaget. Kanske ar det darfor turisterna strommar till trots att mottagandet i allmanhet milt sagt lamnar ovrigt att onska.
Jag hoppas att ni som orkat lasa anda till det bittra slutet haft gladje av att dela min reseberattelse med mig. I vilket fall som helst var det roligt att resa, och lika roligt att dokumentera vad jag varit med om. Tack for de kommentarer jag fatt under oversattningens gang! Det tog langre tid att oversatta till svenska an jag hade planerat, men till slut blev det fardigt!
Pa aterseende!
Jag kopte min bussbiljett pa ett biljettkontor fran en annan epok, mitt emot huvudpostkontoret i stan. Bussbolagets biljettjkontor var inrymt i en liten lokal med ett dammigt skyltfonster. Bakom en disk i tra satt en gra liten dam och skrev pappersbiljetter for hand. Pa vaggarna satt urblekta affischer pa bussar som var hypermoderna for kanske trettio ar sedan.
Bussen var nastan i tid, men chaufforen valde, efter att ha parkerat, att spraka ett tiotal minuter med en motorcykelburen bekant som stannat intill bussen. Darefter travade chaufforen ivag till biljettkontoret och kom tillbaka forst tio minuter senare. Forst nar han var tillbaka oppnade han bagageluckorna och lat resenarerna stuva vaskor och packning vilket tog sin lilla tid. Nagra sent ankomna resenarer kom med andan i halsen och fick utsta nagra okvadingsord, sasom "jävla slöfockar som inte kan komma i tid" ("chieurs qui arrivent en retard") fran chaufforen som sjalv var en knapp halvtimme sen. Inom mig gav jag chaufforen - och bussbolaget - ett mycket svagt betyg i punktlighet, tjanstvillighet och bemotande. 143 km och tre(!) timmar senare anlande vi i Porto Vecchio dar jag givetis hade missat den enda bussen ut till flygplatsen tva och en halv mil fran stan. Taxi kan man ta, om man far tag pa nagon, men det kandes som ett kostsamt alternativ. Darfor styrde jag stegen mot det narliggande snabbkopet och investerade 2€ i ett 3-pack spritpennor. Med en bit kartong jag hittade pa gatan tillverkade jag ett effektivt hjalpmedel for att forsoka lifta till flygplatsen.
 |
| De 20090831_Corsica |
Det funkade! Nagra minuter efter att jag borjat hoja tummen stannade en trevlig dam som korde mig anda till avgangshallen pa Figari... Merci Nathalie!
| Jag passar pa att gora lite gratisreklam for Nathalie som driver en stuguthyrning en bit fran Bonifacio. Skulle nagon av Fake Frogs lasare kanna for att hyra ett hus pa soliga Korsika ar det bara att kontakta Nathalie och halsa fran "Thomas le Suédois"... at.homecorsica@yahoo.fr, 06.78.69.71.50 |
Sa var min resa over, for den har gangen. Resan tillbaka till Paris var helt odramatisk, och pa mindre an tva timmar var jag tillbaka i Antony.
Sammanfattningsvis hade jag fatt en fantastisk bergs- och dykupplevelse dar ledmotivet helt klart varit ovantade moten och anpassningsformaga. Korsika har mycket att erbjuda och for den som gillar berg, hav, sol och varme ar det svarslaget. Kanske ar det darfor turisterna strommar till trots att mottagandet i allmanhet milt sagt lamnar ovrigt att onska.
Jag hoppas att ni som orkat lasa anda till det bittra slutet haft gladje av att dela min reseberattelse med mig. I vilket fall som helst var det roligt att resa, och lika roligt att dokumentera vad jag varit med om. Tack for de kommentarer jag fatt under oversattningens gang! Det tog langre tid att oversatta till svenska an jag hade planerat, men till slut blev det fardigt!
Pa aterseende!
GR20, augusti 2009, P+3, Calvi
Söndag 30 augusti 2009, P+3, Dykning à Calvi
Dykklubben i Calvi ar en valoljad verksamhet. Somliga sager att det ar dykning pa lopande band, men det har sina goda sidor. Jag hade ringt och reserverat fran Calenzana, och nar jag kom till klubben pa sondag morgon stod flaska, vast, regulator och bly redan i gummibaten. Jag visade mina papper i kiosken pa kajen, betalade och gick sedan ombord pa "moderfartyget" och fick dar drakt och fenor. Pa mindre an 10 minuter var jag klar for att dyka.
B-17 planet ligger pa mindre an 10 minuters korning fran hamnen, och det ar om man respekterar fartbegransningen pa 5kn. Gummibaten var utrustad med en snurra pa 350(!) hk och hade foraren dragit pa hade det tagit mindre an tva minuter. Enligt foraren lag maxfarten for ekipaget pa ca 50kn, utan dykare, med lite bransle och pa ett spegelblankt hav.
Vi var inte fler an sex dykare, med tva guider inraknade, den har morgonen. Guiden gjorde en kort men komplett briefing, och sedan bar det av. Fran bojen och nedstigningslinan kravs ett par minuters simmande innan man borjar skonja profilen av ett flygplan pa havets botten. Sikten var mycket god, kring 20m. Planet star rakt pa botten och vingar och cockpit ar i relativt gott skick. Som pa alla vrak finns det gott om marint liv utanpa och inuti. Vi sag ett par muranor som funnit hem i vraket, och en drakfisk ar kand for uppahalla sig pa vraket men standigt byta bo varje dag.
Planet har en intressant historia som ar valdokumenterad har. I korta drag och i fri oversattning lyder berattelsen som foljer:
Planet, 42-31044 "Her Did", flög ett bombuppdrag i januari 1944 med sin eskader mot Verona i Italien. Straxt innan det natt malet angreps eskadern av tyskt jaktflyg. Tva motorer av fyra borjade brinna, och signalisten och en kulspruteskytt dodades omedelbart. Planet var svart skadat och piloten, Fanrik Chaplick, forsokte undkomma genom en brant dykning. Under dykningen forkunnande akterskytten via snabbtelefonen att han ocksa traffats och holl pa att forbloda. Kort darefter dok amerikanskt jaktflyg upp och eskorterade den skadade bombaren mot Korsika. Via radio fick piloten veta att flygfaltet i Calvi inte var tilltaget for plan av den har storleken. Motorbranden var under kontroll, och piloten ville reka faltet innan nodlandningen. Men innan de kom fram till flygfaltet stannade en tredje motor, och endast en motor var i drift. Den plotsliga forlusten av motorkraft gjorde att de tappade hojd, och gav piloten endast ett alternativ: att nodlanda i vattnet. Planet landade i vattnet framfor citadellet i Calvi, utan att brytas sonder. Flygplanskroppen flot tillrackligt lange for att de sju overlevande besattningsmannen skulle kunna sjosatta en flotte och paddla de 300 metrarna till foten av citadellet. De tre doda besattningsmedlemmarna blev kvar i vraket tills amerikanska marinen bargade korpparna.
Vraket lag bortglomt i manga ar innan det aterupptacktes av dykare. Stjartpartiet har forsvunnit och taket till cockpit har slitits loss. Nagon gang under nittiotalet ska ett dykarsallskap ha letat upp Fanrik Chaplick och tagit med den forre piloten, da i 70-arsaldern, pa ett dyk pa "hans" plan.
Efter ca en kvart pa och i flygplansvraket var det dags att paborja uppstigningen. Vi simmade over ett falt av stora klippblock och jag kunde inte lata bli att jamfora denna vy med vad jag hade upplevt under de gangna tva veckorna som tagit mig fran sodra Korsika anda langst norrut. Det ar givetvis radikat annorlunda att glida utan anstrangning over klippblocken, men det paminner anda lite om min vandring i den bemarkelsen att det ror sig om att besoka ett stalle som man endast kan besoka om man accepterar att anpassa sig efter radande villkor. Lika lite har som i bergen kan man ta bilen anda fram till sevardheten, och man maste offra lite komfort for att fa se vad som ar vart att ses.
Efter dyket tog jag mig till turistbyran i Calvi for att hora mig for om hur jag skulle ta mig tillbaka till flygplatsen Figari pa sodra delen av on. Jag forklarade for damen i disken att jag behovde vara pa Figari nasta dag, mandag, straxt efter tre (mer an 24 timmar langre fram). Hon borjade starkt med att utbrista "det gar inte, du kommer aldrig hinna fram i tid". Jag trodde hon skamtade. Vagen fran Calvi till Figari ar lite drygt tjugo mil lang. Vore det inte mojligt att pa 24 timmar finna en transport? Efter en stunds letande fann jag "planen": Taget (det finns bara en tur om dagen...) kl 15h50 fran Calvi till Bastia pa ons ostra sida. Sedan, nasta morgon, bussen (ater endast en om dagen...) till Porto Vecchio i soder, och darifran minibussen till Figari.
Jag var saledes tvungen att avboka mitt planerade eftermiddagsdyk, och bege mig tillbaka till campingplatsen for att packa ihop. Innan jag for hann jag ta en svang ner till stranden och bada och spela lite volleyboll med Pierre, Jean-Marie, Cécile & co.
I Bastia visade des sig att den narmaste campingplatsen lag 3 km fran stadens centrum, och vad galler bussen... (jag later lasaren gissa)
Jag tog en tur runt pa stan och sag att Bastia var mycket annorlunda jamfort med Calvi. Calvi ar turistigt, men Bastia ar mer en stad som folk verkar jobba i, lite som Ajaccio. Bland sevardheterna finns ett autentiskt ubatstorn fran ubaten Casabianca som ska ha deltagit i befrielsen av Korsika 1943.
Pa place St Nicolas fann jag en restaurang, och jag slog mig ner och at middag och tittade pa fotboll (hor och hapna). Bussen till Porto Vecchio nasta morgon skulle avga 8h30, och jag bestamde mig for att gora Bastia by night, istallet for att slosa tid pa att ga till campingen.
Folj ledmarkeringen!
Dykklubben i Calvi ar en valoljad verksamhet. Somliga sager att det ar dykning pa lopande band, men det har sina goda sidor. Jag hade ringt och reserverat fran Calenzana, och nar jag kom till klubben pa sondag morgon stod flaska, vast, regulator och bly redan i gummibaten. Jag visade mina papper i kiosken pa kajen, betalade och gick sedan ombord pa "moderfartyget" och fick dar drakt och fenor. Pa mindre an 10 minuter var jag klar for att dyka.
B-17 planet ligger pa mindre an 10 minuters korning fran hamnen, och det ar om man respekterar fartbegransningen pa 5kn. Gummibaten var utrustad med en snurra pa 350(!) hk och hade foraren dragit pa hade det tagit mindre an tva minuter. Enligt foraren lag maxfarten for ekipaget pa ca 50kn, utan dykare, med lite bransle och pa ett spegelblankt hav.
Vi var inte fler an sex dykare, med tva guider inraknade, den har morgonen. Guiden gjorde en kort men komplett briefing, och sedan bar det av. Fran bojen och nedstigningslinan kravs ett par minuters simmande innan man borjar skonja profilen av ett flygplan pa havets botten. Sikten var mycket god, kring 20m. Planet star rakt pa botten och vingar och cockpit ar i relativt gott skick. Som pa alla vrak finns det gott om marint liv utanpa och inuti. Vi sag ett par muranor som funnit hem i vraket, och en drakfisk ar kand for uppahalla sig pa vraket men standigt byta bo varje dag.
Planet har en intressant historia som ar valdokumenterad har. I korta drag och i fri oversattning lyder berattelsen som foljer:
Planet, 42-31044 "Her Did", flög ett bombuppdrag i januari 1944 med sin eskader mot Verona i Italien. Straxt innan det natt malet angreps eskadern av tyskt jaktflyg. Tva motorer av fyra borjade brinna, och signalisten och en kulspruteskytt dodades omedelbart. Planet var svart skadat och piloten, Fanrik Chaplick, forsokte undkomma genom en brant dykning. Under dykningen forkunnande akterskytten via snabbtelefonen att han ocksa traffats och holl pa att forbloda. Kort darefter dok amerikanskt jaktflyg upp och eskorterade den skadade bombaren mot Korsika. Via radio fick piloten veta att flygfaltet i Calvi inte var tilltaget for plan av den har storleken. Motorbranden var under kontroll, och piloten ville reka faltet innan nodlandningen. Men innan de kom fram till flygfaltet stannade en tredje motor, och endast en motor var i drift. Den plotsliga forlusten av motorkraft gjorde att de tappade hojd, och gav piloten endast ett alternativ: att nodlanda i vattnet. Planet landade i vattnet framfor citadellet i Calvi, utan att brytas sonder. Flygplanskroppen flot tillrackligt lange for att de sju overlevande besattningsmannen skulle kunna sjosatta en flotte och paddla de 300 metrarna till foten av citadellet. De tre doda besattningsmedlemmarna blev kvar i vraket tills amerikanska marinen bargade korpparna.
Vraket lag bortglomt i manga ar innan det aterupptacktes av dykare. Stjartpartiet har forsvunnit och taket till cockpit har slitits loss. Nagon gang under nittiotalet ska ett dykarsallskap ha letat upp Fanrik Chaplick och tagit med den forre piloten, da i 70-arsaldern, pa ett dyk pa "hans" plan.
Efter ca en kvart pa och i flygplansvraket var det dags att paborja uppstigningen. Vi simmade over ett falt av stora klippblock och jag kunde inte lata bli att jamfora denna vy med vad jag hade upplevt under de gangna tva veckorna som tagit mig fran sodra Korsika anda langst norrut. Det ar givetvis radikat annorlunda att glida utan anstrangning over klippblocken, men det paminner anda lite om min vandring i den bemarkelsen att det ror sig om att besoka ett stalle som man endast kan besoka om man accepterar att anpassa sig efter radande villkor. Lika lite har som i bergen kan man ta bilen anda fram till sevardheten, och man maste offra lite komfort for att fa se vad som ar vart att ses.
Efter dyket tog jag mig till turistbyran i Calvi for att hora mig for om hur jag skulle ta mig tillbaka till flygplatsen Figari pa sodra delen av on. Jag forklarade for damen i disken att jag behovde vara pa Figari nasta dag, mandag, straxt efter tre (mer an 24 timmar langre fram). Hon borjade starkt med att utbrista "det gar inte, du kommer aldrig hinna fram i tid". Jag trodde hon skamtade. Vagen fran Calvi till Figari ar lite drygt tjugo mil lang. Vore det inte mojligt att pa 24 timmar finna en transport? Efter en stunds letande fann jag "planen": Taget (det finns bara en tur om dagen...) kl 15h50 fran Calvi till Bastia pa ons ostra sida. Sedan, nasta morgon, bussen (ater endast en om dagen...) till Porto Vecchio i soder, och darifran minibussen till Figari.
Jag var saledes tvungen att avboka mitt planerade eftermiddagsdyk, och bege mig tillbaka till campingplatsen for att packa ihop. Innan jag for hann jag ta en svang ner till stranden och bada och spela lite volleyboll med Pierre, Jean-Marie, Cécile & co.
 |
| De 20090831_Corsica |
I Bastia visade des sig att den narmaste campingplatsen lag 3 km fran stadens centrum, och vad galler bussen... (jag later lasaren gissa)
Jag tog en tur runt pa stan och sag att Bastia var mycket annorlunda jamfort med Calvi. Calvi ar turistigt, men Bastia ar mer en stad som folk verkar jobba i, lite som Ajaccio. Bland sevardheterna finns ett autentiskt ubatstorn fran ubaten Casabianca som ska ha deltagit i befrielsen av Korsika 1943.
 |
| De 20090831_Corsica |
 |
| De 20090831_Corsica |
 |
| De 20090831_Corsica |
Folj ledmarkeringen!
GR20, augusti 2009, D+9, Avmarsch fran Carrozu
Lordag 29 augusti 2009, Carrozu - Ortu di Piobbu - Calenzana
Eftersom Carrozu ligger pa relativt lag hojd fros jag inte det minsta den gangna natten. Halv sju var jag klar for avmarsch, ater en gang helt ensam. Mina vanner hade bestamt sig for att ta sovmorgon, sa vi hade tagit avsked kvallen innan. Efter tva veckors vandring med atta till tio timamrs marsch om dagen kunde jag konstatera att mina ben var i fin form, och jag kande mig oforskamt val till mods.
Fran Carrozu bar det uppfor nastan 800m men jag kande dem knappt.
Nar jag nadde le Col de Pisciaghja tittade jag en sista gang pa det oerhorda massivet som jag nu lamnade bakom mig. Harifran skulle det (i stort sett) bara leda nerfor.
Fyra och en halv timme efter att jag lamnat Carrozu nadde jag stugan Ortu di Piobbu som ar en stuga som inte har sarskilt mycket att erbjuda annat an att vara en forlosning for nordlingarna som kampat sig uppfor 1200m. Fran Ortu ar det bara nerfor, och dessutom gar GR20 mestadels genom skogen.
Det enda minnesvarda som hande under farden var att jag korsade nagra korsikanska langhariga getter.
Det var spannande att nu ga i motsatt riktning jamfort med vad jag gjorde i varas. I maj slet jag ont i stigningen med en tryckande hetta. I maj hade jag missbedomt mitt vattenbehov och var tvungen att hushalla pa mina tva liter vatten, och anda rackte det inte riktigt till. Den har gangen, som "sydling", drack jag inte ens ur min lilla halvlitersflaska...
Efter ca fyra timmar kom jag till sist fram till Calenzana och jag slog mig ner ett tag pa caféet som ligger ett stenkast fran GR20:s borjan. Jag passade pa att vila lite och aven ladda min telefon som var helt urladdad. Min forvaning var inte sarskilt stor nar flickan i baren vid min forfragan forkunnade att det inte fanns nagon forbindelse under helgen till Calvi. Pa Korsika har man som regel antingen sin bil, sin tumme eller sina fotter som fardmedel. Man kan aldrig rakna med kollektivtrafiken i den ringa man den existerar. Och finns det nagon kollektivtrafik kan man vara ganska saker pa att den inte gar ofta, och ej heller kvallar, helger och skollov... Lyckligtvis funkar det ganska bra att lifta, och en dam plockade upp mig efter knappa 5 minuters vantan. (Det kanske ska sagas att jag lart mig av mastarna, Jean-Marie & Cécile!). Av en slump visade det sig att damen som plockade upp mig var en f.d. bergsguide som kande mycket val till GR20. Vi smapratade om vandingen i bilen, och sedan slappte hon av mig vid Calvis tullar. Knappt 200m fran platsen hon slappte av mig pa upptackte jag att det lag en stor campingplats. Precis nar jag passerade framfor ingangen till campingen kunde jag se ett par valkanda figurer: Pierre, Jean-Marie, Cécile, Blandine et Sarah som var pa vag att ta en svang till snabbkopet tvars over gatan for att handla mat! Det var tankt att vi skulle mota upp framfor radhuset i Calvi klockan sju, men har lyckades vi - helt utan moderna kommunikationsmedel - finna varandra anda! Sicken flax!
Pa kvallen tog vi forst ett glas tillsammans pa campingen, for att sedan ga till Calvi for att ata.
Infor morgondagen hade jag stamt traff med en lokal dykklubb for att gora ett dyk pa den beromda B-17 bombaren fran andra varldskriget som ligger pa 28m, nagra minuters batfard fran hamnen.
En studie i forsumlighet och osmidighet:
I slutet av forra veckan, da jag tvingats planera om pga att Emeline blivit sjuk, bestamde jag mig for att ga norra delen av GR20. Jag tankte da att jag skulle "pressa" lite och ga sa fort som mojligt, bara pa kul for att se om det var mojligt att greja det pa fyra dagar. Saledes sa jag till Emeline innan jag for upp i bergen att jag skulle komma ut pa "andra sidan" fyra, max fem, dagar senare. Nar jag sedan traffade pa Jean-Marie och Cécile i Petra Piana tankte jag om en aning och valde att skjuta mina rekordforsok pa framtiden. Jag glomde bort att jag sagt till Emeline att jag skulle ringa pa onsdag. Pa tisdagen blev det ovader (som jag dock inte sag sa mycket av) som uppmarksammades med ett inslag pa kvallsnyheterna. Emeline trodde sedan nar jag inte ringde pa onsdagen att jag rakat ut for nagot, och ringde turistbyran i Calvi for att hora sig for. Pa turistbyran rekommenderade de Emeline att ringa gendarmeriet och efterlysa mig om hon var orolig. Gendarmerna tog emot hennes efterlysning och bad om en utforlig beskrivning av mig och min utrustning, och Emeline gav dem en lank till The Fake Frog Goes West dar min majresa ar dokumenterad med nagra bilder. Gendarmerna kunde givetvis inte forsta svenskan, men de sag att nagon lamnat en kommentar dagen innan. Emeline undersokte kommentaren, och sag att det var Stefan som skrivit nagot. Da gendarmerna ocksa ville veta vad det var for marke pa min rygga bestamde sig Emeline for att ringa och fraga Stefan som enligt henne borde kunna mina campingpinaler utan och innan.
Nar jag kom fram till Calenzana och kunnat ladda min telefon och ocksa hade ett fungerande natverk, pep min telefon till och visade ett kryptiskt SMS fran Stefan: "Tillbaka i civilisationen?". Jo, faktiskt, men hur kunde han veta det? Svaret fick jag nar jag ringde jag till Emeline. Jag fick mig en rejal avhyvling per telefon for att jag drojt.
Personligen kan jag kanna att risken inte ar sarskilt stor pa GR20 med tanke pa att tusentals vandrare passerar arligen, och att man sallan gar pa sa vis att man inte traffar nagon alls under dagens lopp. (Det ar definitivt inte som i Sarek...) Skulle olyckan vara framme handlar det mest om att vanta i en kvart (om ens det) tills nasta grupp kommer och be dem om hjalp. Darfor tankte jag mig inte sa noga for nar jag planerade om och kom tillbaka till civilisationen forst 24-48 timmar efter annonserad ankomst. (Men det kunde ju inte Emeline veta.) Dock tycker jag att det ar lite val dramatiskt att rora upp himmel och jord och ringa snuten for att efterlysa mig... Dar fick jag for att jag for min optimism! Nasta gang sager jag kategoriskt "en vecka" (eller tva) istallet for att rakna pa vad som kan vara mojligt...
Folj ledmarkeringen!
Eftersom Carrozu ligger pa relativt lag hojd fros jag inte det minsta den gangna natten. Halv sju var jag klar for avmarsch, ater en gang helt ensam. Mina vanner hade bestamt sig for att ta sovmorgon, sa vi hade tagit avsked kvallen innan. Efter tva veckors vandring med atta till tio timamrs marsch om dagen kunde jag konstatera att mina ben var i fin form, och jag kande mig oforskamt val till mods.
 |
| De 20090831_Corsica |
 |
| De 20090831_Corsica |
Nar jag nadde le Col de Pisciaghja tittade jag en sista gang pa det oerhorda massivet som jag nu lamnade bakom mig. Harifran skulle det (i stort sett) bara leda nerfor.
 |
| De 20090831_Corsica |
Fyra och en halv timme efter att jag lamnat Carrozu nadde jag stugan Ortu di Piobbu som ar en stuga som inte har sarskilt mycket att erbjuda annat an att vara en forlosning for nordlingarna som kampat sig uppfor 1200m. Fran Ortu ar det bara nerfor, och dessutom gar GR20 mestadels genom skogen.
Det enda minnesvarda som hande under farden var att jag korsade nagra korsikanska langhariga getter.
 |
| De 20090831_Corsica |
Det var spannande att nu ga i motsatt riktning jamfort med vad jag gjorde i varas. I maj slet jag ont i stigningen med en tryckande hetta. I maj hade jag missbedomt mitt vattenbehov och var tvungen att hushalla pa mina tva liter vatten, och anda rackte det inte riktigt till. Den har gangen, som "sydling", drack jag inte ens ur min lilla halvlitersflaska...
Efter ca fyra timmar kom jag till sist fram till Calenzana och jag slog mig ner ett tag pa caféet som ligger ett stenkast fran GR20:s borjan. Jag passade pa att vila lite och aven ladda min telefon som var helt urladdad. Min forvaning var inte sarskilt stor nar flickan i baren vid min forfragan forkunnade att det inte fanns nagon forbindelse under helgen till Calvi. Pa Korsika har man som regel antingen sin bil, sin tumme eller sina fotter som fardmedel. Man kan aldrig rakna med kollektivtrafiken i den ringa man den existerar. Och finns det nagon kollektivtrafik kan man vara ganska saker pa att den inte gar ofta, och ej heller kvallar, helger och skollov... Lyckligtvis funkar det ganska bra att lifta, och en dam plockade upp mig efter knappa 5 minuters vantan. (Det kanske ska sagas att jag lart mig av mastarna, Jean-Marie & Cécile!). Av en slump visade det sig att damen som plockade upp mig var en f.d. bergsguide som kande mycket val till GR20. Vi smapratade om vandingen i bilen, och sedan slappte hon av mig vid Calvis tullar. Knappt 200m fran platsen hon slappte av mig pa upptackte jag att det lag en stor campingplats. Precis nar jag passerade framfor ingangen till campingen kunde jag se ett par valkanda figurer: Pierre, Jean-Marie, Cécile, Blandine et Sarah som var pa vag att ta en svang till snabbkopet tvars over gatan for att handla mat! Det var tankt att vi skulle mota upp framfor radhuset i Calvi klockan sju, men har lyckades vi - helt utan moderna kommunikationsmedel - finna varandra anda! Sicken flax!
Pa kvallen tog vi forst ett glas tillsammans pa campingen, for att sedan ga till Calvi for att ata.
Infor morgondagen hade jag stamt traff med en lokal dykklubb for att gora ett dyk pa den beromda B-17 bombaren fran andra varldskriget som ligger pa 28m, nagra minuters batfard fran hamnen.
En studie i forsumlighet och osmidighet:
I slutet av forra veckan, da jag tvingats planera om pga att Emeline blivit sjuk, bestamde jag mig for att ga norra delen av GR20. Jag tankte da att jag skulle "pressa" lite och ga sa fort som mojligt, bara pa kul for att se om det var mojligt att greja det pa fyra dagar. Saledes sa jag till Emeline innan jag for upp i bergen att jag skulle komma ut pa "andra sidan" fyra, max fem, dagar senare. Nar jag sedan traffade pa Jean-Marie och Cécile i Petra Piana tankte jag om en aning och valde att skjuta mina rekordforsok pa framtiden. Jag glomde bort att jag sagt till Emeline att jag skulle ringa pa onsdag. Pa tisdagen blev det ovader (som jag dock inte sag sa mycket av) som uppmarksammades med ett inslag pa kvallsnyheterna. Emeline trodde sedan nar jag inte ringde pa onsdagen att jag rakat ut for nagot, och ringde turistbyran i Calvi for att hora sig for. Pa turistbyran rekommenderade de Emeline att ringa gendarmeriet och efterlysa mig om hon var orolig. Gendarmerna tog emot hennes efterlysning och bad om en utforlig beskrivning av mig och min utrustning, och Emeline gav dem en lank till The Fake Frog Goes West dar min majresa ar dokumenterad med nagra bilder. Gendarmerna kunde givetvis inte forsta svenskan, men de sag att nagon lamnat en kommentar dagen innan. Emeline undersokte kommentaren, och sag att det var Stefan som skrivit nagot. Da gendarmerna ocksa ville veta vad det var for marke pa min rygga bestamde sig Emeline for att ringa och fraga Stefan som enligt henne borde kunna mina campingpinaler utan och innan.
Nar jag kom fram till Calenzana och kunnat ladda min telefon och ocksa hade ett fungerande natverk, pep min telefon till och visade ett kryptiskt SMS fran Stefan: "Tillbaka i civilisationen?". Jo, faktiskt, men hur kunde han veta det? Svaret fick jag nar jag ringde jag till Emeline. Jag fick mig en rejal avhyvling per telefon for att jag drojt.
Personligen kan jag kanna att risken inte ar sarskilt stor pa GR20 med tanke pa att tusentals vandrare passerar arligen, och att man sallan gar pa sa vis att man inte traffar nagon alls under dagens lopp. (Det ar definitivt inte som i Sarek...) Skulle olyckan vara framme handlar det mest om att vanta i en kvart (om ens det) tills nasta grupp kommer och be dem om hjalp. Darfor tankte jag mig inte sa noga for nar jag planerade om och kom tillbaka till civilisationen forst 24-48 timmar efter annonserad ankomst. (Men det kunde ju inte Emeline veta.) Dock tycker jag att det ar lite val dramatiskt att rora upp himmel och jord och ringa snuten for att efterlysa mig... Dar fick jag for att jag for min optimism! Nasta gang sager jag kategoriskt "en vecka" (eller tva) istallet for att rakna pa vad som kan vara mojligt...
Folj ledmarkeringen!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
