En skrift om tisdag morgon

Musik från Aten fyller mitt rum som ligger i dunkel trots att klockan har slagit nio. Himlen är grå och regnet hänger i luften. Från sovrummet hörs några ljud, men än syns ingen till. Lugnet avbryts av kaffebryggaren, som vägra att låta mig vara i fred. En serie gälla pip hörs från köket, men jag vet inte på vilken av de åtta knapparna jag ska trycka för att få tyst på den. En kaffebryggare har normalt en på/av-knapp, men vår kaffebryggare har åtta knappar och en LCD-display. Ingen av knapparna har en symbol som får mig atta ssociera till "stäng av pipet" och det slutar med att jag drar ur kontakten från vägguttaget. Jag konstaterar stilla att jag nu sällat mig till 00:00-generationen, det vill säga dem som låter bli att ställa klockan på mikrovågsugnen, videon och nu kaffebryggaren. Tidigare trodde jag att 00:00-generationen bara var tekniska analfabeter, men nu vet jag att det inte nödvändigtvis förhåller sig så. Det är i själva verket att man inte bryr sig. Att det finns tillräckligt med (kanske redan för många?) tidsangivelser runt omkring oss för att man ska bry sig om att ställa klockan på apparater vars huvudsyfte är ett annat än att visa vad klockan är.

En vers om söndagsmorgonen

På golvet ligger en uppsjö av bilar, små bilar vars ägare ej längre är här, små bilar som sårar en naken fot när man tramapar på dem om natten på väg till köket för att dricka kolsyrat vatten.

En dikt om torsdagen

Hur än vattnet verkar
finns mina tankar kvar.
Vart tog min ärbarhet vägen
när vintern närmade sig?
Vart försvann jag själv
när huden visade sig vid
horisonten, som färgades gul
i brist på annan färg?

Här är jag, utan skydd
med tutande bilar uanför
som tävlar med suset i öronen.
Den heliga matematiken,
såsom jag lärde mig den,
gör sig än påmind
men jag låter den bli
till ett bleknat pergament.

I takt med att bilden
blir mer och mer diffus
ser jag något framför mig
vilket skiftar i blått och i grönt
eller också i svart och grått.
Det som kallas dystert
är för mig min skala
som ger mig det jag vill ha.

Den heliga grammatiken,
såsom jag lärde mig den,
tränger sig på mig,
hur skall jag någonsin bli fri?
Varför är du så tyst?
Varför är du så tyst?
Därför att svaret är mellan
Veho Bil och Bandhagen.

Hur ska jag kunna döda
det som kommer mot mig,
när jag själv svimmar
av minsta droppe blod?
Etiken säger mig att
stjärnorna lever bäst där de är
utan vare sig Rodchenkos
eller Berias inverkan

Hur ska du kunna se på
Rösjöbadets sand i februari
när du ruvar på det du
burit på så länge någon
kan minnas, Ciceron inbefattad?
Om inte av grundlighet
så av utförlighet och vikt
eftersom...
... ja, vad då?

Fredagen den 13:e november

Vi hoppades att morden i januari på Charlie Hebdo-redaktionen skulle vara en engångsföreteelse, men igår kväll drabbades vi av ett än värre dåd. I skrivande stund ska 128 människor dödats och kring 250 människor ska ha skadats i den värsta terrorattacken nångonsin i modern tid i Frankrike. 

Vi sörjer inte bara de människor som dödats eller skadats i själva attacken, deras familjer och vänner, men också alla dem som drabbas indirekt av förrövarna, som tros vara muslimska fundamentalister. Det är nog inte roligt att vara muslim i Frankrike idag, då extremhögervindarna blåser, och muslimerna som grupp pekas ut som samhällsfientliga av populister som den Nationella Fronten. Våra muslimska grannar gör sig ytterst diskreta och det helt oförtjänt. 

I januari i år demonstrerade Anton och jag mot våldet mot Charlie Hebdo, och i morgon kommer det förmodligen organiseras en marsch igen. Anton och jag kommer att vara där.

  

Tisdgsmorgon

För en liten stund sedan smattrade det kalla regnet mot kaféets stora fönsterrutor med en intensitet han inte sett på länge. Det som är intensivt väcker, berör och upprör. Upprörd, nerrrörd. Det är lite som brinna upp och brinna ner, fast ändå inte, tänker han. En tveksam solstråle tittar fram mellan två synnerligen mörka moln. Det har upphört att regna men det ser ut som att det kan börja igen när som helst. På kaféet hörs prat och rop, diskussion och debatt. När han tittar snett genom lokalen ser han hörnet av uteserveringen, där det sitter en äldre dam och kurar under en markis. Hon fångar hans blick, troligtvis på grund av den otroligt långa men smala cigaretten hon röker. Känns det mindre farligt att röka smala cigaretter? undrar han. Hennes gråa ansikte påminner om pergament, och fingrarna är gula av många års rökning. Hennes blick tycks vara förlorad i fjärran och hon märker inte ens när askan trillar ner i knäet. På bordet ligger en roman av en berömd författare, men det ser inte ut som att hon tänker läsa den. Hon har ett slags leende på läpparna men när han tittar riktigt noga ser han att hon har tårar i ögonen. Den gula handen torkar kinden med en besvärad gest. Hon ser nästan generad ut. Sedan fimpar hon energiskt i den kantstötta askkoppen, borstar den nedfallna askan från yllekjolen och reser sig hastigt, plockar upp boken och lägger ett par mynt på bordet. Merci, au revoir, ropar den svartklädde kyparen per automatik och fiskar upp mynten med van hand. Damen svarar inte, och skyndar över det blåsiga torget för att till sist försvinna bakom tingsrätten mitt emot. Kyparen har redan glömt damen, och mindre än en minut senare sätter sig två flickor i övre tonåren, sannolikt gymnasister från den närbelägna privatskolan, vid bordet där damen suttit. Kyparen tar flickornas beställning och ilar in igen. 

Vad tänkte damen på? frågar han sig själv.

En vers om onsdagsmorgonen

Under den blanka ytan,
långt från minsta ljus,
härskar ett mörker
så tätt, så kompakt.
Tak, golv och väggar
formas av det fasta,
strida, oupphörliga flödet.
De enda ögonen här,
är mina egna, gröna,
och de silverglänsande,
som följer utan tvekan.
Varje andetag jag tar,
skapar nya glittrande
pölar av kvicksilver,
som blickar tillbaka
från det gropiga taket.

--------------------------

I en dröm
besökter jag en plats,
där skuggan faller
över mina tysta läppar.
Trumvirveln från taket
förkunnar glatt:
"Ge oss mer!",
så sjunger vi högre!

En seg historia om lunginflammation

Det är nu drygt en månad sedan mina lungbesvär började. På onsdagsmorgonen den 11:e februari kände jag att det var något som var på gång inom mig, men jag hade en viktig konferens på eftermiddagen och jag antog att jag var på gång att få någon av smittorna som härjade på kontoret; förkylning, halsfluss, influensa eller annat. Jag åkte till jobbet och höll min konferens enligt plan, men mot slutet kände jag mig allt sämre och sämre, och hostade allt mer. Jag åkte hem tidigare än vanligt och febern började stiga. När jag kom hem till Antony hade jag ont i lederna, ont i halsen, sprängande huvudvärk, kraftig hosta och svår yrsel och matthet. Jag krashlandade i soffan och brydde mig inte ens om att tända ljuset eller att ta av mig ytterrocken. Där kom jag att bli liggande ett par timmar tills Anton och Emeline kom hem. När jag vaknade till någon gång vid 20-tiden kände jag mig än sämre och tänkte att jag nog fick räkna med att vara borta från jobbet torsdag och fredag.

På torsdagsmorgonen gick jag till min husläkare som drog ungefär samma slutsats som jag; influensaliknande symptom, och därmed rast vila på stället, paracetamol i rikliga doser vid behov.
Febern blev högre och hostan blev kraftigare under torsdagen och fredagen. Det onda i halsen började förvisso försvinna men hostan blev alltmer påtrangande och jag kände mig allt mer omtöcknad och svag i kroppen. I de flesta fall har jag en stor tolerans för att tålmodigt vänta ut sjukdomar och låta dem ta den tid det tar för att gå över, men när jag under lördagen började hosta blod blev jag orolig. Blodet var ljust och skummande och av mina färska erfarenheter visste jag att jag gjorde klokast i att inte svälja det; annars skulle jag snart kräkas upp det. Det gamla skämtet "Klumpar i mjölken sa den blinde när han drack ur den lungsjukes spottkopp" fick för mig en ny dimension.

Tillsammans med Emeline gick jag pÅ vingliga ben till akutmottagningen pa sjukhuset i Antony (HPA) på lördagskvällen. Jag blev omhändertagen nästan omedelbart, och blev skickad en kort stund därefter på röntgen. I vanliga fall brukar röntgenläkaren inte säga så mycket innan det formella skriftliga utlåtandet är klart, men här sa hon med en gång efter att sista plåten var tagen "jaha, lunginflammation, unge man. Den här har du nog dragits med ganska länge". Dessutom visade det sig att jag fått blodförgiftning och att det var bråttom att sätta in antibiotika för att infektionen inte skulle sprida sig vidare på ett tråkigt vis.

Innan jag visste ordet av hade jag slussats vidare, blivit inskriven och låg i en sjukhussäng på ett rum med syrgas i näsan, dropp i armen, med sonder för EKG, syremättnad och blodtryck. Jag var inte riktigt klar i huvudet, troligtvis pga febern, och stundvis visste jag inte riktigt var jag var någonstans. Jag hade fått något morfinliknande preparat för smärtorna bröstkorgen, och det snurrade rejält och jag kunde inte riktigt sova. Riktigt vaken var jag heller inte, och jag hade svårt att skilja väl på dröm och verklighet. Jag minns det som att jag konstant halvslumrade och gled mellan olika grader av vakenhet och att jag kände mig minst sagt förvirrad. Nätterna var värst; jag kunde inte finna nångon position alls som jag kunde sova i och hostan gjorde det ännu svårare.

Ungefär tre dagar avlöpte på det här viset. Aptiten hade jag helt förlorat (som vanligt när jag inte mår bra), och Emeline påpekade att jag hade magrat och att jag inte såg riktigt frisk ut.

På tisdagen kom vändpunkten. I ett slag kände jag mig om inte bra så i alla fall bättre. Hostan fortsatte jag att dras med, men febern hade jag blivit av med, vilket gjorde livet betydligt lättare. Jag blev flyttad från intensiven till en medicinavdelning dår det var betydligt lugnare. På fredagen blev jag utskriven och jag kände mig ganska bra, bortsett från att jag inte helt oväntat var svag efter tio dagars sängliggande.

Väl hemma fortsatte jag att vila och började dels att gå på sjukgymnastik, dels att ta regelbundna promenader i kvarteret. Aldrig tidigare i livet har jag upplevt korta och enkla promenader som så ansträngande, och jag var andfådd av att gå i maklig takt fram och tillbaka till Monoprix på rue Mounié. Men från en dag till en annan kunde jag märka att det gick lite lättare, vilket var en stark motivationsfaktor. Samtidigt hade jag ont i bröstkorgen på höger sida, men det tänkte jag inte så mycket, eftersom det inte är ovanligt att få ont i revbenen om man hostar mycket. Men ungefär en vecka efter att jag blivit utskriven från sjukhuset började bröstsmärtorna bli riktigt besvärande, och andningan hade inte förbättrats så mycket. Jag beställde tid hos min husdoktor för att kolla hur det stod till. När Dr Atkins tog emot mig såg hon ytterst bekymrad ut. Jag hade gått ner ytterligare i vikt och såg kanske inte så kry ut, hade lågt blodtryck och en vilopuls på 115. Bröstsmärtorna på höger sida högg till lite titt som tätt och allra värst var det när jag greps av en hostattack. Då kändes det som att bli stucken gång på gång med en dolk i bröstet. Husläkaren skickade mig tillbaka till sjukhuset i Antony för att utreda varför jag inte var på bättringsvägen.

Uppföljningen visade med en gång att jag hade fått en sk pleurésie, eller lungsäcksinflammation med en vätskeansamling i höger lunga. Jag fick det förklarat för mig att lungan i sig inte har några nerver som kan känna smärta, men att pleuran, dvs lungsäcken, har fullt med nerver och att det är den som gör ont när den blir inflammerad. Jag blev åter en gång inskriven pa sjukhuset, fick ånyo antibiotika och en operation planerades nästa dag för att som kirurgen sa "tömma och rensa upp skräpet i lungsäcken".

Det var mitt livs första kirurgiska ingrepp under narkos, och jag kan erkänna att jag kände mig lite lätt olustig inför detta. Inte för att jag på något vis var orolig för utgången, utan för att jag känner ett visst obehag inför sjukhus i allmänhet och i synnerhet att bli en patient med funktionshinder. När man är van vid att alltid klara sig själv är det jobbigt att behöva ringa på personal för att få hjälp med de mest basala saker, som att gå på toaletten eller att tvätta sig. Det kan givetvis alltid vara värre, men för mig som aldrig opererats tidigare var det en knepig upplevelse.

Jag blev opererad på tisdagseftermiddagen, och mådde pest när jag vaknade upp. Förutom att ha "rensat upp" hade kirurgen placerat två drän - evakueringsslangar av ett lillfingers tjocklek ungefar -  i lungsäcken. Dränen skulle sitta och evakuera all vätska ett par dagar, och om allt gick enligt plan skulle de tas bort så snart volymen vätska sjunkit under 100ml om dagen. Man kan inte säga att dränen i sig gör ont, men det är klart obehagligt att ha två slangar genom skinn, muskler och revbenen i bröstkorgen, och man blir påmind om deras närvaro vid varje andetag. Dränslangarna mynnade ut i en låda - PleurEvac - som ser ut som en liten portfölj med gradueringar på sidan. Lådan kopplar man till vacuumuttaget och är till för att samla upp allt som kommer ut ur lungsäcken; blod och annan vätska. Två gånger om dagen kom sköterskorna och kollade den ackumulerade vätskenivån i lådan för att se hur högt flödet var.

Avdelningen jag låg på, "Bali",  hade uteslutande dubbelrum. Under min första vistelse delade jag rum med en tystlåten herre i 50-årsåldern som blivit opererad för tjocktarmscancer och som hade fått en kolostomipåse. Vår konversation begränsade sig till grundläggande artighetsfraser, vilket var ganska skönt eftersom jag inte hade den minsta lust eller förmåga att prata i någon större utsträckning. Under min andra vistelse hade jag mindre tur med rumsgrannen. Monsieur G var en något förvirrad herre på ca 80 år som sade sig vara döv, men det kom att visa sig att han hade vad jag skulle kalla "selektiv hörsel". Monsieur G var en besvärlig patient som inte kunde ligga still utan ständigt skulle upp ur sängen trots att han hade dropp, drän och annat inkopplat. Oftast slet han loss en eller fler slangar innan personalen kom och ledde honom tillbaka till sängen. Men värst var att han gapade och skrek oupphörligen på kvällar och nätter. En typisk kväll inleddes med att Monsieur G försökte klättra ur sängen ett antal gånger ända tills personalen tröttnade och band fast honom i sängen. Sedan ylade Monsieur G att han satt fast att man inte fick göra så mot en gammal människa, att han hade ont, att han behövde syrgas, att han var törstig, att han behövde gå på toaletten osv. Vid två tillfällen försökte han ta till våld mot personalen för att få som han ville; ena gången försökte han ge en sköterska en örfil, och den andra gången bet han en sköterska i handen. När han kallat på personalen ett tiotal gånger för uppenbara dumheter lessnade de och lät bli att göra något annat än att bara nollställa larmet. Monsieur G fortsatte då att skrika ibland ända tills klockan 4 på morgonen. De första två nätterna orkade jag inte protestera så mycket, och tänkte att gubben nog skulle tröttna efter ett tag. Men den tredje natten stod jag inte längre ut. Jag försökte resonera med gubben, men det var helt lönlöst. Då och då bad han om ursäkt för att han gastade, för att sedan sätta igång igen 5 minuter senare. Jag kallade på den ansvarige sjuksköterskan som försäkrade att Monsieur G skulle få något starkt i sig så att han somnade, men inte ens det verkade fungera. Fjärde natten krävde jag att de skulle flytta på Monsieur G; jag var för f*n också sjuk och behövde sova, vad hade jag gjort för att tvingas stå ut med en så störande medpatient?? Till slut, vid halv två på natten fann de en lösning och flyttade Monsier G till en skrubb lite längre ner i korridoren. Sedan var jag ensam i rummet i 24 timmar. Min nästa granne var en herre i 60-årsåldern som inte sa ett pip, och lugnet var återställt.

Efter att jag hämtat mig från operationen kände jag mig snart lite bättre. Det gjorde mindre ont i bröstkorgen och hostan var mindre "produktiv" och mindre påträngande. Jag var fortfarande andfådd av minsta lilla ansträngning, men det blev sakta bättre. Dränen var inte roliga att ha, men det kändes som att det var något att bara stå ut med. Dagen det första dränet skulle tas bort upptäckte jag att själva borttagandet var ganska obehagligt. Att det var hela tre personer inblandade i borttagandet var lite olycksbådande; en undersköterska för att hålla patienten stilla, en sjuksköterska för att dra ut slangen, och en läkare för att lokalbedöva och sy ihop såret. Första slangen kinkade och fastnade, sã sjuksköterskan fick ta i lite för att få ut dränet. Helt klart olustigt.

Efter totalt en vecka på sjukhuset blev jag utskriven igen. Jag var då förvisso ganska matt, men det kändes ändå ganska ok.