Ovantat samtal

Pa eftermiddagen, mellan ett mote och lite pappersskyfflande ringde det pa min personliga mobil. Den har varit tyst ganska lange da jag anvander den endast i begransad omfattning och jag blev lite overraskad att den ringde. Nar jag svarade ropade en hurtig rost en halsning och det visad sig vara M. Gilles Thomas, en lite säregen figur jag traffat i Paris underjord. Forsta gangen jag traffade honom var for flera ar sedan nar jag var pa upptacktsfard med Stefan under Montparnasse, och sedan dess har vi stott ihop med jamna mellanrum under vara strovtag i de morka tunnlarna.


Undan for undan har han berattat lite om sig sjalv och det visat sig att han utover att vara en sk katafil ar en stor beundrare av Greve Hans Axel von Fersen, av ett lite annorlunda skal; Greve von Fersen var gudfar till Charles Axel Guillaumot, som var fodd 1730 i Stockholm av franska foraldrar.
Charles Axel Guillaumot kom sedan att bli den allra forste generaldirektoren for IGC, l'Inspection Général des Carrières, vilket ar den myndighet som an idag har ansvaret att undersoka och underhalla Paris underjord.

Gilles Thomas jobbar pa Paris stadsforvaltning och utifran vad han berattar verkar det inte vara sa betungade och inkraktar inte alltfor mycket pa hans fritid.

Han ar mycket talfor och lever for "sin" underjord och den forskning och de artiklar och bocker han skriver om den. Lite da och da skickar han per mail en en lank till nagon tidnings websida dar han fatt sina artiklar publicerade. Gilles reser land och rike runt och besoker underjordiska byggnadsverk fran saval moderna som aldre epoker. Bland artiklarna han skickade mig finns en utforlig beskrivning av tunnelsystem byggda under fransk-tyska kriget 1870 och forsta varldskriget.

Arendet han hade just idag var att beratta att han tagit emot en svensk journalist som kommit till stan for att skriva om katakomberna. Gilles hade berattat for journalisten att han hade en svensk bekant som ocksa var bevandrad i underjorden och dess historia. Enligt Gilles hoppades journalisten fa traffa mig nasta resa, da han skulle hem till Sverige imorgon fredag. Vi far se om och nar det blir av.

Ledig fredag

Jag har tagit en semesterdag idag fredag for att reda ut lite pappersarbete hemma och fa lite smaarenden gjorda. Jag har annu en hel del innestaende semesterdagar att avverka och anda fram till jul kommer jag ha regelbundna avbrott for att "gora mig av" med overflodet.

Under det att jag pysslade med pappersarendena lyssnade jag pa P3 pa min lysande Squeezebox Boom. Squeezeboxen paminner starkt till utseendet om en vanlig radio, men har den skillnaden att den ar ansluten via wifi till mitt lokala natverk och internet. Saledes kan jag valja mellan antingen webbradio eller min personliga skivsamling (som ligger samlad pa en gigantisk RAID-1 disk i vardagsrummet). Pa webbradion finns ett nastintill obegransat utbud av kanaler och Sveriges Radio ar inget undantag.

Nar jag lyssnar pa svensk radio slar det mig att jag varit borta lange. Jag marker att stilen och spraket har andrats mycket sedan jag lamnade landet. Det far mig att tanka pa en person Leif presenterade for mig i Boston for atta ar sedan; Petra, som ursprungligen var fran Tyskland men som flyttade till USA som 21-aring. Nar jag traffade henne hade hon bott tjugo ar i USA. Jag fragade hur hennes tyska var, och hon sa att den var utmarkt, men att den var en tjugoarings tyska, och att hon inte kande igen vare sig sina jamnarigas sprak eller dagens tjugoaringars sprak...
For mig ar det inte riktigt sa dramatiskt, men det ar markbart att saker och ting utvecklas.

Pa min blogg finns en raknare som anger vilken i ordningen artikeln man skriver ar, och just denna artikel ar N° 100! Det har gatt undan sedan i januari iar... I Kanada skrev jag ett trettiotal artiklar tror jag, och sedan valde jag att fortsatta av bara farten. Det gar undan, som sagt.

Storkok pa torsdag kvall

Det ar torsdagskvall och grytan star och puttrar pa spisen. Det blir storkok ikvall - chili con carne - och formodligen kommer grytan racka till minst fyra middagar. Matlagning ar ett amne jag standigt aterkommer till, kanske for att det ar sa centralt i min tillvaro. Nagon ska ha sagt att "laga god mat med fornamliga ravaror ar ingen konst" och det ligger mycket i det. Det ar i min mening svarare att laga mat med begransade och kanske svarflirtade ravaror. Min mammas hjarta slar val ett extra slag nar jag sager detta; jag larde mig att laga mat med tillgangliga ravaror redan hemma pa Eriksbergsvagen, och det ar nagot jag har haft nytta av anda sedan dess.

Frankrike ar i sanning ett land dar gastronomi har en framtradande plats, men till vardags ar maten sallan sarskilt spannande, tycker jag. Det ar svart for mig att jamfora da den enda vardagsmiljon jag kanner till ar har dar jag bor, men jag tycker att det verkar pa mina vanner och bekanta som landets gastronomiska varderingar inte fargat av sig sa mycket pa vardagsmaten. Till festbordet kan man se foie gras, ostron, skaldjur, vaktlar, pâté osv men till vardags ar det (om jag generaliserar) snabbmakaroner och riven ost som galler.

Min slutsats blir saledes ett tillagg till den inledande frasen:
Att laga god mat till fest med fornamliga ravaror ar ingen konst Den riktiga utmaningen ar att inte tappa tron pa att det gar att laga god och bra mat varje dag med tillgangliga resurser.

Förandring pa jobbet

Idag var en stor dag pa jobbet: jag blev klar med det jag stretat med sedan jag kom tillbaka fran semestern. Dokumentet ifraga var ett sk "hal i dokumentationen" och jag var inte direkt overfortjust nar jag fick det har uppdraget. Men nu ar det gjort och ivagskickat och med lite flax kan jag lamna over arendet till nagon annan medarbetare nu nar de storsta bitarna sitter pa plats. Imorgon kommer jag borja en ny tjanst pa en annan avdelning och med lite nya manniskor. Nu galler det bara att lyckas applicera ett nordamerikanskt satt att se till gamla uppdrag: att knappt kannas vid det forflutna for att koncentrera sig pa det nya istallet. I USA ar de varldsmastare pa att hanvisa kategoriskt till vemsomhelst utom dem sjalva sa snart de bytt befattning. I Frankrike ar man inte lika duktig pa att lamna ifran sig jobb, och det ar vanligt att folk hjalper till mer eller mindre frivilligt med nagot flera ar efterat bara for att de rakat ha varit inblandade tidigare. Att det forhaller sig pa det viset kan ha att gora med att det i Frankrike finns en gammal tradition av misstanksamhet mot att fasta for mycket av kunskaper, teorier och kallor pa papper i radsla av att inte vara oumbarlig.

Den basta losningen ligger tror jag mitt emellan de tva ytterligheterna. Kan man se till att under arbetets gang se till att fa nadskrivet tillrackligt mycket for att ge en rimlig chans for den som kommer efter ar det lattare att inte "besväras" av sitt forflutna. Darmed inte sagt att man ska lagga ner alltfor mycket tid pa dokumentation. Det ar framst resultaten som behover dokumentaras, och ibland finns det lika manga vagar dit som det finns manniskor som kan tankas fa jobbet gjort...

En natt av hosta

Min forkylning har givit med sig, men jag blir inte av med hostan. Jag kan inte minnas nar jag hostade sa mycket som jag gor nu. Jag kanner mig inte sjuk langre, men mina kollegor sag lite oroligt pa mig nar jag tillfalligt var tvungen att avbryta telefonkonferensen for att hosta en stund. I dessa baconsnuvetider ar varje hostande individ suspekt...

Sondag morgon i Antony, Biotipset

Biotipset

Det finns en kategori filmer som brukar kallas ma-bra-film, och filmen vi sag igar pa bio maste nog tillatas hora till den kategorin, aven om den kvalar in pa ett mycket annorlunda satt. Filmen the Hangover handlar om fyra killar som aker till Las Vegas pa en svensexa. Redan pa vagen dit anar man att det inte kommer ga bra. Nar morgonen kommer ligger hotellsviten i ruiner, och brudgummen ar forsvunnen. Ingen av de tre kompisarna kommer ihag nagonting fran natten och nar de borjar nysta i vad som egentligen hande far de allt tydligare bevis pa att det gatt riktigt snett.

Hur kan detta vara en ma-bra-film? Jo, killarna gor sa riktigt dumma grejer, i tat foljd dessutom, att de dumheter jag sjalv hittat pa i yngre ar i jamforelse kanns ganska lindriga...

Vendredi soir, insomnie à Antony,

Forra helgen var jag pa brollop i Le Mans (ca tjugo mil vaster om Paris). Min studiekompis Alban gifte sig med sin sambo Anne-Laure.

De 20090926_Alban_AnneLaure_LeMans

I princip gar brollop till ungefar har som i Sverige, men det finns nagra olikheter:

Forst och framst ar Frankrike en republik, dar man var noga med att skilja kyrkan fran staten (eller huvudet fran koppen for dem som inte anpassade sig) for dryga tvahundra ar sedan. Saledes ar det obligatoriskt att gifta sig civilt (aven kallat "republikanskt") for att vigseln skall vara bindande i lagens mening. Sedan kan man vigas i kyrkan eller var man nu vill att det ska ske. Darfor kan man pa lordagarna ofta se flera sallskap i ko framfor l'Hôtel de Ville (stadshuset) i vantan pa det formella brollopet, straxt innan det bar av till kyrkan.

De katolska brollopen kan ha en varierande religios pragel. De enklaste kretsar kring en valsingnelse och varar mindre an en timme. Andra ar mer ambitiosa - riktiga mässor - med ett flertal bibellasningar, en timslang predikan och nattvard. Den langsta vigseln jag varit pa var for manga ar sedan i Albi i sodra Frankrike och varade i tre timmar.

I Frankrike ar det forlovningsringen som ar absolut viktigast, och det ar bara bruden som far en ring. Traditionellt var forlovningsringen en ekonomisk garanti fran brudgummens (familjs) sida for att visa sin goda vilja. Ar brudgummen av sk god familj ska ringen betinga ett substantiellt varde (somliga sager att normen ar minst tva manadsloner) och ska helst vara utrustad med en betydande adelsten. Vigselringarna ar oftast av enklare snitt och endast av underordnad betydelse. Under vigseln bars ringarna (som kallas "allianser") fram pa en liten kudde av sammet eller liknande. Det ar vanligt att ett barn bar fram kudden med ringarna.

De 20090926_Alban_AnneLaure_LeMans

Sjalva festen gick av stapeln pa en vackert belagen gard ute pa vischan. Alban och Anne-Laure hade en rackarns flax med vadret och atnjot stralande sol hela dagen och kvallen. Jag kande inte sa manga av de ovriga gasterna, men det gjorde inte sa mycket da jag traffade en standig strom av trevliga manniskor under kvallens lopp.

De 20090926_Alban_AnneLaure_LeMans

Sent pa kvallen bevittnade jag en tradition jag inte sett tidigare: Paraplydansen. Den gar ut pa att brudparet dansar och att brudgummen haller ett (uppslaget) paraply i handen. Gasterna ska sedan bidra till brudparets skyl genom att kasta serpentiner over paraplyet. Malet ar att brudparet ska fa en sa tat "gardin" som mojligt kring sig.

De 20090926_Alban_AnneLaure_LeMans

Hosten har kommit till Paris. Anda till for ett par dagar sedan var det annu ljummet och lite soligt, men idag slog det om till host med svala vindar och graa skyar. Morker. Jag blev krasslig i veckan och lag dackad hemma i onsdags. Nu under fredagen har Emeline blivit sjuk och ligger raklang. Det ar svart att saga om det har nagot med hostan att gora men jag har ater fatt svart att sova och sitter uppe sent pa natterna.