Zlatanfeber i Paris

Efter att Zlatan Ibrahimovic kopts av klubben Paris St Germain, "PSG", rader det Zlatanfeber i Frankrike. Under onsdagen och torsdagen toppade Zlatan nyheterna pa saval radion "Info" som statstelivisionen "TF1". Att frassarna skulle vara sa exalterade over att en svensk kopts av en fransk (naja, Quatariansk...) fotbollsklubb forvanade mig en smula. Men Zlatan verkar ha tillrackligt med "cred" for att de franska PSG-fansen ska vaga tro pa stordad i den franska och europeiska ligan.
Det som media talade allra mest om var att Zlatan ska ha fatt en nettolon pa 14 miljoner om aret, vilket ska vara ett rekord inom fransk fotboll.

Mediauppmarksamhet av "Urban Exploration".

Av en tillfallighet kom jag en natt att se en kort svensk popularhistorisk dokumentar pa youtube. Dokumentaren tillhor en serie - "Hemliga Svenska Rum" - som sandes pa Sveriges Television under 2008, med uppfoljaren "Svenska Hemligheter" 2010. Serien bestar av 13 min langa avsnitt dar Melker Becker besoker byggnadsverk som fa manniskor kanner till och an farre har tilltrade till. Stallena han besoker ar t.ex. nedlagda fabriker, befastningsverk, forsvarsanlaggningar eller bergrum fran kalla kriget. Jag har sett ett tiotal avsnitt och stilen ar saval sober som estetisk. Fakta varvas med vackra bilder.
Aven om Melker Becker vad jag vet aldrig uttalar begreppet sa ar det just "Urban Exploration" det handlar om.

Urban Exploration definieras av svenska Wikipedia som:

"Urban exploration (Urbex eller UE) är en subkultur där utövarna vill utforska ofta låsta eller på annat sätt stängda delar av byggnader, byggnadskomplex eller underjordiska system."

Begreppet Urban Exploration, eller UE, ska ha myntats 1996 av en Kanadensare som agnade sig at att besoka svartillgangliga urbana miljoer. Dock har foreteelsen funnits betydligt langre an sa, och vi ar manga som bade sokt och besokt avskilda platser av nutids- och kulturhistoriskt varde.

Serien som Melker Becker presenterar ar en kondenserad popularisering av Urban Exploration och tonvikten ligger pa att presentera saval historia som personliga vittnesmal som stamningfulla bilder av de besokta anlaggningarna. Personligen tycker jag att serien insisterar lite val mycket pa mystik och hemligt, men det ar i min mening ok da aven statstelevisionen behover "salja in" sina program till en bred publik. Overlag ar det en valgjord serie som visar intressanta platser och som aterger bakgrund och historiska detaljer. Att komma fran SVT for att gora en serie om UE hjalper givetvis nar det galler att oppna dorrar hos Statens Fastighetsverk eller Fortifikationsverket, som forvaltar manga av de platser som intresserar dem som agnar sig at UE. Det ar inte sakert att Fortifikationsverket skulle oppna Musköberget for vilken UE-utovare som helst...
Rekommenderas.

Trekkingutrustning

Tidigare har jag haft uppfattningen att trekkingprylar ska vara "rejala doningar och slitstarka prylar", vilket sakert ar en rest av vad Kronan larde ut da det begav sig. Successivt har jag overgivit den idén och nu siktar jag istallet pa att utrustningen ska vara enkel och framforallt latt. De senaste 15 aren har jag kört med ryggsacken jag kopte straxt efter lumpen, en Berghaus Cyclops II, som till fullo anammar konceptet om slitstarka grejer, till priset av en hog vikt.

Berghaus Cyclops II ar komfortabel men tung.

Berghaus:en ar stor och rymlig (90l+20l), har mycket bekvamt bärsystem, ar i det narmaste outslitlig, men den vager bly. Tom vager sacken ungefar 3,2kg, vilket sakert var ok for 15-20 ar sedan. I dagslaget vager en  standardsack for fjallvandring i kommersen idag kanske 1 - 1,5kg mindre an min gamla Berghaus. Det finns aven mer specialiserade tillverkare och forsaljare som har modeller som utnyttjar till fullo nya material for att pressa vikten an lagre, under kilot. Nackdelen med dessa mer optimerade sackar ar att de än ar forhallandevis dyra, dels pga de hogteknologiska kompositmaterial som anvands och dels pga att det ar mer eller mindre en nischmarknad. Som en reaktion till dessa avancerade och kostsamma ryggsackar, har det vuxit fram en skara kreativa "hemmapulare" som bygger egna sackar med sikte pa att optimera vikt och prestanda till ett lagt pris. 

En av dessa hemmabyggare, kallad Denq, har en blogg dar han har lanserat ett intressant nytt(?) koncept som jag definitivt ville prova. Denqs idé ar att gora sacken och utrustningen sa enkel och sa latt att vadderade (och tunga) axelband och avbararbalten inte behovs. Vidare har han observerat att fa - om ens nagra - sackar pa marknaden ar verkligt vattentata. Tillverkarens och forsaljarens marknadsforingssprak brukar saga att sackarna ar "vattentata", men oftast betyder det att de ar "vattenskyddade", och forr eller senare slapper de in vatten (om man gar tex en hel dag i regn). Denq har kommit fram till att det inte spelar nagon roll om ryggsacken ar vattentat eller ej, eftersom allt som ar kansligt (sovsack, ombyte, etc) anda maste vara packat i en individuell vattentat stuvsäck. Om man helt overger idén att ryggsacken ska ge skydd fran regn, oppnas vida mojligheter att anvanda material som ar latta, billiga och starka. Ett sadant material ar sk "mesh", eller nät i polyester som liknar materialet i pasarna som ibland anvands for fintvatt i tvattmaskinen. Regnskydd av kanslig utrustning i sacken fixar man latt med antingen speciella, latta vattentata packpasar, eller om man vill gora det enkelt for sig kor man med vanliga svarta sopsackar... Att ha ett regnskydd som man drar over sacken ar givetvis ocksa ett alternativ, men det brukar vara bylsigt och fangar vind pa ett satt jag inte gillar.

Sagt och gjort, jag kopte mig lite "mesh", slaktade min gamla och utslitna Haglöfs-rygga (som slitit ont manga ar i katakomberna), och byggde/sydde mig en ultralatt rygga pa 45l.

PikoMesh#1: volym 45 liter, vikt ca 350g, kostnad 5€ + atervunna delar + lite syjobb. Latta men breda axelband, ultralatt sack, enkelt avbararbalte och mojlighet att satta ett aluminiumstag i ryggen om det skulle behovas.

Det tog ett par timmar med Emelines symaskin att sy till ryggan. Jag upptackte bl.a. att det var lite klurigt att sy ihop mesh och nylonremmar, da mesh:en ar ett tunt, lite stretchigt och sladdrigt material medan nylonremmar ar gjorda av ett stelt, tjockt och halvhart material. Men det gick, och i slutandan vagde sacken in pa endast 350g!

Storleksjamforelse mellan Berghaus Cyklops II och en ihopknolad PikoMesh#1. Staven i nederkant ar aluminiumstaget som kan passas in i en specialsydd kanal langs ryggen pa PikoMesh:en. 

Att jamfora a ena sidan en klassisk "softpack" som Berghaus:en pa 3,2kg och a andra sidan min PikoMesh#1 pa 350g ar onekligen att jamfora applen och paron. De ar inte bygda for samma anvandning, och ser darfor helt olika ut. Med Berghaus-sacken ar det bararen som satter begransningen, da sacken i sig klarar packvikter pa 40kg eller mer. PikoMesh:en a sin sida klarar sakert 20 kg ur hallfasthetssynpunkt men komfortgransen gar vid 10-12kg. Kontentan ar dock

• att Berghausen ar klart overdimensionerad for vad den vanlige dodlige (sommar)bergsvandraren normalt gor under en veckas vandring, och 
• att med lite list kan man latt optimera sin packning till att komma under 10kg.

Nar jag vandrat pa Korsika de senaste aren har jag haft ungefar 14kg pa ryggen (for en veckas vandring, inkl mat), varav 3kg var enbart for ryggsacken. Jag har sedan dess bantat ner min utrustning med ytterligare tva kg (lattare talt, lattare liggunderlag, lattare koksutrustning), och med en ryggsack som vager endast 350g istallet for tre kilo kommer jag sannolikt ner i en initial totalvikt pa 9kg inklusive mat for en vecka. Saledes ar vinsten av att optimera ryggsacken monumental!
  

PikoMesh#1 packad med sovsystem (talt, liggunderlag, sovsack), kok och varm troja.

De ultralatta ryggorna har en kanslig punkt: stuvning. "Klassiska" ryggor kan man stuva (nastan) lite hur som helst. En ultralatt sack maste man stuva pa sa vis att innehallet stoder formen och styvheten. Om man packar lite smart kan man fa en till synes formlos och sladdrig "pase" att bete sig pa ryggen ungefar som en ryggsack med inbyggd ram. Hemligheten ligger i att utnyttja naturligt styva utrustningsedetaljer (talt, liggunderlag) och kompressionsremmar sa att allt halls ihop till ett kompakt och ergonomiskt paket.

An har jag inte provat PikoMesh#1 i falt, men den kanns lovande.

Dykning, en dyr sport... eller?

Jag borjade dyka nar jag lag i lumpen och da sa vi alla som gick kursen att "dykning ar en dyr sport". Sjalva kursen gick (med kronans fritidsaktivitetssubvention) pa en 1600SEK, vilket motsvarade ca en och en halv "manadslon" i gronklader. Sa visst smartade det att betala sadana pengar. Men med lite distans, och framforallt med perspektiv som forvarvsarbetande vuxen kommer kostnaderna i ett annat ljus. Vissa av prylarna jag kopte for nastan tjugo ar sedan anvander jag fortfarande, och med tiden har den initiala kostanden amorterats av.

Min mest seglivade utrustningsdetalj ar helt klart mina neongrona fenor som jag kopte av Fanrik Persson pa K4 varen 1994. De har funkat fint under alla ar och har trots ett och annat hack i kanten aldrig varit aktuella att byta ut. I dykpublikationer ges man bilden att det varje var sker en revolution inom fentillverkningen. Med mycket grafiska annonser forsoker fentillverkarna desperat fa oss dykare att tro att gardagens fenor ar helt passé, och att med nya fenor kan man fa X% mer kraft per spark om man bara koper deras fenor. Gronsaksdykare koper garna balla high-tech-fenor, medan tech-dykare (darbland grottdykare) kor med fenor som ser ut som de har gjort de senaste 30-40 aren (om inte mer). Enkelt ar tillforlitligt, och tillforlitligt ar bast.

Utrustning pa tork. Notera fenorna till vanster.

1996 kopte jag en hel utrustning, och om jag minns ratt kostade den i storleksordningen 20.000SEK, vilket for en student var en stadig summa, men jag hade da allt jag behovde; flaskor, regulatorer, torrdrakt, lampor, väst, etc. Den utrustningen kom jag att anvanda i manga ar, men undan for undan bytte jag ut delar och salde av det jag bytt ut. Jag kopte en ny torrdrakt (med sponsring fran familjen pa min 30-arsdag), en ny lampa och lite smaprylar. Totalt kanske jag har spenderat ungefar 40.000SEK pa knappa tjugo ar. Per ar raknat blir det saledes straxt under 2000SEK om aret, vilket inte ar sa farligt med tanke pa att det ar en extremsport. Pa samma tid har jag gjort ungefar 400 dyk, vilket ger en materielkostnad per dyk om ca 100SEK. Sedan tillkommer givetvis andra kostnader sasom underhall, luftfyllningar och flyg- och marktransport. Underhallet (serva regulatorer arligen, provtrycka flaskor vart 5:e ar, byta tatningar i drakten etc) kostar en slant nar man val gor det, men det ar inte sa ofta det behovs. Luftfyllningar kostar en 5€ per flaska, men for det far man oftast ett helt dyk.
Kostnader for transport och harbarge nar man gor dykresor tycker jag inte "gills" som dykkostnader, da de ar resor som har ett nojesvarde i sig, aven om man bortser fran dykningen.

Jag har ingen aning om vad andra sporter kostar i materialinkop over en langre tid, men jag kan tanka mig att bade golf och tennis kan landa pa liknande belopp. Jamfor man med tex segling, ishockey eller hastsport kan man nog rent av havda att dykningen ar billig...

Emeline har alltid haft en mycket forstaende installning till dykningen; hon fragar ibland vad de olika prylarna kostar, och nar jag sager "den ar lite dyr, den kostar 500€" brukar hon skratta och saga att for 500€ far man i basta fall ett dack till en rallybil (Emeline var djupt engagerad i ett tidigare liv som funktionar inom motorsporten).

Minnen av skollarare

Exakt vad det ar som gor att man kommer ihag vissa larare och glommer andra varierar starkt. I mitt fall handlar det mycket om den dialog som uppstod mellan elev och larare, eller om en larare var speciellt fargstark och inspirerande.

Lagstadiet : Bagarbyskolan

Utan anmarkning. Jag minns for- och efternamn pa de tva froknarna jag hade, men jag kan inte pasta att de lamnade mig nagra betydende minnen.

Mellanstadiet : Eriksbergsskolan

Vi hade en ung och mycket otypisk skolfroken i mellanstadiet; Eva Tuomas. Eva var 26 (jag minns aldern da vi var just 26 i klassen), relativt nyexad och hade manga ideer som sakert inte var helt okontroversiella bland kollegor och foraldrar. Jag minns det som att samtliga elever gillade Eva, och jag tror att hon ganska snart overtygade foraldrarna med. Eva verkade prioritera att vacka intresse hos eleverna snarare an att agna sig at at vara polis i klassen, sasom det sas att froknarna i parallellklasserna gjorde. Ett talande exempel var nar hon tog klassen med pa diverse besok och exkursioner; Eva pilade ivag mot malet och alla elever snodde sig pa for att hanga med. Skracken var att komma bort i tex kollektivtrafiken, och vi elever forstod snabbt att losningen var att inte tappa bort Eva. En mer konventionell larare kanske hade vakat over att ledet hangde ihop, att ingen tappades bort, att bosfrona holls i schack etc. Sakerligen vakade Eva over dessa aspekter med, pa sitt satt, men hennes metod var annorlunda an de jag sett i lagstadiet och i parallellklasserna.

Klass 4A anno 1984

Klass 6A anno 1986

Nar mellanstadiet var over, sas det att Eva lamnade lararyrket. Exakt vad som fick henne att soka sig bort har jag ingen aning om, men skolan har (som manga stora organisationer) en enastaende formaga att kvava alltfor nydanande grepp och idéer.

Kuriosa: Googlar man pa "Eva Tuomas" finner man http://evatuomas.blogspot.fr/ som har feminism och jamstalldhet som huvudtema. Jag fann aven en valsedel fran riksdagsvalet 2006 for Norrbottens län dar Eva Tuomas, Väktare, 48 år Solna figurerar i 50:e position for Feministiskt Initiativ. Att doma av bilden pa huvudsidan pa bloggen och att det enligt SCB endast finns 30 personer i landet med efternamnet Tuomas, ror det sig troligen om den Eva Tuomas jag larde kanna pa Eriksbergsskolan for... 28 ar sedan.

Hogstadiet : Helenelundsskolan

Vara tva klassforestandare gjorde jobbet, men lamnade mig knappast nagra andra starka intryck. De tva larare jag minns mest fran hogstadiet var franskalararen, Margit Wohlin (senare Tiberg) och bildlararen Lennart Runow allmant kallad "Runan".

Margit var en dam i 50-arsaldern som mätte max 1.55m i strumplasten men sa som jag minns det var hon den enda lararen jag hade som med sin blotta narvaro fick tyst pa klassen under lektionen. Hennes ultimata "vapen" var att skicka fram eleverna till tavlan for att tex boja franska oregelbundna verb, och ingen ville sta och stamma vid tavlan med en bit krita i en fuktig hand. Basta strategin var inte helt ovantat att lasa sina laxor, halla tyst under lektionen, och svara kort och rakt pa fragorna... Resultatet ar att jag 25 ar senare fortfarande minns ungefar vad jag larde mig under de lektionerna, vilket enligt mig ar ett mycket gott betyg at Margit.

"Runan", som maste varit nara pensionsaldern nar jag gick i Helenelundsskolan, sag ut som en nagot av en bohem, hade uttalade vanstersympatier och mumlade kryptiskt. Daremot var han respekterad av alla for sina kunskaper, for att han visade engagemang och for att han trodde pa oss elever. Runan korde en gammal MG, och ryktet sa att nar han behovde reservdelar gick han till teknologisalen och tillverkade dem sjalv. Huruvida det kategoriskt var sant eller inte kan jag inte yttra mig om, men vi elever tyckte att Runan var en gigant. I nian kom en elev i klassen med idé om ett kollektivt projekt, och Runan gav oss sitt fulla stod och overtygade de larare som var mer reserverade infor projektet.

Gymnasiet : Rudbecksskolan

Var klassforestandare tillika matte- och fysiklarare, Lisbeth Englund, var otvetydigt den som jag minns bast. Lisbeth, ca 40, var rutinerad om an lite reserverad och ganska konventionell. Jag har svart att saga exakt vad det var som fick henne att sta ut for mig bland alla larare pa gymnasiet, men hon fick mig att plugga bade matte och fysik trots alla "yttre stormoment" (sasom fester och hormoner) i aldern 15-18 ar. Jag minns att det bland mina kamrater pa nagot udda vis var "ballt" att da och da skolka ("jag trotsar narvaroplikten, jag ar en rebell!"), men att det ocksa var "ballt"" att ha bra resultat pa skrivningarna. Resultatet blev att jag pluggade det som skulle pluggas, och det ar Lisbeths fortjanst.

Hogskolan : KTH

Pa hogskolan trillade till sist poletten ner om att jag gick i skolan for min egen skull... Sent skall syndaren vakna. Samtidigt blev kurserna mer anonyma (150+ elever i en forelasningssal) och relationen larare - elev darefter. Av alla larare minns jag mest Karim Daho, svensknaturaliserad Egyptier, forelasare i Analys ("envarre", "flervarre" och "komplexen"), och Henrik Eriksson, forelasare i Numeriska Metoder. Karim och Henrik var 100% engagerade i undervisningen, och skiljde sig fran den ganska stora skaran forelasare som sag forskningen som huvudintresset och undervisningen som nagot av ett nodvandigt ont. Pa Henriks hemsida pa kth, star det tex "Mottagningstid: jämt."

Henrik Eriksson var intressant pa flera satt; bla tog han fram gitarren och spelade och sjong en lat som hette "Euler-Maclaurinssummationsformel", vilket var ett annorlunda grepp for att fa eleverna intresserade. Hans kurskompendier hade ett matlagningsrecept pa forsattssidan for varje kapitel. Recepten var speciellt utvalda for att rymmas inom varje students budget och kokskunskaper. Andra "roliga" detaljer om Henrik var att han var medlem i pidioterna (forening for folk som utantill kan fler an 200(?) decimaler av talet PI) och han hade i stort sett hela sin familj pa KTH, inom samma institution, NADA; frun Gerd(?) Eriksson, och tre barn av vilka Viggo Kann ar den jag minns bast. Enligt kartidningen Osqledaren deltog barnen fran tidig alder i en exotisk familjeaktivitet om helgerna: rattningen av skrivningar.

En parentes pa KTH; Nar jag under varen 1997 bestamde mig for att aka till Frankrike, traffade jag en fransk/svensk-naturaliserad algerier, Aziz Aichagui, som var utbytesansvarig mellan KTH och de fransktalande hogskolorna. Aziz holl en uppfraschningskurs i franska for framtida utbytesstudenter. I de diskussioner jag hade med Aziz maste han ha identifierat att jag var motiverad till att gora nagot lite mer an "bara" ett ar pa ett franskt universitet. Aziz salde Supelec till mig med motiveringen att jag skulle bli den enda svensken pa campus och att det skulle forvisso gora det lite knepigare den forsta tiden men betydligt mer givande pa langre sikt. Utbytet varade dessutom i tva ar och mynnade ut i ett dubbeldiplom, vilket jag tyckte verkade anvandbart. Det var betydligt vanligare da for svenskar att aka till Ecole Centrale i Châtenay-Malabry, sasom min kompis Per gjorde. Aziz patalade att det fanns en "koloni" av svenskar pa Ecole Centrale, och att om jag ville fa en "intensivupplevelse" av det franska spraket och den franska kulturen var Supelec ett starkt val.

Hogskolan : Supelec

Supelec var en svar tid for mig, da jag samtidigt skulle lara mig franska, det franska skolsystemet och folja kursprogrammet. Mitt forsta ar var knepigt och de minnen jag har av lararna ar mestadels inte positiva. Det franska skolsystemet var da sasom det svenska skolsystemet kanske var fore de stora reformerna pa 1970-talet. Eleverna var formaterade och tavlingsinriktade pa ett satt jag inte sett tidigare. Skolsystemet tedde sig som latt absurt for mig, samtidigt som jag var imponerad av de franska elevernas teoretiska kunskaper. (Pa KTH hade alla elever en referensbok kallad BETA som tjanade som hjalp for att inte behova kunna formler utantill. Pa Supelec hade man inte nagot liknande, och de elever jag visade BETA for sa alla, "jaha, vad har du den till? Schrödingerekvationen kan man ju anda...".)

Pa campuset i Rennes fanns en larare som hette Pierre Chlique som jag idag skulle saga ar den larare som betytt mest for min skolara inspiration och mitt senare yrkesval. M Chlique undervisade i systemteori och industriellt modellbygge, och mitt jobb idag ar inte sa langt fran hans forskningsomrade. M Chlique var mycket engagerad och intresserade sig saval for sina elever, som for okat internationellt utbyte (vilket talade till mig som utbytesstudent). Idag ar det ett krav for att fa en Supelecexamen att ha tillbringat minst en termin pa ett utlandskt universitet, och jag skulle inte vara forvanad om M Chlique var bland dem som verkat for detta.

Sammanfattning

Den roda traden som knyter ihop alla larare jag skrivit om ovan, ar inte helt ovantat deras engagemang. Engagerade larare inspirerar, och oengagerade larare lamnar sina elever likgiltiga. I ett livsperspektiv tror jag det ar inspirationen som gor att man minns A men inte B.

I vissa ogonblick har jag frestats att kontakta gamla larare per mail for att "beratta hur det gick sedan", men jag har alltid latit bli. Framst for att jag inser att jag bara ar en av alla hundratals eller tusentals elever en larare ser under en karriar, och att gamla elever sakert har en tendens att flyta ihop eller glommas bort helt och hallet med tiden.
Sedan tanker jag ocksa pa hur det ar med gamla favoritfilmer; jag tycker det ar battre att bevara minnet av hur jag upplevde den nar jag sag den, snarare an att se om filmen idag.

Pappors Privilegium

Frankrike ar i manga avseenden annu ett sexistiskt samhalle, dar konet kan leda till sarbehandling pa gott och ont. Som pappa far man varesig man vill det eller inte en positiv sarbehandling pa dagis. Dagisfroknarna ar alltid glada och trevliga nar en jag kommer med Anton pa morgonen eller hamtar honom pa kvallen. Kraven pa mammorna ar betydligt hogre; ar barnet nerbajsat, osnutet eller skrikigt pa morgonen kan det komma en och annan kommentar. Om jag lamnar Anton bade last i brallan, osnuten och med endast en strumpa pa, sager froknarna "det ar ingen fara" och rusar ivag for att byta, snyta och fixa till honom. Om Emeline lamnar honom i liknande tillstand far hon en vanlig men bestamd kommentar om att barnet ska lamnas nybytt om morgonen, och sker det en olycka pa vagen ska barnet bytas av foraldern i entrén... Jag tycker froknarna ar fantastiskt trevliga varje gang jag traffar dem, och Emeline kan ibland tycka att hon far (mindre) bannor for smasaker. Som pappa har man mer eller mindre "carte blanche" da vi ar i klar minoritet att lamna och hamta pa dagis. Mammorna har det tuffare.

Valvaka 2012

Sa har forsta omgangen av presidentvalsomrostningen gatt av stapeln. François Hollande ser ut att vara (temporar) segrare med ca 29% av rosterna framfor Sarkozy med ca 27%.

Att Marine Le Pens extremhoger kommer pa tredjeplats med 18% tycker jag, som humanist och som utlanning, ar chockerande. Nastan en av fem fransman rostar pa hogerextrema och framlingsfientliga varderingar, och jag forsoker se det som ett missnojesvotum mer an ett carte blanche at extremhogern. Marine Le Pen har med framgang lyckats bedriva en kampanj som avdiaboliserat hennas fars parti. Manga undrade efter bytet fran far till dotter om det skulle lyckas, och (tyvarr) verkar Marine ha rott hem overgangen med 18% i forsta presidentvalet. Darmed har hon skarat sin plats inom partiet och fatt tyst pa alla som varnade for att avradikalisera partiprogrammet. Marine Le Pen gar tyvarr hem i stugorna, dar europaskepticism, framlingsfientlighet och framtidsradsla har god grogrund.

Sarkozy har tappat fart den sista veckan. Flera av hans forna allierade har valt att officiellt oppna diskussionen at vanster, och manga andra bedomare har sett det som att Sarkozy internt ar betraktad som politiskt dod. Dock tror jag att det vore farligt att underskatta Sarkozy; han ar kand for att slas hart och hansynslost i politiken, och har hamtat sig tidigare fran riktigt svara klammor. Hollande ar a sin sida aterhallsam da han manar till samling och koncentration infor andra valomgangen. Hans utgangslage idag ar betydligt ljusare an Segolene Royals lage for fem ar sedan, men ingen vill ropa hej for tidigt.

François Hollande har gjort en ganska stark spurt i valrorelsen. Hollande och Sarkozy sag under veckorna som gatt sina kurvor korsas ett flertal gangen, och i slutandan var det Hollande som drog det langsta straet. Hollande ar en i stort oprovad statsman, da hans framsta meriter ar partisekreterare for motsv socialdemokraterna samt regional politiker in en glesbygd (Corrèze). Valflasket han serverat under valrorelsen ger mig kalla karar, men samtidigt ar jag overtygad av att det inte ar fem ar till av Sarkozy som Frankrike behover.

Nu aterstar andra omgangen, da folken igan ska rosta pa antingen Hollande eller Sarkozy. Det ar givet att JL Melanchons roster gar till Hollande, och likaledes ar Marine Le Pens roster vikta at Sarkozy. Saledes kommer centristen François Bayrous 9% vara avgorande. Om det gar som i forra valet, 2007, dar Bayrou valde att lata bli att ta uttalat parti for den ena eller den andra, kommer troligen Hollande att segra.