Mindre drama om söndagsmorgonen

Det skulle bli en fin och solig söndag, och jag hade nagra vaga planer pa att antingen aka till badhuset eller ta en tur ut och promenera i skogen med Anton. Dock hande det en liten incident vid attatiden: Anton som inte trillat fran sangen pa riktigt lange, ramlade over kanten och slog i bakhuvudet i en pryl som lag pa golvet. Nar jag plockade upp honom visade det sig att det blodde ymnigt. Det visade sig att han fatt ett jack i huvudsvalen, och vi tog honom tvars over gatan till akuten, just in case. Patienttrycket pa Hôpital d'Antony var inte sa hogt den har morgonen, och han blev omhandertagen riktigt fort. Han han fick en dos lustgas och och blev sedan sydd. Lakaren papekade att "det kanske ar dags att han gar till frisoren" (Anton ar minst sagt lite lurvig) eftersom det sakert varit lattare att sy om han varit mer kortklippt.
Det hela tog inte mer an en kvart, och sedan var det over.

Utmattad efter utflykten till akuten

Fortfarande lite dimmig fran lustgasen, verkar det som.

Diplom till Anton Gustave for uppvisat mod under ingreppet.

Det blir till att ligga lagt idag.

Tarkovskij

Jag snubblade over foljande pastaende under det att jag laste om en film som heter "Stalker", regisserad av Andrei Tarkovskij.


A smile in a Tarkovsky film is almost as rare as a four syllable word in a Michael Bay production.


NB: Michael Bay regisserar och producerar amerikanska mainstream actionfilmer.

Nagonting hande pa vagen...

Forr i tiden tyckte jag om att laga mat. En dag markte jag helt plotsligt att jag endast lagade fadd och trist mat; korvstroganoff, makaroner och skinkstrimlor, korv och mos, kottbullar och potatis. Allt detta utan en enda krydda.

korvstroganoff med ris

Det kan ha nagot att gora med att jag ar smabarnsforalder, men jag ar inte saker ;) Det kan ocksa ha att gora med att jag helt plotsligt lessnade pa att laga mat. Sedan Anton borjade ata sjalv, har Emelines och min matsedel andrats. A ena sidan kan man ata rosmarimarinerat kalkonlar med kantareller och vinagerstuvade haricots verts. A andra sidan kan man ata cervela (Frankrikes svar pa falukorv) med potatismos... Av nagon underlig anledning gillar Anton den allra faddaste maten, och vi hoppas innerligt pa att hans smak ska vakna en dag.

Ett oväntat dödsbud

For ett par veckor sedan fick jag liksom alla andra anstallda ett mail som forkunnade en viss M. Gaudels plotsliga dod, lite drygt 50 ar gammal. En lang stund satt jag still pa min stol och begrundade att Alain inte langre var ibland oss. Han var en kollega jag hade en speciell relation till, av ett skal som jag kommer minnas hela mitt liv.

Nar jag krashade med min cykel in i betongvaggen en regnig morgon i mars 2006, anade jag inte hur pass omfattande det var och hur lang tid det skulle ta att komma tillbaka till nagot som skulle kunna kallas ett normalt liv. Somliga spar forsvinner aldrig. Min arbetsgivare visste givetvis inte heller hur lang tid det skulle ta, men beslot efter en manad eller tva att ersatta mig med en ny befattningshavare, och det var just Alain som tilltradde den tjansten. Men det visste jag inget om forran jag kom tillbaka efter min langa konvalesens. 

Nar jag val kom tillbaka traffade jag Alain, och vi var formodligen bada tva lite spanda infor motet. Alain kanske kande sig olustig over att hans foretradare plotsligt kom tillbaka och att han var osaker pa vad som skulle handa nu, om han skulle vara kvar eller ej. Jag a min sida var langt ifran saker pa vart jag var pa vag, om jag skulle vara i stand att jobba mig tillbaka och hur min framtid skulle se ut. Men det ordnade sig mycket val. Alain beholl sin tjanst, och jag borjade pa en ny, och vi kom mycket val overens. Varje gang jag traffade honom pamindes jag a ena sidan om olyckan, men ocksa om att han var en av dem som med sin medmansklighet hjalpte mig tillbaka. Alain var djupt involverad i valgorenhet, dar grundidén for foreningen han arbetade idéellt for var att samla in aldre men fungerande datorer fran franska foretag och att skanka dem till Nordafrika. Malet var som Alain berattade for mig att dels ge dem medel men framfor allt utbildning sa att de sedan skulle kunna fa jobb. Franska foretag lejer sedan lange ut jobb till Nordafrika (stor fransktalande befolkning) och att ha lart sig allman datorkunskap ar dar ofta skillnaden mellan ett jobb och arbetsloshet.

Sa nar jag fick dodsbudet kandes det framforallt orattvist, att Alain som hade sa mycket kvar att ge, att han nu ej langre fanns bland oss. Jag hade traffat honom senast kanske tva veckor innan hans dodsfall, och det kandes overkligt.

Sa kan livet vara, men speciellt nedrigt kanns det nar det ar en person som lamnar jorden for tidigt.

Banalt, men andock "forsta gangen", for mig...

Jag deltog i en telekonferens pa jobbet igar eftermiddag. Med pa konferensen var bla en valkand mobiltelefontillverkare, nagra kollektivtrafikoperatorer, tva konkurrenter till min arbetsgivare och nagra personer till. Overlag var det en ganska internationell skara, med ca tio olika nationaliteter bland de femton, tjugo personer som narvarade, och givetvis var det engelska som gallde. Nar motesprotokollet kom under morgonen sag jag att behovde jag skriva tillbaka killen som forfattat protokollet for att lagga till en detalj. Protokollforfattaren, som jag traffat ett par ganger tidigare, ar finlandssvensk, sa det kandes naturligt att skriva mitt svarsmail pa svenska. Det var da det slog mig, jag har aldrig nagonsin tidigare skrivit ett jobbmail pa svenska! Jag tankte efter lange, och kunde inte erinra mig nagot. Det ar i sig inte helt forvanande, da jag aldrig haft svensktalande kunder, leverantorer, sammarbetspartners eller liknande.

En svensktalande person som skriver sitt forsta jobbmail pa ett utlandskt sprak tanker nog efter en sekund extra. Har ar situationen nastan komisk; en svensktalande person som skriver sitt forsta jobbmail pa sitt modersmal, tanker aven han efter en sekund extra innan han trycker pa "skicka"-knappen...;)

Champagne at 40-aringen!

Varje ar i Antony halls en ost&vin-mässa pa stora torget och pa rue de l'Eglise. Emeline, Anton och jag tog en svang forbi en lordagskvall, och kopte enligt overenskommelse med familjen en lada Champagne at Johan i 40-arspresent.

Var klassiska leverantor av Champagne var representerad pa massan, och det blev en lada Aspasie Brut Carte Blanche fran producenten Ariston & Fils.

Ariston & Fils ar en liten producent som haller hog kvalitet, och jag kan tanka mig endast med stor svarighet att den finns tillganglig pa markanden utanfor Frankrike.

Ariston Fils ligger i byn Brouillet, tre mil vaster om Reims

Man kan kolla pa www.champagneaspasie.com om man vill fa nagra stamningsbilder fran vingarden.

Nu aterstar endast kruxet att fa ladan att hamna i Johans hander, och dar har jag varit tvungen att fundera en smula. Att skicka en tung klump som denna per Fedex, DHL eller ens La Poste betingar en kostnad som nara nog overstiger innehallet i ladan, sa det kanns lite saftigt. Jag hade en kollega som skulle till HK harom dagen men det visade sig att han forst skulle till Dubai i tva dagar, sa jag kande inte riktigt for att belasta honom med en tung lada. (Som dessutom kanske ar mattligt laglig i Dubai...)

Sa till sist far det nog bli sa att jag tar med ladan till Sverige nasta gang jag aker dit, och sa far Johan plocka upp den vid tillfalle. Leif och Anita har goda mojligheter att forvara ladan. Eller, om Johan handelsevis har vagarna forbi Paris gar det bra att plocka up den pa plats ;) Det ar bara att saga till i god tid!

En aterfunnen passion

I lordags var jag forbi det lokala snabbkopet Monoprix, for att handla nagra smasaker. Trots sin modesta storlek, har Monoprix en ganska valsorterad pocketbokavdelning, och jag stannade till och spanade in titlarna med Antons hand i min. Jag letade efter nagot av Sartre eller av Camus, men fann Guy de Maupassant istallet. De Maupassant ar nog mest kand i Sverige for "La boule de suif" (sv. Fettparlan) men nu holl jag novellsamlingen "Contes de la bécasse" i mina fuktiga handflator! 2 euro och 75 centime fattigare, och 500m senare satt jag i soffan och myste med boken framfor mig och en kopp kaffe pa soffbordet. Les contes de la bécasse ar en tunn bok pa en 150 sidor, men efter de forsta 10 sidorna aterfann jag nagot jag inte upplevt sedan jag laste "La nausée" (sv. Äcklet) for manga ar sedan: Varlden forminskas till bokstaverna, orden och meningarna i boken. Det 150 ar som skiljer forfattande och lasning reduceras till noll. Jag minns hur jag kunde lasa en hel roman utan att en gang sluta boken, hur jag kunde soka en hel hyllrad pa biblioteket utifall boken jag sokte hade oavsiktligt stallts fel.

Jag har tappat bort mig pa vagen nagonstans, eftersom jag pa nagot underligt vis trott att timmar av lasande av tex wikipedia ersatte lasandet av en riktig klassiker. Nar man haller en Zola, en Camus, en Molière, en Sartre eller en Strindberg i handerna marker man hur manniskans tillstand forblir oforanderligt genom tiderna.

Jag har alltid tyckt om bocker, och nar jag aterfinner ett stort verk (och tiden att lasa det) aterfinner jag gladjen att ta del av nagot som ar storre an livet.