Veckan pa GR20 pa Korsika

Min vandring i Korsikas berg pa leden GR20 gick mycket bra. Det var troligen den tuffaste vandring jag nagonsin gjort av fri vilja, och det bor nog understrykas att GR20 ar riktad mot erfarna och hyfsat valtranade vandrare. Jag sag under de forsta dagarna manga som gav upp, pga att de underskattat vikten av fysisk och materiell forberedelse.

I gengald ar Korsika oerhort vackert med det basta av bade berg och hav. Manga partier erbjuder ocksa utmanande klattring.

GR20 gar fran nord till syd och foljer i stort Korsikas vattendelare, vilket innebar toppar pa upp till 2700m. Man kan utan att overdriva saga att Korsika ar ett bergsmassiv som sticker upp ur havet, och storre delen av on upptas av just berg. Berget ar, precis som Alperna, betydligt "yngre" an Fennoskandia, bergskedjan mellan Sverige och Norge, och ar saledes hogre, skarpare och "taggigare".

Oberoende av var man bergsvandrar behover man ungefar samma saker: nagot att ata, nagot att skydda sig med fran vader och vind och nagonstans att sova. Sa langt ar vandring i Sverige och pa Korsika lika. Daremot skiljer sig Korsika pa foljande punkter:

• Storre amplitud pa temperatursvangningar: i maj/juni kan det bli +35°C likval som det har hant att temperaturen sjunkit till -10°C lokalt.
• Generallt ar det mycket varmt, och man maste planera dagsetapperna darefter (borja mkt tidigt, undvika dalgangarna mitt pa dagen, etc)
• Vatten finns i allmanhet inte tillgangligt annat an vid stugorna. Man maste planera noga for hur mycket vatten man behover bära under dagen.
• Allemansratten ar okant begrepp har. Man far endast sla upp sitt talt pa anvisade platser intill stugorna. Campar man nagon annanstans riskerar man boter.
• Stugorna ar ganska spartanska men det ar i gengald mycket billigt att natta over, 10€, att jamforas med ca 300SEK per natt i en STF-stuga i Sverige. Att talta kostar mellan 0 och 5 € per natt och for det far man tillgang till dusch, wc och kok.
  
• Korsikas taggiga berg gor att det ar sallan man gar pa plan mark, och marschtempot blir darefter. Det ar sallan man kan ga fortare an 1-2 km/h.
  
• Fa eller inga mygg(!!)

Det gar att "stugvandra" (dvs fa logi eller kost och logi) och saledes minimera packvikten om man vill det. Jag valde att planera for ett totalt oberoende och hade allt jag behovde for veckan i ryggsacken. Det gor att ryggan ar lite tyngre, men a andra sidan vinner man en storre flexibilitet och kan planera pa ett annat satt an om man ar begransad till att bo i stuga.

Overlag blev det en ganska billig semester da en t/r Paris - Calvi kostar ca 200€ och taltavgiften var i det narmaste fursumbar. Maten kostade inte sa mycket da jag forberett med att torka kott och gronsaker sjalv.

---***---
Uppdaterat
---***---
Forsta dagen
Jag flog fran Orly klockan halv elva, och landade pa Calvi's flygplats straxt fore tolv. Jag tog en taxi fran flygplatsen till byn Calenzana dar leden borjar. Vid ett var jag redo for att borja ga.

Leden borjar intill kapellets ena horn. (Lagg marke till den rod-vita ledmarkeringen pa muren till hoger).

Det bar av brant uppat och landskapet blir kargare for varje avklarad hojdmeter. Forsta dagens vandring ar inte sa lang i kilometer raknat (~6km), men i hojdmeter (1200m) ar det mer an tillrackligt for att man ska bli lite utpumpad. Jag hade underskattat saval marschtiden som mitt vattenbehov och fick slut pa vatten nar det var ca tre timmars vandring kvar i eftermiddagssolen. Fa saker kanns sa patrangande som just torst och begynnande uttorkning.

Vid atta pa kvallen kom jag fram till raststugan, le Refuge, "Ortu di u Piobbu", en lardom rikare.


Andra dagen
Karakteristiskt med bergsvandring ar att man kommer fram, ater middag och gar sedan och lagger sig. Saledes vaknar man tidigt och jag var inget undantag. Vid sex hade jag packat ihop och var redo att ge mig av. Det hade varit lite hett dagen innan, och jag ville dra nytta av morgonens svalka for att ga sa langt som mojligt av dagens pass. Fram till tiotiden kunde jag ga i en dalgangs skugga, men sedan var det slut med svalkan. Istallet for att smorja in mig med solkram tog jag min "Yassir", eller palestinaschal, som jag sa papassligt tagit med mig och skyddade mig fran solen med den. Jag hade da en foraning om att jag skulle komma att bokstavligen bo i min Yassir resten av veckan.


Under andra dagen kom jag till ett pass dar man for forsta gangen ser ut obehindrat soderut over fjalltopparna.





Tredje dagen
Tredje dagen kom att bli en lang dag. Pga tidspress behovde jag dubbla marschpassen den har dagen for att hinna fram i tid. Enligt vad jag hade sett pa natet innan jag for skulle det vara mojligt om an lite besvarligt. Jag klev upp vid fem, kom ivag vid sex och tog mig an det forsta marshpasset mellan stugan Carrozzu och fjallstationen Asco. Forsta marschpasset gick ganska smidigt och jag kom fram pa knappt sex timmar.
I Asco stannade jag till en stund for att ata och traffade pa tva skottar som absolut ville dela med sig av sina erfarenheter av leden. De hade som jag gatt mellan Carrozzu och Asco, fast dagen innan, och skulle ha gatt vidare soderut genom le Cirque de la Solitude under dagen. Le "Cirque" ar en lika knepig som beryktad passage. Skottarna sa att de under morgonen varit uppe i passet och tittat in i le "Cirque" och bestamt sig for att vanda om da de bedomde att det var for svart med all sno. De hade bestamt sig for att forsoka ta sig runt le "Cirque" snarare an att korsa den. For egen del kandes som att det vore omojligt att kasta in handuken pa det har sattet utan att ens ha sett vad det gallde, sa jag bestamde mig for att ga upp till passet le "Col Perdu" och bedoma sjalv vad jag skulle hitta pa. Tre timar senare stod jag pa den knivskarpa Col Perdu och sag ut över le "Cirque" och kunde konstatera att 1) det var mycket sno och 2) det var riktigt riktigt brant. Jag hade en ledmarkering under fotterna, och tittade efter nasta ledmarkering. En bit ner for det jag upplevde som ett stup fanns nasta. Det kan vara vart att namna att jag aldrig nagonsin besvarats av svindel eller liknande, men här kande jag ett latt pirrande i maggropen. Jag kikade en stund pa leden, snon och lutningen och kom till sist fram till att det var vart ett forsok.
Bilden visar en del av le Cirque, med "utgangen", Bocca Minuta, precis till vanster om toppen i mitten.
Fagelvagen ar det inte sa langt (ca 800m) mellan ingangen pa le Col Perdu och utgangen pa Bocca Minuta, men med tanke pa att det ar riktigt brant och att det ar ett par hundra hojdmeter som ska forst gas nerfor och sedan uppfor, blir det en stadig klattring. Jag borjade klattra nerfor, och var ytterligt glad over att jag lamnat sidofickorna pa min ryggsack hemma; det ar betydligt enklare att klattra med en hog och "smal" ryggsack. Jag forsokte halla mig sa gott det gick pa klipporna men blev till sist tvungen att fortsatta ner pa snofalten. Att ga pa snofalt ar forvisso ett snabbt satt at ta sig nedat, men det kan vara riskabelt med tanke pa att man kan trilla och rutscha ner okontrollerat, eller trilla igenom och hamna i forsen som rinner under. Efter en dryg timme hade jag kommit till den lagsta punkten pa leden i le cirque, och slogs da av ett annat problem. Ledmarkeringarna ar malade pa klipporna, och med all sno fanns det inte en chans att jag skulle hitta dem. Det fanns spar fran ett par personer som korsat under morgonen, men de verkade inte ha gatt i samlad tropp och jag stalldes da infor att valja mellan olika alternativ. Nar det borjade luta uppfor foljde jag forvisso ett spar, men det kandes riktigt ensamt i den stunden. Jag borjade forsta vad le Cirque de la Solitude (=ensamhet) verkligen betydde. Fran det ogonblicket tankte jag att jag skulle satsa allt pa att ta mig ut och vila forst nar jag kommit till utgangspasset. Till en borjan forsokte jag klattra pa klipporna for att minimera risken, men kom efter ett tag fram till att det dels tog alldeles for lang tid och dels att snon var sa djup och stabil att jag kunde vaga mig pa en snofaltsbsetigning. Jag skruvade ihom mina teleskopstavar till kortast mojliga lage och anvande dem som ett slags improviserad isyxa med armarna som skaft. Det ar svart att bedoma exakt vilken lutning det verkligen var pa dessa snofalt, men om jag sager att jag var riktigt noga med att inte lossa bada stavarna samtidigt, kanske det talar for sig sjalv. Under bestigningen stannade jag aldrig, och ej heller tittade jag ner eller pa klockan. Daremot tittade jag ett flertal ganget forvantansfullt upp pa kanten som jag trodde var passet bara for att upptacka att det bakom varje krön fanns ett nytt snofalt och ett nytt krön. Till slut kom jag till det sista kronet, Bocca Minuta, och tillbringade en stund med att slunga ett valdigt segervral och sedan att ata lite russin.


Utsikten fran Bocca Minuta mot le Col Perdu som ar precis till hoger om toppen i bildens mitt.

Det tog sedan ungefar tva timmar att ga nerfor berget till raststugan, Tighjettu. Nar jag kom fram till stugan visade det sig att endast tre personer hade korsat le Cirque den har dagen innan mig, och att jag var den fjarde och sista.

Nar jag slog upp taltet var mina fotter dyngsura och jag hade gatt i totalt tretton timmar den dagen.

Pa natten blaste det upp, och jag markte att mitt talt ar riktigt dragigt - eller ska jag saga valventilerat? - nar det blaser. Med den steniga marken gick det knappast att satta upp staglinorna pa nagot vettigt satt. Endast med hjalp av "barlast" (jag sjalv och min utrustning) gick det att halla taltet pa marken.

Klockan sju foljande morgon bar det av igen.

Fjarde dagen
Fran Tighjettu skulle jag tva marschpass bort till le Col de Verghio, och om mojligt lite till. Jamfort med foregaende dags vandring var det ganska latt terrang. Eftersom det var tidigt pa sasongen fanns det rikligt med vatten i forsarna. Inte helt osokt kom jag att tanka pa min forsta dag mellan Calenzana och Ortu nar jag ironiskt nog fatt slut pa vattnet.

Pa vagen stotte jag pa den korsikanske motsvarigheten till renvaktarstugorna i de svenska fjallen: les Bergeries eller fara-/getherdestugorna.


Nar jag kom fram till le Col de Verghio (som tidigare varit en lokal skidort) slogs jag av hur fult det var och hur lite jag kande for att overnatta dar. Trots att klockan redan var fem pa eftermiddagen valde jag att fortsatta och att natta over pa Ninu-platan ca tre timmars marsch bort. Jag tarde hart pa mitt russinforrad den kvallen for att komma fram till platan snarare an att tvingas sova pa bergssidan. Vid halv nio kom jag fram till sjon pa platan och skyndade mig att leta lager for natten innan morkret foll alldeles. Platan ligger pa drygt 1700m hojd och det blev svalt over natten. Jag fros och det var endast med en smarre viljeanstrangning som jag lyckades laga mat istallet for att bara sitta och "koma". Den natten var jag glad att jag inte "optimerat" bort min varma sovsack i min iver att fa sa latt ryggsack som mojligt.

Vatten fanns i overflod och jag tankade upp rejalt infor morgondagen da jag skulle ge mig i kast med hinder nummer tva, la Brèche de Capitello, pa vagen till min andhallplats, Vizzavona.

Femte dagen
Min natt var lite orolig, da jag slagit lager pa ett stalle som inte var helt tillatet och natten igenom hade jag hort konstiga ljud utifran. Man blir latt lite paranoid nar man ligger ensam (och olovandes) ute i vildmarken, och mitt kartstudium infor morgondagen hade jag utfort inuti sovsacken for att inte pannlampans sken skulle synas genom taltduken. Nar jag rev taltet ihop sag jag vad det var som fort allt ovasen under natten: en flock frigaende hastar!

Det tog inte mer an tva timmar att tillryggalagga vagen till raststugan i Manganu dar jag traffade nagra belgiska vandrare som berattade att de traffat en annan svensk som skulle korsa la Brèche de Capitello pa egen hand. Jag bestamde mig for att lata belgarna traska i forvag for att fa ett rejalt spar att folja, och slog mig ner ett tag och vilade. Efter en timme satte jag efter belgarna, och mycket riktigt hade dragit ett lattfoljt spar anda uppfor det sista snofaltet. La Brèche var forvisso brant, men i jamforelse med le Cirque var det en barnlek.

Nar jag val korsat det mest kritiska partiet av la Brèche borjade jag mota talrika vandrare som kom soderifran och som skulle norrut till Calenzana. Det givna samtalsamnet var huruvida det gick att ta sig igenom le Cirque.







Vid tretiden kom jag fram till raststugan Petra Plana som sakert var den mest spartanska stugan jag sett hittills under farden. Stugan i sig ar det inget fel pa da den ar bade pittoresk och har en enastaende utsikt, men det fanns varken stugvakt, toalett, dusch eller vatten. Vadret hade blivit lite ostadigt och det duggade lite da och da. Efter att jag slagit upp mitt talt la jag mig raklang och "komade" for fullt i en dryg timme innan jag kom mig for att laga lite mat.

Sjatte och sista dagen
Det finns tva vagar fran Petra Plana for att ta sig till Vizzavona. Den ena gar genom dalen och innebar en kraftig nedgang, platt terrang och sedan en kraftig stigning. Den andra gar over kammarna och ar betydligt kortare om an lite mer "taggig". Det drojde inte manga minuter innan jag valde kamvagen. Pa vagen passerar man en (obemannad) raststuga och ett "Bergerie". Sedan bar det av uppat igen for det sista passet, Punte Muratello pa drygt 2000 möh. Darefter ar det en lang lang lang vandring nerfor berget langs ravinen. Efter ett par timmar borjade jag fa lite ont i knana och lessnade pa att vandra nerfor. Men man har inte sa mycket val, och jag kunde inte gora sa mycket annat an att bita ihop och fortsatta. Jag stannade vid la Cascade des Anglais, en grupp vattenfall med tillhorande "bassanger", for att ata middag, och visst var det vackert. Ytterligare en och en halv timmes marsch senare kunde jag se stationshuset i Vizzavona, och den markliga kanslan av slutet pa vandringen borjade infinna sig. Klockan var ungefar sju pa kvallen.

Samtidigt som man ar glad och lattad over att komma fram och att man klarat det man foresatt sig, kanner man att nagot ar over och att man kommer tillbaka till det man valde att (tillfalligt) fjarma sig fran. Pa satt och vis paminner det om det jag upplevde i slutet pa sommarlovet nar jag var barn. Samtidigt som man hade haft det bra under sommaren (bergsvandringen) var det lite spannande och det kandes lite nytt att komma tillbaka till skolan (civilisationen) efter fullgjord resa.

Val i Vizzavona, som sakert raknar farre an femtio sjalar och som far Enafors att framsta som en metropol, slog jag mig ner pa le Café de la Gare och bestallde en ol. Mitt tag tillbaka till Calvi skulle ga forst nasta morgon, och jag hade gott om tid for att kontemplera over min vandring. Det visade sig att det inte fanns nagot tag senare an sju och femton pa morgonen och det var en rackarns tur att jag "pressat" for att komma fram kvallen innan och inte foljande morgon som planerat. Saledes kunde jag ta sjutaget och komma fram i tid till mitt flyg hem fran Calvi. Vizzavona har underligt nog GSM-tackning och jag passade pa att ringa till Emeline for att saga att jag madde bra. Jag fick mig en avhyvling pga att E trodde att hela Korsika hade tackning och att vi skulle kunna horas minst en gang om dagen. Vart att notera infor nasta gang...

Tagresan till Calvi ar inte lang i kilometer raknat, men i tid ar det en evighet (ca 4 timmar for ca 15 mil. Langsamheten beror pa att taget snirklar sig fram i bergen och stannar vid varje krok. Straxt fore tolv kom jag fram till Calvi dar jag precis hade tid att ta en svang runt pa stan, ta ett kort bad pa stranden och handla lite picnic-lunch innan det var dags att ta en taxi ut till flygplatsen.

Torsdag kvall i Dijon

Dijon ar kant for senap givetvis, men fortjanar mer uppmarksamhet an sa. Staden har gamla anor och grundades av, surprise surprise, romarna for drygt 2000 ar sedan. Pa den tiden hettte stan Divona. Staden ar mycket pittoresk och ar val vard ett beok pa en dag eller tva.

Innan jag for fran Antony laddade jag ner en mycket lasvard bok: The Man in the High Castle, skriven 1963 av P.K. Dick. Boken betraktas som en av klasssikerna i alternate future genren. I korta drag handlar det om en varld dar Axelmakternna segrade i 2:a vk och dar en forbjuden bok cirkulerar som beskriver en imaginar varld dar de allierade segrade.

Onsdag pa balkongen i Antony

Solen skiner och det kanns som sommarn har kommit till Antony. Jag fick ett telefonsamtal for en liten stund sedan fran ett par vanner som satt pa stranden i Cabourg i Normandie.

Pa sondag aker jag till Calvi pa ons nordvastra "horn" och traskar sedan upp till Calenzana dar vandringsleden GR20 borjar. Pa en vecka hinner man inte ga hela leden, men jag planerar att ga halvvags och hoppa av i Vizzavona som ar en liten by begavad med andhallplatsen for Korsikas tva jarnvagslinjer. Starckan jag ska ga av GR20 ar inte ar inte sa lang, men det ar mycket upp poch ner. I snitt ligger leden pa ca 1800 m skulle jag tro, och det sags att den kumulerade hojdskillnaden ar i storleksordningen 10.000m pa knappa 10 mils vandring. Referensen av guideböckerna, Guide Topo GR20, anger att norra leden delas upp i 12 etapper, men att en vandrare i god form kan dubbla etapperna utan storre svarigheter. Jag har fem vandringsdagar plus tva halvdagar vilket borde vara ok. Jag har gjort mitt basta for att packa latt och enligt vagen vager min ryggsack inklusive mat men utan vatten prick 15 kg.Jag minns fran Stefans och min Sarekresa att ryggan gick pa knappa 30 kg vilket kanns som enormt mycket. I princip behover man ungefar samma grejer pa Korsika som i Sarek (sovsystem, kok, mat, klader for alla vader), sa jag har lite svart att komma pa varfor jag hade 15kg(!) mer i Sarek. Forvisso korde jag med kronans beprovade men fasligt tunga materiel men det racker inte for att forklara hela viktskillnaden. Troligen tog jag med mig for mycket bra-att-ha-prylar och utifall-klader.

Sondag i Fontainebleau

Det ar langhelg i Frankrike, da det i fredags firades 8 Mai 1945, kallad VE-day, for Victory Europe, pa engelska. Jag laste att den 8 maj i Frankrike haft en varierande status sedan krigsslutet; forst atta ar efter freden blev det en allman helgdag, och endast fem ar senare togs den bort av de Gaulle, vilket kanns lite forvanande med tanke pa att 1) de Gaulle kampat i just det kriget och 2) de Gaulle var inte kand for sin oppenhet mot Tyskland. Pa 60-talet dock var Frankrikes och Tysklands relationer gryende med kol och stal-unionen som sakta blev till den Europeiska gemenskapen. Fransmannen ville formodligen inte fira alltfor hogljutt tyskarnas nederlag och darmed riskera den omtaliga men lovande relationen med den forne fienden.

Det klarnade upp under natten och visade sig att sondagen inte blev sa risig som meteorologerna forutspatt. Vid elva kom Emeline hem efter ett arende, och jag tog bilen och akte ner till Fontainebleau som ligger ca 45 minuter soder om Antony. Som vanligt var det svart att inte lata sig luras av hur plotsligt avfarten till parkeringsplatsen dyker upp. Den ligger i en kurva och aven om jag vet att den ar dar blir jag alltid tagen pa sangen.

Promenaden upp till monumentet pa hojden tar ungefar en och en halv timma till tva timmar och ar bitvis lite svettigt.

Det ar inte nagon hojd att tala om, men den mycket kuperade terrangen gor att den kumulerade hodskillnaden ar ganska betydande. Pa vagen stotte jag pa ett par odlor, varav en som var illgron garna poserade lange nog for att jag skulle fa ett pa hyfsade kort. I vanliga fall piper de ivag innan man ens hunnit oppna fickan for att fa fram kameran.


Eftersom jag kopt en del ny friluftsutrustning i Kanada var en del av malet med dagens tur att vara "fullpackad" med talt, sovsack, liggunderlag och kokutrustning. Det ar givetvis "overkill" pa en sadan liten tur jag gav mig pa idag, men som man tranar spelar man sags det. Nu vid foten av monumentet - Lorraine korset som restes i minne av de franska motstandskamparna under 2:a varldskriget - slar det mig att det jag gillar allra bast med vandring ar (vilket scoop) pauserna och speciellt att laga mat i det fria. Forvisso ar dagens matlagning inte sa fantastiskt spannnande, en sakert 15 ar gammal pase Bla Bands Kottfars med ris och champinjoner, men vad gor val det bara ar uppehall och en och annan solglimt?
Det ar trevligt att sitta ute och laga mat, ovasett vad det ar for mat man lagar.
Bla Band-pasen fick jag forra aret av Leif och Anita efter att destadat ur garaget och hittat lite "rester" fran en av mina hajker for lange sedan.
Den gick visst ut for drygt dryga tio ar sedan, men det smakade ungefar som det brukade.

Av Charlie i Ottawa blev jag introducerad till begreppet ULA, som betyder Ultra Light Adventures och som gar ut pa trekking med endast ett (ultralatt) minimmum av utrustning. Charlie ar som det kanske framgar av tidigare berattelser, en stor fantast av ULA, och berattade om de vanligaste knepen for att latta pa ryggan. I "klassisk" vandring sager man ofta att man behover ett par stadiga skor med stod for vristen och en rejal stabil ryggsack for att orka bara tungt. I ULA sager man att de stadiga skorna och den rejala ryggan behovs endast om man gar in for att bära tungt och ser det som ett sjalvandamal. Bar man en radikalt lattare packning kan man bara radikalt lattare skor, resonerar de. ULA-fantasterna kor med terranglopningsskor och ultralatta minimalistiska ryggsackar. Talt ar for tungt och ULA-folket valjer istallet presenningar av silikonbelagd nylonvav eller en sk bivvysac som ar ett slags fodral till sovsacken. Liggunderlag av full kroppslangd anses vara for tungt, och ULA-folket klipper ner det till att tacka endast overkroppen (benen lagger de i ryggan pa natten) och rundar hornen (for dar ligger man ju anda inte..). Det pa sa vis tillklippta liggunderlaget kan sedan anvandas som vaddering i ryggpartiet pa den ultralatta ryggsacken (som inte har sadan lyx). Vissa extremister tar bort vadderingen i barremmarna pa ryggsacken och och anvader extrasockorna for att vaddera... Jag laste pa en sajt om en ULA-kille som inte nojde sig med det ovanstaende utan aven klippte bort etiketterna i sina klader och kanterna pa kartan. Han medgav att dessa optimeringar knappast hade nagra matbara fysiska resultat, men att det for honom var mer en fraga om en princip och en livsstil.
Jag kopte ett gaskok forra aret och tyckte det var ultralatt med sina knappa 200g, men dar misstog jag mig. En sann ULA-vandrare har en sk pop can stove, som ar en ultralatt variant av primus gamla spritbrannare. Det finns t.o.m en version i titan (28g) att kopa pa mec... En annan artikel jag laste handlade om vandrare som helt och hallet ratinaliserat bort koket och ersatt det med ziploc-pasar som de fyller med ris, lagger i sovsacken over natten och sedan ater de det okokta men mjuka riset. Det ar sakert en besparing pa 250g... (kok + kokkarl + bransle)

Pa satt och vis kan jag halla med om att overflod i allmanhet ar av ondo, men jag tror mig vara lite for fortjust i ett visst matt av komfort aven pa strapatsrika vandringar for att ga till sadana ytterligheter som ULA-manniskorna foresprakar. Dessutom ar jag lite skeptisk till ULA i hogfjallsmiljo. I skogslandet gar det sakert jattebra att sova under en presenning, men till fjalls vill jag nog inte prova.

Hur som haver, tittar man lite pa de lite mer ambitiosa lederna i Nordamarika och Europa sasom the Pacific Crest Trail, GR20 och Haute Route Pyrénéenne (HRP), kan man gott forestalla sig att varje gram raknas. HRP ar 80 mil lang med 40km kumulerad hojdskillnad, och det sags att en "klassisk" vandrare i toppkondition behover ca 50 dagar for att ga fran Biarriz pa atlantkusten till Banyuls pa medelhavskusten. En ULA-kille diskade av hajken pa 23 dagar (dokumenterat rekord)... Det vill saga ett marathon inklusive en topptur pa Kebnekaise varje dag i tre veckor, vilket ar mer an de flesta skulle greja.

En parentes ar att jag minns att jag som barn horde om nagon extremvandrare som ska ha borrat hal i skaftet pa tandborsten for att den skulle bli lattare. "Gramjagare" tror jag att det kallades da, och nufortiden heter det ULA. Materialen utvecklas hela tiden, men att minimera packvikt ar nog inget nytt i sig. Det finns nog en del vettigt att ta till sig i ultra-rorelsen, men det bor nog appliceras med matta om man har som mal att ha det trevligt under hajken snarare an att bracka rekord.

Matpausen ar over, det ar dags att diska och packa ihop. Himlen har morknat betankligt, sa det ar nog dags att rora pa sig innan det borjar vraka ner.

Tisdag i Antony

Det ar forunderligt hur fort saker och ting kan andra pa sig under det att man varit borta. Hemma upptackte jag att Emeline funnit sig tillratta pa ett satt jag inte var van vid. Hon har borjat laga mer mat, ordnat koket lite annorlunda an tidigare, och skaffat sig en expertis i att laga mat i var nyinforskaffade automatiska riskokare. Det fick mig nastan att tanka pa nar jag "kokade" mat i min kaffebryggare och varmde konservburkar pa elementet nar jag var student.

Pa kontoret har det hant saker likval. Det har stuvats om i ledningen och jag kommer att byta chef inom kort. Divisionschefen kommer att bytas ut likval ser det ut som. Divisionschefen har varit pa bygget i dryga tjugo ar, och betraktades nastan som en del av inredningen.

Till de obetydliga men andock viktiga detaljerna hor att min mikroskopiska grona vaxt som bor i ett provror pa mitt skrivbord faktiskt verkar ha overlevt sex veckors torka. Jag glomde be nagon vattna den innan jag for, men det verkar inte ha bekommit den sarskilt mycket.

Fredag i Montreal

I skrivande stund sitter jag i transithallen i Montreal och vantar pa planet hem till Frankrike.
Det ar med ett litet vemod jag lamnar Kanada efter fyra manader. Det har givetvis varit mycket jobb, manga sena natter och en hel del stress, men jag har ocksa haft mycket roligt. Pa fredag morgon at jag frukost med mina kollegor pa Cora's, frukosthaket intill bussgaraget pa St Laurent boulevard. Avsked kan ibland vara lite krystade, men det radde en latt och okonstlad stamning.
Jag hoppas att jag far tillfalle att komma tillbaka snart.

Sotebrodsdagarna ar over; min arbetsgivare har beslutat att alla ska aka turistklass pa tjansteresorna. Det ar inte sarskilt populart bland medarbetarna, men det gar inte att gora nagonting at tyvarr. Enligt vad jag hort fran hemmakontoret ska det ha instiftats en regel som sager att tjansteresorna maste uppfylla tva krav for att det ska bli godkant att resa i affarsklass: flygresan maste vara over 8 timmar och vistelsen maste vara max tre dagar. Formodligen ar det en forsvinnande liten del av foretagets resor som uppfyller dessa krav. Jag ar osaker pa om foretaget kommer gora nagra riktiga besparingar med denna atgard.

Onsdag i Ottawa

I Kanada, som ar ett "nytt" land med kort historia, ar man mycket man om att varna om den nationella prageln och att val exponera federala, nationella symboler. Den framste av dessa symboler ar givetvis den kanadensiska flaggan, som man kan se bokstavligt talat overallt i staden. Manga multinationella foretag har i Kanada inkorporerat ett lonnlov i sin logga, som tex McDonalds som har ett rott lonnlov mitt i M:et.
I Ottawa ar flaggan an mer framtradande, da alla myndighetsbyggnader har minst en flagga framfor ingangen och en pa taket. Pa vag hem fran kontoret har jag sett att en av myndighetsbyggnaderna ofta flaggar pa halv stang. De forsta gangerna jag sag det tankte jag inte sa mycket pa det, men nar det sedan visade sig vara mer eller mindre konstant borjade jag undra. Det visade sig att det rorde sig om forsvarsministeriet, och att deras riktlinjer foreskriver att de flaggar pa halv stang varje gang nagon underlydande stupar i tjansten, fran bekraftelsen av dodsfallet till begravningen. Det slog mig da att Kanada faktiskt formellt befinner sig i krigstillstand och har ett par tusen man i Afghanistan. Med ojamna mellanrum rapporteras det om nagon soldat som strukit med i strid eller bakhall i Afhanistan, och det senaste dodsfallet var Major Michelle Mendes fran Onatario, for en vecka sedan. Vad som skordar flest offer ar sk IED, Improvised Explosive Devices, dvs hemmekade bomber som talibanerna(?) lagger ut pa strategiska platser.