Pa vag hem till Paris

En vecka i Toronto ar over och jag sitter och vantar pa flyget hem. Den har resan var lite annorlunda an mina tidigare resor i den utstrackningen att jag kunde klamma in lite fritid och "male bonding". Min "motpart" hos kunden skulle ut och paddla kanot med sina vanner och foreslog att jag skule komma och delta i upplevelsen. Jag accepyterade glatt inbjudan, och vi kom att ha en riktigt trevlig helg tillsammans.

Jobb och schack

Jag har inte spelat schack pa evigheter, och sedan jag kopte en ny telefon blev jag sugen pa att ateruppta min forna hobby. Jag har en schackspelande kamrat som forelog att vi skulle spela per korrespondens, da vi bada har lite svart att komma ifran for att spela tillsammans. (Nar vi traffas ar det ofta i grupp och da betraktas man som en party-pooper om man kommer dragandes med sitt brade och sitter tyst hela kvallen;) ). Saledes har vi spelat ett tag tillsammans och det ar spannande varje gang jag kollar om han har svarat pa mitt senaste drag.

De senaste veckorna har jag slagits av att mitt jobb i mangt och mycket paminner om att spela flera partier schack samtidigt. Det finns fler partier an vad det finns spelare, och man har inte rad att slosa vare sig drag eller pjaser. En annan likhet ar att varje drag maste ha ett mal, annars forlorar man i langden partiet.

Fästingar i grannskapet

Vi har en koloni igelkottar i grannskapet och vid elvatiden pa kvallen brukar de promenera pa grasmattan framfor vart hus. Av nyfikenhet tittade vi narmare pa en av dem och sag att den hade tva riktigt feta fastingar pa ryggen. Jag drog pa mig ett par handskar, utrustade mig med pannlampa och en pincett och immobiliserade igelkotten infor operationen. En igelkott ar en idealisk patient jamfort med en katt; igelkotten rullar ihop sig och varken ror sig eller protesterar under ingreppets gang. Olja, ether, aceton, bensin eller liknande tror jag inte pa som metod betraktat, utan jag plockade av fastingarna enligt den minimalistiska skolan. Ett rakt och fint grepp, mild men fast dragning rakt ut, och det gar precis som avsett. Enda svarigheten med igelkotten ar att inte av misstag aven greppa tag i en tagg samtidigt, for da blir det svart att fa loss eftersom taggarna sitter mycket val forankrade i skinnet.
Fastingarna verkar inte ta skada av att bli bortplockade utan kryper glatt omkring om man lagger dem pa ratt kol.

En fästing mer eller mindre i en igelkotts liv gor sakert ingen stor skillnad, men det kandes som en god garning anda. Fastingar tycker jag ar synnerligen obehagliga kryp, och det var med viss tillfredsstallelse som jag "poppade" dem over gaslagan. (En valfylld fasting beter sig lite som ett popcorn nar man grillar den... Forst dor insekten, sedan knapper det till nar blodfyllda kroppen briserar.)

Korsika - Bastia - Cap Corse - Calvi - GR20 - Porto - Ajaccio - Corte

Fran Nice tog vi farjan till Bastia. Overfarden tar ca 5 timmar och vi anlande i Bastia straxt fore atta pa kvallen. I Bastia stannade vi inte lange utan satte kurs norrut mot Cap Corse som ar en udde/halvö som ar ca fem mil lang och ett par kilometer bred. Natten tillbringade vi pa en campingplats ett par kilometer norr om Bastia. Pa campingplatsen fick Emeline trana pa att satta upp taltet sjalv eftersom vi planerat att skiljas at tva natter under det att jag gick en speciellt utvald stracka av GR20.

Foljande dag fortsatte vi runt Cap Corse. Det blaste nagot oerhort under dagen - det var stundvis svart att sta upprat - men det var varmt och uppehall trots att de lovat regn. Cap Corse ar kant for sina torn fran 1500-talet da Genua hade inflytande over on. Halvön ar mycket grön och sägs paminna om Irland(!).

Under sondagen bar det av till Bonifatu som ligger halvvags upp i bergen. Det gar en forbindelseled fran Bonifatu upp till GR20 och stugan Carrozzu. Tillsammans klattrade vi de 600 hojdmeter som skiljer Bonifatu och Carrozzu dar temperaturen var markbart svalare an i laglandet. Vi slog upp taltet intill stugan och gick sedan ner till hangbron over forsen Spassimata for att beundra utsikten over vattenfallet. Pa vagen tillbaka till lagret borjade det regna en smula. Nagon timme senare vrakte det ner, och alla vandrare samlades i den lilla stugans allrum. Stugvakten sa att han aldrig sett sa manga manniskor samtidigt under Carrozzus tak. Vi passade pa mellan tva skurar att ga till taltet for att lagga oss och knappt hade vi dragit igen blixtlaset pa taltet innan det borjade vraka ner igen.

Pa mandag morgon hade det lattat, aven om molnen lag tata fran 1000möh och uppat. Jag hjalpte Emeline att packa ihop prylarna for nerfarden mot bilen, och satte sedan av pa GR20 soderut. Emeline gick tillbaka ner till bilen i Bonifatu. Vad jag da inte visste, men som Emeline fick erfara, var att nattens regnvader spolat bort en del av stigen ner till Bonifatu, och att bäcken man korsar mellan Bonifatu och Carrozzu forvandlats till en strid fors. Emeline hade det knepigt pa vagen ner, men lyckligtvis var det fler som skulle ner, och tillsammans lyckades de vada over forsen.

Fran Carrozzu gar leden uppfor berget till ett pass dar man kan valja mellan att antingen ga 800 hojdmeter ner till nasta stuga, eller fortsatta over bergskammen. Jag gick over kammen och kom fram till malet for min vandring, Le Cirque de la Solitude, en gryta med rejalt branta vaggar. Det lag rikligt med sno i "le Cirque", dock betydligt mindre an forra aret da jag for forsta gangen korsade denna passage som enligt kartan ar "delikat". Pa vagen uppfor motte jag en grupp übersportiga trailutrustade herrar straxt over 50-strecket som vande om da de bedomde att de inte var rustade for all sno och is i le Cirque. Sjalv hade jag sett till att utrusta mig for dessa forhallanden, och litade pa stegjarn och isyxa for att ta mig genom. Sikten i sjalva grytan var sisadar, kanske 50 meter, men det var tillrackligt for att se mellan tva och fyra ledmarkeringar framat. Jag kande igen nagra av de stallen dar jag forra aret fick lite hjartklappning pga att ledmarkeringarna forsvunnit under snon, men det var inget problem den har gangen. Dimman (eller molnen) tatnade en aning under passagen, men jag hittade ut utan nagra storre bekymmer. Nar jag val natt utgangspasset, Bocca Minuta, efter en tva timmar, satte jag mig ner och pustade ut ett slag. Under den kanske tio minuter langa rasten hann vadret skifta fran dimma, sol och ater dimma med lite regn. Fran Bocca Minuta vandrade jag vidare ner till nasta stuga, Tihgjettu. I stugan satt endast fyra vandrare, och det var i stark kontrast jamfort med foregaende kvall i Carrozzu med dryga femtiotalet vandrare. en av Paglia Orba, och

Vadret skulle enligt vadertjansten bli an samre pa tisdagen, men nar morgonen grydde sag det riktigt lovande ut. Jag stod i valet och kvalet mellan att "pusha" lite och ga en riktigt lang etapp, eller om jag skulle noja mig med en medellang etapp med en topptur pa Paglia Orba, en av Korsikas mest emblematiska toppar pa 2500 m. Nar man vandrar behover man bestamma sig forst nar man star vid vagskalet, sa jag gav mig av med oppna alternativ. Fyra timmar senare stod jag vid stugan Ciottulu i a Mori som ligger vid foten av Paglia Orba, och vadret kandes tillfalligtvis ganska bra men instabilt. Valet fol till slut pa att gora en topptur och sedan korta av dagsetappen en smula. Paglia Orba ar kant bl.a. for sin bitvis tekniska klattring, och for att det fran toppen abrupt stupar flera hundra hojdmeter ner pa dess ostra vagg. Den hojdradde gore sig icke besvar... Klattringen gick fint, och jag fick flera fina glimtar av dalarna, havet och de ovriga 2500+ topparna. Men allra hogst pa topen var det tat dimma, och utsikten blev darefter. Men vad gor val det? Det ar ju grejen som raknas.

Dagen avslutades i Vergio-passet dar det ligger ett fd fjallhotell och en enslig bilvag slingrar sig forbi. Jag ringde till Emeline och fick hora om hennes otur under mandagsmorgonen i forsen, och vi bestamde att jag skulle korta av min tur med en dag och att vi skulle aka till havet och stranden tillsammans.

to be continued

Les bleus ... franska landslaget i fotboll gor bort sig i Sydafrika

Emeline kom och hamtade upp mig pa jobbet i bretigny pa torsdagskvallen. Vi hade packat bilen kvallen innan, och tillsammans rullade vi sedan soderut mot Lyon. Vi stannade over natten utanfor Lyon, och fortsatte sedan till Nice foljande morgon. Pa rafion horde vi att les bleus, franska fotbollslandslaget akt pa stryk mot Mexico; 2-0. En skam for nationen...
Vid tva pa eftermiddagen rullade vi pa farjan som ska ta oss till Bastia. Jag aterkommer om fortsattningen.

Spannande utrustning

I forberedelse for framtida expeditioner pa hog hojd har jag varit pa jakt efter ett par stegjärn. Stegjärn ar till for att ge faste pa brant sno och is i bergen, och i arlighetens namn kan jag medge att jag borde haft just stegjarn pa mig i vissa passager pa Korsika i maj forra aret. Nu gick det bra anda, men det kanske vore bra att inte tanja alltfor mycket pa granserna iar. Av Leif&Anita fick jag en fodelsedagsslant for att finansiera inkopet.

Pa den lokala alpinshoppen hittade jag ett par finfina Alpamayo S12 - 12-spets spannremstegjarn - fran den Tjeckiska tillverkaren Raveltik.

Tomas & Eda Söderblom i Paris

Pa sondagen kom Tomas och Eda Söderblom till Paris for att tillbringa ett par dagar i la ville Lumière. Da Emelines fodelsedag sammanfoll med deras ankomst hade jag ordnat en liten tillstallning med Emelines bror med familj, och Per&Ana&Olivia.
Emeline hade slagit upp sitt strandtalt pa balkongen at Eda och Théo att leka i och det var mycket populart.
Lite ovantat blev barnen ledsna av det sprakande blosset i bakverket, men tararna torkade snabbt nar tartbitarna serverades.
Théo och Eda tillbringade aven en lang stund pa hallgolvet och tittade pa the Bee-Movie. Att filmen var pa svenska verkade inte bekomma Théo det minsta.
Nar gasterna akt hem tog vi en tur till den lokala ridskolan och klappade hastarna.
Det Eda tyckte var allra roligast var utan tvivel lekplatsen.Pa mandagen akte vi alla fyra till Eiffeltornet. Kon till hissen ringlade lang, och Hr Söderblom beslutade att det var battre att ta trappan upp till 2:a vaningen istallet for att sta i den timslanga kon. Eda bestamde sig redan efter ett par trappsteg att det var battre att bli buren an att ga sjalv, sa Tomas kankade 14 kg Eda de 600-700 trappstegen upp...


Tisdagen blev en ytterst lugn dag i Antony med en tur ner pa marknaden och en svang till lekparken.