Att leva med en fot for om vardera sidan av diket

Lange har jag velat prova pa att jobba i Kanada, och ar det precis vad jag nu gor om an i en mycket temporar form. I tisdags morse, i Brétigny bredvid kopiatorn, kom en fraga upp som tycktes varit i fodslovandor under ett par dagar eller rent av veckor. Projektledaren dryftade att projektet kan komma att forlangas med en manad.

Sa gott som samtliga jag talade med innan jag akte fragade om hur lange jag skulle bli borta, och manga fragade om det inte fanns risk (eller chans) att det blev langre. Det som skulle vara tre manader visar sig plotsligt vara fyra manader istallet. Allt ar foranderligt och det ar bara att som man sager gilla laget, och om mojligt finna sa fordelaktiga villkor som mojligt.

Emeline gar in for sitt jobb och det ar med stor tillfredsstallelse jag marker att hon verkar lyckas muta in sitt revir pa avdelningen med sin erfarenhet och sina HR-kunskaper. Det som for inte sa lange sedan verkade valdigt langt bort har nu blivit verklighet. Sedan hon lamnade sin forre arbetsgivare har mycket vatten runnit under broarna, men det lonade sig att vanta visade det sig.
Sjalv sager hon att de aren hon slet ont for sin forra arbetsgivare idag hjalper henne i arbetet, och gor att hon kan undvika foretagets blindskar och navigera betydligt battre an tidigare.

I lurarna lyssnar jag pa nagot sa exotiskt som celtisk(!) hip hop/rap i form av Manau, ett franskt band som skapades for ett tiotal ar sedan och som trots initiala svarigheter under senare ar ront stora framgagar. Bandet tycks ha rotter i Bretagne (for vilket jag har en viss svaghet sedan mina ar i Rennes) och har lyckats knyta samman en ny och en gammal tradition.

Natt mellan fredag och lordag i Antony

Jag hittade en mp3-spelare pa laddning i koket. Det maste vara Emeline som gatt och bestamt sig for att ge mig konkurrens i min roll som husets elektronikgeek. Det tog inte manga minuter innan jag kunde konstatera att hennes musikmaskin vida overglanser den ganska modesta pryl jag kopte for ett ar sedan. Vad som imponerar mig med Emeline ar att hon haller en mycket lag profil vad galler teknik och prylar, men samtidigt lyckas identifiera och inforskaffa intressanta prylar som jag sakerligen skulle tillbringa en evighet av misstanksamhet nyfikenhet att sondera pa hall. Forsiktig general sa moster "Slabet" om mig for manga ar sedan (forviso om nagot helt annat) men pa satt och vis kan man kanske saga att randerna aldrig gar ur.

Torsdag kvall i Antony

Sa for att sla in en sedan lange inslagen dorr: En knepig aspekt med internationellt arbete ar att jamka samman lokala olikheter i arbetskultur. I fallet dar man som jag jobbar i Frankrike och har nordamerikanska kunder, ar det speciellt svart att fa det att ga ihop med semesterkulturen. I Frankrike ar man ganska sa bortskamd med kopiost mycket semester. I Nordamerika antalet semesterveckor langt under vara totalt 8 veckor. Det ar svart att saga, sarskilt i stressade lagen, att man prompt maste ga pa semester for att inte ackumulera mer an vad man redan ackumulerat... I Frankrike kan arbetsgivaren normalt inte betala ut semesterdagar i pengar. Rent formellt ar den semester som aterstar nar aret ar slut forverkad, och gar upp i rok. Men da det ar arbetsgivaren som ber den anstallde att skjuta pa semestern a tjanstens vagnar, gar arbetsgivaren med pa att flytta over overskjutande saldo fran ett ar till ett annat. Detta ar givetvis ingen langsiktig losning, da manga sakta men sakert bygger upp ett enormt overflod av semesterdagar. Just iar har foretagsledningen bestamt sig for att som en regel inte skjuta over dagar fran 2008 till 2009. Mellancheferna sliter sitt har, da de maste tvinga sina undersatar att ta ut sina dagar (eller forlora dem) samtidigt som de maste prestera samma resultat med mindre resurser till sitt forfogande. Aven for fotsoldater som jag ar det en knepig sits. Det ar inte ar helt enkelt att bade klara av uppdraget i Ottawa och klamma in 6 veckors semester innan den 31 maj, sarskilt som Kanadensarna inte har ett spar av forstaelse for att jag "maste" ta semester.

En illustration ar min Kanadensiska kollega Andy, som for narvarande ar pa Hawaii for att gifta sig. Just for att han gifter sig har han lyckats pressa fram hela fyra veckors semester, vilket enligt de ovriga pa kontoret ar nagot man gor once in a lifetime. En sadan once in a lifetime hander ofta i Frankrike over sommaren...

Vad galler arbetstider ar det radikalt olika likval: I Frankrike kommer man till jobbet vid nio och sitter sedan garna langre pa kvallen, fram till sju eller atta. (att jamfora med den lagstadgade officiella 35-immarsveckan...). I Frankrike finns det till och med ett ironiskt uttryck for att retas med kollegor som gar sa "tidigt" som mellan sex och sju, prendre son après-midi (ta en ledig eftermiddag).
Kanadensarna kommer till jobbet ungefar vid halv nio pa morgonen. Mellan halv fem och halv sex toms kontoret i Ottawa pa sin besattning.

Det ar svart att dra nagra langtgaende slutsatser av ovanstaende, men jag tror att det ar sundare att inte sitta och uggla pa kontoret pa fransk vis, men jag ar inte sa saker pa att jag skulle vilja byta bort komforten att aldrig behova fundera pa om semestern "racker".

Skilda varldar, skilda kulturer...

Förra helgen i Morin Heights

Forra helgen akte jag till Morin Heights for att halsa pa Linda och René och for att aka lite snowboard. Eftersom jag glomde min usb-kabel hos dem kunde jag inte ladda ner bilderna senare i veckan, och det blev inte av att jag skrev sa mycket. Nu nar jag ar tillbaka i Frankrike passar jag pa att skriva ett par ord och visa nagra bilder.

Vagen fran Ottawa till Morin Heights var inte sarskilt lang och avverkades pa knappt tva timmar.
Lordag morgon akte jag till den lokala skidbacken, Ski Morin Heights, som ligger ett stenkast fran Linda och Renés hus. Under dagen akte jag lite snowboard. Det hade regnat en del dagarna innan, och foret var inte det basta, men vadret var helt ok. Dock markte jag redan efter en forsta kullerbytta att det inte var laga att prova nagot nytt, utan klokast var att halla sig till vad som var invant och sakert.

Efter brädakningen tog jag en svang ner till downtown Morin Heights for att besoka byn.
Diversehandeln och tvattomaten ligger fortfarande kvar.

I St Sauveur-des-Monts lag kyrkan precis dar den lag forut. Allt ar stabilt.














Pa lordag kvall hade Lina och René ordnat med fest for sina bekanta i trakten.
Fran vanster: Linda, Gail (skymd), Michael & Linda (vars barn jag var barnvakt for for lange sedan) Kyla & Matt, Guy (som jag hade hamtat i Ottawa for att aka till Morin Heights tillsammans med), Donna (Kylas mamma) och René.

Guy larde René spela Pente for manga ar sedan, och René larde i sin tur Johan och mig.

Under sondagen tog jag en tur pa snoskor pa sjon. Det visade sig att det knappast var riktigt nodvandigt att ha snoskor pa sig for att traska omkring pa den mycket kompakta snon pa isen, men det var praktiskt att inte sjunka ner sa mycket i snovallarna pa vagen dit och darifran. Jag gick tvars over sjon och kom till stranden dar jag som barn formodligen larde mig att (hund)simma.

Huset stod dar det stod och det verkade inte som att det var nagon hemma.
















Tillbaka pa sjon fortsatte jag varvet runt langs den vastra stranden.















Tillbaka hos Linda och René passade jag pa att sola lite pa altanen innan det var dags att aka tillbaka till Ottawa.














Foljande morgon pa bussterminalen mottes resenarerna av ett vänligt meddelande till OC Transpos aternandande personal: OC Transpo Drivers and Mechanics, welcome back

Sondag morgon i Antony

Jag flog fran ett kallt och soligt Ottawa till ett milt och mulet Paris. Pa flygplatsen fragade jag om det var ok att ha med sig maple butter i handbagaget. De tva forsta personerna i sakerhetskedjan svarade ja, och forst den tredje och sista personen svarade nej. Jag vagade inte fraga om han trodde jag skulle kapa planet med min burk lonnsirapssmor, med tanke pa att det satt en stor affisch pa vaggen dar det stod att "yttranden om flygplanskapning kan fa rattsliga foljder". Snallt lommade jag ivag till incheckningsdisken for att lamna in min vaska. Detta fick sedan betala med en timmas vantan vid bagagebandet pa Roissy.
Emeline kom och hamtade mig vid stationen i Antony och korde mig hem. I trapphuset sag jag att renoveringen verkar ga pa halvfart, da det sag ut att ha framskridit endast obetydligt under de tre veckor jag varit borta. Underligt.

Fredag morgon i Ottawa

Gardagens stora handelse var att president Obama aterinrattade traditionen av att nyinsvurna amerikanska presidenter aker till Kanada som forsta officiella statsbesok. Detta var forstasidesstoff anda sedan det tillkannagavs i januari, och igar var den stora dagen. Den kanadensiske premiarministern Steven Harper tog emot Barack Obama i Ottawas parlament. Jag sag ett klipp fran handelsen pa tv under det att jag stod pa lopbandet pa hotellet, och jag skulle saga att de tva mycket val illustrerade skillnaden mellan USA och Kanada. Obama, standigt leende, man om att visa sin energi och fysiska halsa, gjorde tydliga och kraftiga gester som enligt kroppssprakskommentatorer betydde att han dominerade uppvisningen. Harper visade ett mer aterhallsamt kroppssprak med diskretare gester, farre "vanskapliga" klappar pa axeln och i ryggen an Obama.

Det sades valdigt lite om vad som egentligen avhandlades under denna blixtvisit. En av de heta potatisarna i Amerikansk-kanadensisk politik idag ar att Obama sagt sig vilja sarbeskatta kanadensisk olja som kommer fran Alberta da utvinningsmetoden (oljesand) pastas vara speciellt "smutsig". Huruvida detta avhandlades fortaljer inte historien.

Vad som daremot uppmarksammades av samtliga media var att Obama "oplanerat" korde till marknaden och inhandlade en "Beaver Tail" eller "Queue de Castor" som ar Ottawas kulinariska specialitet: friterad smordeg med kanel, glasyr och chokladtopping. Sedan det tillkannagavs att Obama skulle komma till Ottawa har vissa driftiga Beaver Tail-forsaljare skapat en "Obama Tail" som ska ha ront en viss framgang.

Torsdag i Ottawa

Pa vagen till bussen pa morgonen kan man se nagot som formodligen ar ganska speciellt for Ottawa; mangder av gron- eller blakladda man gar till jobbet. Nu handlar det inte om renhallningsarbetare utan militarer. Ottawa som huvudstad ar givetvis sate for forsvarsministeriet och formodligen saval marinens, flygvapnets som arméns hogkvarter. Saledes ar det en hel militar yrkeskar som varje morgon gar till jobbet i uniform och saledes ar ganska synliga pa stadens gator och torg.

For att fa jobb i den har staden ska man vara tvasprakig. De (endast) egelsksprakiga kollegorna jag har sager att de inte raknar med att stanna sarskilt lange har da de i langen inte kan vara sakra pa att fa jobb. De verkar alla luta mer eller mindre mot att flytta till Toronto, dar franskan ar avlagsen, sa snart som tillfalle erbjuds.