Ett oväntat dödsbud

For ett par veckor sedan fick jag liksom alla andra anstallda ett mail som forkunnade en viss M. Gaudels plotsliga dod, lite drygt 50 ar gammal. En lang stund satt jag still pa min stol och begrundade att Alain inte langre var ibland oss. Han var en kollega jag hade en speciell relation till, av ett skal som jag kommer minnas hela mitt liv.

Nar jag krashade med min cykel in i betongvaggen en regnig morgon i mars 2006, anade jag inte hur pass omfattande det var och hur lang tid det skulle ta att komma tillbaka till nagot som skulle kunna kallas ett normalt liv. Somliga spar forsvinner aldrig. Min arbetsgivare visste givetvis inte heller hur lang tid det skulle ta, men beslot efter en manad eller tva att ersatta mig med en ny befattningshavare, och det var just Alain som tilltradde den tjansten. Men det visste jag inget om forran jag kom tillbaka efter min langa konvalesens. 

Nar jag val kom tillbaka traffade jag Alain, och vi var formodligen bada tva lite spanda infor motet. Alain kanske kande sig olustig over att hans foretradare plotsligt kom tillbaka och att han var osaker pa vad som skulle handa nu, om han skulle vara kvar eller ej. Jag a min sida var langt ifran saker pa vart jag var pa vag, om jag skulle vara i stand att jobba mig tillbaka och hur min framtid skulle se ut. Men det ordnade sig mycket val. Alain beholl sin tjanst, och jag borjade pa en ny, och vi kom mycket val overens. Varje gang jag traffade honom pamindes jag a ena sidan om olyckan, men ocksa om att han var en av dem som med sin medmansklighet hjalpte mig tillbaka. Alain var djupt involverad i valgorenhet, dar grundidén for foreningen han arbetade idéellt for var att samla in aldre men fungerande datorer fran franska foretag och att skanka dem till Nordafrika. Malet var som Alain berattade for mig att dels ge dem medel men framfor allt utbildning sa att de sedan skulle kunna fa jobb. Franska foretag lejer sedan lange ut jobb till Nordafrika (stor fransktalande befolkning) och att ha lart sig allman datorkunskap ar dar ofta skillnaden mellan ett jobb och arbetsloshet.

Sa nar jag fick dodsbudet kandes det framforallt orattvist, att Alain som hade sa mycket kvar att ge, att han nu ej langre fanns bland oss. Jag hade traffat honom senast kanske tva veckor innan hans dodsfall, och det kandes overkligt.

Sa kan livet vara, men speciellt nedrigt kanns det nar det ar en person som lamnar jorden for tidigt.

Banalt, men andock "forsta gangen", for mig...

Jag deltog i en telekonferens pa jobbet igar eftermiddag. Med pa konferensen var bla en valkand mobiltelefontillverkare, nagra kollektivtrafikoperatorer, tva konkurrenter till min arbetsgivare och nagra personer till. Overlag var det en ganska internationell skara, med ca tio olika nationaliteter bland de femton, tjugo personer som narvarade, och givetvis var det engelska som gallde. Nar motesprotokollet kom under morgonen sag jag att behovde jag skriva tillbaka killen som forfattat protokollet for att lagga till en detalj. Protokollforfattaren, som jag traffat ett par ganger tidigare, ar finlandssvensk, sa det kandes naturligt att skriva mitt svarsmail pa svenska. Det var da det slog mig, jag har aldrig nagonsin tidigare skrivit ett jobbmail pa svenska! Jag tankte efter lange, och kunde inte erinra mig nagot. Det ar i sig inte helt forvanande, da jag aldrig haft svensktalande kunder, leverantorer, sammarbetspartners eller liknande.

En svensktalande person som skriver sitt forsta jobbmail pa ett utlandskt sprak tanker nog efter en sekund extra. Har ar situationen nastan komisk; en svensktalande person som skriver sitt forsta jobbmail pa sitt modersmal, tanker aven han efter en sekund extra innan han trycker pa "skicka"-knappen...;)

Champagne at 40-aringen!

Varje ar i Antony halls en ost&vin-mässa pa stora torget och pa rue de l'Eglise. Emeline, Anton och jag tog en svang forbi en lordagskvall, och kopte enligt overenskommelse med familjen en lada Champagne at Johan i 40-arspresent.

Var klassiska leverantor av Champagne var representerad pa massan, och det blev en lada Aspasie Brut Carte Blanche fran producenten Ariston & Fils.

Ariston & Fils ar en liten producent som haller hog kvalitet, och jag kan tanka mig endast med stor svarighet att den finns tillganglig pa markanden utanfor Frankrike.

Ariston Fils ligger i byn Brouillet, tre mil vaster om Reims

Man kan kolla pa www.champagneaspasie.com om man vill fa nagra stamningsbilder fran vingarden.

Nu aterstar endast kruxet att fa ladan att hamna i Johans hander, och dar har jag varit tvungen att fundera en smula. Att skicka en tung klump som denna per Fedex, DHL eller ens La Poste betingar en kostnad som nara nog overstiger innehallet i ladan, sa det kanns lite saftigt. Jag hade en kollega som skulle till HK harom dagen men det visade sig att han forst skulle till Dubai i tva dagar, sa jag kande inte riktigt for att belasta honom med en tung lada. (Som dessutom kanske ar mattligt laglig i Dubai...)

Sa till sist far det nog bli sa att jag tar med ladan till Sverige nasta gang jag aker dit, och sa far Johan plocka upp den vid tillfalle. Leif och Anita har goda mojligheter att forvara ladan. Eller, om Johan handelsevis har vagarna forbi Paris gar det bra att plocka up den pa plats ;) Det ar bara att saga till i god tid!

En aterfunnen passion

I lordags var jag forbi det lokala snabbkopet Monoprix, for att handla nagra smasaker. Trots sin modesta storlek, har Monoprix en ganska valsorterad pocketbokavdelning, och jag stannade till och spanade in titlarna med Antons hand i min. Jag letade efter nagot av Sartre eller av Camus, men fann Guy de Maupassant istallet. De Maupassant ar nog mest kand i Sverige for "La boule de suif" (sv. Fettparlan) men nu holl jag novellsamlingen "Contes de la bécasse" i mina fuktiga handflator! 2 euro och 75 centime fattigare, och 500m senare satt jag i soffan och myste med boken framfor mig och en kopp kaffe pa soffbordet. Les contes de la bécasse ar en tunn bok pa en 150 sidor, men efter de forsta 10 sidorna aterfann jag nagot jag inte upplevt sedan jag laste "La nausée" (sv. Äcklet) for manga ar sedan: Varlden forminskas till bokstaverna, orden och meningarna i boken. Det 150 ar som skiljer forfattande och lasning reduceras till noll. Jag minns hur jag kunde lasa en hel roman utan att en gang sluta boken, hur jag kunde soka en hel hyllrad pa biblioteket utifall boken jag sokte hade oavsiktligt stallts fel.

Jag har tappat bort mig pa vagen nagonstans, eftersom jag pa nagot underligt vis trott att timmar av lasande av tex wikipedia ersatte lasandet av en riktig klassiker. Nar man haller en Zola, en Camus, en Molière, en Sartre eller en Strindberg i handerna marker man hur manniskans tillstand forblir oforanderligt genom tiderna.

Jag har alltid tyckt om bocker, och nar jag aterfinner ett stort verk (och tiden att lasa det) aterfinner jag gladjen att ta del av nagot som ar storre an livet.

Lordag i Antony - Anton, Nice och Berlin

Inte helt forvanande vaxer Anton for varje dag. Det marks tydligt att han forstar och kan skilja pa spraken, men han behover lara sig att koppla ihop sprak och person, dvs franska med fransmannen och svenska med svenskarna. Just nu sager han (oberoende av vilken publik han har) "vovve" om alla djur pa fyra ben och "pippi" om alla andra. Nar han undrar nagot sager han "qéchéché" (dvs "qu'est-ce que c'est?", eller "vad ar det?").



Det har blivit en del resande fram och tillbaka pa sistone, om an kortare i bade langd och avstand an tidigare. For en tre veckor sedan var jag i Nice pa en konferens, och det var inte utan att jag undrade vad i hela fridens namn jag gor i Paris. I Nice var det varmt och skont, och jag hann med att ta ett dopp i havet bade under lunchen och sedan vid midnatt pa vag hem fran restaurangen.

I veckan som gatt var jag pa en konferens i Berlin, vilket ar en stad jag aldrig besokt tidigare. Jag hade en knapp timme pa mig att gora lite sightseeing och diskade av nagra höjdpunkter innan det var dags att aka till flygplatsen.

Brandenburger Tor

"

"Trabi-tours"

Checkpoint Charlie

Pa planet tillbaka hem konverserade jag med en fransk-tysk kvinna som berattade om en kulle kallad Teufelsberg soder om staden. Jag hade aldrig hort om Teufelsberg tidigare, men det ska vara byggd av de enorma mangder rasmassor som var resultatet av Berlins forstorelse under 2:a VK. Idag ar det den hogsta punkten(!) i Berlin. Under kalla kriget byggde Amerikanska NSA en lyssningsstation pa toppen, och hade den i drift anda till murens fall. Det finns gott om bilder pa natet fran toppen av Teufelsberg, och nasta gang jag aker till Berlin ska jag forsoka klamma in en egen fotoexpedition dit.

Torsdag i Antony

Det ar torsdag kvall och Emeline ar i Toulouse. Jag lamnade Anton imorse och hamtade honom ikvall. Det var inte helt fel att ha begransningar bade pa morgonen och pa kvallen sa att jag tillbringar mer tid med Anton an med min arbetsgivare.

Ultra-light hiking, spritbrannare

For nagra ar sedan tillverkade jag nagra brannare av laskburkar (pop-can stove) och har anvant dem lite da och da sedan dess. "Pop can"-brannarna ar hyfsat latta att tillverka, ultralatta och ganska effektiva. Sa laste jag en dag om den sk "cat can stove", som ar en än simplare konstruktion och som ar annu lattare an "pop can"-brannaren. En av UL-rorelsens kardinaler, Andrew Skurka, pastar att "cat can"-brannaren ar battre an alla "pop can"-brannare han provat och att han skrotat alla sina "pop can"-brannare sedan dess.

Upp till bevis! Sagt och gjort, jag tillverkade en "cat can stove" och testade.

Min "pop can", Pikostove, ar gjord av tva laskburksbottnar som kapats och fogats samman. En ring av sma hal kantar den ovre, yttre periferin och ett fyllhal ar borrat i mitten av toppen. Brannaren ar trycksatt och de forgasade spritangorna forbranns under tryck vilket forbattrar bransleekonomin. 

En nackdel med den har konstruktionen ar att man maste ha ett forvarmningstrag for att fa igan brannaren. Ett tillklippt aluminiumtrag (<1g) fixar detta, och fylls med ca 2ml sprit for att fa brannaren att ga igang.

Med den har konstruktionen maste man ha ett sarskilt kokkarlsstall, da det maste finnas ett mellanrum mellan brannaren och kokarlets botten. Ett par decimeter najgarn (klarar manga bojningar) lanat fran Rudbecksskolan, anno 1992, fixade detta. 

Min variant av Cat can stove ar gjord av en kattmatsburk av aluminium, med tva rader av hal slagna upptill. Tanken ar att den fylls med bransle, tands och forvarms, och att kokkarlet sedan tatar overdelen sa att lagorna tar sig ut via de slagna halen. Vitsen med den har konstruktionen ar att man inte behover nagot sarskilt kokkarlsstall, eftersom kastrullen kan stallas direkt pa brannaren, vilket sparar vikt (nja, nagra gram i alla fall....)

Pop can stove ("Pikostove") med vindskydd till vanster, kastrull med lock till hoger 

Cat can brannaren i narbild

Pikostove brannaren i narbild. Notera forvarmningstraget nertill och skruven som sluter fyllhalet upptill.

Cat can brannaren under forvarmning.

Pikostove

Cat can brannaren i aktion. Notera hur lagorna vants utat sedan kastrullen stallts pa plats.

Pikostove pa sluttampen; ca 1min brinntid kvar. Ett hal har redan slocknat.

Sa till resultaten:
For bada brannarna anvandes 500ml vatten och 20ml sprit. Brinntid noterades och kokning eftersoktes. Utomhustemperaturen var ca 25°C, och (kran)vattentemperaturen var ca 15°C. Med "kokning" menas kraftiga bublor i ytan av vattnet.

Cat can stove:
- 8min 45 s brinntid
- ingen kokning, men val varmt vatten

Pikostove:
- 12 min brinntid
- kokning efter 8min 30 s

Slutsats:
Kanske ar min cat can inte optimal, men "pop can"-brannaren ar klart overlagsen. Med 2 cl sprit kan jag fa en halv liter vatten att koka pa mindre an tio minuter. Lagger man pa nagra meter over havet, lite lag temperatur och fuktiga forhallanden kanske det ror sig om 3-4 cl sprit per maltid, vilket ar klart godkant.
Cat can har lag uteffekt och brinner ut tidigare an min pop can, vilket ar forvanande. Jag har byggt min cat can efter specifikationerna pa sajterna som havdar dess overlagsenhet, men har maste jag doma ut den da den inte holl mattet.

Notera: Om jag minns ratt tog det ca 15-20 minuter fran att smalta sno till att fa kokande vatten med Trangias sk "Jagarkök" i Lapphelvetet da det begav sig. Om jag far tillfalle till det sa ska jag nagon dag testa hur min pikostove star sig i den jamforelsen.