Puits St Georges i ytanUnder flygresan fran Toronto till Paris satt jag och funderade pa vad for slags spannande aktiviteter jag och Emeline kunde hitta pa under veckan jag skulle vara hemma. Bland de lite mindre spannandes sakerna jag skulle behova ta itu med horde diverse logistiska arenden, sasom lakarbesok, synkoll, div pappersjobb, etc, vilket an mer kallar pa lite roligt. Under sondagen ringde jag till André i Gramat som vi besokte i somras, och 5 minuter senare hade jag bokat rum och ett par dykflaskor for att besoka tva nya grottor i regionen Lot. I Paris var det gratt och lite kyligt, men sa snart vi var soder om Loire-floden blev vadret desto battre. I Gramat mellanlandade vi pa det lokala snabbkopet, och sedan akte vi till André for att hamta upp "langtolvorna". Darefter akte vi till La Resurgence Cabouy som ligger i slutet av en enslig vag mitt i ingenstans.
la Resurgence de Cabouy i ytanCabouy ar en kalla som forser byn Rocamadour med vatten, och i ytan ar kallan ca 25m i diameter. Kallan ar ca 30m djup och pa -28m borjar grottan som stracker anda till den gigantiska grottan Padirac som ligger ett par kilometer bort. Att ta sig in i grottan ar simpelt om man jamfor med Font del Truffe som vi besokte i somras. Har var det bara att simma in utan nagot som helst alande och sedan oppnar sig en rymlig gang pa ca 5-6m i bredd och 4-5m i takhojd. Fran ingangen gar sedan gangen snett uppat for att na -12m over en stracka pa ca 250m. Grottans vaggar ar farade av vatten som strommat i tusentals ar.
Klippet ovan ar fran en brunn langre bort i systemet, Poumeyssen.
Undertecknad efter avslutat forstadykEfter avslutat dyk handlade vi magret de canard, eller ankfilé, som ar traktens specialitet, till middag. I lagenheten vi hyrt finns ett kok som lampade sig val andamalet. Forra gangen vi var har campade vi, men det var i augusti, och nu i slutet av september kande inte Emeline for att behova sta ut med en fuktig och potentiellt kylig natt i mitt talt.
Dykning ar en social sport: man moter nastan alltid andra dykare pa de hetaste stallena.Under morgondagen akte vi till Fontaine St Georges som i ytan ar betydligt mer naturskon an den narbelagna Cabouy. St Georges ar aven den ca 30 djup, men har ar ingangen lite trangre an i Cabouy. Det var inga problem pa vagen in, men pa vagen ut stotte jag standigt fotterna i bergvaggen bakom mig, vilket ar lite storande, men inget storre problem i sig. Grottan i St Georges ar an storre an Cabouy. Pa flera stallen gar det inte ens att se taket, och bredden maste ligga pa ca 8-10m bitvis. Sikten nara ingangen ar risig (~2m) pga att golvet ar av lera, men ju djupare in man simmar desto klarare blir det. Precis som i de andra grottorna jag besokt i regionen ligger en fast 3mm lina mycket fint dragen. Att dra egen lina tillhor baskunskaperna i all dykning under tak, men innebar alltid mer eller mindre strul och risk for trassel och ibland en del stress. Rakar man ut for att trassla in tex fenorna i linan nar man ar en 15 minuters simtur fran ingangen kostar lite extra i bade luftatgang och hjartklappning. Att det redan ligger en valdragen lina betyder att man kan koppla av och bara njuta av sjalva dyket och alla intryck.
I St Georges motte vi tva über-tekniska tyska dykare fran Nürnberg, Richardt och Momo, som var utrustade med s.k. UV-moppar.Forsta dyket valde vi att vanda dyket efter 200m, och andra dyket vandes efter 270m. Exakt nar man vander dyket beror pa tre faktorer, varav den sista ar den avgorande; hur mycket tid som aterstar (och hur mycket straffdeko man vill acceptera), hur mycket luft man har kvar, och hur det "kanns". De forsta tva faktorerna ar objektiva fysiska storheter som ar latta att avgora och forsta, men den tredje ar helt subjektiv och kan inte till fullo beskrivas. Det brukar komma ett ogonblick nar jag kanner att "nu ar det dags" och det ar svart att saga exakt vad som framkallar den kanslan. Man ar standigt medveten om att man tar sig langre och langre bort fran ingangshalet. Gar man for langt med avseende pa hur val man kanner grottan, sig sjalv och medfoljande dykare, kan det kannas lite kymigt eller rent av obehagligt om det ar for langt tillbaka till ytan. Malet ar givetvis att vanda innan den kanslan kryper sig pa. Ett for mig vanligt tecken pa att gransen ar nara ar att jag borjar fa "tank om..."-tankar. Mark val att ingen vettig manniska ger sig in ett par hundra meter i en vattenfylld grotta utan att ha utrustat sig sa att man klarar att hantera de vanligast forekommande felkallorna (som nastan alltid handlar om endera av luft eller lyse/sikt), och jag ar inget undantag. "Tank om..."-tankarna ar oftast orealistiska fran en saklig betraktelse, da man har bade luft, utrustning och traning for att hantera dem, men jag tar dem som en signal om att det ar dags att vanda om. Formodligen handlar det om att den sunda sjalvbevarelsedriften overrostar upptackarlusten.
Pa satt och vis paminner avgorandet om att vanda dyket om talesattet "lamna festen nar den ar som bast", som jag fick hora ett par ganger i yngre ar.
Flaskpaketet inklusive draktargon vager ca 50kg pa land men endast ca 15kg i vattnet. Under det att vi varit under ytan hade Emeline tagit en svang i grannskapet och funnit & utforskat en odegard ett stenkast fran kallan. Solen sken, och det kandes absolut inte som att det vore vettigt att aka hem till ett regnigt Paris.
Undertecknad i en s.k. "post-dive relaxation pose" i St Georges.
