Lordag i Antony - Anton, Nice och Berlin

Inte helt forvanande vaxer Anton for varje dag. Det marks tydligt att han forstar och kan skilja pa spraken, men han behover lara sig att koppla ihop sprak och person, dvs franska med fransmannen och svenska med svenskarna. Just nu sager han (oberoende av vilken publik han har) "vovve" om alla djur pa fyra ben och "pippi" om alla andra. Nar han undrar nagot sager han "qéchéché" (dvs "qu'est-ce que c'est?", eller "vad ar det?").



Det har blivit en del resande fram och tillbaka pa sistone, om an kortare i bade langd och avstand an tidigare. For en tre veckor sedan var jag i Nice pa en konferens, och det var inte utan att jag undrade vad i hela fridens namn jag gor i Paris. I Nice var det varmt och skont, och jag hann med att ta ett dopp i havet bade under lunchen och sedan vid midnatt pa vag hem fran restaurangen.

I veckan som gatt var jag pa en konferens i Berlin, vilket ar en stad jag aldrig besokt tidigare. Jag hade en knapp timme pa mig att gora lite sightseeing och diskade av nagra höjdpunkter innan det var dags att aka till flygplatsen.

Brandenburger Tor

"

"Trabi-tours"

Checkpoint Charlie

Pa planet tillbaka hem konverserade jag med en fransk-tysk kvinna som berattade om en kulle kallad Teufelsberg soder om staden. Jag hade aldrig hort om Teufelsberg tidigare, men det ska vara byggd av de enorma mangder rasmassor som var resultatet av Berlins forstorelse under 2:a VK. Idag ar det den hogsta punkten(!) i Berlin. Under kalla kriget byggde Amerikanska NSA en lyssningsstation pa toppen, och hade den i drift anda till murens fall. Det finns gott om bilder pa natet fran toppen av Teufelsberg, och nasta gang jag aker till Berlin ska jag forsoka klamma in en egen fotoexpedition dit.

Torsdag i Antony

Det ar torsdag kvall och Emeline ar i Toulouse. Jag lamnade Anton imorse och hamtade honom ikvall. Det var inte helt fel att ha begransningar bade pa morgonen och pa kvallen sa att jag tillbringar mer tid med Anton an med min arbetsgivare.

Ultra-light hiking, spritbrannare

For nagra ar sedan tillverkade jag nagra brannare av laskburkar (pop-can stove) och har anvant dem lite da och da sedan dess. "Pop can"-brannarna ar hyfsat latta att tillverka, ultralatta och ganska effektiva. Sa laste jag en dag om den sk "cat can stove", som ar en än simplare konstruktion och som ar annu lattare an "pop can"-brannaren. En av UL-rorelsens kardinaler, Andrew Skurka, pastar att "cat can"-brannaren ar battre an alla "pop can"-brannare han provat och att han skrotat alla sina "pop can"-brannare sedan dess.

Upp till bevis! Sagt och gjort, jag tillverkade en "cat can stove" och testade.

Min "pop can", Pikostove, ar gjord av tva laskburksbottnar som kapats och fogats samman. En ring av sma hal kantar den ovre, yttre periferin och ett fyllhal ar borrat i mitten av toppen. Brannaren ar trycksatt och de forgasade spritangorna forbranns under tryck vilket forbattrar bransleekonomin. 

En nackdel med den har konstruktionen ar att man maste ha ett forvarmningstrag for att fa igan brannaren. Ett tillklippt aluminiumtrag (<1g) fixar detta, och fylls med ca 2ml sprit for att fa brannaren att ga igang.

Med den har konstruktionen maste man ha ett sarskilt kokkarlsstall, da det maste finnas ett mellanrum mellan brannaren och kokarlets botten. Ett par decimeter najgarn (klarar manga bojningar) lanat fran Rudbecksskolan, anno 1992, fixade detta. 

Min variant av Cat can stove ar gjord av en kattmatsburk av aluminium, med tva rader av hal slagna upptill. Tanken ar att den fylls med bransle, tands och forvarms, och att kokkarlet sedan tatar overdelen sa att lagorna tar sig ut via de slagna halen. Vitsen med den har konstruktionen ar att man inte behover nagot sarskilt kokkarlsstall, eftersom kastrullen kan stallas direkt pa brannaren, vilket sparar vikt (nja, nagra gram i alla fall....)

Pop can stove ("Pikostove") med vindskydd till vanster, kastrull med lock till hoger 

Cat can brannaren i narbild

Pikostove brannaren i narbild. Notera forvarmningstraget nertill och skruven som sluter fyllhalet upptill.

Cat can brannaren under forvarmning.

Pikostove

Cat can brannaren i aktion. Notera hur lagorna vants utat sedan kastrullen stallts pa plats.

Pikostove pa sluttampen; ca 1min brinntid kvar. Ett hal har redan slocknat.

Sa till resultaten:
For bada brannarna anvandes 500ml vatten och 20ml sprit. Brinntid noterades och kokning eftersoktes. Utomhustemperaturen var ca 25°C, och (kran)vattentemperaturen var ca 15°C. Med "kokning" menas kraftiga bublor i ytan av vattnet.

Cat can stove:
- 8min 45 s brinntid
- ingen kokning, men val varmt vatten

Pikostove:
- 12 min brinntid
- kokning efter 8min 30 s

Slutsats:
Kanske ar min cat can inte optimal, men "pop can"-brannaren ar klart overlagsen. Med 2 cl sprit kan jag fa en halv liter vatten att koka pa mindre an tio minuter. Lagger man pa nagra meter over havet, lite lag temperatur och fuktiga forhallanden kanske det ror sig om 3-4 cl sprit per maltid, vilket ar klart godkant.
Cat can har lag uteffekt och brinner ut tidigare an min pop can, vilket ar forvanande. Jag har byggt min cat can efter specifikationerna pa sajterna som havdar dess overlagsenhet, men har maste jag doma ut den da den inte holl mattet.

Notera: Om jag minns ratt tog det ca 15-20 minuter fran att smalta sno till att fa kokande vatten med Trangias sk "Jagarkök" i Lapphelvetet da det begav sig. Om jag far tillfalle till det sa ska jag nagon dag testa hur min pikostove star sig i den jamforelsen.

Zlatanfeber i Paris

Efter att Zlatan Ibrahimovic kopts av klubben Paris St Germain, "PSG", rader det Zlatanfeber i Frankrike. Under onsdagen och torsdagen toppade Zlatan nyheterna pa saval radion "Info" som statstelivisionen "TF1". Att frassarna skulle vara sa exalterade over att en svensk kopts av en fransk (naja, Quatariansk...) fotbollsklubb forvanade mig en smula. Men Zlatan verkar ha tillrackligt med "cred" for att de franska PSG-fansen ska vaga tro pa stordad i den franska och europeiska ligan.
Det som media talade allra mest om var att Zlatan ska ha fatt en nettolon pa 14 miljoner om aret, vilket ska vara ett rekord inom fransk fotboll.

Mediauppmarksamhet av "Urban Exploration".

Av en tillfallighet kom jag en natt att se en kort svensk popularhistorisk dokumentar pa youtube. Dokumentaren tillhor en serie - "Hemliga Svenska Rum" - som sandes pa Sveriges Television under 2008, med uppfoljaren "Svenska Hemligheter" 2010. Serien bestar av 13 min langa avsnitt dar Melker Becker besoker byggnadsverk som fa manniskor kanner till och an farre har tilltrade till. Stallena han besoker ar t.ex. nedlagda fabriker, befastningsverk, forsvarsanlaggningar eller bergrum fran kalla kriget. Jag har sett ett tiotal avsnitt och stilen ar saval sober som estetisk. Fakta varvas med vackra bilder.
Aven om Melker Becker vad jag vet aldrig uttalar begreppet sa ar det just "Urban Exploration" det handlar om.

Urban Exploration definieras av svenska Wikipedia som:

"Urban exploration (Urbex eller UE) är en subkultur där utövarna vill utforska ofta låsta eller på annat sätt stängda delar av byggnader, byggnadskomplex eller underjordiska system."

Begreppet Urban Exploration, eller UE, ska ha myntats 1996 av en Kanadensare som agnade sig at att besoka svartillgangliga urbana miljoer. Dock har foreteelsen funnits betydligt langre an sa, och vi ar manga som bade sokt och besokt avskilda platser av nutids- och kulturhistoriskt varde.

Serien som Melker Becker presenterar ar en kondenserad popularisering av Urban Exploration och tonvikten ligger pa att presentera saval historia som personliga vittnesmal som stamningfulla bilder av de besokta anlaggningarna. Personligen tycker jag att serien insisterar lite val mycket pa mystik och hemligt, men det ar i min mening ok da aven statstelevisionen behover "salja in" sina program till en bred publik. Overlag ar det en valgjord serie som visar intressanta platser och som aterger bakgrund och historiska detaljer. Att komma fran SVT for att gora en serie om UE hjalper givetvis nar det galler att oppna dorrar hos Statens Fastighetsverk eller Fortifikationsverket, som forvaltar manga av de platser som intresserar dem som agnar sig at UE. Det ar inte sakert att Fortifikationsverket skulle oppna Musköberget for vilken UE-utovare som helst...
Rekommenderas.

Trekkingutrustning

Tidigare har jag haft uppfattningen att trekkingprylar ska vara "rejala doningar och slitstarka prylar", vilket sakert ar en rest av vad Kronan larde ut da det begav sig. Successivt har jag overgivit den idén och nu siktar jag istallet pa att utrustningen ska vara enkel och framforallt latt. De senaste 15 aren har jag kört med ryggsacken jag kopte straxt efter lumpen, en Berghaus Cyclops II, som till fullo anammar konceptet om slitstarka grejer, till priset av en hog vikt.

Berghaus Cyclops II ar komfortabel men tung.

Berghaus:en ar stor och rymlig (90l+20l), har mycket bekvamt bärsystem, ar i det narmaste outslitlig, men den vager bly. Tom vager sacken ungefar 3,2kg, vilket sakert var ok for 15-20 ar sedan. I dagslaget vager en  standardsack for fjallvandring i kommersen idag kanske 1 - 1,5kg mindre an min gamla Berghaus. Det finns aven mer specialiserade tillverkare och forsaljare som har modeller som utnyttjar till fullo nya material for att pressa vikten an lagre, under kilot. Nackdelen med dessa mer optimerade sackar ar att de än ar forhallandevis dyra, dels pga de hogteknologiska kompositmaterial som anvands och dels pga att det ar mer eller mindre en nischmarknad. Som en reaktion till dessa avancerade och kostsamma ryggsackar, har det vuxit fram en skara kreativa "hemmapulare" som bygger egna sackar med sikte pa att optimera vikt och prestanda till ett lagt pris. 

En av dessa hemmabyggare, kallad Denq, har en blogg dar han har lanserat ett intressant nytt(?) koncept som jag definitivt ville prova. Denqs idé ar att gora sacken och utrustningen sa enkel och sa latt att vadderade (och tunga) axelband och avbararbalten inte behovs. Vidare har han observerat att fa - om ens nagra - sackar pa marknaden ar verkligt vattentata. Tillverkarens och forsaljarens marknadsforingssprak brukar saga att sackarna ar "vattentata", men oftast betyder det att de ar "vattenskyddade", och forr eller senare slapper de in vatten (om man gar tex en hel dag i regn). Denq har kommit fram till att det inte spelar nagon roll om ryggsacken ar vattentat eller ej, eftersom allt som ar kansligt (sovsack, ombyte, etc) anda maste vara packat i en individuell vattentat stuvsäck. Om man helt overger idén att ryggsacken ska ge skydd fran regn, oppnas vida mojligheter att anvanda material som ar latta, billiga och starka. Ett sadant material ar sk "mesh", eller nät i polyester som liknar materialet i pasarna som ibland anvands for fintvatt i tvattmaskinen. Regnskydd av kanslig utrustning i sacken fixar man latt med antingen speciella, latta vattentata packpasar, eller om man vill gora det enkelt for sig kor man med vanliga svarta sopsackar... Att ha ett regnskydd som man drar over sacken ar givetvis ocksa ett alternativ, men det brukar vara bylsigt och fangar vind pa ett satt jag inte gillar.

Sagt och gjort, jag kopte mig lite "mesh", slaktade min gamla och utslitna Haglöfs-rygga (som slitit ont manga ar i katakomberna), och byggde/sydde mig en ultralatt rygga pa 45l.

PikoMesh#1: volym 45 liter, vikt ca 350g, kostnad 5€ + atervunna delar + lite syjobb. Latta men breda axelband, ultralatt sack, enkelt avbararbalte och mojlighet att satta ett aluminiumstag i ryggen om det skulle behovas.

Det tog ett par timmar med Emelines symaskin att sy till ryggan. Jag upptackte bl.a. att det var lite klurigt att sy ihop mesh och nylonremmar, da mesh:en ar ett tunt, lite stretchigt och sladdrigt material medan nylonremmar ar gjorda av ett stelt, tjockt och halvhart material. Men det gick, och i slutandan vagde sacken in pa endast 350g!

Storleksjamforelse mellan Berghaus Cyklops II och en ihopknolad PikoMesh#1. Staven i nederkant ar aluminiumstaget som kan passas in i en specialsydd kanal langs ryggen pa PikoMesh:en. 

Att jamfora a ena sidan en klassisk "softpack" som Berghaus:en pa 3,2kg och a andra sidan min PikoMesh#1 pa 350g ar onekligen att jamfora applen och paron. De ar inte bygda for samma anvandning, och ser darfor helt olika ut. Med Berghaus-sacken ar det bararen som satter begransningen, da sacken i sig klarar packvikter pa 40kg eller mer. PikoMesh:en a sin sida klarar sakert 20 kg ur hallfasthetssynpunkt men komfortgransen gar vid 10-12kg. Kontentan ar dock

• att Berghausen ar klart overdimensionerad for vad den vanlige dodlige (sommar)bergsvandraren normalt gor under en veckas vandring, och 
• att med lite list kan man latt optimera sin packning till att komma under 10kg.

Nar jag vandrat pa Korsika de senaste aren har jag haft ungefar 14kg pa ryggen (for en veckas vandring, inkl mat), varav 3kg var enbart for ryggsacken. Jag har sedan dess bantat ner min utrustning med ytterligare tva kg (lattare talt, lattare liggunderlag, lattare koksutrustning), och med en ryggsack som vager endast 350g istallet for tre kilo kommer jag sannolikt ner i en initial totalvikt pa 9kg inklusive mat for en vecka. Saledes ar vinsten av att optimera ryggsacken monumental!
  

PikoMesh#1 packad med sovsystem (talt, liggunderlag, sovsack), kok och varm troja.

De ultralatta ryggorna har en kanslig punkt: stuvning. "Klassiska" ryggor kan man stuva (nastan) lite hur som helst. En ultralatt sack maste man stuva pa sa vis att innehallet stoder formen och styvheten. Om man packar lite smart kan man fa en till synes formlos och sladdrig "pase" att bete sig pa ryggen ungefar som en ryggsack med inbyggd ram. Hemligheten ligger i att utnyttja naturligt styva utrustningsedetaljer (talt, liggunderlag) och kompressionsremmar sa att allt halls ihop till ett kompakt och ergonomiskt paket.

An har jag inte provat PikoMesh#1 i falt, men den kanns lovande.

Dykning, en dyr sport... eller?

Jag borjade dyka nar jag lag i lumpen och da sa vi alla som gick kursen att "dykning ar en dyr sport". Sjalva kursen gick (med kronans fritidsaktivitetssubvention) pa en 1600SEK, vilket motsvarade ca en och en halv "manadslon" i gronklader. Sa visst smartade det att betala sadana pengar. Men med lite distans, och framforallt med perspektiv som forvarvsarbetande vuxen kommer kostnaderna i ett annat ljus. Vissa av prylarna jag kopte for nastan tjugo ar sedan anvander jag fortfarande, och med tiden har den initiala kostanden amorterats av.

Min mest seglivade utrustningsdetalj ar helt klart mina neongrona fenor som jag kopte av Fanrik Persson pa K4 varen 1994. De har funkat fint under alla ar och har trots ett och annat hack i kanten aldrig varit aktuella att byta ut. I dykpublikationer ges man bilden att det varje var sker en revolution inom fentillverkningen. Med mycket grafiska annonser forsoker fentillverkarna desperat fa oss dykare att tro att gardagens fenor ar helt passé, och att med nya fenor kan man fa X% mer kraft per spark om man bara koper deras fenor. Gronsaksdykare koper garna balla high-tech-fenor, medan tech-dykare (darbland grottdykare) kor med fenor som ser ut som de har gjort de senaste 30-40 aren (om inte mer). Enkelt ar tillforlitligt, och tillforlitligt ar bast.

Utrustning pa tork. Notera fenorna till vanster.

1996 kopte jag en hel utrustning, och om jag minns ratt kostade den i storleksordningen 20.000SEK, vilket for en student var en stadig summa, men jag hade da allt jag behovde; flaskor, regulatorer, torrdrakt, lampor, väst, etc. Den utrustningen kom jag att anvanda i manga ar, men undan for undan bytte jag ut delar och salde av det jag bytt ut. Jag kopte en ny torrdrakt (med sponsring fran familjen pa min 30-arsdag), en ny lampa och lite smaprylar. Totalt kanske jag har spenderat ungefar 40.000SEK pa knappa tjugo ar. Per ar raknat blir det saledes straxt under 2000SEK om aret, vilket inte ar sa farligt med tanke pa att det ar en extremsport. Pa samma tid har jag gjort ungefar 400 dyk, vilket ger en materielkostnad per dyk om ca 100SEK. Sedan tillkommer givetvis andra kostnader sasom underhall, luftfyllningar och flyg- och marktransport. Underhallet (serva regulatorer arligen, provtrycka flaskor vart 5:e ar, byta tatningar i drakten etc) kostar en slant nar man val gor det, men det ar inte sa ofta det behovs. Luftfyllningar kostar en 5€ per flaska, men for det far man oftast ett helt dyk.
Kostnader for transport och harbarge nar man gor dykresor tycker jag inte "gills" som dykkostnader, da de ar resor som har ett nojesvarde i sig, aven om man bortser fran dykningen.

Jag har ingen aning om vad andra sporter kostar i materialinkop over en langre tid, men jag kan tanka mig att bade golf och tennis kan landa pa liknande belopp. Jamfor man med tex segling, ishockey eller hastsport kan man nog rent av havda att dykningen ar billig...

Emeline har alltid haft en mycket forstaende installning till dykningen; hon fragar ibland vad de olika prylarna kostar, och nar jag sager "den ar lite dyr, den kostar 500€" brukar hon skratta och saga att for 500€ far man i basta fall ett dack till en rallybil (Emeline var djupt engagerad i ett tidigare liv som funktionar inom motorsporten).