tisdag 18 november 2014

Kulturarbetaren slår ett slag for TV-eken

Jag pendlar mellan skratt och djup beundran och respekt när jag ser hur poeten Bruno K. Öijer ställer sig på barrikaderna för den sk TV-eken framför TV-huset i Stockholm. Min kluvenhet bottnar i att jag absolut tycker om dikt och poesi, vilket den här bloggen kan vittna om, men att jag inte kan låta bli att fnissa och le lite åt rikspoetens gravallvar när han deklamerar dikten "Jag ser ett högt träd" från "Medan giftet verkar" från 1990.

Att skriva ordet som träffar mitt i prick, som berör och som engagerar människor, ar ett verkligt hantverk. Men när det gäller något så abstrakt som poesi och lyrik är det lite som med modern konst, eller konst i största allmänhet; det är renommé som räknas och inte nôdvändigtvis själva "varan". Och renommé, var kommer det ifrån? Skicklighet? Talang? Originalitet? Ihärdighet? Tur? Tillfällighet? Eller, mest troligt, en blandning av lite av varje?

Jag har en liten teori om detta: En ihärdig diktare som a) producerar originellt material med talang under lång tid, och som b) skapar sig en persona som väcker intresse, och som c) exponerar sig i rätt kretsar i precis rätt omfattning, har oändligt större chans att röna framgång än någon som skriver på kammaren och inte gör något av det. (Vilket scoop!)

En festlig detalj är att man med abstrakt poesi kan stå inför samma problematik som med bildkonst; är den verkligen äkta eller är det en banal kopia? Det är inte alltid så lätt att avgöra. Exempel: Nedan följer två dikter. Den ena är en "äkta" Öijer, och den andra är en efterapning som jag skrivit mer eller mindre på måfå på en fem-tio minuter efter att ha plöjt igenom 600 sidor av Öijers samlade verk. Men vilken ar vilken? Gissa!

Nummer ett

längtan
längs Tegnérgatan
i en isande
skyming
griper min nacke
min magra, spinkiga, eländiga nacke
tändsticksnacken
som alla kroppar
vill ha
på kafferep
utan kaffe
bara repets sträva fibrer

Nummer tva

grönt
slår om till 
rött, rött
slår om till grönt
i hörnet 
utanfor Café Le Dôme
bär flickan 
fem fingrar 
på sin hand
för att 
tala om hur mycket hon kostar

I slutandan maste jag ända hylla Sveriges kanske mest inflytelserika, nu levande diktare, Bruno K. Öijer, som lyckats göra såval (a), (b) som (c), och som blivit en respekterad litterär figur, och som har diktat med talang och övertygelse i 40 ar.

måndag 17 november 2014

Ännu en vers om måndagen

En tråd är spänd
för att fånga
dem som oaktsamt
irrar sig in

i minnets gömslen
där de ligger;
de fruktansvärda
truppminorna.

Den som korsar
den som trippar,
den som kravlar,
den...
...kommer ej åter

Ingen konvention,
eller sappeur
eller terapeut
kan röja det fältet.

Vi har inget hem,
vi bor ingenstans
vår saknad står skriven
i tyll, så tunt.


En vers om mandagen

I ljuset av dig,
ser jag inte längre,
mitt hjärta slår
med knappt
hörbara slag.

Ur dunklet
kommer något
jag sedan länge,
längre än du tror,
trott var dött.

Ge mig inte
mer av den
beska gröten
den som får
magen att svälla.

Hur kunde jag
tro att mitt
var mitt?
Att min sanning
var sann?

I svallet
från färjan
som korsar
floden vars namn
jag ej förtäljer,

finner jag
något jag tror
är fast, beständigt,
men det är
endast en illusion.

När fingrarna letar
över ömma ytor,
och när ytorna
är våra egna,
fastnar skrattet i halsen.

Låt det hårda
möta det hårda,
likt mitt sinne
som möter Dan,
på hotell _______.

onsdag 24 september 2014

En limerick om Onsdagen

Det var en man från västra Skanör
kring vilken det spreds en odör.
Så stark var stanken,
att man undrade "vad fanken",
är det en vällagrad likbil han kör?

---

I en liten eländig håla sydvast om Sveg
ned i en avloppsbrunn jag steg.
Hur i allsindar kom jag hit,
att bada i både piss och skit?
Det var visst någon som kallade mig "feg".

---

Under en filt i en medelstor Skånsk stad,
satt ett par grabbar och slog vad,
om vem som kunde vänjas,
vid att se förhuden tänjas,
runt ett paket av OK:s vindrutetorkarblad.

söndag 14 september 2014

En dikt om söndagen

Det uppenbart
obskyra
som växer
i dunkel,

kan bara
klämmas fram
likt en
karbunkel.

Olyckan,
likt svalan
som landar
pa backen,

bjuds in
till bords
när myran
lämnar stacken.

Hur ska
katten finna
sin väg
över fältet,

när det innersta,
vita rummet,
är packat
som isbältet?

söndag 3 augusti 2014

TACK till alla som bidragit till var tripp till Utö!

Har kommer ett fotoreportage fran Emelines och min resa som vi fatt i fodelsedagspresent! Emeline kande inte alls till Stockholms skargard, och for mig var det forsta gangen  pa riktigt lange som jag akte till Utö.

Pa mandagsmorgonen blev vi skjutsade av Leif till Strömkajen dar vi i vantan pa baten at frukosten som Anita ordnat at oss. Vi hade fatt lana cyklar, och stallde dem pa forsta plats framfor kajplatsen for baten till Utö.
Urlastning vid Strömkajen kl 08h00. Tack til chaufforen!
Det visade sig sedan att kon skulle ringla sig lang utmed kajen, vilket inte var nagon stor forvaning med tanke pa att det var semestertider och att vadret var pa topp. Batresan tog ca 3 timmar och gick forbi nagot som i solskenet sag ut som de allra finaste stallena man kan bo pa i Stockholmstrakten.

"Gruvbryggan" heter hallplatsen innan slutstation, och vi klev av for att cykla uppfor backen mot Utö Vardshus. Klockan var ungefar ett, och efter en snabb titt pa bade presentcheck och vardshusets meny raknade jag ut att det nog kunde racka till bade lunch och en trevlig middag. Pa vardechecken stod det att den bara kunde anvandas en gang, och att eventuellt aterstaende varde tillfaller vardshuset. Men jag hade en liten diskussion med hovmastaren, och det drojde inte lange innan vi kom fram till att vi kunde sla ihop notan fran lunchen med notan for den kommande middagen for att optimera det hela.
Dagens: Köttfarslimpa
Sagt och gjort, Emeline och jag at lunch - köttfarslimpa, saltgurka, rarord lingonsylt och kokt potatis - pa vardshuset innan vi tog oss vidare mot den hyrda "lillstugan" som lag ett par kilometer soderut fran Gruvbryggan.
Emeline larde sig vad ordet och begreppet "lillstuga" betydde.

Pa kvallen, efter lite vila och ett bad, trampade vi tillbaka norrut mot Vardshuset och at middag.

Emeline upptackte att "S-O-S" inte alls betyder "Save Our Souls", utan egentligen "Smör, Ost och Sill"
Jag bestallde till forratt en tallrik lufttorkad skinka fran en lokal uppfödare i Roslagen. 

"Östersjön och Maine" hette Emelines varmrätt, vilket var torsk och hummer med lite skirat smör till.

Jag bestallde ett nötrevben, och fick en kolossal bit mört och fint kött framfor mig.

Till köttbiten hörde en tallrik potatispuré och grillade gronsaker. 
Till det hela drack vi varsitt glas vin. Att ens tanka pa efterratt, efter for- och varmratt, var det inte tal om. Vi kande att cykelturen hem skulle sitta mycket bra for att smalta allt vi atit.

Foljande morgon cyklade vi till sydöstra delan av ön for att bada, och pa vagen sag jag nagot som pa hall sag ut som en skylt med en silhuett av vilt som man satter upp for att bilister ska bromsa in lite. 
Titta i bildens mitt sa ser du en siluett.
Nar jag kom narmare sag jag att det var en livs levande älg! Algen stod blick stilla ett langt slag och blangde pa mig. Sedan lufsade den spanstigt over vagen, och traskade vidare over sjutfaltet.

Skogens Knug traskar obesvarat over vagen.

Efter algsafari, sol och bad och militarhistoriskt besok trampade vi tillbaka till Gruvbryggan och Vardshuset, och klamde ut de sista hundralapparna ur presentkortet och at en trevlig lunch precis innan avfarden med bat tillbaka mot Stockholm.


Rakmacka model XXL till Emeline

Stekt fläsk, brunsas och potatis till mig. Mat fran en annan tid ;)
Sedan bar det av hemat igen!

Tack till alla som bidragit till var fina tripp till Utö!
~ * ~
 Sa bra med en Upplevelsepresent,
 langt battre an den finaste kristallvas.
Det har ar nagot vi gjort och känt,
istallet for att fa nagot som kan ga i kras. 

fredag 13 juni 2014

En dikt om fredagen

Att driva en sakfraga,
med en speciell formaga,
far mig att stalla en fraga:
ar det ratt att sig droga?

Hur ordet an vandrar,
vad det an utsondrar,
ingen mig klandrar,
att jag mig sjalv plundrar.


Att spilla sina ord,
en kopp pa ett bord,
att tanka pa mord,
i flykten fran var jord

---

Efter att ha skrivit "I am the walrus" ska John Lennon ha sagt 

"let the fuckers work that one out" 

da kritiker och fans, da det begav sig, forsokte komma pa den inre meningen i Beatles texter. Att John Lennon formodligen var patand nar han skrev texten till I am the walrus rader det foga tvivel om idag, men det finns om inte nagon mening sa andock en avsikt bakom den ytterst kryptiska texten. Manniskan forsoker finna mening i det mesta som finns ikring oss. Det ar tex ingen slump att manniskor sedan lange funnit en "gubbe i manen", eller kanaler pa Mars etc. Det meningslosa stör manniskosinnet, och pa samma vis ar det med sangtexter. Lennon spelade ett spratt pa publiken, ungefar som Marcel Duchamp gjorde med sitt konstverk "la fontaine", och det funkade fantastiskt val.

Forsta versen:

I am he as you are he as you are me and we are all together
See how they run like pigs from a gun, see how they fly
I'm crying

Massor av manniskor forsokte klura ut vad texten "betydde", medan Lennon bara skrivit pa mafa i ett syrarus. Att Lennon senare skrev att det bara var trams ledde till att vissa fans och kritiker sag uttalandet som (annu en) en ledtrad till att det verkligen fanns en gomd mening.
Helkul!