Igar kvall blev jag pamind om att den 6:e juni inte langre heter "svenska flaggans dag", utan "Svenska Nationaldagen", och att dagen ar helgdag sedan 2005.
Men jag undrar:
hur stor andel av befolkningen vet vad det ar som firas? Jag hade ingen aning, och jag var tvungen att titta i svenska wikipedia for att fa reda pa hur det ligger till.
Det vi firar idag ar att vara anfäder valde en kung for 490 ar sedan, och att Sverige blev en suveran stat. Och jag stryker under ordet "valde", da det ar ett ord man sallan ser i sammanhanget kungligheter o.dyl. Det kanns lite ironiskt att just den har dagen visar sig kungafamiljen for sina undersatar, delar ut en och annan blombukett och vinkar fint. Pa kungahusets hemsida kan man lasa:
Hela Kungafamiljen deltar i firandet den 6 juni.
Kungaparet närvarar under dagen på nationaldagsfirandet i Eslöv. Kronprinsessparet öppnar "Öppet slott" på Kungliga slottet samt närvarar vid en medborgarskapsceremoni i Stockholms Stadshus.
På kvällen åker Kungaparet och Kronprinsessparet, tillsammans med Prins Carl Philip och Prinsessan Madeleine, hästanspänd kortege från Kungliga slottet till Skansen för att delta i det traditionsenliga nationaldagsfirandet.
[...]
Det var ju fint att Eslövsborna föräras ett kungabesok, och att undersatarna far besoka kungliga slottet kostnadsfritt med kronprinsessan som värdinna. De invandrare som far sitt svenska medborgarskap i statshuset tycker sakert det ar trevligt att kronprinsessan deltar i upplevelsen, och att det ger lite guldkant pa en annars ganska blek administrativ process. Men att kungafamiljen bjuder till lite den 6:e juni, rattfardigar det att Sverige an idag sallar sig till den alltmer exklusiva klubben av lander (
44 monarkier av drygt
200 suverana stater) vars statsskick stannat kvar i medeltiden?
Sydsvenskan visar prov pa civilkurage en dag som denna och publicerar en debattartikel med ett langt utdrag ur Vilhelm Mobergs
Darfor ar jag republikan, utgiven 1955. Nar jag laste utdraget av Mobergs text slogs jag av hur det endast var
orden, och inte
innehallet, som aldrats en smula. Inledningen forkunnar:
Rikets högsta ämbete bör icke besättas genom börd eller arv, alltså av slumpen, utan genom ett av folket verkställt val bland personer som genom ådagalagda egenskaper visat sig vara skickade för detsamma. Även för de lägsta ämbeten krävs det vissa bestämda meriter, och varje ämbete tillsättes, när lagen följes, genom en tävlan på jämlik fot emellan de sökande. För en konsekvent bekännare av den mänskliga jämlikhetens idé är det en stötande tanke, att det allra högsta ämbetet skall ärvas. I ett demokratiskt samhälle strävar man att åt medborgarna genomföra så lika startmöjligheter i livet som möjligt. Men själva vårt svenska statsskick, den ärftliga monarkin, upphäver jämlikhetsprincipen.
Moberg hade kunnat arbeta pa statens personalkontor, med tanke pa att han 1973 med kraft och talang lyckats sammanfatta regentens arbetsuppgifter:
"Den blivande konung Carl XVI Gustav skall alltså bli handelsresande i kunglighet inom landet och framför allt utomlands. Utanför Sverige skall han tjänstgöra som agent åt den svenska exportindustrin. Och så skall det förstås åligga honom de vanliga representativa kungliga uppgifterna: Han skall bli broinvigare och utställningsöppnare, och han skall själv vara utställningsföremål vid solenna tillfällen och visa sig med regalierna i kunglig härlighet för folket."
Vidare kritiserar Moberg "undersatligheten", "servilismen" och "kryperiet":
När Oscar II på Axel Danielssons tid på 1890-talet besökte Malmö, hissades alltid flaggan på Folkets Hus – men den hissades på halv stång. När landets konung i våra dagar kommer till den skånska residensstaden, mottages han av en delegation med en bugande socialdemokratisk landshövding i spetsen. Så växlar människors umgänge med varandra i tidens längd.
Mobergs skrift avslutas med ett citat av blivande statsministern
Tage Erlander från tidskriften
Clarté 1927:
"...en energisk kamp för republiken måste igångsättas ... Kampen för republiken blir kanske i mångas ögon en kamp för demokratin, som redan erövrats. I själva verket torde emellertid republiken för oss bli den enda möjligheten att skapa drägliga arbetsformer åt den segrande demokratin. Och med all säkerhet kommer man i den striden att finna demokratins motståndare som kungadömets pålitliga vapendragare. Men för oss som arbetar för republikens införande ligger det en viss känsla av trygghet i att veta, att vi står på svensk historisk mark, när vi kräva detaljen kungadömets avskaffande."
Kan man saga nagot annat an att socialdemokraterna svikit sig sjalva?
Mobergs 58 ar gamla text sammanfattar i stort mycket väl mina tankar om Sveriges statsskick. Tiden ar mogen for
Republiken Sverige.
