Sondagsverser

Skiftande skyar
over Antony.
Regnet smattrar
i varje vindby.

Musiken jag hör,
gar fran Léo Ferré
via Carl Orff i kör,
till en snutt av Wiehe.

Burroughs skrev Naked Lunch,
Kipling skrev Djungelboken och Kim,
Churchill laste "Punch",
Alphonse Allais skrev pa rim.

Inga rim alls
slar tillracklig takt
for att dansa en vals
med en krigsmakt.

I drygt ett ar
var jag vit, grön, och anyo vit
Man tar vad man far,
men lonen var bara skit.

For att krala i och ur grop,
trettioatta spann och en potatis.
Och lojtnantens stranga rop
fick vi alldeles gratis.

Mycket lek, lite allvar
och en hel del bus,
under villkor att benen bar
till Karunki forsamlingshus.

Karunki, världens ände,
pa Tornea älvs avsats
där absolut inget hände,
var min mobiliseringsplats.

Tänk om jag hade att resa
av nominella skäl,
till dessa bygder glesa,
for rikets väl?

Killarna jag kant,
med fjunig kind.
Nagonting har hant,
forbytts i snal vind.

Tio ar efter,
sista traningspasset,
finns an nagra rester?
Orkar vi dra lasset?

En gang jägare,
en sa kallad elit i armén.
Efter mangen bägare,
star vi nu pa skakiga ben.

Den brokiga skaran
anfors av Kapten Kallevi,
Alla anar vi faran,
ty, i öster finns den lede fi.

Genom den vita skogen
gar en vag av grus.
Efter en natt pa logen
gar vi nu mot ett gront hus.

Av vapenfett och malmedel
finns en patrangande lukt.
Har kvitteras varje persedel,
utan nagon krumbukt.

Disken betjanas av nagra lokala fäder.
Vart vi ska vi annu inte vet.
Me voilà, tillbaka i vita klader,
i ko for att byta identitet.