Sondag i Fontainebleau

Det ar langhelg i Frankrike, da det i fredags firades 8 Mai 1945, kallad VE-day, for Victory Europe, pa engelska. Jag laste att den 8 maj i Frankrike haft en varierande status sedan krigsslutet; forst atta ar efter freden blev det en allman helgdag, och endast fem ar senare togs den bort av de Gaulle, vilket kanns lite forvanande med tanke pa att 1) de Gaulle kampat i just det kriget och 2) de Gaulle var inte kand for sin oppenhet mot Tyskland. Pa 60-talet dock var Frankrikes och Tysklands relationer gryende med kol och stal-unionen som sakta blev till den Europeiska gemenskapen. Fransmannen ville formodligen inte fira alltfor hogljutt tyskarnas nederlag och darmed riskera den omtaliga men lovande relationen med den forne fienden.

Det klarnade upp under natten och visade sig att sondagen inte blev sa risig som meteorologerna forutspatt. Vid elva kom Emeline hem efter ett arende, och jag tog bilen och akte ner till Fontainebleau som ligger ca 45 minuter soder om Antony. Som vanligt var det svart att inte lata sig luras av hur plotsligt avfarten till parkeringsplatsen dyker upp. Den ligger i en kurva och aven om jag vet att den ar dar blir jag alltid tagen pa sangen.

Promenaden upp till monumentet pa hojden tar ungefar en och en halv timma till tva timmar och ar bitvis lite svettigt.

Det ar inte nagon hojd att tala om, men den mycket kuperade terrangen gor att den kumulerade hodskillnaden ar ganska betydande. Pa vagen stotte jag pa ett par odlor, varav en som var illgron garna poserade lange nog for att jag skulle fa ett pa hyfsade kort. I vanliga fall piper de ivag innan man ens hunnit oppna fickan for att fa fram kameran.


Eftersom jag kopt en del ny friluftsutrustning i Kanada var en del av malet med dagens tur att vara "fullpackad" med talt, sovsack, liggunderlag och kokutrustning. Det ar givetvis "overkill" pa en sadan liten tur jag gav mig pa idag, men som man tranar spelar man sags det. Nu vid foten av monumentet - Lorraine korset som restes i minne av de franska motstandskamparna under 2:a varldskriget - slar det mig att det jag gillar allra bast med vandring ar (vilket scoop) pauserna och speciellt att laga mat i det fria. Forvisso ar dagens matlagning inte sa fantastiskt spannnande, en sakert 15 ar gammal pase Bla Bands Kottfars med ris och champinjoner, men vad gor val det bara ar uppehall och en och annan solglimt?
Det ar trevligt att sitta ute och laga mat, ovasett vad det ar for mat man lagar.
Bla Band-pasen fick jag forra aret av Leif och Anita efter att destadat ur garaget och hittat lite "rester" fran en av mina hajker for lange sedan.
Den gick visst ut for drygt dryga tio ar sedan, men det smakade ungefar som det brukade.

Av Charlie i Ottawa blev jag introducerad till begreppet ULA, som betyder Ultra Light Adventures och som gar ut pa trekking med endast ett (ultralatt) minimmum av utrustning. Charlie ar som det kanske framgar av tidigare berattelser, en stor fantast av ULA, och berattade om de vanligaste knepen for att latta pa ryggan. I "klassisk" vandring sager man ofta att man behover ett par stadiga skor med stod for vristen och en rejal stabil ryggsack for att orka bara tungt. I ULA sager man att de stadiga skorna och den rejala ryggan behovs endast om man gar in for att bära tungt och ser det som ett sjalvandamal. Bar man en radikalt lattare packning kan man bara radikalt lattare skor, resonerar de. ULA-fantasterna kor med terranglopningsskor och ultralatta minimalistiska ryggsackar. Talt ar for tungt och ULA-folket valjer istallet presenningar av silikonbelagd nylonvav eller en sk bivvysac som ar ett slags fodral till sovsacken. Liggunderlag av full kroppslangd anses vara for tungt, och ULA-folket klipper ner det till att tacka endast overkroppen (benen lagger de i ryggan pa natten) och rundar hornen (for dar ligger man ju anda inte..). Det pa sa vis tillklippta liggunderlaget kan sedan anvandas som vaddering i ryggpartiet pa den ultralatta ryggsacken (som inte har sadan lyx). Vissa extremister tar bort vadderingen i barremmarna pa ryggsacken och och anvader extrasockorna for att vaddera... Jag laste pa en sajt om en ULA-kille som inte nojde sig med det ovanstaende utan aven klippte bort etiketterna i sina klader och kanterna pa kartan. Han medgav att dessa optimeringar knappast hade nagra matbara fysiska resultat, men att det for honom var mer en fraga om en princip och en livsstil.
Jag kopte ett gaskok forra aret och tyckte det var ultralatt med sina knappa 200g, men dar misstog jag mig. En sann ULA-vandrare har en sk pop can stove, som ar en ultralatt variant av primus gamla spritbrannare. Det finns t.o.m en version i titan (28g) att kopa pa mec... En annan artikel jag laste handlade om vandrare som helt och hallet ratinaliserat bort koket och ersatt det med ziploc-pasar som de fyller med ris, lagger i sovsacken over natten och sedan ater de det okokta men mjuka riset. Det ar sakert en besparing pa 250g... (kok + kokkarl + bransle)

Pa satt och vis kan jag halla med om att overflod i allmanhet ar av ondo, men jag tror mig vara lite for fortjust i ett visst matt av komfort aven pa strapatsrika vandringar for att ga till sadana ytterligheter som ULA-manniskorna foresprakar. Dessutom ar jag lite skeptisk till ULA i hogfjallsmiljo. I skogslandet gar det sakert jattebra att sova under en presenning, men till fjalls vill jag nog inte prova.

Hur som haver, tittar man lite pa de lite mer ambitiosa lederna i Nordamarika och Europa sasom the Pacific Crest Trail, GR20 och Haute Route Pyrénéenne (HRP), kan man gott forestalla sig att varje gram raknas. HRP ar 80 mil lang med 40km kumulerad hojdskillnad, och det sags att en "klassisk" vandrare i toppkondition behover ca 50 dagar for att ga fran Biarriz pa atlantkusten till Banyuls pa medelhavskusten. En ULA-kille diskade av hajken pa 23 dagar (dokumenterat rekord)... Det vill saga ett marathon inklusive en topptur pa Kebnekaise varje dag i tre veckor, vilket ar mer an de flesta skulle greja.

En parentes ar att jag minns att jag som barn horde om nagon extremvandrare som ska ha borrat hal i skaftet pa tandborsten for att den skulle bli lattare. "Gramjagare" tror jag att det kallades da, och nufortiden heter det ULA. Materialen utvecklas hela tiden, men att minimera packvikt ar nog inget nytt i sig. Det finns nog en del vettigt att ta till sig i ultra-rorelsen, men det bor nog appliceras med matta om man har som mal att ha det trevligt under hajken snarare an att bracka rekord.

Matpausen ar over, det ar dags att diska och packa ihop. Himlen har morknat betankligt, sa det ar nog dags att rora pa sig innan det borjar vraka ner.

Tisdag i Antony

Det ar forunderligt hur fort saker och ting kan andra pa sig under det att man varit borta. Hemma upptackte jag att Emeline funnit sig tillratta pa ett satt jag inte var van vid. Hon har borjat laga mer mat, ordnat koket lite annorlunda an tidigare, och skaffat sig en expertis i att laga mat i var nyinforskaffade automatiska riskokare. Det fick mig nastan att tanka pa nar jag "kokade" mat i min kaffebryggare och varmde konservburkar pa elementet nar jag var student.

Pa kontoret har det hant saker likval. Det har stuvats om i ledningen och jag kommer att byta chef inom kort. Divisionschefen kommer att bytas ut likval ser det ut som. Divisionschefen har varit pa bygget i dryga tjugo ar, och betraktades nastan som en del av inredningen.

Till de obetydliga men andock viktiga detaljerna hor att min mikroskopiska grona vaxt som bor i ett provror pa mitt skrivbord faktiskt verkar ha overlevt sex veckors torka. Jag glomde be nagon vattna den innan jag for, men det verkar inte ha bekommit den sarskilt mycket.

Fredag i Montreal

I skrivande stund sitter jag i transithallen i Montreal och vantar pa planet hem till Frankrike.
Det ar med ett litet vemod jag lamnar Kanada efter fyra manader. Det har givetvis varit mycket jobb, manga sena natter och en hel del stress, men jag har ocksa haft mycket roligt. Pa fredag morgon at jag frukost med mina kollegor pa Cora's, frukosthaket intill bussgaraget pa St Laurent boulevard. Avsked kan ibland vara lite krystade, men det radde en latt och okonstlad stamning.
Jag hoppas att jag far tillfalle att komma tillbaka snart.

Sotebrodsdagarna ar over; min arbetsgivare har beslutat att alla ska aka turistklass pa tjansteresorna. Det ar inte sarskilt populart bland medarbetarna, men det gar inte att gora nagonting at tyvarr. Enligt vad jag hort fran hemmakontoret ska det ha instiftats en regel som sager att tjansteresorna maste uppfylla tva krav for att det ska bli godkant att resa i affarsklass: flygresan maste vara over 8 timmar och vistelsen maste vara max tre dagar. Formodligen ar det en forsvinnande liten del av foretagets resor som uppfyller dessa krav. Jag ar osaker pa om foretaget kommer gora nagra riktiga besparingar med denna atgard.

Onsdag i Ottawa

I Kanada, som ar ett "nytt" land med kort historia, ar man mycket man om att varna om den nationella prageln och att val exponera federala, nationella symboler. Den framste av dessa symboler ar givetvis den kanadensiska flaggan, som man kan se bokstavligt talat overallt i staden. Manga multinationella foretag har i Kanada inkorporerat ett lonnlov i sin logga, som tex McDonalds som har ett rott lonnlov mitt i M:et.
I Ottawa ar flaggan an mer framtradande, da alla myndighetsbyggnader har minst en flagga framfor ingangen och en pa taket. Pa vag hem fran kontoret har jag sett att en av myndighetsbyggnaderna ofta flaggar pa halv stang. De forsta gangerna jag sag det tankte jag inte sa mycket pa det, men nar det sedan visade sig vara mer eller mindre konstant borjade jag undra. Det visade sig att det rorde sig om forsvarsministeriet, och att deras riktlinjer foreskriver att de flaggar pa halv stang varje gang nagon underlydande stupar i tjansten, fran bekraftelsen av dodsfallet till begravningen. Det slog mig da att Kanada faktiskt formellt befinner sig i krigstillstand och har ett par tusen man i Afghanistan. Med ojamna mellanrum rapporteras det om nagon soldat som strukit med i strid eller bakhall i Afhanistan, och det senaste dodsfallet var Major Michelle Mendes fran Onatario, for en vecka sedan. Vad som skordar flest offer ar sk IED, Improvised Explosive Devices, dvs hemmekade bomber som talibanerna(?) lagger ut pa strategiska platser.

Sondag kvall i Ottawa

I torsdags kom Charlie och pratade om Mount Marcy, den hogsta toppen i the Adirondacks, som ligger ett stenkast fran Lake Placid i New York state pa andra sidan St Laurence-floden. Mount Marcy ar den enda riktiga beget i trakten dar toppen gar over tradgransen. Vi hade funderat lite pa att aka dit forra helgen, men vi valde istallet att aka till det mer narbelagna Gatineau istallet for att talta. Men i fredags morse bestamde vi oss for att aka till Mont Marcy pa fredag kvall efter jobbet for att gora en snabb nattlig topptur. Jag hyrde en bil pa natet och vid 19-tiden lamnade vi Ottawa och akte soderut mot Cornwall pa den Kanadensisk-Amerikanska gransen. Vi stannade och at middag pa vagen och stod sedan startklara vid leden klockan elva.
Strackan fran parkeringsplatsen till toppen och tillbaka ar 15 miles, dvs straxt under 2,5 mil, med ca 1000m hojdskillnad. Charlie skulle vara tillbaka i Ottawa vid lunch pa lordagen, vilket gjorde att vi hade fram till klockan nio pa morgonen pa oss att komma tillbaka. Det sags ta knappt fem timmar att vandra upp, och knappt fyra timmar att vandra ner, vilket gav oss en dryg timmes marginal.


I borjan var det ganska blott och klafsigt, men efter ett par kilometer, i takt med att vi kommit upp en bit, tacktes leden av sno. Snon var tillrackligt hard for att den skulle bära utan snoskor men har och dar for man igenom, anda till midjan, vilket lyckligtvis hande det inte alltfor ofta. Charlie ar en ivrig vandrare och det drojde inte lange innan jag upptackte att han ar i storform. Lyckligtvis hade vi mycket latt packning men bitvis fick jag ta i for att halla jamna steg. Morkret var kompakt och pannlampan lyste upp nagra ynka meter framfor mig. Man ser forvisso inte i narheten lika mycket av naturen som under dagsvandring, men nattvandring har definitivt en speciell kansla som ar svar att beskriva. Kanske blir det lite mer aventyrligt nar man inte ser sa mycket.
I vandringens borjan var det ljummet och stjarnklart, men sedan mulnade himlen och blasten tilltog. Halvvags uppe kunde vi se att det blixtrade vid horisonten, och Charlie berattde att vaderleksrapporten forutspatt "thunderstorms" under natten. Mount Marcy ar beryktat for att ha ett mycket instabilt vader, och det finns ett skamt om vadret: If you don't like the weather at Mount Marcy, just wait for ten minutes and it will change...
Charlie traskade pa och jag forsokte hanga pa sa gott det gick men borjade kanna en viss trotthet komma smygande. "Moda ar en del av upplevelsen" tankte jag och drack lite sportdryck och at en bit choklad. Nar vi kom over tradgransen fick vi smaka pa vinden. Till det goda horde att himlen ater blivit bitvis klar och jag beundrade synen alla stjarnor som i storstader inte syns pa grund av allt stroljus. Sista biten upp mot toppen gick jag helt pa vilja. Min pannlampa borjade blekna men jag orkade inte stanna for att satta i nya batterier. Nar man blir trott ar minsta lilla grej jobbig, och man later bli att gora det aven om det faktiskt skulle gora vandrningen lattare. "Koma" kallades det i lumpen.
Klockan halv tre pa morgonen kom vi upp pa toppen.
Charlie sa att det var en riktigt bra tid, tre och en halv timme for en bestigning, och att det formodligen var tack vare snon som det gatt sa fort. Leden ar bitvis stenig och elandig och att det lag farbar sno kvar gjorde att vi slapp kliva over stock och sten. Vi tog ett par kort, blickade bort mot staden Lake Placid, at och drack lite, och gjorde oss redo for att atervanda. Det finns en bronsplatta inmurad i berget intill toppen, men for ovanlighetes skull lat jag bli att lasa den, utan ens att reflektera over det.

Nar vi hade tagit nagra steg kom ett par snoflingor ner over oss, och fem minuter senare snoade det lite latt. Ytterligare fem minuter senare byttes snon mot regn som sedan borjade vraka ner. Askan kom allt narmare och det kandes som att vi optimerat toppturen eftersom det inte ar att rekommendera att vara over tradgransen nar askan gar. Vi bokstavligt talat gled ner fran berget pa snon och det var en lattnad att inte behova slita for att komma fram. Att ga i regn och blast bekommer mig inte sa mycket sa lange som man ar kladd pa lampligt vis. Dock drojde det inte langre an en halvtimme av piskande regn innan jag kande den forsta droppen rinna ner for brostkorgen. Jag vet inte vart eller hur vattnet letat sig genom min goretexjacka, men blot blev jag. Fran brostet rann vattnet ner i kalsongerna och sedan ner i kangorna. Efter en dryg timme var det lika blott i kangorna som utanfor. Det gick inte att gora sa mycket at, sa det var bara att traska pa. Backen vi korsat pa vagen upp hade vuxit till en fors som vi fick vada over. Nar vi kom tillbaka till parkeringsplatsen hade det slutat regna, och klockan var halv sex pa morgonen. Det doftade fuktig skog, och det slog mig att det var lange sedan jag kant just den doften. Vi lag tre timmar fore var ursprungliga planering och kande oss forvanansvart pigga och frascha. Jag korde de trettiofem milen tillbaka till Ottawa. Vid gransen blev vi utfragade av tulltjanstemannen och han tittade storogt pa oss nar vi sa att vi hajkat uppfor Mont Marcy mitt i natten.
I Ottawa slappte jag av Charlie och akte sedan till MEC for att handla. Kangorna jag hade pa mig under vandringen visade sig ha rakat ut for ett haveri under atermarschen; ena halvsulan hade lossnat och tillat av, formodligen under det att vi gled ner pa snon.
Pa satt och vis kan det sagas vara giltigt forfall, da det var for tio ar sedan jag satte nya halvsulor pa kangorna (i Lijang i Kina for ovrigt). Den kinesiske skomakaren tog ett gammalt bildack och karvade ut sulorna for hand, och skar sedan ut bade monster och signatur.

(klicka pa bilden ovan for att se skomakarens signatur)
Kangorna kopte jag for drygt femton ar sedan for en femtiolapp pa Ö&B i Ulriksdal och kronans stampel uppger 1941(!) som tillverkningsar. Jag ar lite fascinerad av att dessa skor ar aldre an min egen pappa. Kan det vara det mest prisvarda par skor jag nagonsin kopt?
Pa MEC hittade jag ett fint par schweitziska kangor till ett pris som slar allt jag sett i Frankrike.
Pa eftermiddagen checkade jag in pa the Westin, och tuppade sedan av pa sangen for att vakna sent pa den tidiga kvallen. Jag har nu traningsvark.

Lordag kvall i Ottawa

Varen har kommit till Ottawa, eller ska jag saga att varen redan ar forbi?I torsdags kvall nar jag gick till det lokala snabbkopet, Loeb's pa Rideau street, knappte jag kavajen anda upp, fallde upp kragen och satte handerna i fickorna for att skyla mig fran blasten och kylan. Det var forvisso vackert, men jag hade definitivt overskattat temperaturen och var saledes inte alls rustad for ens en 10-minuterspromenad i 2°C. Under fredagen tog temperaturen ett skutt upp till hela 21°C, och idag har det varit 26°C(!) i Ottawa. I Toronto ska det ha varit 27°C. Inom loppet av tva dagar har vi gatt fran senvinter till sommar. Mina kollegor sager dock att "an ar slaget inte vunnet". Vi far se vad det betyder ;)

Under kvallen tog jag en promenad och gick over MacKenzie-King bron som var en av de allra forsta turerna jag tog nar jag kom till Ottawa i januari. Jag stannade till vid den platsen dar jag tog mitt hittills basta foto av staden i vinterskrud. Nar jag tog kortet i januari var det ca -30° kallt, och jag har fortfarande inte aterfatt kanseln helt i hoger pekfinger (avtryckarfingret).
Idag var det 26°C (plus), vilket ger en temperatursskillnad pa hela 56 grader.

Personligen tror jag att livet gar ut pa att utsatta sig for och uppleva kontraster och vad kan vara mer uttryckligt an just detta exempel?

Onsdag i Ottawa

Igar hade jag ett intressant mote med min kund och slutbestallaren, Ottawas motsvarighet till SL. Motets mal var att lagga sista handen vid en samling losningar till ett tekniskt problem som avhandlats under drygt tre manader.
Narvarande pa motet var slutkundens omradesansvariga, Wilma, hennes tekniskt sakkunnige, Henry, min kunds projektledare, Charlie, och Chariles sakkunnige Jim. Jag var dar i egenskap av underleverantorens losningsarkitekt.
Sa till motet: I grund och botten var det mesta utklarat redan innan motet och jag tror att den foreslagna losningen ar tillracklig. Men halvvags genom motet satte sig Henry, den tekniskt sakkunnige, pa tvaren och borjade opponera sig mot en liten men viktig detalj. Charlie och Jim var som alltid valdigt mana om att inte debattera eller konfrontera, samtidigt som att jag kande att de inte var tillrackligt insatta for att ha argument for att bemota Henrys position. Motet gick sedan ner sig i diverse detaljdiskussioner om den eventuella mojligheten att finna andra mirakulosa losningar och sedan kom vi inte langre. Det har motet ar knappast unikt vare sig i Kanada eller Frankrike eller nagon annanstans i varlden. Men det som gor det lite intressant ar hur en person, i det har fallet Henry, mycket sent i processen verkar ha bestamt sig for att blockera, och tar till alla tillgangliga medel for att det inte ska ga att komma till ett avslut, aven om det innebar att han i viss man forlorar i trovardighet infor oss och kanske ocksa sin chef. Exakt varfor han satte sig pa tvaren kan man bara spekulera om, men jag skulle tro att det berodde pa en viss ovilja att behova forandra nagot (tekniskt) pa hans egen sida. Lite forenklat kan man saga att han satte alla klutar till for att han inte skulle behova gora nagot jobb pa sin sida aven om det ledde till rent absurda "losningar".
Argumenten han anforde for att styrka att det foreslagna inte var gorbart var inte sarskilt svara att mota, men skadan var redan gjord i den man att det inte gick att komma till avslut. Pa satt och vis ar det inte mitt problem, da det ar upp till min kund att valja hur pa vilket satt han overtygar sin kund, men det drar ut pa tiden, vilket ligger alla till last.

Med lite distans och sjalvkritik kan jag val erkanna att jag ocksa i vissa fall "bromsat" en del arenden i det forflutna, sarskilt nar det har kants som att ledningen farit ivag pa ett farligt eller orealistiskt spar. Problemet ligger, sa som jag ser det, i att alla personer i moten som detta har olika fokus och olika horisont. Som teknisk sakkunnig ar man ofta ansvarig for att en liten del funkar i slutandan, och kanner viss oro om inte allt ar solklart fran borjan. Som losningsarkitekt vill man bara ha de allra viktigaste dragen av helhetslosningen och har inte tid att fordjupa sig i detaljer som kan forfinas senare. Som projektledare bryr man sig inte om om det ar stort eller smatt som diskussionerna beror, bara det blir gjort och kan avslutas. Som omradesansvarige vill man inte ta nagra (obudgeterade) risker, da det kan ha en inverkan pa produktionen som ar the bread and butter av rorelsen.

Alla dessa i viss man motstridiga mal maste jamkas samman, och jag ar overtygad om att det inte finns nagot facit. Sa som det blev kommer Charlie och Jim spendera ett par dagar pa att dokumentera det olika alternativen, komma till mig for att validera var rekommenderade losning, och sedan forsoka salja det hela till ledningen snappet over bade Henry och Wilma. Sa langt ar val allt frid och frojd, da det finns en process for att losa den har typen av tvister. Dar det ar mindre betryggande, ar att vi redan gatt igenom den har typen av process ett par ganger pa samma amne (olika detaljer dock) med samma personer (alltid Henry som satter sig pa tvaren, och alltid Wilma som inte har nagon bestamd asikt) och att det mycket val kan komma upp igen. Det flesta jag talat med ar overens om att Henry ar en erkand bromskloss, men ingen verkar vaga yttra att det verkliga problement ar att ingen i slutkundens ledning ser till att halla honom i schack. Man far acceptera att det finns folk av alla sorter i ett projekt eller i ett foretag, och forsoka blanda in folk i den man de kan fora saker framat. Overlag tror jag att alla gor sitt basta, men att en enskild persons basta inte ingar alla kakrecept och definitivt inte i samtliga etapper av receptet.

Det ar i lagen som detta som man forsoka se det positiva i att vara "konsult": om kunden inte kan ga fram sa fort som planerat (eller inte lyckas pressa sin kund till ett beslut) betyder det att konsulten har mer arbete tryggat. De basta projekten, fran konsultens perspektiv, ar de dar man gor framsteg, men undan for undan upptacker att det finns tidigare oidentifierat arbete som ens konsultkamrater kan ge sig i kast med. Jag undviker att ga in pa huruvida konsulter verkligen vill komma till avslut med projekt... ;)

Fran det ena till det andra. Igar bad jag hemmakontoret att boka min definitiva hemresa som ska ga av stapeln den 1 maj. Jag har inte den blekaste om nar (eller om) jag kommer tillbaka till Ottawa, men det kanns som att jag kan leva med det. Som alltid tycks behoven och framforallt uttrycket av behoven varka fram, aven om det ibland kanns som att man har lust att saga "vad var det jag sa?" nar det val kommer fram.