Lordag i Antony

Det ar fantastiskt vackert vader i Parisregionen just nu, och jag kande for att ta en tur pa inlines i grannskapet. Emeline var hos frisoren, sa jag beslot mig for att ta Anton med mig pa promenaden. Det var lite krangligt att bära ner barnvagnen for trappan med rollerblades pa fotterna, men det gick till slut. Val ute pa gangbanan tog jag provande ett par skar, med barnvagnen framfor mig, och det visade sig vara ytterst enkelt och stabilt att kora barnvagn med rollerblades.

Jag tog en svang till affaren, dar jag fick mig att par genomtrangande blickar fran bade kunder och expediter; med inlines pa fotterna mater jag drygt 2m. Med inlines och barnvagn, var det manga som vande sig om for att titta efter da denna kombinationen tydligen inte visar sig var dag.

Det slog mig under turen att den bromsen som ar monterad pa var vagn ar en parkeringsbroms (allt eller inget) och tjanar inget till for att bromsa vagnen under fard. Saledes far jag bromsa lite hardare med inlineshjulen (mer slitage), men det ar det definitivt vart. Anton verkade tycka det var helt ok att aka lite fortare an vanligt, och sa inte ett knyst nar jag korde over farthindrena i full fart pa rue du Colonel Fabien.

For dem som ej akt inlines kan jag namna att just bromsning ar ett kapitel for sig. Nar man koper sina inlines sitter det en gummikloss, som ska tjana som broms, monterad baktill pa hogerskon. Man trottnar fort pa den ineffektiva och osakra tekniken for att bromsa med klossen. De flesta jag kanner som kor inlines har sedan lange gjort sig av med den fjompiga klossen, och bromsar istallet genom att tvarstalla ena skon under farden, och applicera ett variablet tryck pa "bakbenet" for mer eller mindre hard inbromsning. Fordelen ar att det gar fortare att bromsa, men det till priset av att hjulen blir snedslitna. Det gar att gora sk "hockeystopp" men det kraver an mer teknik och ovning for att vara helt tillforlitligt. Snedslitningen far man leva med i bada fallen.

Varje gang jag roterar mina inlineshjul for att jamna ut slitaget tanker jag pa morfar Sven Herman Leonard Wester som hade gjort rotationen av dacken pa den himmelsbla passaten anno -74 till en religion. Sven dog innan jag blivt vuxen nog for att battre begripa hans materielvård-manier, men jag sander honom en tanke nar jag har 5:ans insexnyckel i handen och funderar om jag ska satta det tredje eller det fjarde hjulet pa forsta hjulets plats...

Löpet i Frankrike just nu, samt Fransk administration

DSK i knipa
Nyheten som ockuperar totalt alla media just nu i Frankrike ar IMF-chefen Dominique Strauss-Kahns (a.k.a DSK) affar i New York. Slar man pa radion talas det nastan enbart om DSK:s situation, huruvida han fallit offer for en konspiration eller om han verkligen forkripit sig pa staderskan pa Sofitel i New York. Franska media ar oppet fientliga gentemot den amerikanska rattvisan, och enligt opinionsundersokningar tror majoriteten av befolkningen att det ar DSK som ar offret, och inte staderskan. Av ren nyfikenhet tittade jag i svenska media och sag att nyheten fatt betydligt mindre utrymme. I gardagens DN stod en notis om affaren efter en artikel om tva kossor innebranda i Bromölla... A andra sidan kan jag tanka mig att man i Frankrike struntar blankt i "Svennis" forehavanden, aven om de orsakar stor uppstandelse i Sverige.

Administration
Foljande en fodsel far foraldrarna helt gratis en hel del papperstrassel att hantera, och det helt oberoende av land, antar jag. I Frankrike tycker jag att det ar mindre komplicerat nu an det var tidigare, eller sa ar det sa att jag vant mig och battre forstar hur det funkar... Ett fundamentalt dokument i det har landet ar den sk "Livret de famille", eller Familjeboken, som ar ett slags personbevis for hela familjen. Livret de famille ar en liten bok dar famijens foraldrar, fodslar och dodsfall ar fortecknade. Pa satt och vis kan man se den som en decentraliserad "kyrkbok". (Fast i Frankrike kan man naturligtvis inte tala om kyrkbok, da kyrkan och staten skildes med all onskvard tydlighet for drygt 200 ar sedan. Frankrike ar en REPUBLIK, med republikanska varden och befolkningen ar goda republikaner oavsett politisk farg...). Familjeboken ar en handling som efterfragas i alla sammanhang dar man ansoker om nagot som har med familjen att gora, sasom dagisplats, motsv barnbidrag, etc. Emeline var pa l'Hôtel de ville, dvs kommunalhuset, idag for att hamta var Familjebok, och blev bestort nar hon sag att sidan for fadern ar tom! Hon papekade misstaget, men fick till svar att det var i sin ordning, eftersom fadern inte ar fransk medborgare. Jag brukar inte kanna mig sarskilt diskriminerad i allmanhet, men att jag i REPUBLIKENS ogon inte platsar for att bli skriven som Antons far kandes mattligt roligt. Emeline insisterade pa att jag skulle sta skriven, men tjanstemannen havdade att det kort och gott inte var mojligt. Till slut gick tjanstemannen med pa att skriva in mig i rutan "ovriga marginella observationer". Pappans totala onodighet i samhallets ogon har jag kant pa under de tre veckor som gatt sedan Antons fodsel, men har fick jag det skrifligt dessutom, med republikens sigill...

I rattvisans namn kan jag ge svenska myndigheter en slang av sleven likval. I borjan av veckan tittade jag pa mitt korkort och sag att det snart gar ut. Jag skrev ett mail till vad nu verket heter (Trafiksakerhetsverket? Vagverket?) for att hora mig for hur jag fornyar mitt korkort, och fick till svar att det inte kunde fornyas eftersom jag inte ar skriven i Sverige. Det ska ha intratt en ny lag sedan 1 dec 2010 som faststaller att korkort skall fornyas i det land man ar skriven i. Saledes maste jag ansoka om ett fransk korkort, som ar en inte alltfor fortroendeingivande bit kartong med ett dithaftat foto. Detta for med sig att jag nu maste underkasta mig Sarkozys poangsystem som jag hittills varit forskonad fran. De franska reglerna for trafikforseelser och tillika poangsystem ar ganska harda, och nu ar det slut pa immuniteten tyvarr. Da jag inom kort kommer forlora mitt (forutom passet) enda svenska Leg ringde jag till Skatteverket for att fraga om jag kunde fa en svensk ordinar id-handling. Till min stora forvaning fick jag hora att svenskt leg far man endast om man bor i Sverige... Nu kanske det inte forandrar sarskilt mycket rent konkret, men nar man bott utomlands ett bra tag, far man intrycket att svenska myndigheter helst vill slippa ha med en att gora och gor allt for att forskjuta en.

Jag har precis fyllt i en ansokan for att Anton ska fa svenskt medborgarskap, och jag vore inte forvanad om Migrationsverket svarar att jag maste ha svenskt leg for att styrka legitimiteten av min ansokan och mitt medborgarskap...

Ovantat besok i Brétigny-sur-Orge

Jag borjade jobba igen pa mandagen. Nar jag kom till parkeringsplatsen pa jobbet sag jag att var granne, utbildningscentrat for en stor livsmedelsdistributor motsvarande ICA, fatt pahalsning. Pa tomten har de en stor grasplan, och pa grasplanen stod husvagnar och skapbilar sa langt ogat kunde na. Tvatt hangde pa linor mellan traden, och barn och hundar sprang kors och tvars over elkablarna som dragits fran lyktstolpar till vagnarna. Jag forsokte rakna antalet husvagnar, men fran var parkeringsplats var det omojligt. Kanske var det 100 - 150 vagnar. Pa kvallen, framat attatiden, satte underhallningen igang med musik.

Pa franska kallar man den har populationen Gens du Voyage, eller "resande folk". Det ar for mig lite oklart exakt vilka folk det ror sig om, men jag forstar att det till stor del ar det som tidigare kallades Zigenare, eller Romer som de kallas nufortiden. Det ar sallan populart att fa pahalsning av de resande folket, eftersom de for det forsta inte ber om lov, for det andra olovandes tar el och vatten lite hursom helst, och for det tredje stannar langre an vad som kanns bekvamt for markagaren.

Jag har sett liknande lager tidigare men aldrig en sadan koncentration. Forsta gangen jag sag dem var pa Supelecs fotbollsplan(!) for manga ar sedan. Ett par ar senare var det pa parkeringsplatsen pa ett foretag jag var pa uppdrag pa. De stannade da i tre veckor och nar de for sag parkeringsplatsen inte riktigt ut som tidigare.

Romernas visiter ar sallan populara. Parkeringsplatser och grasplaner ar i Frankrike i allmanhet omgardade och har barriarer eller "husvagnshinder". For ett foretag kan det bli problematiskt, da parkeringsplatsen blockeras totalt under en obestamd tid.

Faux Départ

Antons fard hem gick precis som tankt, men sedan gick det inte enligt plan. Halv tolv pa lordagskvallen, blott tva dagar efter hemkomsten, markte Emeline att Anton var skallande het. Tempen var pa ca 40°C, och efter konsultation per lur anmodades vi att ta honom omgaende till sjukhuset. Natten mellan lordag och sondag blev lang, eller kort, beroende pa hur man ser det. Resultatet blev att Anton blev "insydd" pa pediatrikliniken, men att det i ogonblicket var svart att saga vad som var fel.

Sedan forra helgen har febern forsvunnit, och i det stora hela verkar Anton ma bra. Dock har han fatt en kraftig antibiotikakur, da det befaras att han fatt en ett slags urinvagsinfektion, pyélonéphrite pa franska.

Emeline och jag fick organisera om oss en smula och saledes har Emeline tagit dagpasset medan jag har tagit nattpasset. Beclère ar ganska val organiserat for foraldrar som vakar over sina barn. Det finns sang, toa, dusch, kylskap, mikro etc, och man far komma och ga som man vill dygnet runt. Det ar svart att saga om det for Anton gor nagon skillnad i om vi ar narvarande eller ej, men for oss skulle det nog kannas underligt att inte vara narvarande. Saledes har jag inte varit hemma pa ett bra tag eftersom jag tillbringar min tid antingen pa jobbet eller pa sjukhuset.

Om allt gar som det ska, kommer Antons hastkur i antibiotika avslutas inom fem dagar, och sedan ar det tankt att han ska fa komma hem.

Emeline och Anton ater till hemmet

Solen skiner, det ar sommar i luften och Emeline kommer hem med Anton. Jag har ett par extra dagar ledigt pa mig for att anpassa oss i den nya miljon, och fortsatter Anton i rytmen han haft pa BB kommer allt ga bra. Han vaknar vart tredje time och papekar hövligt att han behover pafyllning och tomning. Sedan somnar han om. Vi far se hur lange han fortsatter sa...

Mandag i Clamart

Emeline sag betydligt piggare ut idag, och verkade inte vara langt ifran att borja kunna ga igen. Anton har kommit tillbaka fran "solsemestern" i undervaningen, och har en fin farg i ansiktet. Ett par dagar till sa kanske man kan hoppas pa att vi alla kan aterforenas i hemmet igen.

En notis om gardagen, 1a maj: Forutom att vara arbetarrorelsens demonstrationsdag, ar det aven liljekonvaljens dag. Den forsta maj ar det i Frankrike tradition att ge liljekonvaljer till nara och kara for att "bringa tur och lycka" under aret. Sa djupt rotad ar seden att det finns ett undantag i skattelagstiftningen; den forsta maj ar det tillatet for vem som helst att salja liljekonvaljer och inte betala skatt (moms och inkomstskatt). Den forsta maj kan man se stand i varje gathorn, dar mer eller mindre lokala formagor saljer buketter och krukor med liljekonvaljer.

Lordag i Clamart

Jag ar "home alone" just nu, och skoter marktjansten med tvatt, inkop och stadning. I slutet av eftermiddagen for jag till Beclère for att se till Emeline och Anton. Emeline halvlag i sangen och hade mest ont. For värken har hon fatt ett preparat som jag kanner igen fran tiden da jag hade ryggbesvar, och jag forstod mycket val varfor hon inte var sa alert. Med den typen av preparat har man valet mellan "ont och klar i huvudet" eller "mindre ont och tillfalligt avbrott pa hjarnkontoret".

Anton hade tillbringat natten och dagen i den sk "Unité Kangourou", dvs "kangurugruppen" som vakar over de for tidigt fodda. Exakt varfor det bestamts att han skulle vara kvar efter den avslutade fototerapin vet jag inte, men till det battre hor att Emeline kan vila lite battre medan antingen jag eller kangurugruppen tar hand om Anton.

Sjukhusvard i Frankrike tycker jag ar fantastiskt bra overlag. Lokalerna ser ibland inte sa roliga ut (Beclère ar inte sa upplyftande rent estetiskt...), men det kanns att kompetensen, rutinerna och materielen finns. En sida jag tycker kan forbattras ar patient- och anhoriginformation. Vad tillstandet ar, vad som hander, vilka atgarder som vidtas, hur lang vistelsen beraknas bli, vem ska man fraga om man vill veta mer etc ar fragor som jag sjalv haft angaende bade Emeline och Anton, men jag kanner att jag inte fatt nagra riktiga svar. Jag kan forsta att lakarna inte bara har patient- och anhorigkontakt pa sina agendor, men jag tycker att det ar svart att fa svar pa forhallandevis enkla och fundamentala fragor. Sjukskoterskorna och barnmorskorna ar snabba med att paminna om att de endast har en yrkesmassig asikt och att det ar lakaren som i slutandan avgor. Nar man lyckas hugga tag i lakaren, sager sig denne inte kanna till detaljerna och ber att fa aterkomma, eller hanvisar till lakarkollegan som ar specialiserad i fragan... Suck, det kanns nastan som att jobba med Accenture...

Jag har aldrig varit i narkontakt med sjukvard nagon annanstans an i Frankrike, sa jag har svart att jamfora med tex Sverige.