Minnen av skollarare

Exakt vad det ar som gor att man kommer ihag vissa larare och glommer andra varierar starkt. I mitt fall handlar det mycket om den dialog som uppstod mellan elev och larare, eller om en larare var speciellt fargstark och inspirerande.

Lagstadiet : Bagarbyskolan

Utan anmarkning. Jag minns for- och efternamn pa de tva froknarna jag hade, men jag kan inte pasta att de lamnade mig nagra betydende minnen.

Mellanstadiet : Eriksbergsskolan

Vi hade en ung och mycket otypisk skolfroken i mellanstadiet; Eva Tuomas. Eva var 26 (jag minns aldern da vi var just 26 i klassen), relativt nyexad och hade manga ideer som sakert inte var helt okontroversiella bland kollegor och foraldrar. Jag minns det som att samtliga elever gillade Eva, och jag tror att hon ganska snart overtygade foraldrarna med. Eva verkade prioritera att vacka intresse hos eleverna snarare an att agna sig at at vara polis i klassen, sasom det sas att froknarna i parallellklasserna gjorde. Ett talande exempel var nar hon tog klassen med pa diverse besok och exkursioner; Eva pilade ivag mot malet och alla elever snodde sig pa for att hanga med. Skracken var att komma bort i tex kollektivtrafiken, och vi elever forstod snabbt att losningen var att inte tappa bort Eva. En mer konventionell larare kanske hade vakat over att ledet hangde ihop, att ingen tappades bort, att bosfrona holls i schack etc. Sakerligen vakade Eva over dessa aspekter med, pa sitt satt, men hennes metod var annorlunda an de jag sett i lagstadiet och i parallellklasserna.

Klass 4A anno 1984

Klass 6A anno 1986

Nar mellanstadiet var over, sas det att Eva lamnade lararyrket. Exakt vad som fick henne att soka sig bort har jag ingen aning om, men skolan har (som manga stora organisationer) en enastaende formaga att kvava alltfor nydanande grepp och idéer.

Kuriosa: Googlar man pa "Eva Tuomas" finner man http://evatuomas.blogspot.fr/ som har feminism och jamstalldhet som huvudtema. Jag fann aven en valsedel fran riksdagsvalet 2006 for Norrbottens län dar Eva Tuomas, Väktare, 48 år Solna figurerar i 50:e position for Feministiskt Initiativ. Att doma av bilden pa huvudsidan pa bloggen och att det enligt SCB endast finns 30 personer i landet med efternamnet Tuomas, ror det sig troligen om den Eva Tuomas jag larde kanna pa Eriksbergsskolan for... 28 ar sedan.

Hogstadiet : Helenelundsskolan

Vara tva klassforestandare gjorde jobbet, men lamnade mig knappast nagra andra starka intryck. De tva larare jag minns mest fran hogstadiet var franskalararen, Margit Wohlin (senare Tiberg) och bildlararen Lennart Runow allmant kallad "Runan".

Margit var en dam i 50-arsaldern som mätte max 1.55m i strumplasten men sa som jag minns det var hon den enda lararen jag hade som med sin blotta narvaro fick tyst pa klassen under lektionen. Hennes ultimata "vapen" var att skicka fram eleverna till tavlan for att tex boja franska oregelbundna verb, och ingen ville sta och stamma vid tavlan med en bit krita i en fuktig hand. Basta strategin var inte helt ovantat att lasa sina laxor, halla tyst under lektionen, och svara kort och rakt pa fragorna... Resultatet ar att jag 25 ar senare fortfarande minns ungefar vad jag larde mig under de lektionerna, vilket enligt mig ar ett mycket gott betyg at Margit.

"Runan", som maste varit nara pensionsaldern nar jag gick i Helenelundsskolan, sag ut som en nagot av en bohem, hade uttalade vanstersympatier och mumlade kryptiskt. Daremot var han respekterad av alla for sina kunskaper, for att han visade engagemang och for att han trodde pa oss elever. Runan korde en gammal MG, och ryktet sa att nar han behovde reservdelar gick han till teknologisalen och tillverkade dem sjalv. Huruvida det kategoriskt var sant eller inte kan jag inte yttra mig om, men vi elever tyckte att Runan var en gigant. I nian kom en elev i klassen med idé om ett kollektivt projekt, och Runan gav oss sitt fulla stod och overtygade de larare som var mer reserverade infor projektet.

Gymnasiet : Rudbecksskolan

Var klassforestandare tillika matte- och fysiklarare, Lisbeth Englund, var otvetydigt den som jag minns bast. Lisbeth, ca 40, var rutinerad om an lite reserverad och ganska konventionell. Jag har svart att saga exakt vad det var som fick henne att sta ut for mig bland alla larare pa gymnasiet, men hon fick mig att plugga bade matte och fysik trots alla "yttre stormoment" (sasom fester och hormoner) i aldern 15-18 ar. Jag minns att det bland mina kamrater pa nagot udda vis var "ballt" att da och da skolka ("jag trotsar narvaroplikten, jag ar en rebell!"), men att det ocksa var "ballt"" att ha bra resultat pa skrivningarna. Resultatet blev att jag pluggade det som skulle pluggas, och det ar Lisbeths fortjanst.

Hogskolan : KTH

Pa hogskolan trillade till sist poletten ner om att jag gick i skolan for min egen skull... Sent skall syndaren vakna. Samtidigt blev kurserna mer anonyma (150+ elever i en forelasningssal) och relationen larare - elev darefter. Av alla larare minns jag mest Karim Daho, svensknaturaliserad Egyptier, forelasare i Analys ("envarre", "flervarre" och "komplexen"), och Henrik Eriksson, forelasare i Numeriska Metoder. Karim och Henrik var 100% engagerade i undervisningen, och skiljde sig fran den ganska stora skaran forelasare som sag forskningen som huvudintresset och undervisningen som nagot av ett nodvandigt ont. Pa Henriks hemsida pa kth, star det tex "Mottagningstid: jämt."

Henrik Eriksson var intressant pa flera satt; bla tog han fram gitarren och spelade och sjong en lat som hette "Euler-Maclaurinssummationsformel", vilket var ett annorlunda grepp for att fa eleverna intresserade. Hans kurskompendier hade ett matlagningsrecept pa forsattssidan for varje kapitel. Recepten var speciellt utvalda for att rymmas inom varje students budget och kokskunskaper. Andra "roliga" detaljer om Henrik var att han var medlem i pidioterna (forening for folk som utantill kan fler an 200(?) decimaler av talet PI) och han hade i stort sett hela sin familj pa KTH, inom samma institution, NADA; frun Gerd(?) Eriksson, och tre barn av vilka Viggo Kann ar den jag minns bast. Enligt kartidningen Osqledaren deltog barnen fran tidig alder i en exotisk familjeaktivitet om helgerna: rattningen av skrivningar.

En parentes pa KTH; Nar jag under varen 1997 bestamde mig for att aka till Frankrike, traffade jag en fransk/svensk-naturaliserad algerier, Aziz Aichagui, som var utbytesansvarig mellan KTH och de fransktalande hogskolorna. Aziz holl en uppfraschningskurs i franska for framtida utbytesstudenter. I de diskussioner jag hade med Aziz maste han ha identifierat att jag var motiverad till att gora nagot lite mer an "bara" ett ar pa ett franskt universitet. Aziz salde Supelec till mig med motiveringen att jag skulle bli den enda svensken pa campus och att det skulle forvisso gora det lite knepigare den forsta tiden men betydligt mer givande pa langre sikt. Utbytet varade dessutom i tva ar och mynnade ut i ett dubbeldiplom, vilket jag tyckte verkade anvandbart. Det var betydligt vanligare da for svenskar att aka till Ecole Centrale i Châtenay-Malabry, sasom min kompis Per gjorde. Aziz patalade att det fanns en "koloni" av svenskar pa Ecole Centrale, och att om jag ville fa en "intensivupplevelse" av det franska spraket och den franska kulturen var Supelec ett starkt val.

Hogskolan : Supelec

Supelec var en svar tid for mig, da jag samtidigt skulle lara mig franska, det franska skolsystemet och folja kursprogrammet. Mitt forsta ar var knepigt och de minnen jag har av lararna ar mestadels inte positiva. Det franska skolsystemet var da sasom det svenska skolsystemet kanske var fore de stora reformerna pa 1970-talet. Eleverna var formaterade och tavlingsinriktade pa ett satt jag inte sett tidigare. Skolsystemet tedde sig som latt absurt for mig, samtidigt som jag var imponerad av de franska elevernas teoretiska kunskaper. (Pa KTH hade alla elever en referensbok kallad BETA som tjanade som hjalp for att inte behova kunna formler utantill. Pa Supelec hade man inte nagot liknande, och de elever jag visade BETA for sa alla, "jaha, vad har du den till? Schrödingerekvationen kan man ju anda...".)

Pa campuset i Rennes fanns en larare som hette Pierre Chlique som jag idag skulle saga ar den larare som betytt mest for min skolara inspiration och mitt senare yrkesval. M Chlique undervisade i systemteori och industriellt modellbygge, och mitt jobb idag ar inte sa langt fran hans forskningsomrade. M Chlique var mycket engagerad och intresserade sig saval for sina elever, som for okat internationellt utbyte (vilket talade till mig som utbytesstudent). Idag ar det ett krav for att fa en Supelecexamen att ha tillbringat minst en termin pa ett utlandskt universitet, och jag skulle inte vara forvanad om M Chlique var bland dem som verkat for detta.

Sammanfattning

Den roda traden som knyter ihop alla larare jag skrivit om ovan, ar inte helt ovantat deras engagemang. Engagerade larare inspirerar, och oengagerade larare lamnar sina elever likgiltiga. I ett livsperspektiv tror jag det ar inspirationen som gor att man minns A men inte B.

I vissa ogonblick har jag frestats att kontakta gamla larare per mail for att "beratta hur det gick sedan", men jag har alltid latit bli. Framst for att jag inser att jag bara ar en av alla hundratals eller tusentals elever en larare ser under en karriar, och att gamla elever sakert har en tendens att flyta ihop eller glommas bort helt och hallet med tiden.
Sedan tanker jag ocksa pa hur det ar med gamla favoritfilmer; jag tycker det ar battre att bevara minnet av hur jag upplevde den nar jag sag den, snarare an att se om filmen idag.